Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Hälsa hjärna

Sluta krångla!

Varje steg räknas. Det kan till och med vara så att de små, korta, enkla stegen räknas mer i det långa loppet – så ta dem. Krångla inte till det med jättekliv eller specialsteg när du vill förbättra något. Strunta i krångliga dieter och alldeles för utmanande träningsupplägg. Oavsett om du vill gå från good till great eller har kniven mot strupen och måste åstadkomma förbättring är mitt allra hetaste tips att ta små, korta, enkla steg. Ja, de kan gott vara skämsigt enkla att ta, för handlar det om att skapa en ny vana genom att byta ut ett beteende mot ett annat så krävs det mängder av repetitioner. 

Ja, du vet säkert hur det är med de storslagna planerna – de har en tendens att rinna ut bland vardagens alldeles för många måsten och för få timmar. Mycket av det beror på att planerna är just storslagna. De är så storslagna att vi inte ser att det faktiskt räcker att ta små steg för att komma närmare det där åtråvärda. Tar du jättekliv hänger hjärnan inte med i svängarna, den strävar hela tiden tillbaka till det gamla trygga och invanda beteendet och råkar du ta ett jättekliv åt fel håll är det ju ganska lång väg tillbaka igen. Nöjer du dig med små steg framåt hinner hjärnan vänja sig. Tack vare små, enkla steg som du tar ofta kan du till och med lura hjärnan! Den märker inte ens att du håller med någon förbättring, den märker inte de små skiftningarna och tror att den vilar tryggt i en gammal vana.

Och du: om du tar ett litet, kort steg åt fel håll är det inte alls långt tillbaka igen. Kom ihåg: myrsteg är också steg! Ett litet steg varje dag betyder massor i det långa loppet och just du har precis det som behövs för att du ska lyckas. Men det tar vi i nästa inlägg. Häng med! 

Lär mer om skäms-mål här: Skamliga mål 

Läs mer om det kluriga med att gå från okej till superb här: från good till great

No more krångel!
(och mer om att du redan har allt du behöver i nästa nlägg)

Ses o hörs!

Malin

En maratonlöpares bekännelser

Idag var det inte långt bort att jag la ner hela skiten. Höll med de där som säger att ”du är inte klok, kan du inte åka på semester utan att springa 42 jä-a kilometer?!” eller ”Fattar du hur långt 42195 meter är?” eller ”men det är ju skitvarmt i Palma, orkar du det?” eller ”man kan faktiskt springa halvmara också. Och tio kilometer!”. Ja, jag har fått många fler kommetarer av den karaktären och jag spelade upp dem allihop idag. Mellan 23 och 39 kilometer var mitt marathon i Palma rent ut skrivet skitjobbigt! Jag som värnar om hälsan och tycker att något av det viktigaste med mitt springande är att må bra. Att bli glad. Fri. Stark. Ändå plågade jag mig vidare… 

Born to run

Började gråta redan i starten. Där stod jag helt ensam, med en kass frukost i magen (fatta frukostlådan från hotellet: 1 formfranska-skiva med ost (fanns marmelad om jag ville), en miniyoghurt av riktigt sötsliskig sort (jag är inte den som är den, älskar sötsaker, men kanske inte det jag vill ha i mig innan 42 km löpning. Gröt och ägg hade suttit som en smäck.) vatten och en banan. Jo, det fanns massa kakor också. Inte sju sorter, men sju stycken). Här kan ju vän av ordning tycka att jag borde ha sett till att fixa det här bättre själv, men… jag gjorde inte det. Det brukar ordna sig. Och jag stod inte i startfållan för att prestera något annat än att ha kul och ta mig runt. Prestation nog skulle det visa sig… 

I min ensamhet bland 10 000 andra löpare med tre minuter kvar till start öste högtalarna ur sig Born to run med Bruce Springsteen. Ingen käck uppvärmning à la Friskis och Svettis här inte. Nu kör vi! Förresten: vet du hur stort Bruce-fan jag är? Vet du att jag har Born To Run intatuerat på armen. Kände där och då att den här dagen är min! Min resa, min upplevelse, mitt maraton. 

Säg hej till publiken

Första 10 kilometrarna var en fröjd! Jag skulle nog kunna fixa det här på under fyra timmar (vilken är skitbra för mig!) Coola M (min maskot som har hittat fram igen – en rosa elefant…) satt käckt på handen och vinkade till den ganska tystlåtna publiken. Vad är det med löparpublik egentligen? Tror de att vi som springer gör det för att underhålla dem? Klart att det är underhållning, alla dessa löpstilar som blir mer och mer sillywalk-liknande ju fler metrar som läggs bakom löparen. Jag fattar det. Men jag är en riktig sucker för hejarop och skulle vilja ha dem hela tiden! Jag vill dansa med publiken, göra higfive med dem (svenskaflaggade ju naglarna lite extra för det) och gotta mig i att få känna mig som en stjärna. Så där som man får i Göteborg. På Göteborgsvarvet. DET kallar jag publik. 

DNF?! 

Inte förrän efter 39 kilometer och jag för tredje gången sprang förbi en liten hejaklack lossnade det. De hade lärt sig. Vågen! Jag fick en alldeles egen våg ute i gatan. Jag som just hade ringt min man (som stod vid mål och undrade var jag) och sagt att jag går resten. Att jag kommer, men att det kommer att dröja. Jag mår illa. Pulsen går inte ner fast jag går. Jag är snurrig. Jag kan bara inte dricka eller äta. Jag hade känt de där vätskebrist-tendenserna ganska länge (i typ 16 kilometer) en lyckats få bort huvudvärken tack vare att jag hade tvingat i mig cola, iso-dricka och banan. Alltså, redan vid 23 kilometer kroknade jag. Fastnade i ett gå-träsk och kunde bara inte få fart i benen. Jag tänkte för mig själv att nästa gång jag ser någon form av sjukvårdstält så stannar jag och frågar dem om jag verkligen ska fortsätta med de här tydliga tecknen… Jag hittade ingen sjukvårdare! Tur var väl det känner jag nu. Medaljen är skitfin!

Och jag tänkte på vad jag hade sagt till mina adepter. Jag gav mig själv all den pepp, push och energi jag hade gett dem. FIlmade en snutt och la ut på instagram. Hallå! Mitt i ett lopp?! Ja, men jag ville ju ha kul… Och jag hoppades på att få några webb-hejarop. Det fick jag! Ärligt talat: jag ville inte ha ett DNF efter mitt namn i reslutatlistan, riktigt sååå illa var det nog inte med mig. Även om jag var rädd för det ett tag. Ett annat ärligt talat: jag hade inte pressat npgon enda löparadept att gå in i väggen, men jag hade hjälpt dem att hitta viljan att fortsätta. Med den är mycket vunnet. 

SÅ fint

Under både de första och de andra fröjdefulla kilometrarna njöt jag av soldränkta backar (jodå…), havsutsikt, palmer, kullerstensgator, skuggiga gränder och skön musik. Jag dansade. Jag klappade. Jag tränade hejaklacken på vågen… Jag höll dessutom en god fart och undrade lite sådär att ”hallå, hur svårt kan det vara?!”. MEN! Så kom den 23:dje kilometern. Min materialare (nä, skoja bara, men min man som hejade på) ropade glatt att det är 28 grader. I skuggan! Och jag kände verkligen att den värmen hade satt sina spår. Jag som älskar att springa på sommaren. Jag gör verkligen det. Dessutom är det precis det jag har sagt till alla som har ifrågasatt det där med att åka till värmen för att springa… Backarna blev brantare (enligt banprofilen är det exakt samma varv två gånger om), kullerstenarna vingligare, svängarna i gränderna tvärare och det var ärligt talat inte särskilt kul. 

Vågen

Men så kom där en tysk som vägrade sluta säga go go go till mig. Han väntade in mig. En dansk som tyckte att jag såg stark ut. En österrikare som aldrig hade varit med om något jobbigare marathon än det här och jag kände mig inte ett dugg ensam. Tillsammans skulle vi klara det. Och norrmannen som först sprang förbi mig. Jag sa heja Norge! Sen sprang jag förbi honom. Han sa heja Sverige! Jag ramlade. Inte för att han sa heja Sverige utan för att asfalten helt plötsligt fällde mig.

Och så kom vågen! Vilken hejaklack! Jag ryser… 

Jag skuttade (?) fram. Norrmannen skuttade i kapp. Jag frågade om det skulle bli Johaug eller Kalla, hade inte andra tankar på Johaug och hennes läppkräm annat än att jag hade kunnat tänka mig att låna lite. Men vet du: vi spurtade tillsammans! Hand i hand sprang jag i mål efter 42195 meter tillsammans med en norrman. (Sprang o sprang förresten. Jag inledde med att springa snyggt, men hur det såg ut på slutet vill jag nog inte vet. Är ju ändå löpcoach…). Ah! Denna förbrödrande kamp! Älskar den! 

Och jag säger inte nej till att springa i Palma igen. HÄr har jag ändå sprungit mina kanske långasammaste kilometrar någonsin. Men nu tänker jag vila benen. Bada. Njuta av allt härligt livet har att erbjuda. Men snart ses vi igen, i ett löparspår någonstans… 

PS. den där vågen: in o kolla mitt instagram så får du se den. Den är så fin så fin så fin! 

heja heja mig och dig!

Malin

 

Lura dina ursäkter!

Jag skulle vilja träna, men… Jag ser ett mönster! Alla dessa ”men” alltså… Vill du bli av med dem, eller visste du inte ens att de fanns? Fortsätt några rader till så ska du få se vad de där men:en gör för att få dig att inte utvecklas! KÄnner du igen dig i något av de här påståendena:

1. Jag skulle vilja träna, men jag har inte tid! 

2. Jag har testat det här med att meditera förut, men… Det är inte min grej! Kommer aldrig att bli.

3. Jag har hört att det är bra att göra förändringar i små steg, men.. jag är en sådan som går all in! 

4. Jag skulle vilja äta nyttigt, men… min familj vill inte!

5. Jag vill träna mer, äta bättre, sova lugnare, ha roligare, vara nöjdare och har börjat på massa kurser för det här, men… det rinner ut i sanden

Det här är bara exempel på vad som ofta stoppar oss från att göra de förändringar vi påstår att vi vill göra. VI hittar helt enkelt på förklaringar till varför vi inte når dit vi vill nå och sedan tror vi på de förklaringarna. För:

1. Jo, du har tid! Träning måste inte innebära timslånga pass eller att du tar dig iväg någonstans. Hemmaträning funkar och sju minuter är bättre än noll! Och: genom att träna regelbundet (särskilt konditionsträning) får du energi och bli rmer effektiv, klartänkt och kreativ. Du sparar alltså tid på att träna i slutändan. Så finurligt funkar både din och alla andras kroppar och knoppar:-) 

2. Har du inte utvecklats sen förr? Varför gör du om dåtid till nutid till framtid? Det kan mycket väl vara så att meditation inte funkade förr, men det innebär inte att det inte funkar nu. Eller sen… Nej, det kanske faktiskt inte är mediatation som är lösningen för dig, men att det inte funkade förr är en dålig ursäkt för att det inte skulle funka nu. Eller sen. 

3. Här sätter du dig själv i ett fack som en ”all-in-människa”. Du kanske har varit det! Om dina resultat visar att det inte r en framgångsrik strategi är det dags att lämna det facket och testa det lilla steget och dess enorma kraft.  Värt ett försök? 

4. Måste du och din familj äta exakt samma mat? Är det inte ganska taskigt att skylla på dem när det faktiskt är upp till dig vad du äter? Det går att värma pommesfrites i ugnen och samtidigt koka quinoa, du kan fylla din tallrik med mycket mer grönsaker än resten av familjen och äta samma mat, men i olika mängd. TIll exempel…

5. Om du blir splittrad av att göra mängder av olika saker samtidigt, testa en diet ena dagen och en annan nästa, hoppa på kurser för det ena när inte det andra ge snabb effekt – ta en sak i taget. Fokusera! Ha tålamod! Vad är rimligt? Bestäm dig. Och bestäm dig samtidigt för att det här räcker för nu, jag ska inte testanågot annat på en viss period. Det är inte alltid av godo att vara den där till synes livsbejakande och nytänkande… 

Så: Har du någon plan på att komma igång med träningen? Hitta bra rutiner för ditt ätande? Se till att återhämta dig? Chilla mer med dem du gillar? Springa längre? Sova mer? Skratta oftare? Har du haft den planen ett tag och undrar varför det inte blir något av det? Det kan vara men:ens fel! Hitta dina men, lura dina ursäkter och kör. 

Jag hejar på dig hela vägen!

Hörs och ses igen,

Malin

ps. vil du ha en klapp på axeln (eller kick i rumpan) för att få ordning på de här men:en? Kolla Glad Fri Stark! 

 

Mod!

Mod och hälsa hänger ihop. Mod och livskraft hänger ihop. Mod och energi, mod och återhämtning, mod och glädje. Mod hänger ihop med det mesta, särskilt om det mesta kräver någon form av förändring. För förändringar kräver mod att våga bete sig och tänka på nytt sätt istället för det gamla trygga och invanda. Men det är inte så svårt att vara modig, hur läskigt det än är…

Jag tror att jag har hört alla avsnitt av Alex och Sigges podcast som allt som oftast inte har ett dugg med hälsa att göra, ibland till och med tvärtom. Men: för ett tag sedan pratade de om mod och slutsatsen de kom till när det gäller mod är att det räcker att vara modig i några sekunder, sedan är det gjort. Så himla bra! För visst blir det lättare att vara modig om det vet att det är väldigt snabbt överstökat? Om du är rädd för att hoppa från hopptornet behöver du bara vara modig i någon sekund, sedan är steget taget och du är i luften. Då behövs inte modet längre.

Är du skitnervös över att börja träna på ett nytt gym räcker det att öppna dörren till gymmet och kliva innnaför dörren. Vet du att du får energi och kraft av ett visst beteende, men inte litar på att du klarar av att bete dig så, räcker det att göra´t i några sekunder för att du ska ha testat. Och utmanat ditt mod. Nästa test är förhoppningsvis inte lika läskig, du har ju försökt en gång. Var modig några sekunder – det räcker! Resten har inte så mycket med mod som med tålamod, träning och disciplin att göra.  

Hälsamera-bloggen har skrivit om mod förut. Bland annat om:

Modmuskeln

Hälsa med (tåla)mod

Så mycket bättre

Jag har varit modig som sjutton! Sitter just nu på tåget till Stockholm med en ny samarbetspartner, med ett signat avtal på ett av de mest spännande och utmanande uppdragen jag någonsin har tagit. Eller är det fått? Jodå, jag kommer att berätta mer. Alldeles snart! Men vi snackar lönsam hälsa, på jobbet och för dig…

//Malin

Mod!

Mod och hälsa hänger ihop. Mod och livskraft hänger ihop. Mod och energi, mod och återhämtning, mod och glädje. Mod hänger ihop med det mesta, särskilt om det mesta kräver någon form av förändring. För förändringar kräver mod att våga bete sig och tänka på nytt sätt istället för det gamla trygga och invanda. Men det är inte så svårt att vara modig, hur läskigt det än är…

Jag tror att jag har hört alla avsnitt av Alex och Sigges podcast som allt som oftast inte har ett dugg med hälsa att göra, ibland till och med tvärtom. Men: för ett tag sedan pratade de om mod och slutsatsen de kom till när det gäller mod är att det räcker att vara modig i några sekunder, sedan är det gjort. Så himla bra! För visst blir det lättare att vara modig om det vet att det är väldigt snabbt överstökat? Om du är rädd för att hoppa från hopptornet behöver du bara vara modig i någon sekund, sedan är steget taget och du är i luften. Då behövs inte modet längre.

Är du skitnervös över att börja träna på ett nytt gym räcker det att öppna dörren till gymmet och kliva innnaför dörren. Vet du att du får energi och kraft av ett visst beteende, men inte litar på att du klarar av att bete dig så, räcker det att göra´t i några sekunder för att du ska ha testat. Och utmanat ditt mod. Nästa test är förhoppningsvis inte lika läskig, du har ju försökt en gång. Var modig några sekunder – det räcker! Resten har inte så mycket med mod som med tålamod, träning och disciplin att göra.  

Hälsamera-bloggen har skrivit om mod förut. Bland annat om:

Modmuskeln

Hälsa med (tåla)mod

Så mycket bättre

Jag har varit modig som sjutton! Sitter just nu på tåget till Stockholm med en ny samarbetspartner, med ett signat avtal på ett av de mest spännande och utmanande uppdragen jag någonsin har tagit. Eller är det fått? Jodå, jag kommer att berätta mer. Alldeles snart! Men vi snackar lönsam hälsa, på jobbet och för dig…

//Malin

Årets julklapp?!

Exakt en månad kvar till tindrande barnaögon, perfekt kokt skinka, glädje och gemenskap och idag presenterades årets julklapp. Alltså… Kommer robotdamssugaren att göra ditt liv lättare och lyckligare? Jag tror inte det. Och ja ä int´ bitter… Men HIU förutspår att robotdammsugaren blir årets julklapp med motiveringen att den ”är en symbol för det smarta hemmet där vi söker hjälpmedel för att öka livskvaliteten genom tidsbesparing och ökad bekvämlighet i vardagen”.

Visst, bekvämligheten ökar. Men: är det ökad bekvämlighet vi behöver? Behöver vi inte röra på oss mer? Och visst: vi sparar tid genom att inte behöva dammsuga. Men är det bara kvantitetstid vi behöver? Behöver vi inte fylla tiden vi har med kvalitet istället?  

Med tanke på hur bekvämt vi har gjort det för oss för att spara just tid (bilar, hemleverans av mat, rullband och -trappor, drive throughs, fjärrkontroller, elcyklar, bakmaskiner, datorer, hjulet…) är det ganska konstigt att vi inte har fått mer tid. Tid är egentligen det enda vi INTE har fått när jag tänker efter. Vi skriker högre och högre efter mer tid ju fler tidsbesparande hjälpmedel vi skaffar oss. Och bekvämligheten har gjort oss till ett gäng passiviserade individer som kanske tar bilen till gymmet någon gång i veckan, där vi parkerar så nära dörren vi kan och tränar mer eller mindre intensivt en timme för att sedan stressa ut till bilen, ta den hem och passa på att göra massa måsten när vi ändå har en dammsugare som gör jobbet. Vi trasslar in oss i livet helt enkelt, när det kanske är enkelt som är grejen egentligen?

Jag tror inte att jag är den enda som kan kläcka ut mig ”om jag bara hade mer tid, då…” Då ska jag koppla av. Då ska jag umgås med mina nära och kära. Då ska jag reflektera över livet. Då ska jag röra mig mer i vardagen. Då… Kan det vara så att bekvämligheten och tilltron till att alla tidsbesparande maskiner ska lösa livet livet åt oss har gjort oss så passiva att vi inte ser minutrarna för alla timmar? Att vi inte tar tillvara de minutrar vi har när dammsugaren gör jobbet? Att vi inte använder tiden som vi egentligen vill och fyller den med kvalitet? Jag tror det.

På fredag får du veta vad de kvinnor i den allra bästa av dammsugaråldrar (35-55 år) som jag har intervjuat för en tjänst jag lanserar till årsskiftet tycker om brist på tid och energi och vad de drömmer om att göra åt det. Kanske kan du sno inspiration från deras drömmar? För att spara tid och slippa drömma själv menar jag;-)

Vad jag tycker att årets julklapp borde vara? Mer vardagsmotion och reflektion åt folket samt en stor dos välgörenhet. Länk till min dröm

Länk till HIU och årets julklapp: HIU

En hemsida från Everday