författarskap

58 år och utan rynkor?

Häromdagen plockade jag fram ett manus som har legat och vilat till sig ett tag. Jag läste igenom det sista jag hade skrivit i det för att friska upp minnet. Det hjälpte inte … Jag kom inte ihåg vad jag ville med berättelsen och inte heller vilka karaktärerna är. Så jag testade AI. Inte för att få hjälp med att skriva, utan för att få fram bilder på mina två huvudkaraktärer och skriva deras bakgrundshistoria ordentligt. Men AI har ju ingen koll. Eller vad säger ni om de här kvinnorna. 58 år och utan rynkor. Och då ska ni veta att la till rynkor i min sökning.

58 år och utan rynkor, smal, karriär, blond, rynkor

Ja, jag sökte på medelålders, 58 år, rynkor, svensk. En av kvinnorna vill jag ha snäll, med vintagestil. Den andra som elak och karriärist. Så här blev det. Gissa vem som är vem, he he.

Inte helt som jag tror att jag vill ha dem, men en början. Och kanske handlar det om att jag inte förstår hur jag ska prata med den där AI? Men ärligt talat, hade ni gett mig de här släthyade kvinnorna om jag bad om en kvinna som är 58 år och poängterar att hon ska ha rynkor?

Bilder som hjälper mig att skriva

Hur som helst hjälper bilderna mig att skriva karaktärernas bakgrundshistoria, ge dem gester, hobbies, familj och vad man nu vill veta om en person för att kunna skriva en rikigt bra historia om henne. Och herregud vad kul det är att fantisera och vem vet – de här två kvinnorna kan bli huvudkaraktärer i detsomjaghoppasblirminfjärderoman.

manus, malin Lundskog, dator, kaffekopp — ingen AI här, bara jag och morgonkaffet med datorn och mitt manus …

Men, Ai behöver skärpa till sig och inte försöka dölja sådant som åldrande. Ja, eller så behöver jag skärpa till mig och bli bättre på att dirigera AI. Programmet jag använde heter Firefly, ett gratisprogram från adobe. Jag har ingen aning om det är bättre eller sämre än andra. Vet ni?

Vi ses snart igen och tills dess: heja människor, med rynkor och allt!
Kram Malin Lundskog
⁠

Det här trodde jag inte

Kommer ni ihåg när jag var ute i solen och vinden och blev fotad av min kompis Carola? (Jag berättade om det här.) Av alla de driljoner, eller i alla fall 170, fotona valde jag ut en handfull. Av de fem fortsatte jag att välja och sålla. Alltså, det är enkelt att vara kritisk när man tittar på bilder på sig själv, men jag gjorde mitt bästa för att kolla vinklar, skuggor, bakgrund och skärpa. Men, det här trodde jag inte att det skulle sluta med.

Malin Lundskog, författare, författarporträtt i Knippla gästhamn, västkusten, vind i håret, ett oänskt arv — Vind i håret och solsken i blick (foto: Carola Samuelsson)

När jag inte kunde avgöra, fick jag hjälp av min vän och poddkollega, från Mitt perfekta liv, Viktoria. Hon är ju fotograf och kan det här bättre än någon annan. Visst är det coolt med proffs? De som får något att verka skitenkelt och när man sedan själv ska göra samma sak är det inte alls okomplicerat. Ja, men ni vet. Som när en snickare bara sågar till något sådär i farten, eller en elitidrottare gör sin grej bara på lek.

Och om nu, när det tog Vickan en halv sekund att välja den här bilden. Inte för att jag är osedvanligt snygg på den (tvekade själv på grund av vinden i håret), utan för att den här bilden hade bäst skärpa i mina ögon. Det betyder inte att jag var bäst skärpt här, he he.

Nej, det här trodde jag inte. Men, vad gör det? Nu är det den här bilden som sitter på omslaget till romanen Ett oönskat arv. Och den passar så sanslöst bra där. Oj, vad kul det ska bli att visa omslaget för er. Kommer snart. På en blogg och ett Instagram nära er. Och det är jättefint!

Ses snart igen! Tills dess: heja alla proffs!
Kram Malin Lundskog

Röra på kroppen utan mål?

Va? Sportlovslediga barn som leker och inte har något mål med sin rörelse … Caroline är i vanlig ordning skarpsynt, när hon levererar oss veckans version av Mariannes mirakelgymnastik. Jag är inte helt överens med henne, vet inte var hon får allt ifrån. Men hoppas att ni får igång axlar och övre delen av ryggen i veckans pausjumpa. För övrigt kan vi väl röra på kroppen utan mål, allihop?

Frågade mig själv, först i min ensamhet och sedan i mina stories på Instagram – orkar vi med henne?

Ses snart igen och tills dess: RÖRELSEGLÄDJE utan mål (och med) ftw!
Kram Malin Lundskog

Förresten, vill ni se fler pausjumpa-filmer? Här hittar ni dem på Youtube och här på bloggen delar jag med mig av dem varje vecka.

röra på kroppen utan mål, pausjumpa, mariannes mirakelgymnastik, feelgood

Författarporträtt i halv storm och full glädje

Om det blåser på Knippla? Jo, lika säkert som att björnar bajsar i skogen och alla sådana liknelser. Det blåser. Som idag när min vän Carola plockade med sig kamera och stativ ut bland sjöbodar och klippor för hjälpa mig att få till ett författarporträtt. Själv fixade jag till mig med läppstift och packade ryggan full med ombyten enligt man vet ju aldrig-principen. Onödigt egentligen eftersm jag vet att jeans, sneakers och tröja räcker.

Vi började vid öns mest fotograferade sjöbodar:

insikter och utsikter, Knippla, sjöbodar, västkusten, Bohuslän — fotot från en helt annan dag, då det INTE blåste här

Vinden hade svårt att hålla styr på håret och jag hade visst svårt att hålla styr på munnen, he he he … Dessutom blåste kamerastativet omkull.

Carola, fotograf, Knippla — Carola och hennes stativ, på väg att båsa bort

författarporträtt, Malin Lundskog, grimas

författarporträtt, Malin Lundskog, allvar

Glädjen

Efter en stund svidade jag om och vi drog ut på västsidan av ön. Och ja, det blåste västligt.

vind och högt vatten och en utsikt som är något av det vackraste jag vet

håller i mig och tar tillbaka ”jag går ut på bryggan”

Någonstans här tror jag att vi satte det. Ja, jag har 170 bilder att välja mellan och på några lyckas både hår och grimaser hamna i någons slags synk. Och vet ni vad? Jag tycker att det är skitkul att bli fotad. Nej,inte för att jag älskar att se mig själv på bild utan för att jag dels tycker om att spela teater (ni har väl inte missat pausjumpan?) och dels för att det är roligt att utforska miner, poser och hur man uttrycker känslor. Ja, jag kanske tycker att det är kul för att det är som en slags research, för att kunna gestalta mina karaktärer bättre. Förresten måste man kanske inte alltid veta varför något är kul. Det räcker väl med att det rä det?

Hur som helst är det precis så här rått och vilt jag vill ha det. Det är ju liksom jag. I en miljö jag älskar att vara i. Och det är också så här Knippla tar emot systrarna Helén och Caroline när de för första gången kommer ut till ön i min kommande roman Ett oönskat arv. Där ett porträtt från gårdagen kommer att hamna på omslaget. Återkommer när jag har bestämt mig.

Författarporträtt är en del av författarskapet

Tänkte på en grej när jag kom hem och satte mig för att redigera detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Vad mycket vi håller med, vi författare, som inte är att skriva. Som det här med fotografering av både författarporträtt och pressbilder (jo, jag hoppas ju att det en dag dyker upp en journalist som vill skriva om mina böcker och mig). Och marknadsföring. För att inte tala om redigering och välja omslag och vara ute på marknader och mässor för att träffa er läsare. Ja, och sådant som jag också gör i författarskapets namn: bloggar och poddar. Ja, det är som att driva företag och jag tycker att alla delar är JÄTTE-roliga. Förutm struktur, administration och bokföring. Just det ja. Glömde det … Hur har ni det i era yrkesroller – kul, tråkig, varienda, enformigt? Berätta! Och räck upp en hand om ni vill att jag berättar när jag har valt författarporträtt.

Vi ses snart igen, tills dess: heja variation i livet och den råa naturen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla foton, förutom det översta på sjöbodarna och det på Carola har Carola samuelsson tagit.

Rörlighet för axlar

Skepp ohoj alla slöfockar, den här veckan bjuder Caroline på sköna moves som ger rörlighet för våra axlar. Kolla här:

Dessutom berättar hon som vanligt att hon är en viktig, kanske till och med den viktigaste karaktären i min roman Mariannes mirakel. Nytt för dagen är att hon avslöjar hon kommer att vara viktig även o min kommande roman Ett oönskat arv. Hurra?

Ses snart igen. Tills dess: Heja Caroline?
Kram Malin Lundskog

ps. Det där med slöfockar är Carolines uttryck. Jag skulle aldrig kalla er det.

Hur lång tid tar det att redigera en roman?

Just nu redigerar jag romanen som jag hoppas blir min tredje roman. ”En feelgood i ordets rätta bemärkelse”, som min lektör Johanna Wistrand skrev i inledningen av sitt lektörsutlåtande. Jag är så himla glad för alla hennes förslag på förbättringar av manuset. Sedan ett tag är jag i full färd med att genomföra dem. Och jag förstår er som frågar: hur lång tid tar det att redigera en roman egentligen?

Tja, för mig tar det tid. Vet ni, jag är till och med stolt över att jag låter det ta tid. Eller i alla fall den tid det behöver ta, utan att jag stressar igenom texten och väljer klar hellre än bra. Och åh, vad jag tycker att det är kul att pilla och förbättra och fördjupa karaktärer, lägga till miljöbeskrivningar på några ställen och dra ifrån på andra. Stryka alla min femhundrasjutton (eller något sådant) ”ju” och andra slaskord. Ändra namn på en karaktär, ta bort en och lägga till en annan.

Jag har i alla fall fått upp farten

Under veckan som har gått har jag ändå fått upp farten på redigeringen. Eller kanske jag ska säga flytet istället, för jag är inte så säker på att det går fortare. Men det flyter på mer bekvämt. Och snacka om att jag lever mig in i berättelsen. Jag har på riktigt trott att det är sommar och stekhet sol över ön. Jo, flera gånger under veckan när jag tittat upp från skärmen och det som nog kan kallas för skrivarbubbla, eller redigeringsbubbla, har jag fått skaka på huvudet för att liksom hamna rätt igen. I vintern, snön och minusgraderna.

hur lång tid tar det att redigera ett manus, knippla, sjöbodar, vinter, solnedgång

När jag har skakat tillbaka mig till vintern går jag ut och njuter av den. Precis som jag stunden innan njöt av sommarhettan i texten jag redigerar. Platsen för njutet är detsamma i alla fall …

hur lång tid tar det att redigera en roman, is, skrivarbubbla, utsikt, knippla

Men något svar på frågan ”hur lång tar det att redigera en roman” har jag inte. Annat än att det tar tid. Och att det är jätteroligt. Ja, precis som att skriva råmanus är. Och kanske vågar jag tro på att jag är redo att skicka texten till testläsare i slutet av januari och att manuset kan gå till förlag någon gång efter islossningen och innan sommaren. Vi får väl se?

Så här skrev jag om mina manus för drygt en månad sedan.

Vi ses ju här snart igen, tills dess: HEJA att låta saker och ting ta den tid de behöver.
Kram Malin Lundskog

författarskap

Bilder som hjälper mig att skriva

Glädjen

Författarporträtt är en del av författarskapet

Jag har i alla fall fått upp farten

Footer

Malin Lundskog