Jag är så glad och tacksam över mina vänner. Ja, över mina andra kompisar också förstås. Och min man, våra barn och mina föräldrar och alla andra människor jag har omkring mig. Men vännerna. Det är nåt speciellt med dem. Några av mina allra bästa hälsade på mig här på ön igår. Vilken dag. Vilka samtal. Vilken gåva till livet!
Picknick med utsikt
Även om vi har skaffat oss dunderutsikt hemma efter renoveringen, så är det inte mycket som slår promenad och picknick, eller vad säger ni? Så efter hustitt tog vi med oss pick och pack ut på slingan och landade på en läig bänk med utsikt.
chili, picklad lök och svensk grillost.
Som tur var kom Claes hem och fixade go dressing på balsamicovinäger, olivolja, crema di balsamico, basilikasalt
(som jag har gjort på egenodlad basilika).
Självklart ville Brorsan och Jackson vara med i händelsernas centrum, he he.
Det här var en sån där dag då vänskapsbanden vi har vävt blev ännu starkare och tryggare. Magi ändå, att vi som har känt varandra i allt mellan fyrtio och femtio år (F A T T A R ni?!) fortfarande är nyfikna på varandra. Att vi inte förutsätter att vi är desamma nu, som vi var då.
Jag skulle vilja säga att vi igår var ett perfekt skolexempel på hur man fördjupar och förstärker relationer, nämligen genom samtal och att öppet våga visa sin sårbarhet. En heldag med sånt. Snacka hälsoretreat!
Snipp snapp snut, så tog besöket slut
Efter en heldag med hur mycket gôtt snack som helst, mängder med glada skratt och säkert en tår eller två, åkte de tillbaka till fastlandet. Men livet på ön fortsatte, på en helt ny nivå. En rikare.
Ni vet, när man inser hur värdefullt det är att vi genom åren har hittat tillbaka igen efter de där gångerna vi har varit trötta på varandra, kanske inte pratat på ett långt tag eller helt enkelt inte varit i fas med varandra. Kan det vara så att om vi accepterar att relationer böljar fram och tillbaka, närmare ibland och med ökat avstånd mellan varven, så är det lättare att fördjupa och lära sig mer om varandra? Och sig själv. Goddammit. Och sig själv.
Vilka vänner va?
Ja, kolla vad jag fick: boken Vänskap av Mark Levengood. Va?
”Utan mina vänner hade mitt liv varit så fattigt, ja mer än så – jag tror att ett människoliv är så gott som omöjligt utan vänskapsband.”
Mark Levengood, Vänskap
Jag har reflekterat massor över det här med vänskap den senaste tiden, det har ni kunnat lyssna på i podden Mitt perfekta liv där vi ägnade avsnitt fjorton åt vänner och andra kompisar och där vi i poddens tredje avsnitt diskuterar den perfekta vänskapen. Dessutom har jag en hel formel i min bok GLAD FRi STARK som heter att umgås och ur viktigt det är för hälsan. Jag håller med Mark om att livet blir fattigt utan vänner. Och inte alls lika hälsosamt.
Det är inte bara som Mark och jag tycker så, det finns forskning som visar på det. Sociologen Mats Hilte skriver till exempel i sin bok Den moderna vänskapen om fyra tecken som kännetecknar sann vänskap och det är att den bygger på frivillighet, någon form av likhet, ömsesidighet och tillit. Det kan jag skriva mer om, men idag ville mest berätta om hur viktig vänskap är för mig.
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.