Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Knippla

12 månader i hängmattan

I går och i dag (och kanske främst i natt?) har vi firat 12 månader i hängmattan, Agneta och jag. Ja, vårt äventyr med en utenatt i månaden som jag har skrivit om förut och som ni kan läsa mer om här. Och även om vi hittills håller oss här på ön, så är det ett äventyr varje gång. Vi håller oss till och med på samma plats på vår lilla ö nästan varje gång och det är ändå ett äventyr. Och i samband med ettårsfirandet la vi till momentet frukost till äventyret. Ett riktigt halleluja-moment, som kanske blir nästa steg i utelivet? För ett år är bara början …

cykel, pakethållare, hav, klippor, knippla, solnedgång
vandringsryggsäck på ryggen och cykel lastad med tjockjacka och ved för kvällsmys
12 månader i hängmattan, utsikt, hav, klippor, knippla, kväll, stiltje, en utenatt i månade
utsikt från promenaden mot vår basecamp
12 månader i hängmattan, en utenatt i månaden, knippla, picknick
jag dukade upp med sy på-märke och guldglas
en utenatt i månaden, utsikt, hav, klippor, västkusten, knippla
alltså!
kvällsljus från knippla, bleke, valborg, en utenatt i månaden, västkusten
utsikten söderut från bubblet och ostbrickan
12 månader i hängmattan, knippla, en utenatt i månade, malin lundskog
eld, malin lundskog, knippla, en utenatt i månaden

Förresten, en stor del av äventyret är samtalen. Ni vet de där som börjar med glädjen över att få fjutt åp brasan och sedan övergår till färger för att fortsätta in på sambandet mellan allt, vidare över till föräldrar och barn, hockey och fotboll, mat och musik. Ja, när vi väl kryper ner i våra sovsäckar är det som att vi har löst alla problem och skapat fred på jorden. Mer utenätter åt folket säger jag.

månsken, en utenatt månaden, trädkronor
Ser ni den lilla månskäran? Sen tändes stjärnorna

Och vips var det morgon

Vi somnade under stjärnorna och vips vaknade vi till det här. Det som ser lite blurrigt ut är myggnätet jag har på min hängmatta. Det håller även undan fukt, så trots en fuktig natt sov vi utan tarp. Ja, jag vet: alldeles underbart är det.

utsikt från hängmattan, 12 månader i hängmatta, myggnät
vaknade till detta, efter att somnat under stjärnorna

Efter omaket att lämna den sköna värmen och det goa gunget i hängmattan för att gå upp och kissa orkade jag inte ta av mig skorna när jag kom tillbaka till hängmattan igen. Men vet ni, här och så här hade jag kunnat ligga hur länge som helst i solen.

12 månader i hängmattan, en utenatt i månaden, knippla, morgon
en utenatt i månaden, knippla, kummel, klippor, himmel, hav
utsikten från morgontoaletten gick inte heller av för hackor förresten …
frukost, trangiakök, segelbåt, agneta,
Agneta kokar både tevatten och ägg till vår första frukost efter en utenatt
kummel, tallar, segelbåt, knippla
vi satt kvar, men båten seglade vidare norröver

Och min ryggsäck har fått ett nytt märke

Precis som våra tidigare äventyr ute i hängmattan ser jag redan fram emot nästa. Nu har jag sytt fast märket på min vandringsryggsäck. Snyggt va? Mot nya äventyr. Och nya utenätter.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: Kram o ut o njut,
Malin Lundskog

Ett vårtecken med extra bonus

Ett säkert vårtecken är den där lusten av att sätta händerna i jorden. Lusten, som inte är en punkt på någon att göra-lista, utan mer ett infall. ”Om jag skulle ta och plantera om pelargonerna”. Den lusten. Och när den kommer passar jag på att leva ut den. Utan att ränna runt och leta efter trädgårdshandskar och spadar och annat.

Som idag, när jag fick lust att göra just en omplantering av förra årets pelargoner som har stått och torkat ut på fönsterbrädan inomhus. Alltså. Jorden i dem var så torr och hård att vattnet från mina sporadiska vattningar har lagt sig som en pöl ovanpå jorden … Jag har ingen aning om det finns några knep för att undvika det. Gör ni? Tipsa gärna i så fall. Eller, förresten. Skit i det. Jag gör sällan något mer än att vattna mina krukväxter en gång i veckan (ändå har jag växter som har följt med från radhuset vi flyttade från för femton år sedan, till huset vi lämnade för fem år sedan och nu här ute på ön).

Tur för pelargonerna att jag fick lust att sätta fingrarna i jorden. Och att jag nu som ett säkert och alldeles självklart vårtecken går runt med jord under naglar och i handrynkor (herregud, var kom de ifrån?).

Ett vårtecken med extra bonus

När jag rotade fram en kruka som har stått på en hylla i källaren och väntat på jord och krukväxt ett bra tag i sin ensamhet fick jag den där extra bonusen jag skrev om i rubriken. Krukan är ett minne från releasen av min debutroman Mariannes mirakel. Och jag blev så glad att det brände till bakom ögonlocken. Hade glömt att min vän Agneta, som har målat krukan, också hade skrivit på insidan. Ser ni? Del 1 …

ett vårtecken med extra bonus, kruka, mariannes mirakel
Apropå att jag sällan gör mer än vattnar mina krukväxter: idag fick plantorna kaffesump i jorden, som näring.
Visst är det kul när man får användning av skräp och gamla grejer?

Förresten, den målade krukan (som jag tydligen har lyckat göra sönder lite) matchar våra väggar hemma. I huset vi knappt hade flyttat in i och än mindre renoverat och målat väggar i, när jag släppte romanen. En bonus på bonusen?

Om nu pelargonerna inte tar sig, så är det synd. Men inte hela världen. Jag hade en skön och avkopplande stund ute i solen och det är väl ändå resan som är medan värd? Allt för att jag fick feeling och satte händerna i jorden. Ett vårtecken så säkert som något!

Ses snart igen,

Kram Malin Lundskog

Fem år som öbor

Idag fyller vi fem, Claes och jag. Fem år som öbor och jag har aldrig känt mig så hemma som på Knippla. Tänk att vi gjorde det. Släppte det invanda, det bekväma och allt vi egentligen kände till (hej, bott i samma stadsdel i Göteborg i nästan hela livet). Ångrar ingenting. Älskar allt. Egentligen kanske allt handlar om att jag har landat i mig själv? Fast … ön har nog ett salt finger med i spelet, tror ni inte det?

fem år som öbor, knippla, ö, solnedgång
Så här såg Knippla ut från färjan nu ikväll. Hemma.

Skillnad på ö och fastland

Det finns mycket som är annorlunda med att bo på en ö, än att bo på fastlandet. En självklar sak är att vi behöver ta färja eller båt för att komma bort eller hem. Passa färjetider. Och hitta lugnet i att det alltid går fler färjor. Mycket mer säkert än att det går fler tåg, faktiskt.Apropå lugn så finns det ett lugn i att affären inte är öppen mellan seven och eleven. Färre valmöjligheter gör liksom livet enklare.

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Fem år. Det är ju inte så lång tid. Kan man tycka. Särskilt när man är femtiofem och över det? Men oj oj oj vad det kan hända mycket på fem korta år. Som att flytta från lägenheten vi hyrde när vi kom ut till Knippla till ett hus som tycker om oss (inte så spooky som det kanske låter, men ni fattar – ett hus som välkomnar en).

Vi har drivit båtcharter och restaurang. Den ena drömmen rann ut i sanden och den andra gick upp i rök. Vi har dansat Jerusalema på piren med alla andra öbor under pandemin och jag har kört utomhusträning året runt sedan första sommaren.

Vi har gift bort en son på toppen av ön och vi har blivit farmor och farfar mitt under makrillfisket. Dessutom har vi lärt oss att fiska hummer, krabba och kräfta och vi har båten i året runt. Vi är med i en hummerklubb och har förstått att ö-råd finns. På riktigt.

solnedgången ikväll, bara som ett exempel på hur härligt ett ö-liv kan vara

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Jag har släppt två romaner, startat en bokklubb, tre poddar och sover utomhus (minst) en natt i månaden. Jag har börjat plugga kreativt skrivande och jobbar som bokningsansvarig på vandrarhemmet här på Knippla. Ett vandrarhem som systrarna i min andra roman Ett oönskat arv bor på deras första natt på ön. Och Claes har startat restaurang på Ringön i Göteborg.

fem år som öbor, röddeviga, knippla, utsikt
I morse, när vi gick runt ön, Brorsan och jag. Blicken västerut …

Vi spelar boule och jag klättrar i berg och går (nästan) varje dag upp på toppen av ön och tittar ut över havet i väster och in mot land i öster. Låter blickan fastna en längre stund när den vilar mot horisonten i väster. Ja, och så har vi förstått att vindarna i Göteborg är små viskningar jämfört med vindarna här ute. Att naturen är ständigt närvarande och att soptunnorna blåser bort om vi inte surrar fast dem.

Och vi har lärt känna människor som jag är så innerligt glad att vi har lärt känna. Som tog emot med värme och (rå) humor. Som fick oss att känna oss så välkomna som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Hoppas kärleken är ömsesidig

Ja, fem år som öbor har gjort bra grejer med mig och Claes. Jag hoppas att vi gör bra grejer med ön. Och öborna. För sämre ställe än Knippla kan man nog välja om man vill flytta till en ny plats. Men bättre? inte säkert.

Vill ni läsa mer om mitt liv på ön, så hittar ni en hel del här: Malin på Knippla. Och jag vet att allt är föränderligt. Det kanske kommer en dag när jag blir helt till mig i trasorna av någon annan plats, ett annat slags liv. Men här och nu är jag hemma här på Knippla och det är inget aprilskämt, som den första personen jag mötte här på ön trodde att det var. Då. När jag för fem år sedan klev i land och berättade att jag minsann flyttade ut till ön.

Kan inte ni berätta var er plats på jorden är just nu?

Ses gör vi väl igen, oavsett var vi är?
Kram så länge, Malin Lundskog

Två filmtips från mina biobesök

Jag har inte varit på bio på … vet inte hur länge. Sedan innan pandemin är det i alla fall. Och inte förrän jag nu har varit på bio igen inser jag hur mycket jag har saknat det. Sjunka ner i en go fåtölj (jo! Det är fåtöljer att sjunka ner i nu för tiden verkar det som) och inte kunna göra annat än att bara sitta där. Och ta in det någon annan har skapat. Här kommer två filmtips från mina biobesök: Brutalisten och Bridget Jones: Mad about the boy.

På en vecka och en dag har jag varit på bio två gånger och här kommer två filmtips från mina biobesök. För båda filmerna är fantastiska. Och väldigt olika. Och visst är det fint att vi kan ha en bredd i det vi gillar? Ja, och ett djup förstås.

Det första av två filmtips: Brutalisten.

Brutalisten är en tre och en halv timme kort (jo, hade kunnat sitt kvar flera timmar till) film om the American dream (som den var långt innan Trump förstörde den), hopp, besvikelser och makt. Den utspelar sig strax efter andra världskriget och vår hjälpte är en ungersk, judisk och framgångsrik arkitekt sommar överlevt förintelsen och tagit sig till USA. Där väntar han på sin fru, som har blivit kvar i Europa. I USA jobbar han hos sin kusin i en möbelaffär, men blir efter många om och men upptäckt av en rik man som erbjuder honom jobb. Som den arkitekt han är.

Jag som är en sucker för berättelser och inte har varit särskilt intresserad av vare sig filmkonst eller arkitektur har ändrat uppfattning. Visserligen är storyn i Brutalisten gripande och på många sätt smart (herregud, anledningen till arkitektens envishet med antal höjdmetrar upp till tak!), men filmningen! Jag kan inget om vad det kan vara för sorts filmande, men någon sort är det. Så förstärkande och … snyggt. Och arkitektur. Tankarna bakom en byggnad. Så fascinerande. Se den! Bara gör det. Ja, att den utspelar sig under den tidsperiod den gör är extra relevant just nu, med tanke på läget i vår värld.

Det här är film jag skulle vilja ha en bokklubb kring. Eller bok? Filmlubb kanske? Eller en gammal hederlig diskussionsklubb? För filmen lever kvar och väcker nya tankar mest hela tiden

Bridget Jones: Mad about the boy är mitt andra filmtips

två filmtips, trapporna på Hönö bio
röda mattan på Hönö bio

Ja, idag var jag på den senaste Bridget Jones-filmen. Herregud vad vi skrattade, mina kompisar och jag. Och grät. Sådär så näsdukarna åkte fram. Och det är ju ganska så underbart att känslorna lockas fram så lätt i den här sortens film. Lättillgängligt, romantiskt, skitkul och jättesorgligt. Och drömmigt och underbart.

Ja, ni vet. Bridget Jones. Förutsägbart och härligt. Gillar ni feel good ska ni absolut se den. För ni går väl inte heller dit för att få en film med ett oväntat slut? Eller en film där kvinnorna inte är fixade och männen inte åldras mer naturligt? För ja, de skillnaderna är tydliga.

Men se den! Det är en skön stund med skratt och gråt. Vi var dessutom på bio på Hönö, där jag aldrig har varit förut. Och vilken biograf! Så mysig, med minst lika sköna fåtöljer som de på Göta, där jag såg Brutalisten.

två filmtips, stolar, Hönö bio
fatta fåtöljerna

Undra vad jag se nästa gång? Tipsa gärna, för jag kanske inte kan hålla mig borta från biograferna till filmen om Bruce kommer.

Ses snart!
Kram Malin Lundskog

En ny natt i hängmattan

Äntligen en ny natt i hängmattan. Och efter varje natt där, vill jag ha mer. Och fler. Särskilt efter en natt som i natt, med min nya sovsäck som var så varm att jag har sovit barfota. Slängt ut värmeflaskorna. Vaggat sådär mysigt som man gör i hängmattan. Och somnat i tjock dimma och vakna till soluppgång, redan rosig om kinderna efter all frisk luft.

Nu har vi äventyrat med en utenatt i månaden i tio månader i rad (läs om alla nätter här). Tänk vad ljust det kommer att vara i april. Och varmt. Och alldeles alldeles underbart, precis som de tidigare nätterna. Ja, även dem då vi har blivit lite blöta och frusit som sjutton. Det är något med äventyret, omaket och den friska luften alltså.

dimma, knippla,
efter linedancen igår, gick jag ut i dimman
en ny natt i hängmattan, hennessy hammock, mammut vintersovsäck, springer spaniel
Brorsan var med och hängde upp hängmattan och bäddade med den nya sovsäcken
vi eldade och njöt av stillheten med prat, vin och ost innan vi la oss

Morgonen efter en ny utenatt i hängmattan kom med sol

en ny natt i hängmattan, morgon, soluppgång
Utsikt från min hängmatta i morse. Ser ni välet i tallen? Prydnaden vi alltid har med oss.
en ny natt i hängmattan, Knippla, soluppgång
Agneta har vaknat
Malin Lundskog, sovsäck, en ny natt i hängmattan, mammut sovsäck, knippla,
en av alla mysiga stunder på våra utenätter: morgonsnacket (obs! den lila näsfläjten bredvid mina stövlar. Också alltid med)
på väg hem från nattens äventyr

Och vet ni, nu ser jag fram emot ett nytt äventyr några hundra meter hemifrån, med Agneta. Vill ni läsa om våra tidigare en utenatt i månaden-nätter hittar ni mer om dem här.

Mer häng åt folket!

Linedance på Knippla

Det är mycket som är roligt med att bo på en ö. Som när det händer något kul. Då vill alla vara med. Eller något ska fixas. Då hjälper alla till. Ja, typ så i alla fall, det där med alla kanske är en överdrift, men kort och gott: vi är inte bortskämda med något större utbud av roligheter. Så när frågan om vi ville dansa linedance dök upp i vår ö-Facebook-grupp då … Fick vi byta lokal från det lilla kapellet till den stora idrottsklubbslokalen. För alla (aja, typ alla) ville vara med när det var kurs i linedance på Knippla.

Herregud så roligt. Har ni dansat? Vi var nästan bara nybörjare. I två timmar höll vi på, med två olika danser till både Cotton Eye Joe och Beyonces Texas Hold em och annat . Visst, vi krockade ibland och tappade både sans och vett mellan varven. Men mest av allt hade vi kul. Skrattade. Och svettades. Musik och rörelse, det gör oss hur gott som helst, eller hur?

linedance på Knippla, cowboy boot, ö-liv

Och det är verkligen fantastiskt när någon drar igång något kul här på ön. Alla är med.

Och nu ska jag packa ihop för den åttonde månaden i rad med en utenatt. Det blir kul det också!

Yihaaaaa
Kram Malin Lundskog

En hemsida från Everday