Knippla

De hängivna hänger på väggen

Får jag komma till Knippla och fota dig, frågade Marianne Stellin. Gissa vad jag svarade? Jepp, helt rätt. Jag sa ja. Med utropstecken. Inte bara för att det är skitkul att bli fotad (jo, vi finns vi som tycker så), utan för att Marianne hade ett tema med sitt fotande. De hängivna. Va? Hur kul att få vara med och representera de hängivna. Särskilt eftersom jag är hängiven det jag gör och drivs av passion, glädje och det lustfyllda.

Hur som helst, Marianne tog med sig kameran och kom till Knippla där vi samtalade om hängivenhet och mitt skrivande. Och ja, de hänger ihop de två. Jag är hängiven mitt skrivande. Precis som Marianne är hängiven sitt porträttfotograferande.

De hängivna

Idag var vi ett helt gäng hängivna som hängde på väggarna på Hotell Havskatten på Hönö. Visst är det ett coolt tema på en utställning? Det väcker en nyfikenhet tycker jag. Vad brinner de andra för? Och vad är det som gör att de är hängivna just det? Jag blev i alla fall JÄTTE-nyfiken på de andra där på väggarna. Nu är jag visserligen nyfiken i största allmänhet och på människor i synnerhet, men ändå. Wow för oss människor ändå, eller hur?

fotoutställning, vernissage, porträtt, hönö, Marianne Stellin

vernissage, svartvita porträtt, hönö, de hängivna, marianne stellin — o så Marianne själv, som har fotat alla hängivna

Och nu är det dags för mig att skriva en stund, hängiven som jag är. Men vi ses snart igen och tills dess hoppas jag att i hittar och/eller utvecklar er passion allihop. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vi kanske inte är snällare ute på ön, men …

Nej, vi kanske inte är snällare här ute på ön än vad människor i största allmänhet är. Men, vet ni vad jag tror? Jo, att det är mycket enklare att vara snäll här. I ett litet samhälle, där vi känner varandra. Det är enklare att sträcka ut en hand, erbjuda hjälp och be om en tjänst här. Vi vet ju vilka vi är och vi vet att nästa gång är det min tur.

Som när man ska ta färjan i ösregn och storm utan bil. Då är det alltid nån som ropar frågande från sin bil om man vill ha skjuts till i alla fall nästa färja. Så himla enkelt för den som kör och så himla värdefullt för den som hinner med en buss tidigare in mot stan till exempel.

vi kanske inte är snällare, färja, knippla, västkusten — utsikt från färjan

Det där med färjan är bara ett exempel, men jag kom att tänka på det när jag själv både fick och gav skjuts under samma vecka. Att det är så enkelt att vara snäll. Och att det kanske är ännu enklare här ute på ön, just för att vi känner varandra och vet hur betydelsefullt det är med den där lilla men ack så värdefulla tjänsten. Plus bonusen: en pratstund med en fellow öbo. Det går inte av för hackor.

Nej, vi kanske inte är snällare här ute, men:

Nej, vi kanske inte är snällare här ute. Men, det är lättare att vara snäll när det är enkelt, helt enkelt. Och att ta emot någon annans snällhet, för ibland är ju det att ta emot som är det svåra, eller hur?

Såatteee, vi ses snart igen. Berätta gärna vad ni tror om min inte ett dugg vetenskapliga utan bara känslomässiga analys av att det är lättare att vara snäll på en liten ö/i ett litet samhälle än i storstäder. Tills dess: HEJA alla snälla, som både ger och är snälla nog att ta emot hjälp.
Kram Malin Lundskog

November gjorde entré med glans

November gjorde verkligen entré med glans.

november gjorde entré, soluppgång, knippla, sjöbodar, västkusten, bohuslän — soluppgången på hundrundan i morse

Och på den vägen fortsatte det. Claes och jag passade på att plocka upp nästan alla hummertinor i förmiddags. Vädret kan ju vara som det kan här och vem vet när vi kan tajma en vindfri dag igen? Inte vi. Och varför spara på njutet till en annan dag ..

november gjorde entre, utsikt, oset, knippla, fyr, himmel, hav, västkusten — Ser ni månen där uppe? Fortfarande kvar när vi kom ut i morse.

november gjorde entré, västkusten, måsar, hav, hummertinor — Enda djuren i sikte var måsarna, för hummern såg vi inte röken av.

sälar, västkusten, november, sol, himmel, hav — en kobbe full av sälar

Vi och måsarna var inte de enda som var ute och solade sig. Vi gjorde en sväng om ut till sälarna också, som såg ut att ha det gôtt. Det hade vi också. Det är värt allt kvällsarbete i världen att kunna passa på att ut o njuta i det här vackra på förmiddagen.

Hur har er november börjat?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA November.
Kram Malin Lundskog

I bastun pratade vi om döden

Kommer ni ihåg igår, när jag satt i podden Mitt perfekta liv och längtade efter viktiga samtal? Lägg till sanningen om att vi får det vi ber om och voilà! Där har ni min fredagskväll. Jag gick till bastun (min nya fredagsgrej ni vet, även om jag har pausat i några veckor nu på grund av varit på andra äventyr), slängde av mig kläderna och … rätt var det var satt vi där och pratade om döden. Så fint.

Var sak har sin tid

Döden är väl det enda vi vet att vi ska igenom allihop och ändå pratar vi inte om den? Inte för att jag har gått i bräschen för samtalsämnet, jag har tills för några år sedan inte ens tänkt på att jag själv någon gång ska dö. Jag minns skylten in till kyrkogården bredvid min gymnasieskola. Tänk på döden, stod det. Vi förstod ingenting. Kanske till och med skrattade? Varför skulle vi tänka på döden, när det var livet som gällde? Inte hade vi en tanke på att döden är en helt naturlig del av livet.

Var sak har sin tid, så det kanske inte är konstigt att intresset för att samtal om döden vaknar med åldern? Och oavsett, så är det jätteintressant att prata om sådant där ingen har facit. Då är ju allt rätt och nyfikenheten leder samtalet från hur vi vill ha vår begravning till vad vi tror händer efter döden vidare. Hela vägen in i oändligheten. Eller vart vi nu tar vägen (om vi tar vägen någonstans).

Vad säger ni, är döden en del av livet som ni pratar om, eller låter ni det komma när det kommer och bli som det blir? Bli som det blir, blir det ju oavsett, men ni fattar.

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA de viktiga samtalen och er som samtalar.
Kram Malin Lundskog

ps. bastun här på Knippla hittar ni mer om här. Välkomna!

Jag reste till en annan höst idag

Här ute på ön har vi också höst, precis som resten av landet. Men det slog mig när jag kom in till stan i morse och såg alla löv, att tecknen på höst skiljer sig mellan olika platser. Ute på Knippla handlar det om upptagna båtar, hummertinor och ett annat ljus. Visst har vi ett och annat lövträd, men inte så att man kan vada i lövhögar direkt. Inte som idag, när jag reste till en annan höst. Den i Värmland.

Solen gick upp över Knippla

Min höstmorgon ute på ön, när jag gick morgonrundan i bergen med hundarna såg ut så här:

jag reste till en annan höst, Knippla, bänk, soluppgång, oktober, orange himmel — den bänken kan man tänka sig att sitta och glo på soluppgången på, eller hur?

soluppgång, sprakande himmel, knippla, västkusten, oktober — när jag går här är glömmer jag bort att det finns en annan sorts höst

Efter timmen här ute, packade jag in hundarna och ryggsäcken jag rafsade ner oövertänkt packning i, igår kväll i bilen. Vi rullade in mot stan och jag lämnade både bil och hundar hos vår ene son, som passade dem medan jag reste till en annan höst och Claes jobbade på restaurangen vi är delägare i (har jag berättat det? Vår egen brann ju ner i augusti förra året, så nu hinner Claes jobba här.)

Den andra hösten började redan i Göteborg, när jag gick genom allén mot tåget. De där gulgröna löven (matchar min mössa perfekt ju).

höstlöv, göteborg, jag reste till en annan höst

Malin Lundskog, grön stickad mössa, göteborg

Tåg och bil till ännu mer höst

Jag tog tåget till Mellerud, där Britta kom och plockade upp mig med bil. I Åmåls-trakten stannade vi på Tössestugan och där var det ännu mer höst.

Mellerud, höst, stationshus — inte för att det har med hösten att göra, men visst är såna här stationshus fina?

jag reste till en annan höst, tössestugan, höstlöv — Ser ni? Ännu mer höst vid Tössestugan, där vi käkade lax (med massa ben!) och kokt potatis.
Alltså … jag är inte sugen på att stanna här igen, men det kanske bara är jag.
Och det kanske bara var idag som laxen var full av ben och personalen inte på bästa servicehumör?

På Ängsbacka gård i Värmland är det ännu mer höst

Just nu är jag på Ängsbacka gård, en bit norr om Karlstad. Och här är det ännu mer höst och jag skulle vilja resa vidare norrut, för att se hur hösten ser ut där. För jag älskar hösten. Är det kanske den här årstiden som jag ska resa runt i landet och bara kolla höstläget? Det är ju så himla vackert, oavsett om det handlar om färgen på löven, himlen eller något annat. Vi älskar hösten, eller hur? Hur ser den ut hos er just nu?

Jag reste till en annan höst idag för att vara med på skrivretreat med Bob Hansson. Skrivande och kärlek är temat och so far (tre timmar in): Wow! Det kan hända att jag berättar mer när retreathelgen är över. Ja, kan. Är inte säker på att det ens går att återberätta.

Hur som helst, så ses vi igen. Tills dess: HEJA hösten. Och er.
Kram Malin Lundskog

PS. här kan ni läsa om hösttecknen jag älskar (förutom färgen på löven då)

Och på söndagen både slutar och börjar jag veckan

Från fredag eftermiddag till söndag morgon tar jag helg. Och på söndagen är jag redo att jobba igen. Inte bara redo förresten, jag är oftast sugen på att ta tag i jobbet när söndagen är här. Då avslutar jag veckan som har gått om jag har grejer jag bara måste komma ikapp med. Dessutom laddar jag upp för veckan som kommer. I ett lagom tempo och på halvlösa boliner. Ja, jag gillar verkligen arbetslusten som kommer efter ett och ett halvt dygns avhållsamhet.

Idag har jag bloggat ikapp mig, svarat på mail och planerat veckan som kommer med nyhetsbrev (du missar väl inte mitt HEJA-rop? Det får så mycket beröm att jag blir alldeles generad), blogginlägg och ett skrivretreat jag ska på. Dessutom har jag kört träning med ett så härligt gäng här på Knippla, som jag gör varje söndag. Idag har vi också haft styrelsemöte i öns nystartade företagarförening och dessutom ett möte om finansiering och utveckling av Föreningsgården här på Knippla.

Och på söndagen

Ja, det är som att söndagar är en enda härlig bonusdag för mig. Då energin är tillbaka efter en ledig lördag och oftast en ledig fredag eftermiddag också. Och vet ni vad jag tror? Jag tror att det är något med att jobba på de där lösa bolinerna och söndagar är som klippta och skurna för för den approachen. Det är ju egentligen en ledig dag. Är ni med?

Och imorgon är det måndag, då drar en ny rolig arbetsvecka igång. En kort sådan, eftersom jag drar på skrivretreat torsdag till söndag.

Oavsett om vi jobbar söndagar eller inte, så ses vi snart här igen. Tills dess: HEJA er, allihop.
Kram Malin Lundskog