Knippla

Ingen rast och ingen ro på ön under sommaren

På sommaren händer det grejer på den här lilla ön ute i havet. Ja, precis som det gör på andra öar längs västkusten och alla turistovänliga småorter i hela landet. Och i större städer. Överallt. Men skit i det nu. Nu fokuserar vi på min ö. Knippla. Ingen rast och ingen ro här inte. Båtbingo, allsång, loppis, auktion, konstutställningar, padel-, tennis- och simskola, fotbollsläger, livespelningar, quiz, fisketävling och inte minst diverse olika bouleturneringar.

Idag var det dags för loppis och auktion anordnat av KIK, vår idrottsklubb. Efter förra sommarens liv som krögare, då vi inte hann något annat än att driva restaurang, och föregående års pandemirestriktioner kan vi äntligen vara med. Så himla kul.

Loppis. Eller var det kosläpp?

Innan loppisen öppnade idag var det avspärrat med orange koner och allt framför borden där alla loppisprylar låg. Vi strosade ner en stund innan det skulle öppna och … Alltså … Så mycket folk. När signalen gick (jo, med tuta och allt) och avspärrningarna försvann var det ungefär som ett kosläpp. Alla rusade fram till bordet och plockade åt sig det de hade spanat in. Men inte sådär girigt med vassa armbågar utan mjukt och med glimten i ögat.

ingen rast och ingen ro, loppis på Knippla — innan kosläppet

ingen rast och ingen ro, loppis, Knippla, västkusten, sommar — innan kosläppet

Jag köpte en jättefin piedestal som snart ska få en kruka på sig i vardagsrummet. Precis en sån jag har velat ha ett bra tag, men inte hittat. Är det inte extra kul att fynda sådant som man dels verkligen vill ha, dels har väntat ett bra tag på och som dessutom inte belastar miljön?

Min piedestal kom till användning direkt, när vi pausade med ett glas vin på Spiken (nytt för i år, sånt där lagomställe som jag tycker om) innan det var dags för auktion.

Ingen rast och ingen ro

auktion på Knippla, knippla idrottsklubb, sommar, västkusten — och alla var där …

Ja, sen var det dags för auktion. Jag tror inte att jag har ropat in något på auktion förut, förutom online på Auctionet. Har jag ens varit på auktion? Jag vet inte. Strunt i det, nu är nu och så vidare … Jag ropade hem en liten panna (jo, den har handtag) eller vad det kan heta från Rörstrands. Visst är den fin? Även om jag inte är den som lagar maten hemma, så är det jag som saknar små skålar och formar till dukningen. Den här blir perfekt.

auktion på knippla, rörstrand, ingen rast ingen ro — får se vad vi serverar i den här

Claes ropade hem garn till mina föräldrar. De skulle få ett av de vi har, men just nu har vi inte koll på vilka garn vi använder och vilka som är gamla och till prydnad, så de får det här. Med splitt och allt. Splitt (eller splitter med betoning på första stavelsen) är träpinnen som fördelar och håller ordning på garnet när man lägger ut det. Kanske heter det nätsticka?

fiskegarn, knippla — snart lämnar det här garnet Knippla, för att pryda en balkong i Skärhamn

Oj oj oj, nu ska vi vidare till konstutställning ute på piren. Sa ju det, ingen rast och ingen ro på den här ön under sommaren.

Ses snart. Tills dess: HEJA HEJA sommaren. Och er.
Kram Malin Lundskog

Spontaniteten som aldrig ville ta slut

Spontanitet är en av mina favoritgrejer i livet. Jag vill helst inte planera något utan bara gå på infall och lusten för stunden. Den här fredagskvällen då spontaniteten aldrig ville ta slut var som ni förstår en alldeles … alldeles underbar kväll som började med att jag skrollade på Instagram.

C Skapar skulle ha blomstermingel på Hyppeln, en av våra grannöar. Vilken grej. Här växer ju inte blommor i överflöd och dessutom fick man ett glas bubbel. Ja, jag hade jobbat klart för dagen och blev utflyktssugen. SMS:ade en kompis som också vurmar för det fria i att inte planera och hon sa ja. Skulle bara lägga till först …

spontaniteten, lift med båt, Gerhard, Malin Lundskog, västkusten

kummel, knippla, västkusten, spontaniteten

Av olika anledningar liftade vi med Gerhard, som gladeligen körde oss över. När han frågade hur vi skulle komma hem skrattade vi lite kaxigt och sa att det ordnar sig alltid.

Blomstermingel på Hyppeln

Vi hoppade i land på Hyppeln och hittade blommorna, som är odlade av Cskapar på Hälsö. Hon skördade dem i morse och tog sedan färjan över till Hyppeln med dem. Vet inte om ni minns att jag gillar härplockade, vilda blommor? Detta är precis lika bra. Fråga mig inte hur det gick till, men jag som är en orange och ganska yvig blomsterflicka, stod strax där med en nätt bukett i rosa. JÄTTE-fin, eller hur?

blomstermingel, blommor, hyppeln, utflykt, västkusten

spontaniteten, blomstermingel, blommor, Hyppeln, västkusten — Just det ja, förutom bubbel (som jag spillde ut hälften av) och blommor fick man en tygkasse.

spontaniteten, blommor, blomstermingel — plockar på mig …

Planlöst strosande till badet

Efter blommor och bubbel såsade vi runt en stund bland stenrösena på öns väst- eller kanske sydvästsida. När vi smakade på strandkålen upptäckte Agneta att hon var JÄTTE-hungrig, så vi handlade riskakor och drog till badet. Där skrämde vi iväg en måsunge, som hann att bajsa på bryggan innan vi hoppade i, simmade en sväng och åh:ade och ah:ade över hur härligt livet är när man inte planerar sådär noggrant. Vi var rörande överens om att vi aldrig hade fått den här fina eftermiddagen och kvällen på Hyppeln om vi inte var öppna för möjligheterna som bjuds här i livet.

spontaniteten, måsunge, badbrygga, västkusten — En liten skitunge …

Sen kom vi på att vi ju skulle ta oss hem. Och att färjan dröjde någon timme. Den som skulle ta oss till Burö och därifrån behövde vi ta en färja till för att komma hem till Knippla … När det tar sådär fem-sex minuter med båt.

Utan snus i sju dagar

Ja, ja. Det gick ingen nöd på oss. Vi hade fina blommor i varsin tygkasse och vi hade riskakor. Agneta hade säkert snus också, så utan snus i sju dagar behövde vi inte försmäkta på den där ön. Jag ringde Claes, som skulle komma och hämta oss (vi var för övrigt glada att vi inte hade tagit båten själva, på grund av huuur mycket båtar som helst i hamnen). Efter fem minuter ringde Claes tillbaka. Han fick inte igång vår båt.

spontaniteten, knippla, Hyppeln, blomstermingel, utflykt — Agneta ringer hem …
Ser ni de vita husen därborta? De ligger på Knippla.

Ja, ja tänkte vi och ringde näste man. Agnetas Patrik. Men han hade fullt upp med att vara hamnkapten och göra plats för ambulansbåten som var på väg in till Knippla. Oj! VI ringde vidare. Den enes båt var på verkstad och den andras var utlånad och … då började snacket gå på vår fina lilla ö. Någon frågade någon och som i ett nafs var Greger över på Hyppeln och hämtade oss. Att färjan kom samtidigt och han undrade varför vi inte tog den hade vi inga jättebra svar på. Mer än att det är roligare med spontaniteten. Eller huuur?

Knippleborna räddade av en fellow öbo. Bye bye Hyppeln

Spontaniteten som inte ville ta slut

Varma i hjärtat hoppade vi i land, sa tack och hej och … sen ringde min telefon. Kristina (kolla in Kristinas shop & galleri), vars båt var på verkstad var orolig för oss och undrade hur det hade gått. Och som i ett kort simsalabim satt vi sedan ute på piren i solnedgången med champagne i glasen och skålade för livet, ön och alla människor. Ja, och spontaniteten förstås. Utan den hade den här fredagskvällen inte varit vad den var. En påminnelse om att även om vi blir äldre så har vi alla våra åldrar kvar i oss. Att mina bikinibyxor fortfarande var blöta under de tajta jeansshorten gjorde inget (blev lite kallt bara).

spontaniteten, knippla, öliv — Här kommer Kristina med Petter o champagne

öliv, champagne, knippla — Här kommer Kristina med Petter o champagne

En dag imorgon? Va?

Ses snart. Tills dess: HEJA ER och livet.
Kram Malin Lundskog

Grattis till mig som är så här rik

Imorgon fyller jag år. Idag har vi haft kalas för både mig och Albin, vår äldste son som inte är hemma när han själv fyller år i augusti. Mest grattis till mig ändå som är så rik att jag har två alldeles fantastiska vuxna pojkar. (Ja, men det är väl klart att vi har haft våra duster genom åren. Jag är ju ändå deras mamma. Typ världens tjatigaste.). Men, vilken present det är när de är här. Mina fina killar och deras fina partners. Och Claes och våra föräldrar och fem hundar totalt.

grattis till mig, Malin Lundskog, Knippla, vuxna barn, födelsedagskalas — Bästa presenten evva, mina små pojkar

grattis till mig, kalas, brunch, kök, Knippla, Malin Lundskog — underbart kaos i köket

vit chokladkladdkaka, efterrätt, berså assietter — vit chokladkladdkaka med bär och vaniljsås. Tror jag ska träna fler gånger när någon slags efterrätt ska göras …

Barnen kom igår, men det är ett kapitel för sig med familje-OS och annat. Idag hade vi kalas. Med barn, föräldrar och hundar. Maten var inte klar när våra föräldrar kom, kakan fick mina svärdöttrar baka medan jag tränade, någon hund snodde mat, en son fick rusa iväg och köpa apelsinjuice när vi kom på att vi hade brunch och vad smakar väl bättre då än mimosa i glasen. Allt var som det brukar som en av sönerna sa. Kaos. Och vet ni vad? Det fanns en tid när jag försökte undvika kaos så mycket det gick. Nu? Det är i kaoset livet är. Och jag njuter av att vara den rikaste av alla. Jag hoppas att ni är rikast ni också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla, oavsett rikedom.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om diverse födelsedagar, så hittar ni det här. Jag älskar att fira!

Kärringarna ville ha en badtrappa

Kärringarna ville ha en badtrappa. Och det fick de. Eller jag menar vi. Snabbt dessutom. Jag visste inte ens om att jag saknade en badtrappa just här, jag som gärna slänger mig från klipporna eller sätter fötterna i tången. Men när den här trappan väl kom på plats. Wow! Hur kan jag inte ha saknat en trappa just här?

Be och du ska få

… eller vad man brukar säga. Hur som helst, så har vi en grupp här på Knippla som heter Slingans vänner. I den gruppen finns massa hjältar som gör det fint, fixar bänkar och bygger utegym och utsiktsplatser för oss. Och vi som inte bygger sponsrar till virke och vad som mer behövs. Fint, eller hur?

kärringarna ville ha en badtrappa på knippla, västkusten — badstege på väg till sin plats

För ett tag sedan skrev en ung kärring (i min ålder, så jag antar att jag är en ung kärring jag också) i Facebookgruppen Naturstigen Slingan att hon saknade kärringtrappan, som tydligen fanns här tidigare. Hon undrade om någon kanske, möjligtvis fick en stege över någon gång …

Tydligen hade någon en badstege i gömmorna, för bara en dag eller två senare låg den där. Och nu, simsalabim, är stegen på plats. Kärringstegen. Som jag inte visste att jag saknade.

born to run, tatuering, bad på västkusten, knippla

Wow för det fina i att få sina önskningar uppfyllda och dessutom ett stort wow för att be om något. Våga fråga, hur ska de som gärna hjälper till annars veta vad man vill ha? Kärringarna ville ha en badstege till exempel och kolla vad de fick. Vad vill ni ha? Fråga. Man vet ju aldrig …

Ses snart igen. Tills dess: HEJA er och allt ni vill ha.
Kram Malin Lundskog

Hvaldimir kom till Knippla och jag pajade partyt

Den vita valen Hvaldimir, som sägs vara en spionval, kom till Knippla idag. Det var som att se en sagofigur. Så himla vit och … overklig? Men mitt i all fascination tyckte jag mest synd om den. Stackars lilla vita valen, alldeles ensam. Inte så liten i och för sig, fem meter lång är den ett ganska rejält djur. Och inte så ensam heller, med tanke på alla människor som drogs till hamnen.

vita valen Hvaldimir, knippla — lille vän, ville jag säga till den.

Då blev jag den tråkiga tanten som ingen lyssnar på

När spionvalen Hvaldimir kom till Knippla stod jag bland alla andra, alla var där ni vet, och tittade. Fotade. Och sedan blev jag den där partypoopern som sa till småbarnsföräldrar att deras barn kanske inte skulle klappa valen, eller kasta musslor till den. Jag sa till en vuxen som använde en fender som om han lekte med en katt att inte ”hålla på”. Ja, ni hör ju. Jag blev den där tråkiga tanten som ingen lyssnade på.

Alla tråkiga tanter, jag känner er. Oss. Vi tycker att vi har rätt och att vi gör rätt, vad mer kan vi göra liksom? Det är ju inte så att vi inte också tycker att det är spännande med besök av en val.

Jag tror inte att de är någon direkt hemlighet att Länsstyrelsen går ut med rekommendationer om det faktum att djur är djur. Kom tillbaka när valen plockar med sig ditt söta barn för en lekstund i vattnet tänker jag. De avråder också från att kasta saker till valen, leka med den eller ge den mat. Hur vacker och fascinerande den vita valen än är, så hör den inte hemma här. Bland oss. Hos oss.

Här kan man rapportera till one whale organisation om man ser valen (eller folk som leker, klappar, matar osv)

Den vita valen är från och med nu inte (enbart) mina söner som drar ner badbyxorna …

En parentes till det som hände här i dag, när valen Hvaldimir kom till Knippla. Ni vet, vita valen när man badar. Jo, men den har ni väl gjort (snälla säg ja)? Dragit ner bad- eller bikinibyxor och gjort en kullerbytta i vattnet så att bara de osolade skinkorna syns? Inte? Okej, det kanske bara är mina söner då. Ja, okej och jag. Och Claes … Men nu när jag har sett en riktig vit val, så sönernas vita rumpor inte särskilt vallika, he he he. Men på något sätt så hör de mer hemma i vattnet här än vad den riktiga vita valen gör. Även om den ser ut som en gigantisk porslinsfigur …

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA ALLA TANTER?
Och jodå, även vi tanter kan ha fel och dessutom är vi inte särskilt tråkig. Så det så!
Kram Malin Lundskog

Och så fick lastmoppen en egen plats

Förra året fick jag en alldeles egen lastmoppe. Jo, fick. För det är en typisk sådan grej som jag själv tycker är onödig och inte skulle köpa själv. Tur att vi är olika där, min man och jag. Och tur att jag fyller år varje år, he he. För jag älskar den. Eldriven. Skitsnygg (nej, jag trodde inte heller att jag någon gång i hela livet skulle bry mig om en sådan sak som lastmoppar). Och såklart: hur praktiskt som helst när vi ska till båten, iväg med återvinning och förra året när vi hade krogen och alla varor skulle köras hit och dit.

skärgårdshus på knippla , renovering, Malin lundskog — nya fönster, ny trappa

och så fick lastmoppen en egen plats, renovering, knippla, nya trappa — nya fönster, ny trappa

Men det är ju det där med att bo på en ö med salta vindar … Ingen höjdare för varken lastmoppar, cyklar eller några andra fordon. Så när vi drog igång renoveringen och insåg att vi kommer att ha utrymme under en nybyggd trappa utomhus, frågade vi snickar-Håkan om det skulle kunna gå att bygga en typ carport, fast en moppeport då. Och voilà, det gick hur bra som helst. Och så fick lastmoppen en egen plats här hemma. Med laddmöjligheter, tak över huvudet och allt. Snajsigt va? Nån som vill ha skjuts?

lastmoppe, elmoped, garage, knippla — här står den fint, eller hur?

Ses snart igen. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Snickar-Håkan jobbar på Byggvision, som har fixat hela huset så himla bra. Återkommer till det, men first thing’s first …