Knippla

Kärringarna ville ha en badtrappa

Kärringarna ville ha en badtrappa. Och det fick de. Eller jag menar vi. Snabbt dessutom. Jag visste inte ens om att jag saknade en badtrappa just här, jag som gärna slänger mig från klipporna eller sätter fötterna i tången. Men när den här trappan väl kom på plats. Wow! Hur kan jag inte ha saknat en trappa just här?

Be och du ska få

… eller vad man brukar säga. Hur som helst, så har vi en grupp här på Knippla som heter Slingans vänner. I den gruppen finns massa hjältar som gör det fint, fixar bänkar och bygger utegym och utsiktsplatser för oss. Och vi som inte bygger sponsrar till virke och vad som mer behövs. Fint, eller hur?

kärringarna ville ha en badtrappa på knippla, västkusten — badstege på väg till sin plats

För ett tag sedan skrev en ung kärring (i min ålder, så jag antar att jag är en ung kärring jag också) i Facebookgruppen Naturstigen Slingan att hon saknade kärringtrappan, som tydligen fanns här tidigare. Hon undrade om någon kanske, möjligtvis fick en stege över någon gång …

Tydligen hade någon en badstege i gömmorna, för bara en dag eller två senare låg den där. Och nu, simsalabim, är stegen på plats. Kärringstegen. Som jag inte visste att jag saknade.

born to run, tatuering, bad på västkusten, knippla

Wow för det fina i att få sina önskningar uppfyllda och dessutom ett stort wow för att be om något. Våga fråga, hur ska de som gärna hjälper till annars veta vad man vill ha? Kärringarna ville ha en badstege till exempel och kolla vad de fick. Vad vill ni ha? Fråga. Man vet ju aldrig …

Ses snart igen. Tills dess: HEJA er och allt ni vill ha.
Kram Malin Lundskog

Hvaldimir kom till Knippla och jag pajade partyt

Den vita valen Hvaldimir, som sägs vara en spionval, kom till Knippla idag. Det var som att se en sagofigur. Så himla vit och … overklig? Men mitt i all fascination tyckte jag mest synd om den. Stackars lilla vita valen, alldeles ensam. Inte så liten i och för sig, fem meter lång är den ett ganska rejält djur. Och inte så ensam heller, med tanke på alla människor som drogs till hamnen.

vita valen Hvaldimir, knippla — lille vän, ville jag säga till den.

Då blev jag den tråkiga tanten som ingen lyssnar på

När spionvalen Hvaldimir kom till Knippla stod jag bland alla andra, alla var där ni vet, och tittade. Fotade. Och sedan blev jag den där partypoopern som sa till småbarnsföräldrar att deras barn kanske inte skulle klappa valen, eller kasta musslor till den. Jag sa till en vuxen som använde en fender som om han lekte med en katt att inte ”hålla på”. Ja, ni hör ju. Jag blev den där tråkiga tanten som ingen lyssnade på.

Alla tråkiga tanter, jag känner er. Oss. Vi tycker att vi har rätt och att vi gör rätt, vad mer kan vi göra liksom? Det är ju inte så att vi inte också tycker att det är spännande med besök av en val.

Jag tror inte att de är någon direkt hemlighet att Länsstyrelsen går ut med rekommendationer om det faktum att djur är djur. Kom tillbaka när valen plockar med sig ditt söta barn för en lekstund i vattnet tänker jag. De avråder också från att kasta saker till valen, leka med den eller ge den mat. Hur vacker och fascinerande den vita valen än är, så hör den inte hemma här. Bland oss. Hos oss.

Här kan man rapportera till one whale organisation om man ser valen (eller folk som leker, klappar, matar osv)

Den vita valen är från och med nu inte (enbart) mina söner som drar ner badbyxorna …

En parentes till det som hände här i dag, när valen Hvaldimir kom till Knippla. Ni vet, vita valen när man badar. Jo, men den har ni väl gjort (snälla säg ja)? Dragit ner bad- eller bikinibyxor och gjort en kullerbytta i vattnet så att bara de osolade skinkorna syns? Inte? Okej, det kanske bara är mina söner då. Ja, okej och jag. Och Claes … Men nu när jag har sett en riktig vit val, så sönernas vita rumpor inte särskilt vallika, he he he. Men på något sätt så hör de mer hemma i vattnet här än vad den riktiga vita valen gör. Även om den ser ut som en gigantisk porslinsfigur …

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA ALLA TANTER?
Och jodå, även vi tanter kan ha fel och dessutom är vi inte särskilt tråkig. Så det så!
Kram Malin Lundskog

Och så fick lastmoppen en egen plats

Förra året fick jag en alldeles egen lastmoppe. Jo, fick. För det är en typisk sådan grej som jag själv tycker är onödig och inte skulle köpa själv. Tur att vi är olika där, min man och jag. Och tur att jag fyller år varje år, he he. För jag älskar den. Eldriven. Skitsnygg (nej, jag trodde inte heller att jag någon gång i hela livet skulle bry mig om en sådan sak som lastmoppar). Och såklart: hur praktiskt som helst när vi ska till båten, iväg med återvinning och förra året när vi hade krogen och alla varor skulle köras hit och dit.

skärgårdshus på knippla , renovering, Malin lundskog — nya fönster, ny trappa

och så fick lastmoppen en egen plats, renovering, knippla, nya trappa — nya fönster, ny trappa

Men det är ju det där med att bo på en ö med salta vindar … Ingen höjdare för varken lastmoppar, cyklar eller några andra fordon. Så när vi drog igång renoveringen och insåg att vi kommer att ha utrymme under en nybyggd trappa utomhus, frågade vi snickar-Håkan om det skulle kunna gå att bygga en typ carport, fast en moppeport då. Och voilà, det gick hur bra som helst. Och så fick lastmoppen en egen plats här hemma. Med laddmöjligheter, tak över huvudet och allt. Snajsigt va? Nån som vill ha skjuts?

lastmoppe, elmoped, garage, knippla — här står den fint, eller hur?

Ses snart igen. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Snickar-Håkan jobbar på Byggvision, som har fixat hela huset så himla bra. Återkommer till det, men first thing’s first …

Gerhard, handskrivna lappar och P4 Göteborg

Igår kom Gerhard (en av våra ö-kompisar) med två tomma papper och bad mig skriva på dem att Hasse Andersson och Teddy Paunkoski från P4 Göteborg kommer till Knippla på fredag. Sedär, den gamla skylttextningskursen som jag gick någon gång på 80-talet när jag jobbade i pappas järnaffär kommer fortfarande till användning, he he.

p4 göteborg, lapp på knippla — handstilen … jag vet inte. Och ber Teddy om ursäkt för stavning

p4 Göteborg på knippla, intervju med Malin Lundskog — handstilen … jag vet inte. Och ber Teddy om ursäkt för stavning

Jag letade fram tuschpennor och skrev enligt Gerhards instruktioner och sedan satte han upp lapparna på öns anslagstavlor, medan jag la ut en snutt av skylttextandet i mina stories på Instagram där jag taggade P4 Göteborg. Och på den vägen är det.

Idag ringde Marcus Svensson på radion upp mig och för en (kort!) intervju om hur laddade vi är här på Knippla inför reportrarnas besök i morgon. Jag tror allt att vi är laddade, det är ju kul när det händer grejer här på ön. Det tycker i alla fall Gerhard och jag!

Vill ni höra vad jag sa kan ni lyssna på intervjun här. Spola fram till klockan 16.16 …

Alltså, rubriken kanske är vilseledande, för jag har varit med i radion förr. Och jag är gärna med igen. När nästa roman har kommit ut. Ja, vi får väl se hur det blir med det. Nu laddar jag för direktsänd radio med musikunderhållning imorgon. Ni kan hänga med, antingen här på ön, eller i radion. Välkomna allihop!

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA
kram från Malin Lundskog

Mer radioprat med mig hittar ni här

Idag ringde Markus Svensson från P4 Göteborg upp mig och vi pratade om

Mitt tredje romanmanus är klart

Mitt tredje romanmanus. Det kanske inte är en särskilt stor sak för er, eller för resten av mänskligheten. Herregud. Det skrivs ju romaner varenda dag. Men för mig är det ett megakliv. Att jag är färdig med ett manus till, visserligen bara i råmanusstadiet. Men ändå? Jag hoppas så in i hoppsan att det blir en bok, för det här är en berättelse som jag dör av längtan att få dela med er.

mitt tredje romanmanus, Malin Lundskog författare, Knippla,

Karaktärerna är så bedårande, eller i alla fall så roliga, att jag inte vill släppa iväg dem. Inte alls som karaktärerna i min debutroman Mariannes mirakel. De flesta av dem var skitjobbiga (och skitviktiga) att umgås så mycket med, som man gör när man hittar på berättelser om någon. Uppföljaren till Mariannes mirakel kommer våren 2024 och i den finns några av de jobbiga karaktärerna kvar, men där får ni en aning av de här som har blommat ut i mitt tredje romanmanus.

För i manuset jag satte punkt för idag får vi träffa tanter på Knippla som är hur härliga som helst. Det är en ren njutning att få hänga med dem hela dagarna. Ja, så tycker jag nu i alla fall, vi får väl se vad jag säger när jag har läser igenom manuset och ska dra igång redigeringen.

Bada i regn? Vilket trams.

Skitsamma. Just nu är jag bara jätteglad och -stolt över att ha åstadkommit ett romanmanus till. Som jag hoppas blir min tredje roman. Firade med bad i regnet och det hade de sköna tanterna i manuset avfärdat som trams. ”Sånt där är det bara sommargäster som håller på med.”

View this post on Instagram

A post shared by MALIN LUNDSKOG I författarskap och livsglädje (@malinlundskog)

Jag kanske inte har sålt in Mariannes mirakel sådär vidare värst här, men om du är nyfiken på de jobbiga karaktärerna i den (tror att vi kan känna igen deras relation med varandra allihop), så hittar du mina böcker här. Vill du köpa ett signerat ex är det bara att maila hej@malinlundskog.se.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen

Nu är vi där igen, när gästbåtarna knôr sig in i hamnen på Knippla, ön sjunker av alla sommargäster och nätterna aldrig vill ta slut. En fantastisk tid här på ön, precis som alla andra tider. Jamen, vi bor ju mitt i semestern … Och därför gör det inte så mycket att vi lämnar den en av sommarens allra somrigaste dagar. VI kommer ju hem igen.

Igår skulle vi på inflyttningsfest till Claes syster i Vallda, några mil söder om Göteborg. Solen strålade, vinden hade (äntligen!) mojnat och vi just vunnit säsongens första seriematch i boule. Alltså, bara tanken på att slänga in hundar och oss i en bil för att åka färja, bil, färja och sedan bil i några mil kändes orimlig. När vi har en båt. Och makrillen börjar komma.

vinga fyr, västkusten, stenafärja, sommar — Vinga fyr och Stenafärjan. Så mycket hemma och Göteborg för mig, så ni kan inte ana.

färja makrill, springer spaniel — Alla ska vara med o fiska

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, göteborgs hamn, farled, fraktbåtar — Alla ska vara med o fiska

Så vi tog båten. Lämnade hamnen, lånade ut vår båtplats till en glad gäst och fick fartvind i håret. Innan vi sänkte farten och dörjade makrill, vill säga. Utanför Vinga fyr (värd ett besök) nappade det första gången och när vi sedan någonstans mitt i den stora farleden som leder in till och ut från Göteborgs hamn hade fått tio makrillar var vi nöjda. Några i gåbortspresent och några till vår egen lunch idag.

Kalaset var härligt, maten god och sen åkte vi hem. Och det är egentligen där det här blogginlägget börjar (sorry).

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem. Med båt.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, solnedgång, vallda sandö, västkusten — det där med att resan är mödan värd ni vet. Det här började vi ta oss hemåt i. Hur vackert???

vallda sandö, solnedgång, på väg mot hamnen — på väg mot båten, vallda sandö gästhamn

Någon gång vid halv elva lämnade vi Vallda Sandö för att ta oss hemåt. Innanför Donsö, Styrsö och Brännö (ni vet dans på Brännö brygga-ön). Vi tog oss vidare ut i farleden igen och körde sedan innanför Hönö, Öckerö och Hälsö. Innan vi någon gång kring midnatt kom hem. I mörker. Men inte nattsvart mörker, utan sådär sommarmörkt där det alltid finns en liten aning ljus. Och en väldigt gul måne på det.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, Göteborg, kvällsljus, sommarnatt — Kolla in Göteborg från havet. Snygg hon e!

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, farleden, rivöfjorden, Göteborg, lysbojar — lysbojar i farleden

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, lysbojar, farled till Göteborgs hamn — Ser ni, ett helt stilla hav.

När vi lade till i vår hemmahamn var vi eniga om att det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen. Och för att få åka hem i sommarnatten, när nästan nästan nästan inga andra båtar är ute.