Löparglädje

Såhär vann jag Göteborgsvarvet

Såhär vann jag Göteborgsvarvet. Vilken rubrik va? Tänk att kunna sätta göteborgsvarvsseger på meritlistan! Särskilt när jag också är en av bara 40 personer som har kommit sist i samma lopp. Och inte springer för prestationens skull egentligen. Det där med lagom känns inte alls lockande för mig verkar det som …

Vaddå såhär vann jag Göteborgsvarvet?

He he, det kan en kanske undra eftersom alla ni som hänger med mig regelbundet vet att jag inte springer snabbt. I sann löpcoach-anda springer jag ganska snyggt däremot, men det var inte det tävlingen gick ut på. Jag vann det som jag har tränat mest på och det som ger en sån galen glädje och extra kick att fortsätta med det jag håller på med: jag vann high five-tävlingen!(läs mer om min hårdsatsning här) Tävlingen var högst inofficiell med sådär ungefär 20 deltagare. Men ändå?! Och jösses vad kul ja hade. Hela vägen till Älvsborgsbron …

såhär vann jag Göteborgsvarvet, banan — Ser du den turkos pilen? Där tappade jag räkningen. Efter FEM kilometer!
Bild lånad från Göteborgsvarvet

Vi tar det från början:

Min uppladdning började med en ganska sen fredagskväll fylld av skaldjur och en kall öl. Ja, för att bygga upp törsten så att jag skulle behöva stanna vid varenda vätskekontroll under loppet och därmed hinna med en hel gäng highfive med volontärer och publik intill vätskestationerna. Smart drag, eller hur?

Eftersom jag oftast räknar ner (du vet hur det är med oss instruktörer: 10, 9, kom igen, åtta kvar, sju, sex, snart där …) värmde jag upp räknemuskeln (?) med att lägga upp maskor till en ny stickning. Räknade från ett och uppåt. Till 252 maskor närmare bestämt. Räknade om några gånger för säkerhets skull. Det kändes bra! Vädret kändes i och för sig också bra, men inte ett dugg Göteborgsvarvs-aktigt. Moln liksom? Det ska vara sol på varvet-dagen, det är sen jättegammalt! Eventuell 40 år gammalt.

Utsikt och väder under morgonpromenaden, samma dag som jag skulle gå (aja, springa) och vinna Göteborgsvarvet …

Den obefintliga uppvärmningen

Egentligen är uppvärmning inte så viktigt för kroppen under en halvmara, eftersom jag inte sprintar iväg utan springer i uppvärmningstempo typ hela vägen. Men för knoppen! Den mentala sista laddningen brukar sitta fint att göra tillsammans med alla andra, men … Det blev inte riktigt så. Jag cyklade hemifrån i lite väl sista sekund. Kom till Slottsskogen när startgruppen före min drog iväg. Låsa fast cykeln, av med överdragskläder och kissa. Snabbt! Hann inte hitta en buske, hann önska att jag var man (fattar ni killar fördelen med att ha snopp i det här läget?!), hann skaka av mig dropparna och skammen och klättra över staketet in i startfållan sekunden innan startskottet gick. Pust!

Där gick starten!

Och just det där med att starten går. Det stämmer. Går långsamt till och med. Ganska skönt tyckte jag som hade stresspåslag av rang på grund av sen ankomst. Så kom jag fram till startlinjen och kände adrenalinkicken av pipet från chippet när jag passerade den. Gick ut stenhårt! 00:00:04 gav jag en man i uniform min första higfive. Och på den den vägen var det.

Såhär vann jag götbeorgsvarvet. Starten. Malin Lundskog — här har jag nyss klättrat över kravallstaketet (heter det så även om det inte är kravaller?) och startskottet har gått. Ser du den röda bågen där framme? Där börjar loppet.

Sedan tappade jag räkningen

På den vägen var det alltså i fem kilometer, sedan tappade jag räkningen. Men det gör inget. När jag sprang upp på Älvsborgsbron hade jag samlat ihop tvåhudnrafemtiotvå (ja, 252! Känner du igen siffran?) high fives från unga, gamla, fyllon, Skyltmannen och alldeles vanliga människor.

Göteborgsvarvet, Skyltmannen, Malin Lundskog — Hittade Skyltmannen och löpcoachkollegan Therese Konstig efter några kilometer i Slottsskogen. Smack, så hade jag samlat ihop två high fives till!

Jag tappade räkningen med några få undantag. På Hisingen hajfajvade jag fyra pensionärer och minst en rosédrickande snobb (kategorier som gav dubbla poäng. Fråga inte varför, det här är på kul!) och när jag kom till Avenyn stod bästisar och ena sonens flickvän där, redo med kardan! En bästis sprang snabbare än mig (okej, hon kanske genade) och stod på Vasagatan också. Sånt blir jag lycklig av. Jättelycklig! En seger i sig att ha sådana fina människor omkring sig.

Såhär vann jag Göteborgsvarvet. I solen!

Just det ja, vädret! Snacka om att det blev så mycket Göteborgsvarvsväder det bara kunde. Solen pressade på som sjutton och eftersom jag hade tappat räkningen på handklappen gick jag all in på njutet. Herregud vad kul det här är! Vad glad jag är att jag med helt prestationsfri och njutningsfullt spring fixar ett varv. Med glädjen i hela mig. Gör inget att en går ut lite väl hårt i starten då?

Och segern går för övrigt till alla som ger sig in i leken och tränar på att tåla den. Alla som springer vinner på ett eller annat sätt, lopp eller ej.

såhär vann jag Göteborgsvarvet, Malin Lundskog, målgång — Även om ögonen är stängda – ser du glädjen i blicken?
Bild: Göteborgsvarvet

Både bananen och kexchokladen smakar guld

Den vinnande gesten

Jepp! Såhär vann jag Göteborgsvarvet. Tack publiken för att ni ställde upp och hjälpte mig vinna Göteborgsvarvet. Ses nästa år!

Mer om mina Göteborgsvarv hittar du om du söker på Göteborgsvarvet här på bloggen. Förra året skrev jag ödmjukt om Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på till exempel.

Nästa löparäventyr blir i Italien. Maraton bland vingårdar! Om jag inte får till ett Lidingölopp däremellan. Vi får se … Ett som är säkert är att även en high five smakar guld!

Ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
//Malin

Därför tog jag bort mina åderbråck

Därför tog jag bort mina åderbråck är ett samarbete med Åderbråckslinikerna

Hälsan tiger still?

Visst är det så som det gamla talesättet säger: att hälsan tiger still? Nu menar jag inte att alla vi som jobbar med hälsa tiger still. Tvärtom till och med … Många av oss tjoar högt i vår iver att inspirera till ett gott liv för våra kunder, följare och bloggläsare. Jag är en sådan. Som vill att ni som hänger med mig ska hitta era goda vanor och leva ett gott liv med gott samvete. Jag vill verkligen att ni ska inspireras till att ge er själva förutsättningar för att njuta av livet medan det pågår. Och tycka om er själva!

Som det här inlägget till exempel: jag hoppas att det kan ge dig som har drabbats av åderbråck en insikt i att du dels inte är ensam och att det ofta är något som är lätt att åtgärda.

Därför tog jag bort mina åderbråck

Därför tog jag bort mina åderbråck: jag hade ont av dem! Dels fysiskt ont när jag sprang (och det vill jag ju göra massor!) och dels mentalt ont av fula ben (älskar att gå i shorts!)

Hade jag inte haft fysiskt ont hade jag förmodligen låtit dem vara kvar och jobbat ännu mera med min inställning till mina åderbråck. Inte för att det var bra att det gjorde ont, men det gav mig ett berättigande att ta steget till att ta bort dem. Tyckte jag själv alltså!

Jag vet att vi är många som drabbas av åderbråck och att det självklart inte är något att skämmas över. Som många gör. Jag gjorde det! Men det var innan jag visste det jag vet nu: att det inte är nån kärringåkomma till exempel (jo, jag trodde det!). Jag kände mig som en väldigt ung tant (det här var innan det blev coolt att vara tant. För det är det väl nu?). När våren kom och det var dags att släppa lös benen i shorts var det enda jag fokuserade på åderbråcken. De syntes som mest i ena knävecket.

Göteborgsvarvet är ett vårtecken deluxe – skönt att kunna springa och ha fokus på rätt sak (som att high fiva poliser och heja på publiken …)

Det vi fokuserar på växer

Ja, ni vet det där med att sådant du fokuserar på växer? Det stämde verkligen när det gälle mitt förhållande till mina åderbråck. Ett tag var de det enda som syntes på min kropp. Ja, alltså … det kändes så. Det var ju inte så det såg ut.

Men inget ont som inte har något gott med sig, jag hade ont! Det värkte och molade och tryckte i mina åderbråck. Känslan var att cirkulationen var helt borta, trots att jag var (och är) väldigt aktiv fysiskt. Just fysisk aktivitet är ju annars sådant som kan lindra. Och därför tog jag bort mina åderbråck. Så enkelt! Så smidigt! Jag ångrar mig inte en sekund. Hade de inte gjort ont vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort.

Hälsa och utseende

Det är en spännande diskussion det här med utseende och hälsa. Jag vurmar för att vi ska acceptera oss som vi är och tycka om oss för dem vi är. Som du just har kunnat läsa fastnade jag i utseendeträsket med mina åderbråck. Ja har jobbat som sjutton med min attityd till mig själv sedan dess, men ändå: visst vill vi se bra ut? Också alltså! Med fokus på enbart utsida kommer vi aldrig att bli nöjda, glada, fria, starka. Kanske inte med enbart fokus på insidan heller? Antingen eller, eller både och? Vad tycker du, är utseende en okej anledning att ta bort sina åderbråck?

Mästerskap i mästarklass: alla vinner!

Mästerskap i mästarklass

Mästerskap i mästarklass är självklart det fotbolls-VM som pågår just nu, men det är ingenting i jämförelse med världens största (?) löparklubbs klubbmästerskap. Lonesome Runners kör KM den 4 juli, med tydliga regler, inget fusk, inga domare eller någon VAR att förlita sig på. FairPlay och kreativitet är klart vinnande ingredienser. Och löpning förstår. Frågar du mig hänger FairPlay, kreativitet och löpning väldigt tätt ihop. Så tätt så att de inte kan leva utan varandra? Hur som helst berättar jag om det här för att jag tycker att det är en fin inspiration för dig som letar efter det prestige- och prestationsbefriade springet i benen. Springet som är min grej även om jag älskar att tävla …

Lonesome Runners Klubbmästerskap – regler

I det här mästerskapet vinner alla som ställer upp, snacka mästerskap i mästarklass! Och win win win på alla möjliga olika plan: självförtroende (YAY! Jag kan vinna), kondition (jo, för de flesta blir det en del flås under mästerskapet) och välmående (löpning, gemenskap, tillfredsställande) i största allmänhet. Och glädjen av att vara en del i en gemenskap, samtidigt som det är fullt möjligt att tävla helt i sin ensamhet. Passar mig perfekt just nu!

Reglerna är enkla:

1) Det finns inga regler: du springer hur långt och knasigt du vill.

2) Det finns inga regler: du springer så fort du kan en hittepå-distans och reggar ditt nya klubbrekord (i ett Facebookevenemang). Ju ovanligare distans desto större chans att du är ensam om den och då blir du ju förstås klubbmästare på den distansen. Det kan vara på en ovanlig plats, på ett ovanligt sätt. Vi har sett baklängeslöpningar, armar-upp-i-luften-löpningar, använd-alla-mina-skor-löpningar, millimaraton (drygt 42 meter), fishrun, fjärdingsmilar m.m. Ja, du fattar … alla sätt är bra! Även de som till synes är riktigt dåliga 🙂

Min mästerskapstitel i grenen springatlon med springer

Jag tog min mästerskapstitel tack vare att Brorsan (vår lille valp som du kan läsa mer om här) inte är springfärdig än (jag vet, ändå är han en springer spaniel he he) och inte heller redo att lämnas ensam för att jag ska kunna springa, så … hemmaspring är en fenomenal lösning. En vinnande lösning! En lösning som gör mig till klubbmästare i ett mästerskap i mästarklass där alla vinner!

Springatlon med springer består i en del spring med trx-band. För den här delgrenen vänder du ryggen mot fästet av bandet, fattar handtagen i armhålehöjd, antar en stolt, stark hållning, jobbar med höga knän, rosor på kinden och solsken i blick (Eller solsken som strilar in bland körsbärsträdsgrenarna i alla fall, som jag i morse).

Det var den grenen jag hade tänkt att ställa upp i, men … så kom Brorsan. Han tyckte också att trx- barfotalöpning verkade kul. Intressant. Och väldigt lek-vänligt, med fötter som rör sig precis framför sylvassa, nyfikna valptänder. Såatteeeee – trx-löpningen förvandlades till springatlon genom att jag la till grenen spring med springer. Plockade om min lille springer i famnen och sprang runt tre varv i trädgården.

Okej, min gren kanske inte var den mest konditionshöjande av de alla, men vann gjorde jag! Kul hade jag! Brorsan också. Konditionen kan vi jobba på en annan dag. Eller i kväll …

Heja mig ändå! Som vann! Nu ska jag fira med körsbär, hundlek och en highfive med mig själv!

Och du – det är fritt fram att vinna vilket mästerskap du än vill skapa. Jag hejar på dig, hela vägen. Och på Jannes gäng i Ryssland. Och … på alla som deltar i leken vi kallar livet.

Heja heja, ses snart igen såklart!
//Malin

PS. Du vet väl att du kan följa bloggen på Bloglovin´? Så missar du inte nästa mästerskap eller något annat hälsosamt jag skriver om …

Volanglöpning tillsammans: stärkande styrka!

Volanglöpning tillsammans

Volanglöpning tillsammans en solig och varm sommarförmiddag, det är en start på en dag som inte går av för hackor det! Du som har hängt med mig här på bloggen (eller i mina sociala medie-kanaler) vet att det är idag som Globals Sports Bra Squad Day firas. Eller internationella volanglöpardagen som vi säger i Sverige. Eller ..det kanske vi inte säger. Men vi skulle kunna? Om vi hade gillat grejen med att en kropp är okej som den är, att styrka kommer i olika former, att vi är starka och grymma hur vi än ser ut, att det är jätteokej att kvinnor, ungefär som män har gjort i alla tider utan att blinka (nej, nej – inte alla, alltid eller i alla lägen, men ändå …) rör sig med magen bar. Om de vill alltså. Vi skulle alltså kunna prata mer om internationella volanglöpardagen om vi tycker att valfrihet är en bra grej. För kvinnor OCH män. Så, vad säger du: från och med nu säger vi internationella volanglöpardagen? Och kör mer volanglöpning tillsammans?

Vi sprang, vi sågs, vi segrade!

En som slog distansrekord, en som har fullt upp med att lära sig sin säljpitch utantill, en som värmde upp och varvade ner med ensamt volangpring på 8 + 8 km, en som laddar för sitt livs första motionslopp, en med nyopererad hallux valgus, en som älskar Friskis&Svettis, en som tyckte att det var rena rama ottan, en som hade med sig picknickfilt, en som ä luttrad mara- och ultralöpare, en som är nybörjarlöpare. Och jag. Ungefär så … Tillsammans körde vi styrkevarv runt Slottsskogen på ett sätt och ett på Dalens utegym på ett annat sätt. Alla sätt är bra ju!

Vi började lite högtidligt (aja, jag sa hej och välkommen samt berättade varför jag tycker att volanglöpning tillsammans är så viktigt) och sen drog vi iväg! Glada i hågen, starka som sjutton och vet du: vi gjorde det som att det var den mest naturliga grejen i världen. Det är det ju också förstås, men inte en enda gång under och efter löprundan pratade vi om utseende eller volanger (för dig som undrar: fluff, kärlekshandtag, bilringar med mindre fina ord). Så galet hälsosamt så jag blir alldeles jättelycklig. Vi pratade om löpning, om jobb, om idioten som snodde den ena starka tjejens mobilfodral (hoppas att den som gjord´t blev riktigt snopen när det inte fanns någon mobil i fodralet!), om min valp (okej, jag råkade visst ta upp det …), om vattenflaskor och om glädjen i att springa tillsammans. Och ensam. Om att springa i skogen. På asfalt. Om livet. Och inuti kände jag en genuin glädje över att det är något extraordinärt med kombon löpning och starka kvinnor. Och män. Tillsammans skapar vi magi!

Jag skulle vilja säga att det här handlar om storhet! Om i mödrars spår för framtids segrar?

Oerhört tacksam över att få sällskap idag. Nästa år kör vi igen, då är vi fler som visar världen hur styrka ser ut. På riktigt! Det stärker.

Hänger du med?

Heja heja dig! Och oss!

Ses snart,
Malin

Mer om volanglöpning

och om att

lyfta blicken och se sin styrka

Lyft blicken och se din styrka!

Lyft blicken och se din styrka! För självförtroende och mod, det föddes du med. Vi är helt säkra på att vi är underbara, starka och älskade av alla när vi är små. Men … sen kommer allt det där med skönhetsideal och retuschering in och skymmer den bilden. Och pajar vår älskbarhet! Och känslan av att vara alldeles tillräckligt perfekta som är. Starka! Underbara!

Fel kropp?

Jag fick höra att min kropp inte var någon löparkropp eftersom en löpare är smal och senig. Och att det där med att spela fotboll som tjej, det ledde bara till tjocka lår. Så: löpning hatade jag och fotboll lade jag ner, fast jag älskade det. Ville ju inte bli fulare än jag var liksom … Visst låter det galet? Men det är inte galet. Mina tankar och känslor är löjligt vanliga. Var och varannan kvinna jag träffar i jobbet är missnöjd med sin kropp. Löjligt många! På grund av ful! Enbart på grund av ful! För funkar gör den! För det mesta och för de flesta funkar kroppen. Varför inte älska det liksom?

Lyfta blicken från rumpa, lår, mage eller vilka fokus vi än har och kolla in blicken vi möter i spegeln. Styrkan som lyser i ögonen när vi kämpar och svettas, glädjen som glittrar när vi når mål och njuter av livet, blicken som talar om att hey! här har du en helt perfekt, stark och älskbar människa!

Du är inte ensam

Vi tror ofta att vi är ensamma med våra issues om våra kroppar. Det är vi inte! Det är bara det att de kroppar vi ser avklädda (utöver våra egna och våra allra närmaste) är de så kallade perfekta. De som kallas vackra. Eller de modiga få som vågar visa en ganska rejäl motsats till det som kallas vackert. Alltså: Jag är inte bättre än någon annan – fegar ur och lägger inte upp bilder i sociala medier som visar för många gropar i låren eller fluff på magen. Tänker inte heller att vi måste lägga upp massa avklädda bilder på oss själva, men att ju fler alldeles vanliga kroppar vi ser får där ute, desto mer kommer vi att acceptera vår egen som en helt okej kropp. Det kommer att göra att vi ser styrkan vi har. Fokusera på den. Glädjas över allt som funkar! Och njuta av fartvinden mot magen … Lyft blicken och se din styrka goddammit!

Tillsammans för ännu mer styrka?

På söndag kör vi för första gången i Sverige: global sportsbrasquad day. Visa dig själv och visa världen hur styrka ser ut! På riktigt. Lyft blicken. Spring stolt! Du är helt fenomenal! Här hittar du mer om Global Sports Bra Squad Day

ps. jag som inte har en löparkropp undrar lite hur jag har fixar de där dryga två milen jag springer i princip varje lördag och alla km jag springer under veckan, hur alla halvmaror, några maror och ultramaror har gått till? Eller förresten: undrar inte. Vet! Jag har lyft blicken och fokuserar på mina styrkor. För det här är tamejtusan en av alla driljoner varianter styrka kommer i.

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på!

Göteborgsvarvet jag lyckades med var faktiskt inget annat än en drygt 21 kilometer lång succé. Jag lyckades tamejtusan med precis allt jag hade föresatt mig. Och det skriver jag med mängder av ödmjukhet (faktiskt!). Men jag var så nöjd och glad när jag kom i mål. Jag är så nöjd och glad över det nu också, men … det är något som gnager. Som gör mig så himla trött. Som gör att jag undviker att springa lopp, fast jag älskar folkfesten ett lopp brukar innebära. Som gör att min racereport (eller vad det här nu kan kallas) dröjde en månad. Som gör att jag kanske trots allt borde vara missnöjd. Jag menar, jag sprang ju inte snabbt eller så …

Vad gjorde jag som var så bra?

Mina spridda mål med att springa ett par mil runt Göteborg var att ha kul, säga hej till publiken (de behövde det! Vilken värme de stod ut med!), ta fina bilder, livesända och samla highfives varav minst en från en polis.

Om jag lyckades? You bet! Med allt! Jag sa ju det, det här var Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på. Eller? Kan en verkligen vara nöjd med att vara löpcoachen som inte presterar en bra tid? Som inte ens har sin pulsklocka på när hon kutar runt stan? Frågar du mig så är svaret ett rungande JA! Klart som fasen att jag kan vara nöjd med att njuta av min hemstad en dag då både den och dess invånare visar upp sig från sin allra allra bästa sida! En dag då jag hinner lyssna på band on the run, highfiva varenda liten barnhand längs vägen, stanna och få en kram av mamma, prata med skyltmannen (han hade däremot inte tid att prata med mig – fullt upptagen med att heja!) och dansa till de goa gubbarna som spelade Born to Run. Okej, den låten går kanske sådär att dansa till. Men det går. Allt går!

Här kan du förresten läsa om mitt mål med Göteborgsvarvet

Varför får jag inte vara nöjd?

Du som inte nöjer dig med svar som ”jag hade skitkul!” eller ”det gick jättebra!” eller ”jag längtar till nästa” eller ”jag gjorde precis det jag hade bestämt mig för” på din fråga om hur det gick på Göteborgsvarvet, vad är det som gör att du måste ställa följdfrågan ”härligt, vad hade du för tid då?”? Jag undrar på riktigt!

Springer du själv och vill jämföra dig? Lägg ner det, så länge du inte tränar och tävlar på annat än motionsnivå: lägg ner! Du har säkert, precis som jag, alldeles fullt upp med prestation inom massa andra områden. Du behöver inte pressa dig när det gäller löpning också. Att springa handlar om att må bra. Inte om att prestera. Eller ja, möjligtvis att orka prestera mer på jobbet tack vare god kondition, men det är nog en helt annan fråga? Jämför dig med dig själv – det är bara i den jämförelsen du kan se utveckling eller tolka dagsform och hur livet runtomkring springandet (mat, sömn, relationer och så vidare) påverkar dig.

Springer du inte själv? Visst är det kul att du ändå är intresserad, men … varför just av den där tiden? Varför inte fråga om det verkligen är kul? Hur en mår efteråt? Varför vi om springer springer. Och hur det känns att springa genom en stad där alla du möter skrattar och ler. Om medaljen är snygg?

Okej, det är ju mitt problem att jag stör mig på alla dessa frågor om tiden på varvet, men det finns ju verkligen ingenting som betyder så lite för min hälsas skull som vilken tid jag presterar på Göteborgsvarvet. Jo, okej, det finns annat som betyder mindre, men du fattar: viken tid jag har när jag springer varvet betyder ingenting för min långsiktigt hållbara hälsa. Då betyder det faktum att jag skulle kunna springa 21 kilometer alla dar i veckan utan att förbereda mig mycket mer. Och det faktum att jag mår jättebra i både kroppen och knoppen efter varvet. För att inte tala om att hela resan fram till varvet (träningen jag genomför alla andra dagar på året, maten, sömnen) och hur mycket jag njuter av att springa. Det betyder massor för mig och min hållbarhet som löpare. Och människa. 1:46 eller 2:01 gör däremot ingen skillnad. För hälsan alltså. Och det är för den jag springer. Och för att det är så förbaskat härligt!

Egentligen är jag inte så bitter som jag låter, jag tycker bara det är synd att jag inte kan få lov vara nöjd med Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på. Jag vet att fler känner som jag. Och jag vet att vi behöver bryta normer (här också!) och börja mäta succé på fler sätt än med tid.

Så: varför får jag inte lov att vara nöjd med Göteborgsvarvet jag lyckades med allt jag föresatte mig på? Som att highfiva en polis? Att sjunga, dansa, filma, fota och ha väldigt roligt längs vägen? Att vara en del av festen under folkfesten? Vet du: Jag tror att de flesta skulle må bättre av att vara nöjda med mindre prestation och mer party i löpningen, vad tror du? För det är klart att vi ska springa!

På söndag springer vi med bara magar till exempel, då är det Global Sports Bra Squad Day. Du är jättevälkommen. Det blir ingen tidtagning. Bara kul! Och viktigt … Här läser du om Global Sports Bra Squad Day

PS. Visst, jag har anmält mig till nästa års Göteborgsvarv. Jag ska fan göra succé! Då också …

SES SNART IGEN!

heja heja dig så länge

//Malin

Löparglädje

Vaddå såhär vann jag Göteborgsvarvet?

Vi tar det från början:

Den obefintliga uppvärmningen

Där gick starten!

Sedan tappade jag räkningen

Såhär vann jag Göteborgsvarvet. I solen!

Den vinnande gesten

Hälsan tiger still?

Därför tog jag bort mina åderbråck

Det vi fokuserar på växer

Hälsa och utseende

Mästerskap i mästarklass

Lonesome Runners Klubbmästerskap – regler

Min mästerskapstitel i grenen springatlon med springer

Volanglöpning tillsammans

Vi sprang, vi sågs, vi segrade!

Lyft blicken och se din styrka!

Fel kropp?

Du är inte ensam

Tillsammans för ännu mer styrka?

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på!

Vad gjorde jag som var så bra?

Varför får jag inte vara nöjd?

Footer

Malin Lundskog