Knippla

Hemma!

Som jag skrev igår: det är fint att ha ett hemma att längta till och vara i. Nu är jag det. Hemma! Precis på gränsen mellan igår och idag öppnade jag dörren till mitt hem igen. Och för att vara en ny människa (läs mer om det här) är jag mig väldigt lik. Vaknade ganska tidigt, tog en kaffe och gick sedan ut med Brorsan med saltvattenstvål och badhandduk i högsta hugg. Intet nytt under solen här liksom …

klippor, sommarben, saltvattenstvål, malin lundskog — samma gamla morgonrutiner 🙂

badtrappa, knippla, morgondopp, hemma! — morgondoppet vid det som just nu är min favoritbadtrappa
(mest tack vare enkelt smyga ner och bada naken utan insyn …)

Annars har dagen mest varit en sådan där försöka komma igång efter sommaren-dag. Inte för att sommaren är slut, men en aning av höst i luften är det ändå. Underbart! Och något som också är underbart är att jag har rensat mejlkorgen. Är så ohemult kass på det att jag själv får dåndimpen mellan varven när jag letar efter mejl jag vet att jag har fått och har flera tusen inkomna att leta bland. Jo, det är sant. Flera tusen! Likadant i utkorgen. Men nu är det ordning och reda. För en stund i alla fall … Känner mig faktiskt inte helt hemma med all ordning 😉

Vet ni vad som mer är underbart förresten? Jo, att jag firar dag 50 på min runstreak. Hurra? Att komma in i löparrutinerna igen är också en slags hemkomst för mig. Hur mycket ny människa jag än är, så är löpningen (även om den mer liknar lufs) ju … jag?!

utsikt, hemma! , knippla, utsikt, ljung — utsikt från min femtionde dag i rad i de lufsiga löparspåren

löparglädje, malin lundskog, runstreak — 50!!!

Borta bra osv. Jag är glad och tacksam för både det ena och det andra.
Vi ses snart igen hoppas jag, tills dess: heja hemma, både geografiskt och i känslan.
Kram Malin Lundskog

I hängmattan förvandlas jag till en riktig sjusovare

Jag sover sällan länge och allt som oftast lite hackigt under natten. Men i hängmattan förvandlas jag till en riktigt sjusovare. Som i morse, då jag vaknade strax före halv tio. Ofattbart härligt, särskilt eftersom vi gick och la oss vid elvatiden igår kväll. Ja, vill ni ha ett sov gott-tips så kommer det här: ut och häng!

Igår gick vi ut för trettonde månaden i rad. Och snacka trettonde gången gillt (eller vad man brukar säga …). Vilken kväll! Vilken natt! Och vilken morgon (eller kanske förmiddag då, med tanke på sjusovandet.

malin lundskog, I hängmattan förvandlas jag till en riktig sjusovare, en utenatt i månaden, knippla, västkusten — glad i hågen, med lika mycket packning som om jag skulle vara ute en vecka …

Vi slängde upp våra hängmattor i samma gamla tallar som vanligt. Ja, det kryllar ju inte direkt av bra hängträd här på ön. Nu är vi förresten så kaxiga att vi inte ens testar om allt sitter som det ska, eller om våra knopar håller. Som ni ser har vi också en ny inredningsdetalj på vår utehängplats. Den trasiga fotbollen hittade jag förra gången vi hängde ute och den gör sig fint tycker jag, till välet som Agneta hittade första utenatten. Det kanske slutar med en hel kuliss, á la Musse och Långben på julafton ni vet ha ha.

en utenatt i månaden, knippla, I hängmattan förvandlas jag till en riktig sjusovare — vilka prydnader va?

I hängmattan förvandlas jag till en riktig sjusovare, en utenatt i månaden, knippla, sol — hängmattan är uppe

Här kan man sitta och glo

Och sen då? Jo, sen satt vi på en klippa och glodde hela kvällen. Pratade massor (hand upp alla som älskar såna där samtal som böljar under en hel kväll om allt mellan liv och död) och var tysta massor. Och utropade små ”kolla där!”, ”såg du?!” och ”oj!” när fiskarna hoppade, tärnorna dök och sälen (för vi inbillade oss att det var en och samma) dök upp.

en utenatt i månaden, hund, knippla, malin lundskog, agneta bergman, utsikt, junikväll — här kan man sitta

tärna, solnedgång, bleke, västkusten, knippla, öliv — tärnan som dyker

vissa kallar den blå timmen, Agneta kallar den snyggtimmen – i det här ljuset blir vi extra snygga
Vi är vackrast när det skymmer?

husbåt, solnedgång, västkusten, knippla, en utenatt i månaden — Och en husbåt med människor ombord, som vi inte kunde låta bli att hitta på historier om

Solnedgången

När knottens envetenhet och tröttheten efter en sen midsommarafton tog över kröp vi in i våra hängmattor. Där låg vi bakom myggnäten och hånskrattade mygg och knott rakt upp i ansiktet innan vi plockade fram våra böcker. Ja, inte för att jag läste mer än en halv rad på grund av glömt pannlampa. Agneta hade pannlampa, men hade glömt glasögon så hon fick låna mina slipade solglasögon. En syn för gudar (och det är väl också de enda som såg oss …).

knippla, västkusten, solnedgång, en utenatt imånaden, i hängmattan förvandlas jag till en riktigt sjusovare — som sagt …

Därefter kom natten. Och som sagt: i hängmattan förvandlas jag till en riktig sjusovare. Inbäddad av oändligt med frisk luft och vaggad av en tilltagande vind. Alltså, har ni sömnproblem så testa hängmatta. Oj oj oj. Förutom en kissepaus någon gång i gryningen sov jag alltså till strax före halv tio. Ofattbart! Och underbart. Att ligga och gunga och läsa boken som jag inte läste igår kväll. Och tjuvkika på de som går förbi vår lilla campingdunge.

Frukost utomhus!

Vår nya grej är ju att göra frukost ute och i morse bjöd jag på kaffe, havregrynsgröt med kanel och äpple och kokt ägg. Havregrynen hade jag förvisso glömt hemma, men de kom Claes och levererade med moppen. Väldigt bekvämt att vara på vildmarksäventyr några hundra meter hemifrån, he he.

en utenatt i månaden, lastmoppe — havregrynsleveransen

trangiakök, en utenatt i månaden, knippla — här ska kokas kaffe och ägg!

havregrynsgröt, en utenatt i månaden — med utsikt och utomhus som extra krydda

Utsövda och så uppfyllda av allt vackret traskade vi hem. Sa tack för den här månaden. Tur att det snart är juli, hörni. Då hänger vi igen!

en utenatt i månaden, ryggsäck, nyckelpiga — en nyckelpiga följde visst med hem

Ses snart! Tills dess: Heja utelivet. Vill ni läsa mer om vårt projekt (eller vad det nu är) en utenatt i månaden, hittar ni inlägg om det här.
Kram Malin Lundskog

Jobba halvdag och sen ta semester

Att styra över sin egen tid är både bäst och sämst. Mest bäst. Resten får jag skylla mig själv … Eller kanske tacka mig själv för? Jag menar, att ta ledigt från lunch för att gosa med lilla Stella (och hennes föräldrar förstås!) fast jag inte har skrivit det antal ord jag ville skriva idag. Ska jag skylla mig själv som öppnar armarna och säger jaaa med massa utropstecken när den lilla familjen säger att de vill komma ut till Knippla? Eller ska jag tacka mig själv som har möjligheten att tacka ja till sådan lyx och passar på att njuta? Jag gör lite både och till en början, men glömmer snabbt av att skylla mig själv. Jag älskar varje stund med mitt barnbarn. Och hennes föräldrar. Jobba halvdag och sedan ta semester – tack till mig som har den möjligheten en vanlig tisdag i maj.

blommor, vilda blommor, bukett, knippla — vilda blommor, trädgårdblommor, syren och chokladblomma från trädgården – älskar gott och blandat och många vaser

Först uppe med tuppen, plocka blommor och skriva tusentals ord innan lunchtimmen är slagen. I dag var det fart under skrivargaloscherna vill jag lova, till skillnad från igår då scenerna segade sig fram. Det killade nästan i magen av farten jag skrev med i förmiddags. Jag nådde inte ända in i mål, även om jag satsade friskt. Men hoppas fortfarande bli klar till deadline på måndag. Återkommer om det.

jobba halvdag, malin lundskog, dator, sol, keps — solskydd på både datorn och mig, sen sa det svisch i mitt manus

Fira allt och inget särskilt

Ja, sen kom de. Lilla Stella och hennes mamma och pappa. Det är något makalöst hur fantastiskt det är att få vara med när en liten baby växer. Särskilt en liten baby som är hans, som en gång var vår lilla baby. Livet va, vilken grej det är.

stella the grandvhild, sandlåda, knippla, jobba halvdag, barnbarn — rena meditationen att sila sand mellan fingrarna och lyssna på lilla Stella (nästan enda) ord: dä

jobba halvdag, långbrygga, knippla, badplats — Hur man vet att det är sommar? Långbryggan är på plats på badet.

Vi firade inget särskilt och allt med lunch ute i trädgården, lek i sandlådan, bad, promenad och spel. Och snipp snapp snut, så var dagen slut och vi stod vid färjan och vinkade av det lilla barnbarnet och henne mamma och pappa. Så som mina föräldrar stod och vinkade av oss, när vi hade varit och hälsat på dem med våra små barn. De stod inte vid någon färja, men ni fattar. Fint är det tycker jag, att ha någon att vinka av. Och att vinka av någon. Och allting är sannerligen relativt för jag har en känsla av att vi ser lika gamla ut som jag tyckte att mina föräldrar gjorde då. Då, när jag inte hade någon aning om att en femtiofemåring är rena ungdomen.

Och fint är det som sagt att ha förmånen att kunna välja att jobba halvdag när ett litet barnbarn kommer på besök med sina föräldrar. Gôrfint! Precis som promenaden hem från färjan, utan en enda sekundmeter vind.

knippla, sjöbodar, båt, bleke, jobba halvdag

Vi ses snart igen, tills dess: tacka dig själv!
Kram Malin Lundskog

12 månader i hängmattan

I går och i dag (och kanske främst i natt?) har vi firat 12 månader i hängmattan, Agneta och jag. Ja, vårt äventyr med en utenatt i månaden som jag har skrivit om förut och som ni kan läsa mer om här. Och även om vi hittills håller oss här på ön, så är det ett äventyr varje gång. Vi håller oss till och med på samma plats på vår lilla ö nästan varje gång och det är ändå ett äventyr. Och i samband med ettårsfirandet la vi till momentet frukost till äventyret. Ett riktigt halleluja-moment, som kanske blir nästa steg i utelivet? För ett år är bara början …

cykel, pakethållare, hav, klippor, knippla, solnedgång — vandringsryggsäck på ryggen och cykel lastad med tjockjacka och ved för kvällsmys

12 månader i hängmattan, utsikt, hav, klippor, knippla, kväll, stiltje, en utenatt i månade — utsikt från promenaden mot vår basecamp

12 månader i hängmattan, en utenatt i månaden, knippla, picknick — jag dukade upp med sy på-märke och guldglas

en utenatt i månaden, utsikt, hav, klippor, västkusten, knippla — alltså!

kvällsljus från knippla, bleke, valborg, en utenatt i månaden, västkusten — utsikten söderut från bubblet och ostbrickan

12 månader i hängmattan, knippla, en utenatt i månade, malin lundskog

eld, malin lundskog, knippla, en utenatt i månaden

Förresten, en stor del av äventyret är samtalen. Ni vet de där som börjar med glädjen över att få fjutt åp brasan och sedan övergår till färger för att fortsätta in på sambandet mellan allt, vidare över till föräldrar och barn, hockey och fotboll, mat och musik. Ja, när vi väl kryper ner i våra sovsäckar är det som att vi har löst alla problem och skapat fred på jorden. Mer utenätter åt folket säger jag.

månsken, en utenatt månaden, trädkronor — Ser ni den lilla månskäran? Sen tändes stjärnorna

Och vips var det morgon

Vi somnade under stjärnorna och vips vaknade vi till det här. Det som ser lite blurrigt ut är myggnätet jag har på min hängmatta. Det håller även undan fukt, så trots en fuktig natt sov vi utan tarp. Ja, jag vet: alldeles underbart är det.

utsikt från hängmattan, 12 månader i hängmatta, myggnät — vaknade till detta, efter att somnat under stjärnorna

Efter omaket att lämna den sköna värmen och det goa gunget i hängmattan för att gå upp och kissa orkade jag inte ta av mig skorna när jag kom tillbaka till hängmattan igen. Men vet ni, här och så här hade jag kunnat ligga hur länge som helst i solen.

12 månader i hängmattan, en utenatt i månaden, knippla, morgon

en utenatt i månaden, knippla, kummel, klippor, himmel, hav — utsikten från morgontoaletten gick inte heller av för hackor förresten …

frukost, trangiakök, segelbåt, agneta, — Agneta kokar både tevatten och ägg till vår första frukost efter en utenatt

kummel, tallar, segelbåt, knippla — vi satt kvar, men båten seglade vidare norröver

Och min ryggsäck har fått ett nytt märke

Precis som våra tidigare äventyr ute i hängmattan ser jag redan fram emot nästa. Nu har jag sytt fast märket på min vandringsryggsäck. Snyggt va? Mot nya äventyr. Och nya utenätter.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: Kram o ut o njut,
Malin Lundskog

Ett vårtecken med extra bonus

Ett säkert vårtecken är den där lusten av att sätta händerna i jorden. Lusten, som inte är en punkt på någon att göra-lista, utan mer ett infall. ”Om jag skulle ta och plantera om pelargonerna”. Den lusten. Och när den kommer passar jag på att leva ut den. Utan att ränna runt och leta efter trädgårdshandskar och spadar och annat.

Som idag, när jag fick lust att göra just en omplantering av förra årets pelargoner som har stått och torkat ut på fönsterbrädan inomhus. Alltså. Jorden i dem var så torr och hård att vattnet från mina sporadiska vattningar har lagt sig som en pöl ovanpå jorden … Jag har ingen aning om det finns några knep för att undvika det. Gör ni? Tipsa gärna i så fall. Eller, förresten. Skit i det. Jag gör sällan något mer än att vattna mina krukväxter en gång i veckan (ändå har jag växter som har följt med från radhuset vi flyttade från för femton år sedan, till huset vi lämnade för fem år sedan och nu här ute på ön).

Tur för pelargonerna att jag fick lust att sätta fingrarna i jorden. Och att jag nu som ett säkert och alldeles självklart vårtecken går runt med jord under naglar och i handrynkor (herregud, var kom de ifrån?).

Ett vårtecken med extra bonus

När jag rotade fram en kruka som har stått på en hylla i källaren och väntat på jord och krukväxt ett bra tag i sin ensamhet fick jag den där extra bonusen jag skrev om i rubriken. Krukan är ett minne från releasen av min debutroman Mariannes mirakel. Och jag blev så glad att det brände till bakom ögonlocken. Hade glömt att min vän Agneta, som har målat krukan, också hade skrivit på insidan. Ser ni? Del 1 …

Förresten, den målade krukan (som jag tydligen har lyckat göra sönder lite) matchar våra väggar hemma. I huset vi knappt hade flyttat in i och än mindre renoverat och målat väggar i, när jag släppte romanen. En bonus på bonusen?

Om nu pelargonerna inte tar sig, så är det synd. Men inte hela världen. Jag hade en skön och avkopplande stund ute i solen och det är väl ändå resan som är medan värd? Allt för att jag fick feeling och satte händerna i jorden. Ett vårtecken så säkert som något!

Ses snart igen,

Kram Malin Lundskog

Fem år som öbor

Idag fyller vi fem, Claes och jag. Fem år som öbor och jag har aldrig känt mig så hemma som på Knippla. Tänk att vi gjorde det. Släppte det invanda, det bekväma och allt vi egentligen kände till (hej, bott i samma stadsdel i Göteborg i nästan hela livet). Ångrar ingenting. Älskar allt. Egentligen kanske allt handlar om att jag har landat i mig själv? Fast … ön har nog ett salt finger med i spelet, tror ni inte det?

Skillnad på ö och fastland

Det finns mycket som är annorlunda med att bo på en ö, än att bo på fastlandet. En självklar sak är att vi behöver ta färja eller båt för att komma bort eller hem. Passa färjetider. Och hitta lugnet i att det alltid går fler färjor. Mycket mer säkert än att det går fler tåg, faktiskt.Apropå lugn så finns det ett lugn i att affären inte är öppen mellan seven och eleven. Färre valmöjligheter gör liksom livet enklare.

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Fem år. Det är ju inte så lång tid. Kan man tycka. Särskilt när man är femtiofem och över det? Men oj oj oj vad det kan hända mycket på fem korta år. Som att flytta från lägenheten vi hyrde när vi kom ut till Knippla till ett hus som tycker om oss (inte så spooky som det kanske låter, men ni fattar – ett hus som välkomnar en).

Vi har drivit båtcharter och restaurang. Den ena drömmen rann ut i sanden och den andra gick upp i rök. Vi har dansat Jerusalema på piren med alla andra öbor under pandemin och jag har kört utomhusträning året runt sedan första sommaren.

Vi har gift bort en son på toppen av ön och vi har blivit farmor och farfar mitt under makrillfisket. Dessutom har vi lärt oss att fiska hummer, krabba och kräfta och vi har båten i året runt. Vi är med i en hummerklubb och har förstått att ö-råd finns. På riktigt.

solnedgången ikväll, bara som ett exempel på hur härligt ett ö-liv kan vara

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Jag har släppt två romaner, startat en bokklubb, tre poddar och sover utomhus (minst) en natt i månaden. Jag har börjat plugga kreativt skrivande och jobbar som bokningsansvarig på vandrarhemmet här på Knippla. Ett vandrarhem som systrarna i min andra roman Ett oönskat arv bor på deras första natt på ön. Och Claes har startat restaurang på Ringön i Göteborg.

fem år som öbor, röddeviga, knippla, utsikt — I morse, när vi gick runt ön, Brorsan och jag. Blicken västerut …

Vi spelar boule och jag klättrar i berg och går (nästan) varje dag upp på toppen av ön och tittar ut över havet i väster och in mot land i öster. Låter blickan fastna en längre stund när den vilar mot horisonten i väster. Ja, och så har vi förstått att vindarna i Göteborg är små viskningar jämfört med vindarna här ute. Att naturen är ständigt närvarande och att soptunnorna blåser bort om vi inte surrar fast dem.

Och vi har lärt känna människor som jag är så innerligt glad att vi har lärt känna. Som tog emot med värme och (rå) humor. Som fick oss att känna oss så välkomna som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Hoppas kärleken är ömsesidig

Ja, fem år som öbor har gjort bra grejer med mig och Claes. Jag hoppas att vi gör bra grejer med ön. Och öborna. För sämre ställe än Knippla kan man nog välja om man vill flytta till en ny plats. Men bättre? inte säkert.

Vill ni läsa mer om mitt liv på ön, så hittar ni en hel del här: Malin på Knippla. Och jag vet att allt är föränderligt. Det kanske kommer en dag när jag blir helt till mig i trasorna av någon annan plats, ett annat slags liv. Men här och nu är jag hemma här på Knippla och det är inget aprilskämt, som den första personen jag mötte här på ön trodde att det var. Då. När jag för fem år sedan klev i land och berättade att jag minsann flyttade ut till ön.

Kan inte ni berätta var er plats på jorden är just nu?

Ses gör vi väl igen, oavsett var vi är?
Kram så länge, Malin Lundskog

Knippla

Här kan man sitta och glo

Solnedgången

Frukost utomhus!

Fira allt och inget särskilt

Och vips var det morgon

Och min ryggsäck har fått ett nytt märke

Ett vårtecken med extra bonus

Skillnad på ö och fastland

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Hoppas kärleken är ömsesidig

Footer

Malin Lundskog