Knippla

En underbart tantig lördag

Min runstreak-kompis Sandra hörde av sig igår och sa om jag hade vägarna förbi fick jag komma och plocka blommor. Jag tog mig vägarna förbi Öckerö, där hon bor. Och plockade dahlior. Hur ofattbart vackert är det inte med dahlior? Kolla in buketterna jag har hemma nu! Blev så inspirerad att jag har haft en alldeles underbart tantig lördag med dahlia-tankar, omplantering och skorp-bak.

Jag blev som besatt och har nu ägnat ett par timmar åt att planera rabatter här hemma. Herregud. Ett besök på en dahliaodling i Nossebro, där man kan gräva upp sina egna knölar, har jag också planerat in … Undrar ibland varför jag nödvändigtvis ska bli besatt? Ska jag bli en sån där duktigt människa som gräver upp dahliaknälar och förvarar inomhus under vintern innan de ska sättas till våren igen? Återkommer när jag har facit i hand, he he. Någon som har tips på dahliaodlande tar jag tacksamt emot det förstås.

Tantfeeling bland stockrosor och kardemummaskorpor

Som om det inte räckte med planteringsplanering. Jag fick feeling för tanteriet och flyttade på några stockrosor också. Fröna till dem tog jag från blommor som växer runt omkring på ön och tryckte ner i jorden för något år sedan. Enkelt är min melodi. När jag inte blir besatt, vill säga …

en underbart tantig lördag, stockrosor, hand, bli himmel

Tänk att det kan bli något så här fint av ett torkat frö som jag bara tryckte ner i jorden och sedan inte har brytt mig om?

Ja, sen fastnade jag i trädgården en stund. Grävde upp och klippte ner och flyttade om och hade mig. Som vanligt utan handlar. Jag gillar verkligen att sätta fingrarna i (den magra) jorden och skita ner mig. Och tyckte att kardemummaskorporna jag bakade idag smakade extra gott när jag smakade på dem med jordiga händer. För jo, jag bakade även kardemummaskorpor. Är det underbart tantigt? I alla fall tänkte jag mycket på mormor när jag bakade skorporna idag. Vet inte om jag någonsin har bakat sådana förut? Bara ätit mormors. Och mammas. Men idag. När jag ändå var inne på det här med att vara tant då gick jag visst all in.

kardemummaskorpor, en underbart tantig dag, jordig hand

kardemummaskorpor, glasburk — de här sparar jag till en regnig dag

PS. Har jag berättat att Sandra kallar vår runstreak för tantstreak? Då passa det ju in att jag sprang i morse också …

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA tanten!
Kram Malin Lundskog

Förste september

Tända ljus, soluppgång, shorts, morgondopp och förste september. Det är så mycket jag tycker om med september. Som att tända ljus igen. Färgerna där ute. Att det fortfarande är enkelt att vara utomhus (idag ska det bli över 20 grader här) och lugnet. Som lugnet på ön när det istället för hundratals båtar i gästhamnen, ligger en eller två och köerna nerför badstegarna är obefintliga.

Och visst är det lättare att hålla ordning på livet med mer ordning och reda när september kommer? Ja, efter en sommar då i alla fall jag släpper greppet om typ allt. Inte för att jag någonsin har skarp struktur, men ni fattar – eller hur? I morse gick jag upp någon gång innan tuppen och satte igång med mina morgonsidor. Bara det. En sån lyx!

Därefter gick Brorsan och jag vår morgonrunda (han haltar när vi springer, så jag har fått ställa om när det gäller morgonspring) och han tog sig ett morgondopp på stranden. Om han rullade sig i sanden efteråt? Gissa!

Och sist men inte minst innan jag satte mig vid datorn för terminens första skoldag (kreativt skrivande år 2 på både Linnéuniversitet och Umeå universitet), några timmar med manus och inspelning av Skriverier med Malin och Cilla.

Vid badet mötte vi Claes, som gärna sover längre på morgonen, och när vi gick hem efter morgondoppet kom vi på att det är trettiofyra år sedan på dagen som vi förlovade oss. 34! Värt att fira det också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA september!
Kram Malin Lundskog

Vakna i hängmattan

I natt hängde vi ute igen, Agneta, Kerstin och jag. Låter inte de namne förresten som tagna ur Bullerbyn? Agneta, Kerstin och Malin … Hur som helst: Igår gick jag ut och hängde upp min hängmatta (strax efter firandet av Sandras hundrade löpardag i rad) och förberedde för augustis sista utenatt. Sen hängde Brorsan och jag hemma ända till mörkret kom, då jag gick hemifrån för att både somna och vakna i hängmattan.

springerspaniel, knippla, hängmatta — Brorsan är inte lika taggad som matte på det här med hängmattehäng

en utenatt i månaden, knippla, ryggsäck, hennessy hammock, hängmatta, — riggat o klart

Och vilken kväll vi fick! Så mysigt. Stilla. Och med brasa för första gången på länge (äntligen mörkt tidigare på kvällarna!). Efter några kåsor (Agnetas norrländska touch) bubbel och kex och ost kröp vi in i våra hängmattor och somnade. Gott. Så som vi brukar. Varken Agneta eller jag vaknade när Kerstin skrämde iväg en berguv som landade på hennes hängmatta mitt i natten. Så gott sover vi därute.

… men först sov vi väldigt gott

Eftersom det är så mysigt att ligga och kolla stjärnor högt ovanför tallkronorna struntade jag i tar över hängmattan. Lite dagg har ju det där myggnätet jag har runt om tålt förut, tänkte jag. Däremot höll det visst inte undan för massa dagg och en så dimmig morgon att man i princip inte såg handen framför sig. Det var alltså fuktiga dimmiga daggdroppar i pannan som fick mig att vakna i hängmattan. Jag drog sovsäcken över ansiktet en stund, men glömde av mig och fick fler droppar i ansiktet. Sicket wildlife ändå!

vakna i hängmattan, dagg, myggnät, fukt — ”rutmönstret” är alltså det blöta …

vakna i hängmattan, knippla — vilka konstnärer de är, spindlarna

vakna i hängmattan, knippla, dimma — vackert väder det här också!

vakna i hängmattan, morgon, knippla, en utenatt i månaden

Även om vi har bestämt oss för att addera frukost till vårt häng, lämnade jag de andra tidigt. Det berodde inte på fukten, utan på att Brorsan var ensam hemma. Claes har fullt upp med fest på Ringön och Två feta grisar, krogen han driver. Och jag? Tja, jag har nu en hel dag på mig att skriva, promenera, runstreaka, bada och ladda för fest för Knippla IK, som fyller 100 år idag. Kul, det också. Och lagom till badet efter hundpromenaden kom solen till ön. Som den ju gör.

Femton månader i rad med utehäng nu, en sorts streak det också? Vill ni läsa om (nästan) alla våra utehäng kan ni göra det här: Jag säger ja och jag älskar det.

Ses snart igen, tills dess: HEJA utelivet och att vakna i hängmattan (helst utan droppande droppar i ansiktet …)
Kram Malin Lundskog

Runstreak och nakendopp

Jag är inte den som säger nej till löpning, så länge det inte handlar om prestation eller resultat. Jag älskar ju att springa. Ut o njuta. Svettas o flåsa. Lufsa. Ja, jag tror att lufsa är det som bäst beskriver min löpning just nu, MEN SKIT I DET! Jag gör det. Varje dag till och med, sedan 68 dagar tillbaka. Sommaren har varit fylld med runstreak och nakendopp och den kombon fortsätter. Tills vidare.

100-dagarsfirandet och den förväntade överraskningen …

Jag streakar tillsammans med Sandra, som kallar vår utmaning för tantstreak (ha ha, tänk om vi hade varit den sortens tantstreakare som springer nakna in på en fotbollsplan!). Idag är första dagen vi sprang tillsammans, annars är det mest hejarop i vår gemensamma chat. Sandra har sprungit i hundra dagar. Ja. Ett hundar dagar i rad. HEJA henne!

100-dagarsfirandet blev en överraskning för oss båda. Av oss båda. Ha ha. Vi skulle (ju!) bada efter löprundan, så jag smög ner till badet innan med handduk, guldglas och bärs. På väg från badet, för att möta Sandra för att springa, möter jag *trumvirvel* Sandra. Som kommer med bubbel och handdukar som överraskningen efter löprundan! Ha ha, great minds osv.

runstreak och nakendopp, knippla, cykel, himmel, hav — min cykel med överraskningsväskan …

Ja, sen sprang vi en kort men naggande go runda med fokus på att fira. Efter badet skålade vi för hundra dagar. För löpningen. Och oss! Fast mest Sandra, just idag.

sandra svensson, runstreak och nakendopp, ankis badplats, knippla — Sandra, efter sin hundrade runda!

löparkläder, guldglas, knippla — hopp i sjön

runstreak och nakendopp, malin lundskog, sandra svensson — skål och hurra!

Bryt i ihop och kom igen

Mina 68 dagar hade kunnat vara 100 dagar i streck idag, men en gubbvad på käringen satte stopp för det sent i våras. Efter rehab och löpvila tog jag nya tag. Värre saker har ju hänt, även om det kändes som tidernas fail när jag var tvungen att avbryta strecken. Det värsta var inte att jag blev skyldig Sandra, tanten som inte ens är 35, en flaska bubbel för att jag bröt. Nej, det värsta var känslan inom mig. Misslyckandet. Jag? Bryta? Alltså, nu skäms jag: jag sprang några dagar med skitont i vaden och trodde att skulle ordna sig … Hur dum får man vara? Och jag ska vara pt och löpcoach? Hade aldrig i hela världen sagt åt en klient att fortsätta, för ”det löser sig säkert.” Särskilt inte till någon i femtiosexårsåldern.

PS. Myrstegsrevolutionen

Kommer ni ihåg min lilla orange bok GLAD FRi STARK? I den skriver jag mycket om myrstegsrevolutionen, alltså det lilla stegets kraft och vitsen med att sätta skamligt låga mål, som en reserv de dagar man inte kan/hinner/orkar, men ändå vill hålla i något som gör en gott. Som till exempel motion. (Men kan också vara sömn, läsa, skriva, meditera osv). Runstreak är ett superexempel på en myrstegsrevolution. Och så länge man inte är som jag och tror att man måste springa snabbare eller längre för var dag så gör det gott.

Nu springer vi vidare, med ett lägsta mål på 1,5 km. Om 32 dagar firar vi förhoppningsvis mina 100 dagar. Undrar vad vi ska överraska varandra med då?

Ses snart igen,

Tills dess: HEJA myrstegsrevoltionen i alla dess former, just nu runstreak och nakendopp för mig.
Kram Malin Lundskog

malin lundskog, runstreak och nakendopp, knippla

Nu drar jag på nya äventyr. I natt är det dags för hängmattehäng med Agneta och Kerstin.

Kreativiteten kommer när man mest anar det

Det är väl ingen av oss som längre blir förvånade över att de bästa idéerna dyker upp när man rör på kroppen? Eller står i duschen eller kanske utför någon monoton syssla som får oss att vara i stunden? Det borde egentligen inte vara någon överraskning för mig att berättelsen jag började nosa på för några veckor sedan liksom vecklade ut sig framför mig när jag var ute och sprang i morse. Men det var det. Även om kreativiteten kommer när man mest anar det vet man inte vad den kommer med för besked.

skutor, west wind af Göteborg, Hälsö — att stanna till i Hälsö hamn och titta på skutor är mumma för kreativiteten.

Jag trodde nämligen inte att det var så historien skulle börja. Eller att just de karaktärerna skulle bli viktiga i berättelsen. Och ändå blev det så självklart när jag hade lufsat runt Hälsö (grannön) i några kilometer. Så skulle det vara! Och självklart skulle en sådan figur vara med! Självklart skulle berättelsen börja på det viset! Snacka uppenbarelse!

svettiga, törstiga och badsugna tog vi färjan hem igen – för att skriva ner allt som serverades under rundan

kreativiteten kommer när man mest anar det, knippla, vägfärja — samlade tankarna och glodde på det här

Inte för att det betyder att slutversionen ens av råmanuset kommer att vara som det kreativiteten målade upp för mig idag, men nu har jag verkligen något att arbeta utifrån. Och det har jag gjort under eftermiddagen. För ja. Jag skriver. På något nytt. Kan inte låta bli …

Vi ses snart igen! Tills dess: HEJA kreativiteten.
Kram Malin Lundskog

Bada i hagel

Vet inte om det har hänt förut, men någon gång ska väl vara den första? Ja, att bada i hagel alltså. När jag joggade ut i morse lyste morgonsolen på Brorsan och mig. Kanske dansade några moln omkring på himlen en bit bort. Men. När det var dags för morgondoppet rusade de in från väst och det som jag trodde skulle bli ett bad i regn (älskar bad i regn!) blev ett dopp under en hagelstorm som heter duga. H E R R E G U D vad fort den kom, vad ont den gjorde (nakendopp …) och med vilken kraft den tog tag i havet. Ofattbart.

morgonjogg, ö-liv, knippla, utsikt över hyppeln, bilfärja — lufsade runt slingan på ön i detta och molnen ni ser här, brukar liksom bara dra förbi oss utan att göra något väsen av sig …

bada i hagel, anis, knippla, regn, utsikt — kom fram till Ankis, där jag skulle bada, och föreställde mig att få njuta av ett regnbad …

hagel, bada i hagel, knippla — … sen blev det kaos!

bada i hagel, malin lundskog, knippla — i vattnet gjorde haglet i alla fall inte ont på kroppen …

Strömt, vågigt och svårsimmat. Och kul!

Claes som kom ner för att möta oss efter morgonjoggen struntade i att bada. Han blev liksom blöt ändå … Men jag som redan hade slängt av mig kläderna när det brakade loss hoppade i. Helst ville jag inte gå upp, för haglet piskade verkligen på och gjorde eventuellt tusen nålar på mig samtidigt. Aj!

Men, hade ju ett följebrev att skriva och en podd att spela in, så där kunde jag ju inte ligga hela dagen. Det hade jag kanske inte ens orkat, för jäklar vad strömt och vågigt och svårsimmat vattnet blev under den korta stund det hela varade. Vi gick hem på de tillfälligt översvämmade vägarna och kände båda två att det var skönt att inte vara ute med båten när det här kom. Då hade jag nog till och med varit rädd, för vinden som kom var skitstark.

Jag älskar väder, variation och att känna naturens krafter. Mitt i kaoset tyckte jag att det var kul (kanske till och med spännande?) att hoppa i under en intensiv hagelskur, men fem (-ish) minuter senare var allt över och solen tittade fram igen som om ingenting hade hänt …

Aja, vi ses snart igen oavsett väder. Tills dess: man ångrar aldrig ett bad, kom ihåg det. Även om det innebär att bada i hagel.
Kram Malin Lundskog