författarskap

Redigeringen och att låta andra göra jobbet

Ja, det var ju det här med redigering. Som jag håller på med redigeringen av min kommande roman alltså. I en kort sekund då i somras när jag signade mitt förlagsavtal trodde jag att det mesta var gjort. Men så kom redaktörens fundering: Vad tror du skulle hända om du tog bort den här karaktären?

redigeringen, Malin Lundskog, författare — Va, ska jag styrka en av mina karaktärer? Som jag har jobbat så hårt med …

Min spontana reaktion var aldrig i livet. Nästan min vana trogen på grund av tycker så himla illa om att göra som jag blir tillsagd (ingen bra egenskap för en författare, I tell you). Hon ska vara med. Hon är viktig. Bidrar med massor. Dels med sina tankar tankar och dels genom att hon sätter käppar i hjulet för en annan viktig karaktär. Men, sen är jag ju inte helt igenom obstinat , utan vill också min boks bästa. Så jag gick igång på att hon skulle bort.

Malin Lundskog författare, funderar, redigeringen — hur ska jag få ihop det här?

Låta andra göra jobbet

Och jo, jag tror att det här blir så otroligt mycket bättre. Ja, jag skriver tror. För ibland fastnar jag i de där tankarna att jag kanske stryker för mycket av det som är romanens kärna. Men nu är hon borta nästan överallt. Jag har några viktiga händelser som någon annan måste se till att de händer istället. Det här med redigeringen handlar faktiskt mycket om att låta andra göra jobbet. Särskilt om man skriver in så många karaktärer som jag från början. En nackdel med att älska människor och tycka att alla har något att bidra med?

Snart klar och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att läsa igenom det redigerade manuset innan det går tillbaka till redaktören.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA människor. Ni gör skillnad! Och er skulle jag stryka ur manus …
Kram Malin Lundskog

Det svåraste med att skriva en roman

För mig är inte det svåraste med att skriva en roman att få ihop tillräckligt många ord. Oh no. Jag har upptäckt att ordbajsande är en av mina största talanger (har ingen aning om vilka de andra är, men i alla fall). Nej, det svåraste med författandet är att få ihop en berättelse med tillräckligt få ord.

Det här gör att min redigering blir ganska omfattande. Det hade den kanske blivit ändå, av andra skäl än mängden ord. Som att jag går igång på varenda tanke jag får när jag skriver råmanus och låter mina karaktärer dra iväg åt både höger och vänster. Och jag? Jag skriver glatt om allt de gör. Är. Tänker. Och känner. Då blir det lätt väldigt många ord. Och så många olika händelser att jag har material för minst tre romaner i varje råmanus jag färdigställer.

Alla gillar olika

Det kanske är nackdelen med att jag tycker så mycket om att skriva. Jag bara skriver och skriver och skriver och njuter av fingrarna klickande mot tangenterna. Utan att tänka. Samtidigt tror jag att det galna spontanskrivandet är mitt sätt att vara författare på. Och ju mer jag läser om hantverket romanskrivande, desto mer inser jag att det spelar ingen roll hur många tipslistor i världen man läser om gör så här för att skriva en roman eller så här lyckas du med att skriva en bok.

Det finns ingen författare som gör som någon annan. Eller, det är klart att i stora dra så finns det de som jobbar efter synopsis, mer eller mindre detaljerat. Det finns de som skriver från A till B utan någon större plan och det finns de som skriver en scen här och en scen där … Ja, ni ser. Författarlivet är som vilket liv som helst. Det blir bäst när vi gör på det sätt vi själva behöver och tycker om. Eller?

det svåraste med att skriva en roman, Malin Lundskog, författare, leende — Nöjd? You bet! Manuset är 15 000 ord fattigare ju.

Jag har i detta nu redigerat bort femton tusen någonting ord från romanen som kommer ut våren 2024. Vissa ord och meningar är svårare att skiljas från än andra, men tack vare redaktörens kommentarer känner jag mig trygg i det jag gör. Och längtar ännu mer efter boksläppet av uppföljaren till Mariannes mirakel!

Det svåraste med att skriva en roman är att skriva tillräckligt få ord …

Jag skrev det svåraste med att skriva en roman i rubriken. Det är bara jag som tycker så. Andra författare tycker tvärtom. Och någon har störst svårigheter med slutet, någon med början. Gestaltning kanske är ytterligare en annans författares största mardröm, medan någon svettas mest över miljöbeskrivningar. Alla gillar olika ni vet och det är ju precis som det ska vara.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA OLIKA. Och lika.
Kram Malin Lundskog

PS. Ni har väl inte missat att Mariannes mirakulösa bokklubb drar igång den sjätte november? Passa på att signa upp er för en plats i VIP-kön. Superbra priser (särskilt innan det magiska datumet 25/9-23) och annat vip:igt. Läs mer här. Och anmäl för sjutton, vi kommer att ha så himla kul!

Det här gör jag i pomodoro-pauserna

Pomodoro-pauserna är minst lika viktiga som de aktiva stunderna. Det ärr en sån perfekt kombo av att dansa och pausa, skriva och dansa, skriva och dammsuga … Vänta? Sa hon dammsuga? Ja det gjorde jag faktiskt. Fem minuter är väl en alldeles lagom lång stund för dammsugning?

Men jag dammsuger inte varje gång förstås, utan det här gör jag i pomodoropauserna:

Det här gör jag i pomodoro-pauserna. Bland annat …

Oftast använder jag pauserna till att röra på mig, till exempel alltså dansa. Det är bland annat därför jag tycker att det är så gôtt att jobba i mjukiskläder. Man vill ju ta ut svängarna ordentligt, liksom.

Några pauser blir kisspauser och andra kaffepauser. Ibland tar jag en sväng ut i trädgården och luktar på blommorna, som en tjur vi alla känner. Det händer att jag ringer ett snabbt samtal, ger hundarna bus eller godis (oftast båda), kollar kalendern eller stickar. Och vet ni, då ståstickar jag och kanske gör tåhävningar eller axelrullningar samtidigt. Inte för att jag måste, utan för att det är så satans skönt att röra på kroppen när man har suttit (eller stått för alla del) superfokuserad i tjugofem minuter.

det här gör jag i pomodoro-pauserna, Malin Lundskogs skrivarlya, trägolv, skrivbord — här sitter jag och skriver mina romaner och blogginlägg

Malin Lundskogs skrivarlya, äkta matta, springer spaniel — här sitter jag och skriver mina romaner och blogginlägg

Jag lägger i en tvätt, lägger mig på golvet och blundar, hänger en tvätt, diskar, tömmer diskmaskinen, torkar av köksbordet eller dammsuger. Som idag, två pauser och sen låg farmors fina matta på plats. Tror att det blir mysigt att sitta med fötterna i den. Jackson vet att det blir mysigt. Vem sa förresten att man måste avsluta något man påbörjar i en och samma pomodoropaus? Inte jag.

Pauserna är guld värda och gör att jag håller och håller ut med bättre fokus, så det är faktiskt inte fy skam att planera vad de ska innehålla. Så kul att ni är flera som har frågat om just det. För pauserna är minst lika viktiga som jobbet i sig, det gäller inte bara i ett författarskap. Det gäller vilket jobb och vilken ansträngning som helst. Jag menar, hallååååå – vad vore träning utan återhämtning?

Efter fyra pomodorpass tar jag kvartsrast. DÅ blir hundarna oftast extra glada.

Planera pauserna?

Tips alltså: planera pausinnehåll. Eller skit i det. Gör det som passar dig. Det som passar mig är att jag i slutet av varje pomodoropass bestämmer att det här gör jag i pomodoropauserna. Vad tror ni passar er bäst? Jag har en känsla av att hundgos och dans kanske inte funkar om ni är på en arbetsplats full av kollegor. Eller?

Mer om pomodoro och vad det är hittar ni här: Vila innan du är trött med hjälp av en timer och här: Detta hjälpte mig under första redigeringsrundan.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA med eller utan pomodoro.
Kram Malin Lundskog

SKEPP OHOJ, förresten! En av alla de saker jag har åstadkommit tack vare pomodorometoden och det jag fyller pauserna med är ju min roman Mariannes mirakel. Ni har väl inte missat att jag har börjat släppa in i VIP-kön till Mariannes mirakulösa bokklubb? De väldigt viktiga personerna i kön kommer att jubla när du sällar dig till dem. Här gör du det:

Mariannes mirakulösa bokklubb startar

Mariannes mirakulösa bokklubb är namnet på bokcirkeln där vi läser romanen Mariannes mirakel tillsammans. Vi gör som i en alldeles vanlig bokklubb, nämligen pratar om boken vi läser. Ja, och om författaren (ehhm, det är ju jag). I just den här bokcirkeln pratar vi också om hälsohets, relationer, familjer, mammor och systrar också. Självklart annat som ni kommer att tänk på från romanens innehåll.

Här hittar ni er plats i VIP-kön

Eftersom just ni är väldigt viktiga är det klart att ni ska in i den kön. Gör det som behövs här nedanför, så berättar jag mer sen. Åh, vad jag ser fram emot det här. Redan från start har jag nämligen varit säker på att min debutroman är perfekt för en bokklubb. Och den sjätte november är det alltså dags. Då drar vi igång samtalet kring romanen Mariannes mirakel i Mariannes mirakulösa bokklubb.Oj oj oj vad kul det blir!

VI ses snart här igen och den sjätte november i bokklubben (väl?). Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Mer om min debutroman Mariannes mirakel hittar ni här (bland annat)

författarturnén, Mariannes mirakel, Malin Lundskog, roman, feel good, inkontinens, hälsohets, Mariannes mirakulösa bokklubb

Jag har ändrat inledningen, bara resten kvar nu

Kommer ni ihåg att jag har fått tillbaka mitt manus (roman nummer två, den som ska ut våren 2024 ni vet) från redaktören? Jag skrev om det här i alla fall. Idag har jag skrivit om inledningen. Hela första kapitlet. Helt annorlunda. De tre följande kapitlen funderar jag på att stryka (men spara, för där finns så mycket som jag egentligen tycker väldigt mycket om, men som kanske inte platsar i uppföljaren till Mariannes mirakel.) Och ja, sen är det bara resten kvar. Där ska jag plocka bort en karaktär och byta perspektiv på berättelsen. Så det där med att jag har ändrat inledningen är alltså bara början. Ärligt talat: hur fan ska det här sluta?!

jag har ändrat inledningen, uppföljare, roman, feelgood, Malin Lundskog, författare, redigering — jag har ändrat inledningen och nu … är det bara resten kvar?!

Allt det här spelar ju ingen roll för er, när det väl blir bok av det jag håller på med. Men ni är några som undrar över om jag inte är klar snart och vad det är som tar tid, när manuset väl har blivit antaget av förlag. Sånt som att man får mail från en redaktör händer. Bland annat …

Och även om jag ger mig själv merjobb när jag ändrar så här på både redaktörens och mitt initiativ, så blir det bättre. Mycket bättre! Och det gör merarbetet värt alla ansträngningar i världen. Jamen, ni vet. Även om good enough är tillräckligt (så dumt att skriva så, det betyder ju samma sak. DUH!), så betyder det inte att jag inte vill göra mitt bästa. För det vill jag. Och det gör jag. Vad mer kan man göra liksom?

Ses snart igen, tills dess: HEJA dig!
Kram Malin Lundskog

Redaktören har hört av sig och gissa vad?

Som jag har sett fram emot att få tillbaka kommentarer på mitt manus och nu har redaktören hört av sig. Egentligen skulle jag kanske sätta fingrarna i det direkt, för det är ju inte så att romanen är klar. Oh no! Jag har J Ä T T E-mycket att ta tag i. Inte för att jag är ledsen för det. Nej, jag känner snarare att WOW! Uppföljaren till Mariannes mirakel, som kommer ut våren 2024, blir så himla bra.

Okej, det där kanske jag tar tillbaka imorgon. Men nu njuter jag av alla förbättringsförslag. Som mer pang på i inledningen och kanske, kanske ett perspektivbyte. Kanske. Ja, det kan hända att jag sparar en intrig till framtida manus. Men tänk att mitt manus redan innehåller värme, humor, kärlek och trubbel. Som en feelgood ska. Dessutom är jag jättestolt över att manusets styrka, enligt redaktören, är karaktärsutvecklingen. Utvecklingen hos karaktärerna är något jag har jobbat massor med. Visst är det härligt att få lön för mödan?

Nu börjar jobbet med att stryka även det jag gillar i romanen

Ja, då kör jag väl igång då. Önska mig gärna lycka till och håll tummarna för att jag står fast vid att kill your darlings är superbra om de där darlingsen inte ger er läsare något. Ja, det låter väl självklart att man som författare stryker det som inte leder berättelsen vidare, men … ibland har man ju fått till en sån bra mening, eller en så härlig karaktär eller intrig som man inte kan slita sig från. Det är då jag behöver era hållna tummar. Höra er (och mig förstås) säga: Malin, kill your darlings goddammit!

Redaktören har hört av sig, Malin Lundskog redigerar uppföljaren, Knippla — ser ändå ganska nöjd ut?

Förresten, ni som inte har läst romanen Mariannes mirakel än: här kan ni ladda hem första kapitlen i den. Ja, i både ljud- och textformat.

The form you have selected does not exist.

Gillar ni det ni ser eller hör, så vet ni att jag är bara ett mail bort och signerar mer än gärna min roman till nya läsare.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ER. Och mig.
Kram Malin Lundskog