Knippla

Två filmtips från mina biobesök

Jag har inte varit på bio på … vet inte hur länge. Sedan innan pandemin är det i alla fall. Och inte förrän jag nu har varit på bio igen inser jag hur mycket jag har saknat det. Sjunka ner i en go fåtölj (jo! Det är fåtöljer att sjunka ner i nu för tiden verkar det som) och inte kunna göra annat än att bara sitta där. Och ta in det någon annan har skapat. Här kommer två filmtips från mina biobesök: Brutalisten och Bridget Jones: Mad about the boy.

På en vecka och en dag har jag varit på bio två gånger och här kommer två filmtips från mina biobesök. För båda filmerna är fantastiska. Och väldigt olika. Och visst är det fint att vi kan ha en bredd i det vi gillar? Ja, och ett djup förstås.

Det första av två filmtips: Brutalisten.

Brutalisten är en tre och en halv timme kort (jo, hade kunnat sitt kvar flera timmar till) film om the American dream (som den var långt innan Trump förstörde den), hopp, besvikelser och makt. Den utspelar sig strax efter andra världskriget och vår hjälpte är en ungersk, judisk och framgångsrik arkitekt sommar överlevt förintelsen och tagit sig till USA. Där väntar han på sin fru, som har blivit kvar i Europa. I USA jobbar han hos sin kusin i en möbelaffär, men blir efter många om och men upptäckt av en rik man som erbjuder honom jobb. Som den arkitekt han är.

Jag som är en sucker för berättelser och inte har varit särskilt intresserad av vare sig filmkonst eller arkitektur har ändrat uppfattning. Visserligen är storyn i Brutalisten gripande och på många sätt smart (herregud, anledningen till arkitektens envishet med antal höjdmetrar upp till tak!), men filmningen! Jag kan inget om vad det kan vara för sorts filmande, men någon sort är det. Så förstärkande och … snyggt. Och arkitektur. Tankarna bakom en byggnad. Så fascinerande. Se den! Bara gör det. Ja, att den utspelar sig under den tidsperiod den gör är extra relevant just nu, med tanke på läget i vår värld.

Det här är film jag skulle vilja ha en bokklubb kring. Eller bok? Filmlubb kanske? Eller en gammal hederlig diskussionsklubb? För filmen lever kvar och väcker nya tankar mest hela tiden

Bridget Jones: Mad about the boy är mitt andra filmtips

två filmtips, trapporna på Hönö bio — röda mattan på Hönö bio

Ja, idag var jag på den senaste Bridget Jones-filmen. Herregud vad vi skrattade, mina kompisar och jag. Och grät. Sådär så näsdukarna åkte fram. Och det är ju ganska så underbart att känslorna lockas fram så lätt i den här sortens film. Lättillgängligt, romantiskt, skitkul och jättesorgligt. Och drömmigt och underbart.

Ja, ni vet. Bridget Jones. Förutsägbart och härligt. Gillar ni feel good ska ni absolut se den. För ni går väl inte heller dit för att få en film med ett oväntat slut? Eller en film där kvinnorna inte är fixade och männen inte åldras mer naturligt? För ja, de skillnaderna är tydliga.

Men se den! Det är en skön stund med skratt och gråt. Vi var dessutom på bio på Hönö, där jag aldrig har varit förut. Och vilken biograf! Så mysig, med minst lika sköna fåtöljer som de på Göta, där jag såg Brutalisten.

två filmtips, stolar, Hönö bio — fatta fåtöljerna

Undra vad jag se nästa gång? Tipsa gärna, för jag kanske inte kan hålla mig borta från biograferna till filmen om Bruce kommer.

Ses snart!
Kram Malin Lundskog

En ny natt i hängmattan

Äntligen en ny natt i hängmattan. Och efter varje natt där, vill jag ha mer. Och fler. Särskilt efter en natt som i natt, med min nya sovsäck som var så varm att jag har sovit barfota. Slängt ut värmeflaskorna. Vaggat sådär mysigt som man gör i hängmattan. Och somnat i tjock dimma och vakna till soluppgång, redan rosig om kinderna efter all frisk luft.

Nu har vi äventyrat med en utenatt i månaden i tio månader i rad (läs om alla nätter här). Tänk vad ljust det kommer att vara i april. Och varmt. Och alldeles alldeles underbart, precis som de tidigare nätterna. Ja, även dem då vi har blivit lite blöta och frusit som sjutton. Det är något med äventyret, omaket och den friska luften alltså.

dimma, knippla, — efter linedancen igår, gick jag ut i dimman

en ny natt i hängmattan, hennessy hammock, mammut vintersovsäck, springer spaniel — Brorsan var med och hängde upp hängmattan och bäddade med den nya sovsäcken

vi eldade och njöt av stillheten med prat, vin och ost innan vi la oss

Morgonen efter en ny utenatt i hängmattan kom med sol

en ny natt i hängmattan, morgon, soluppgång — Utsikt från min hängmatta i morse. Ser ni välet i tallen? Prydnaden vi alltid har med oss.

en ny natt i hängmattan, Knippla, soluppgång — Agneta har vaknat

Malin Lundskog, sovsäck, en ny natt i hängmattan, mammut sovsäck, knippla, — en av alla mysiga stunder på våra utenätter: morgonsnacket (obs! den lila näsfläjten bredvid mina stövlar. Också alltid med)

Och vet ni, nu ser jag fram emot ett nytt äventyr några hundra meter hemifrån, med Agneta. Vill ni läsa om våra tidigare en utenatt i månaden-nätter hittar ni mer om dem här.

Mer häng åt folket!

Linedance på Knippla

Det är mycket som är roligt med att bo på en ö. Som när det händer något kul. Då vill alla vara med. Eller något ska fixas. Då hjälper alla till. Ja, typ så i alla fall, det där med alla kanske är en överdrift, men kort och gott: vi är inte bortskämda med något större utbud av roligheter. Så när frågan om vi ville dansa linedance dök upp i vår ö-Facebook-grupp då … Fick vi byta lokal från det lilla kapellet till den stora idrottsklubbslokalen. För alla (aja, typ alla) ville vara med när det var kurs i linedance på Knippla.

Herregud så roligt. Har ni dansat? Vi var nästan bara nybörjare. I två timmar höll vi på, med två olika danser till både Cotton Eye Joe och Beyonces Texas Hold em och annat . Visst, vi krockade ibland och tappade både sans och vett mellan varven. Men mest av allt hade vi kul. Skrattade. Och svettades. Musik och rörelse, det gör oss hur gott som helst, eller hur?

linedance på Knippla, cowboy boot, ö-liv

Och det är verkligen fantastiskt när någon drar igång något kul här på ön. Alla är med.

Och nu ska jag packa ihop för den åttonde månaden i rad med en utenatt. Det blir kul det också!

Yihaaaaa
Kram Malin Lundskog

På dejt med mig själv

Igår var jag på dejt med mig själv. Inget jag hade planerat, men när jag stod där med en nybakad morotskaka och kaffesug och ingen att fika med så. Ja, då bjöd jag ut mig själv på dejt. Och det var inte alls dumt. Faktiskt. Det hela började med tolvstegsprogrammet i Julia Camerons bok Lev kreativt (skrev om den här). I programmet ingår att gå på konstnärsdejt med sig själv. Några timmar varje vecka där man gör något för sig själv. För sin kreativa själv. Fyller på med inspiration, nya influenser eller kanske gör tvärtom. Tömmer. Genom till exempel meditation.

Redan här har jag stött på blockeringar i min kreativitet, för jag kan helt enkelt inte komma på vad jag vill göra. Eller så lurar jag mig själv att tro att jag inte har tid. Men i morse kom jag på att mina timmar på konstnärsträff skulle kunna vara att baka den där morotskakan. Alltså baka på ett annat sätt än bara att baka för att få en kaka att äta. Nej minsann, jag gjorde hela processen till en konstnärsträff. Allt från att leta upp ett recept (jag valde detta), till att köpa ingredienserna som fattades, till att blanda, röra, vispa och diska och röja av efter baket. Och sedan gå ut med mig själv och hund och en anteckningsbok.

till och med röjer efter baket blev ett nöje med dejtfilosofin

Ut på konstnärsträff

i närheten av det vita huset där nere satt jag

på dejt med mig själv, knippla, bänk, berg — Ser ni bänken? Det var till den jag gick på dejt med mig själv.

utsikt, färjan, knippla — utsikt från min bänk

malin lundskog, knippla, på dejt med mig själv — gott kaffe och hemmastickade vantar

springer spaniel, malin lundskog, på dejt med mig själv, konstnärsträff — värme av både Brorsan och hemmastickad mössa

morotskaka, picknick — Och kakan då, med rivet limeskal.

Utsikten var vacker, kakan var god och mitt hemmastickade gav allt en extra kreativ touch, eller vad säger ni? Jag hade hur som helst en fin stund där ute i bergen när jag gick på dejt med mig själv.

Kan det vara kreativt att baka? Och att dammsuga?

Vilken skillnad det var på att baka som en del av en dejt och att bara baka. Ska testa det med dammsugning ikväll tror jag. Njuta av stunden och inte stressa igenom för att få något gjort. Allt i det är resan som är mödan värd-stajl.

Jag ser fram emot fler dejter och nu börjar idéerna ploppa upp vad mina konstnärsträffar kan innehålla. Jag vill gå på spelningar, konstutställningar, poesiuppläsningar. Och stå upp-föreställningar. Improteater. Guidad meditation. Körsång? Dans? Jösses, var ska detta sluta? Eller. Skit i det. Det är ju att njuta av stunden som är grejen. Och att öppna upp för mer kreativitet i livet. Ja, som att dammsuga kreativt, ha ha.

Vi ses snart igen. tills dess: HEJA kreativiteten inom alla områden.
Kram Malin Lundskog

Vi var inte rätt familj

Idag sörjer vi, Claes och jag. Vår lille Jackon har flyttat hemifrån. Vår busiga, glada, nyfikna, kärleksfulla, ömhetstörstande, smarta, snälla, arbetsvilliga och spritt språngande underbart galna hund. Lillebrorsan i familjen. Jackson. Som kom till oss som liten valp för tre och ett halvt år sedan. Men. Vi var inte rätt familj för honom.

Jackson, springer spaniel — Vår lille sötnos, när han kom hem till oss

Jackson är allt det där jag skrev ovan. Men han är också en kille som vill vara närmst, först och förmodligen också bäst. En svartsjuk hund som inte hanterade konkurrensen med Brorsan särskilt bra.

jackson och Brorsan, springer spaniels — Brorsan och Jackson

Under åren har de bråkat några gånger (har ni varit med om hundslagsmål? Det är fruktansvärt!), men mest har allt varit kul. De har lekt. Sovit nära varandra. Varit brorsor. Men. De senaste månaderna har den ganska spända stämningen eskalerat. Och jag har gått här hemma och varit så vaksam att mängder av min energi har gått åt till att vakta. Känna stämningen. Kolla svansföring och blickar.

Inget lätt beslut

Vi har testat allt vi kan komma på. Gått hos hundpsykolog. Tränat massor, både fysisk och mentalt. Gått promenader med dem en och en. Och säkert mer, som jag inte kommer på just nu.

Det är inget lätt beslut vi har fattat. Verkligen inte. Det har tagit många diskussionsvändor och tårar. Tid, pengar och energi. Men idag har Jackson flyttat. Han är den av de två som har initierat bråk och tydligt visar att han inte är en hund som ska bo med en annan hund. Nu slipper han det. Nu får han det fokus han behöver. Den tid han förtjänar. Vi var inte rätt familj för honom. Hur gärna vi än ville.

Jag vet att beslutet är rätt. Men det betyder inte att det var lätt att fatta det. Som tur är har vi en fantastisk uppfödare, Carro på Ljungstorps kennel. Utan henne vet jag inte hur det här hade slutat. Men när jag ringde henne efter senaste tumultet här hemma sa hon direkt: Vi får omplacera honom. Själv hade jag knappt vågat tänka tanken. Omplacera? Vilket misslyckande! Han är ju vår bäbis och vi skulle ju aldrig …

Men, hon sa också att det handlar om djur. Att vi älskar våra hundar, precis som våra barn, över allt annat. Men. Hur mycket vi än älskar dem, så är hundar djur. Vi kan inte styra över sådant här, som att en hund inte accepterar att leva med en annan. Hon vet också att vi har kämpat med det här ett bra tag och när hon sa de där orden om omplacering föll ett stort och tungt ok från man axlar. Samtidigt som ett nytt landade där. Det som tyngs av sorg. Men ändå.

En ny familj, som är rätt

Carro har hjälpt oss hela vägen. Hon har hittat Jacksons nya familj. En månad tog det. En lång månad, ni vet när ett beslut väl är fattat vill man ha det överstökat. Och samtidigt en kort månad. Nej. Redan? Kan vi inte få gosa några dagar till …

En månad från att jag ringde och berättade om det senaste bråket till idag. Då Jackson flyttade. Lika svårt som det har varit att fatta beslutet om omplacering, lika svårt är det att acceptera att vi inte var rätt familj för Jackson. Vi älskar honom och jag vet att han är galen i oss också. Med sina pussar. Sitt buffande. Sin glada svans. Sina lyckliga hopp. Jag hoppas att han öser lika mycket kärlek över sina nya människor som han gjorde över oss. Eller, gör jag det? Finns det inte en liten, liten del av mig som vill att han ska älska oss lite mer?

Nej. Jag hoppas verkligen att han vill ge sin nya familj all den kärlek han har i sig. Att han njuter av att vara den enda hunden i fokus. Och att han sover gott och inte saknar oss. Vi saknar honom. Vi saknar så att hjärtat blöder, men jag vet att vårt svåra beslut är rätt. För allas skull. Jacksons, Brorsans, vår och Jacksons nya familjs.

Det är lätt att döma

Och vet ni vad jag tänker mitt i all sorg? Jo, hur lätt det är att döma andra. Hur snabba vi kan vara att tro att bara för att människor till exempel skiljer sig, omplacerar hundar eller bryter kontakten med sin familj så är det enkla beslut för dem. Vi ser inte striden bakom besluten, utan får bara slutprodukten presenterad för oss. Men jag tror sällan (aldrig?) att de besluten tas i en handvändning. Bakom varje stort beslut finns en historia. En strid. Tror inte ni också att världen skulle vara en bättre plats om vi inte var så snabba på att döma? Om vi istället var intresserade av det som ligger bakom besluten. Striden. Historian. Jag har en känsla av att om vi möter varandra med ett öppet sinne skulle vår förståelse för varandra öka. Och med den vår välvilja.

Ja, det kanske är därför jag skriver det här? För att förklara. Bjuda på vår strid. Den som var för tuff att berätta om medan den pågick. Kanske kan det hjälpa någon? Kanske hjälper det bara mig att skriva det här och reda ut allt som far runt inom mig. Vi var inte rätt familj för Jackson. Han har flyttat. Men vi har gjort allt som står i vår (ja, i vår. Den behöver inte vara samma som er) makt för att det inte skulle bli så.

Vår fina Jackson

vi var inte rätt familj, springer spaniel, Jackson, västkusten, omplacering — Jackson. Alltid med något i munnen.

Jag har självklart tusentals foton på Jackson i mobilen, men just nu orkar jag inte titta på dem. Inte välja. Som om jag behöver det? Han är ju fin på varenda bild. Och nu ska jag lägga mig bredvid Brorsan. Finns ingen bättre på att trösta när man är ledsen än en hund.

Jag vet att livet går vidare och att vi ses snart igen.
Kram Malin Lundskog

Jag kan inte låta bli att njuta

När vi flyttade ut till Knippla för snart fem år sedan gick jag runt och åh:ade och wow:ade mest hela tiden. Jag förundrades och var så tacksam över allt det vackra att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Närheten till naturen och insikten om den stora helheten slog ner i mig varenda dag. Jag frågade mig själv då hur länge jag skulle fortsätta njuta av hav, himmel, stjärnor, solnedgångar, månar, glitter, ljus, stormar och saltstänk. Jag var rädd att det skulle bli slentrian. Men vet ni vad? Jag kan inte låta bli att njuta.

Nej, jag kan inte låta bli att njuta av ö-livet

Jag hoppas det håller i sig, för njut, tacksamhet och förundran gör ju susen för ett gôtt liv. Inte tro jag att det blir särskilt svårt att fortsätta njutet. Vad tror ni?

jag kan inte låta bli att njuta, vass, knippla, solnedgång — eftermiddagspromenaden. det är inte konstigt att jag inte kan låta bli att njuta, eller hur?

färja, nordöarna, knippla, utsikt — färjan på väg mot Hyppeln. Alltid en färja på gång någonstans, pt något håll här ute.

månen dök upp bakom hustaken, när jag gick till bastun

venus, solnedgång, knippla, jag kan inte låta bli att njuta — kolla in Venus, som strålade mot oss när vi tog kvällsdoppet efter en stund i bastun

jag kan inte sluta njuta, fullmåne, knippla — Spelar ingen roll att solen hade gått ner. Med den här fullmånen …

Jag var så rädd att sluta njuta av ö-livet att jag till och med skrev ett inlägg här med rubriken: Påminn mig om min förundran när ö-livet blir vardag. Det hade jag ju inte behövt be er om. Jag kan helt enkelt inte låta bli att njuta.

Vi ses snart igen. Tills dess: hitta njutet. Eller kom hit och hälsa på, he he.
Kram Malin Lundskog