Du som inte vill missa nästa tillfälle till en helg fullknôkad med löparglädje – 11-12/3-2016 har du din chans: För tredje gången tar vi båten till vackra Vrångö och springer med glädje, energi och massor med pepp från fredag eftermiddag till lördag eftermiddag/kväll. Däremellan god mat, god sömn och härliga bad i både hav och badtunna. Det här gör vi: 16.00 på fredagen är det incheckning och prerun Därefter en rykande start i form av explosivitetsträning och ett pass med rörlighetsträning anpassat för löpare. Lördagen börjar med morgonjogg och tillhörande dopp. Frukost med workshopen Periodisera mera och en omgång Brottarfys för att bli stark och snabb mellanmål Löpskolning På och av – för (olika) fart i benen Lunch Avslutande löppass R&R – rörlighet och relax Badtunna/bastu 18.30 går båten hem igen… och du är redo för en lördagskväll med nära och kära (om du inte har dem med dig på ön) Det här kostar helgen: del i 3-4-bäddsrum 1695:-/person del i dubbelrum 1945:-/person enkelrum 2245:-/person Pris för en extra natt: 500:-/rum. Betala till bg 128-2219 Mejla heja@halsamera.se/ring 0707-545624 för bokning och frågor Blogg om hur vi hade det oktober 2015: Löparglädje oktober 2015 OBS! bokningen är bindande och gäller först efter betalning. Du kan överlåta din plats till annan löpare.
löpning
Tacksamhet
Tacksamhet är något som karaktäriserar människor som är lyckliga. Bland annat alltså, det finns ju fler sätt att bli lycklig på och om det kan du läsa här: Lycka i längden Men… Idag är jag tacksam!
Tacksam över att jag tog en sista löprunda i Sitges i morse (du som hänger med mig på instagram och Facebook vet ju att jag har sprungit mer under veckan). Vi tajmar hemresan perfekt om man ska gå efter vädret: idag är det molnigt efter en vecka med en väldigt stor och väldigt varm sol. Enligt spanjorerna blåser en polarvind idag. Alltså… Allt är relativt! Löprundan gav mig inte bara en skön fysisk känsla, inte heller bara den där lyckokänslan som kommer när måbrahormonerna drar igång i kroppen idag betydde löprundan mer än så. Jag är orolig över att flyga hem mitt i all terror, men brudparet som fotograferades på stranden vid Medelhavet fick mig att ännu en sån härlig känsla av… Just det: tacksamhet! Tacksamhet över att kärleken fortsätter att sprudla i världen och skiter i terrorister.
Kärlek äger fett! Därför är jag tacksam över att jag ska flyga hem till min familj idag. Och mina vänner. Tacksam över att jag längtar hem och har någon och något att längta hem till.
Jag är tacksam över veckan i Spanien och kursen ”Kroppen knoppen pengarna” som vi har skapat och som visar så tydligt på samband mellan de tre komponenterna och att inget på något vis behöver förta det andra.
Tacksamhet är en viktig del i det vi kallar lycka, lycka är en viktig del i det vi kallar hälsa och hälsa är en viktig del i det vi kalla livet. Så att eeeee… Hälsa mera™! Och var tacksam för det:-)
Aj! Oj! Jag är ultralöpare!
Påmind av min pippitatuering tänkte jag: Det här har jag aldrig gjort förut, det klarar jag säkert! Ja, försökte i alla fall intala mig det och vet du: det hjälpte! Jag är ultralöpare. Helt galet kul. Och väl värt att behöva gå i sidled upp- och nedför trappor idag…
Eftersom jag aldrig ens har försökt förut hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag med tre medlöpare begav mig till regnruskets mekka Borås i går morse. Springa i sex timmar. På asfalt. Kan jag det? Fixar min redan innan start smärtande sätesmuskel det? Klarar huvudet av att springa runt runt runt en sjö hur många varv som helst? Hur ska magen fixa dunsandet? Hur ska jag få i mig energi och vätska? Tänk om jag måste kliva av? Tänk om jag klarar det? Tänk om jag faktiskt fixar fem mil? Tänk om det är skitkul och alldeles… alldeles underbart?! Ja, det var det också. Skitkul! Underbart! Målgång efter femochenhalv mil! Och rätt plågsamt i benen och sätet. Ett tag var jag beredd att be precis vem som helst att knåda mina skinkor, men hur skulle det se ut? En stund trodde jag inte att jag skulle få fart på benen igen efter depåstopp. Eller fikapaus om du så vill… För jag drack kaffe, cola, blåbärssoppa och buljong och åt banan och saltgurka. Shit vad gott! Inte en enda gång tänkte jag på att jag sprang runt samma sjö, med samma kvackande ankor under nästan lika många timmar som en arbetsdag. Och regngarantin som Borås brukar lämna? Den klarade stan nästan inte av att hålla – det regnade under den första halvtimman. Resten av dagen var det sådär härligt höstfuktigt i luften och lätt att andas. Som sagt: alldeles… alldeles underbart!
Efter en timmas löpande var jag fortfarande lite nervös, skulle jag fixa fem till? Skulle jag ta mig en meter över maratondistansen, som var mitt huvudsakliga mål? När jag efter två timmar hade två mil bakom mig började jag lugna ner mig och kände mig trygg i att jag skulle klara det även om jag behövde gå resten. Jag tog min tvåtimmarsselfie (en varje timme för att i efterhand kunna se nedbrytningen) och öppnade mitt första paket som jag kvällen innan hade slagit in till mig själv. Belöningar och delmål liksom…. Hamnade i någon slags dip där, tredje timman var rent ut sagt skitlång! Men höll mitt tempo och hittade fler kompisar att springa och tjôta med runt den där sjön. Tog en tretimmarsselfie och öppnade mitt tretimmarspaket och sen vaknade jag till liv igen. Maratongränsen närmade sig. Jag skulle sluta mitt liv som ultralöparwannabe i Borås den här fuktiga lördagen i november. Jag skulle ta mig 17 åka hem som en ultralöpare. My God!!
Hur det gick till vet jag inte men jag hittade en egen hejarklack, eller ja, OK då: jag snodde någons hejarklack… Och bad om ett ”heja Malin”… Varje varv därefter, när jag passerade lekplatsen i Ramnaparken i Borås, med en linbana som jag längtade efter att få åka i för att känna fartvinden eftersom min egen fart inte bjöd på någon vind att tala om, fick jag ”heja Malin, heja Malin”. Alltså: de skulle bara veta vad det värmer! Och peppar! Jag behövde inte öppna några paket längre, tog bara mina engångitimmenselfisar och när jag varvade som ultralöpare för första gången kunde jag inte hålla mig: ”jag har aldrig sprungit så här lång förut!!!” skrek jag så att det hördes hela vägen till Mariannelund. Typ. Efter det bjöd det sköna folket i varvningsdepån på ”nu har du persat igen!” för varje varv jag kutade (eller kanske snarare lufsade?) förbi. Wotjo!
Efter fyra timmar gjorde inte sätesmusklen ont längre. I alla fall inte mer ont än vader, höfter och baklår. Gott nog! Tänk om jag skulle fixa de där fem milen? Drömgräns ju! Jodå, genom att prata och skratta mig runt, tänka på allt det där som jag brukar tjata om som ”använd armarna”, ”lyft knäna”, ”skjut fram höften” så fixade jag fem mil. Började ana att fem och en halv mil skulle vara möjligt. Wow! Men… det som från början var en liten, nästan minimal kulle på rundan runt sjön började mer och mer likna värsta backträningsbacken. Nästan som en hoppbacke faktiskt! BH:n som jag har sprungit oändligt många mil i började skava och jag fasade för hur det skulle svida i duschen efteråt. De redan innan start blå tånaglarna tjatade om uppmärksamhet, för att inte tala om de tår som inte hade några naglar. Då hände det: jag hade sprungit 54 km och tittade på klockan. sju minuter kvar. Bredvid mig hade jag tre löpare från Lonesome Runners -världens bästa löparklubb. Vilken tur! Med 5 timmar och 53 minuters löpning bakom mig sviktade viljan för första gången under hela den här dagen. Jag var beredd att sakta ned. Gå. När någon av de här tre lonesome-löparna sa: ”kom igen nu, vi tar ett varv till. Vi hjälps åt” så… gjorde jag det. Kom igen. Och vann! Vann över mig själv! Krossade gränser jag inte trodde att jag skulle kunna krossa. Och det är ju in den där otrygga zonen, i obalansen man upplever när man gör något helt nytt, som utveckling sker. Kan bara tacka mig själv. Och: Vips! Huxflux! Sex timmars löpning var över. Och jag hade så himla kul nästan, nästan, nästan hela vägen.
Ja, det sved i duschen, ja, de blå naglarna är ännu blåare, ja: jag går i sidled i trapporna och ja: jag sitter i soffan och googlar på nya utmaningar, nya lopp idag…
Flera av mina medlöpare frågade igår om vi verkligen är normala som utsätter oss för det här. Nej, är mitt svar – inte ett dugg. Men: fuck normal! För normalt är att inte springa alls och för mig är löpning en riktigt viktig del av livet, en seger som den igår är bara en stunds extra bonus.
Skrev ju i fredags om vikten av att sova på natten. Jag har inte sovit gott i natt, lyckorusig och ganska så öm i kroppen… Länk till Spara tid – sov!.
Länk till Borås 6-timmars.
Fullknôkat med löparglädje
Massor med glädje, minst lika mycket löpning och mängder med glada skratt – jag har haft en alldeles… alldeles underbar helg på Vrångö. Och ser fram emot elfte mars när det är dags igen, ska bara springa ultralångt först;-)
Med oktobersolens enträgna försök att värma oss genom färgsprakande trädgrenar tog vi våra första löpsteg som grupp, jag och deltagarna på En helg fullknôkad med löparglädje. Vilken helg vi skapade, magin från The Runner´s Convention var tillbaka! Det är sånt som händer när man gillar det man gör och när man är fler som vill samma sak, som strävar åt samma håll och som har samma inställning till hur man vill att det ska bli. Så mycket WOW på alla som var med och som tog sig an fartleken med en entusiasm som kändes mer som en 2-åring en lördagmorgon än en heltidsarbetande vuxen en fredagseftermiddag. Men det var fredagseftermiddag och efter en grön smoothie tog vi oss alltså an fartleken, med lika mycket fokus på fart (både den snabba och den långsamma) som på lek.
Samtidigt som vi sedan åt en galet god fisksoppa på Skärgårdens café avslöjade springfröken (jag alltså) att hon i sin syndigaste ungdom en gång kom sist i Göteborgsvarvet och någon gång där och då försvann det sista unset av nervositet hos den löpare som befarade att helgen skulle handla om att prestera i jämförelse med andra. Det handlar aldrig om att prestera jämfört med andra, det handlar alltid om att vara och prestera i förhållande till sig själv och sina egna förväntningar.
Jag älskar att gå och lägga mig på kvällen (ja, det finns de som kallar mig tråkig när jag, jämfört med de där andra som vi ju inte ska jämföra oss med, drar mig tillbaka) och det var det fler som gjorde. Gôtt! Och extra gôtt eftersom telefonen började pipa kl 6 lördag morgon. Kaffebryggning och frukostförberedelser innan wake up call, en morgonrunda i löparpåren med havsdopp som avslut. Tur att vi sprang oss varma, havet var 8-gradigt och vinden frisk.
Till frukost pratade vi om vad som kännetecknar en smart löpare, det blev mycket prat om just det där med att jämföra sig med andra, om stress och press med att persa och öka farten jämfört med att springa för att njuta, relaxa och må sitt bästa jag. En del prat om skador och en hel del om inkontinens. Ärligt talat: ansträngningsinkontinens är hur vanligt som helst bland tjejer som springer, men hur ovanligt som helst att vi pratar om. Inte OK! Varken att vi inte pratar om det och att vi accepterar att ”det är så det är”. Mer inkontinenssnack behövs, för att alla som är drabbade inte ska tro att de är ensamma och för att alla som är drabbade ska få veta vad man kan göra åt det, till exempel börja med ett besök hos distriktssköterskan.
Brottarfys, löpteknik, löpskolning, intervaller, lunch, sista racet med styrka, löpning och korta explosiva intervaller, en stund med stretch och lugn och vips! var det dags för bastu, badtunna och mera bad. Snacka om att tiden sprang. Och vi med den… Jag är så himla glad att jag genomförde den här helgen, att jag samarbetar med Håkan på Kajkanten, så att vi har någonstans att bo och en brottare att köra fys med.
Mera spring på Vrångö blir det den 11-12 mars. Imorgon släpper vi platserna dit och då berättar jag mer om det finfina erbjudandet vi har! Häng med på Hälsa meras facebooksida och @halsameramalin på instagram och twitter för alla uppdateringar.
Ja, så var det ju det där med ultralångt löp också. Helt plöstligt var jag anmäld till Borås 6-timmars och det ska bli så himla kul. Eller nåt… För jag har ju ingen aning, har inte sprungit längre än ett maraton och det kanske inte alls blir nån ultra. Vem vet? Hur som helst så lovar jag att inte jämföra mig med något annat än mina egna förväntningar och de handlar om att jag vill springa längre än 42 195 meter. Och ha kul – det gillar jag! Det har jag haft den här helgen på Vrångö, det vill jag ha om två veckor i Borås:-)
Länkar:
En helg fullknôkad med löparglädje
Skärgårdens café
Kajkanten
The Runner´s Convention
6-timmar i Borås
The Runner´s Convention – urpremiären, passionen och mirakel
Tänk att en liten, trevande tanke från i våras växte sig såhär stor, stark och alldeles… alldeles underbar! Det är en hel vecka sedan urpremiären av The Runner´s Convention nu. Efteråt var jag först så uppfylld av den sköna känslan efter en magisk dag (ja, magisk trots att jag inte hann att äta, dricka eller kissa på hela dagen…) Och sen fylldes jag av någon slags postkonventstomhet som förlamade både bloggtankar och skrivarhänder. Men nu så: back on track och redo med rapport och tankar om hur viktig passionen är för att skapa mirakel i livet!
Vi har gett den där lilla tanken från i våras näring, vi har vattnat den väl, vårdat den ömt, pratat med den och pratat om den, rensat från ogräs, chansat ibland, velat en del, skjutit från höften och älskat den passionerat. Ja vi har gjort allt ett litet frö behöver för att växa till ett mirakel, Lhina från Salming och jag. Utan vår passion för löpning hade tanken inte vuxit till konvent, den hade förmodligen fortfarande varit en tanke. En sån där jobbig en som mal på om att ”det hade varit kul”, ”vi borde” eller ”tänk om vi…”och annat tjafs.
Nu blev det en finfin dag med ca 200 löpare i spåren (och utanför, Markus Torgeby var ju med och körde trail…) i sydvästra Göteborg. Emma Green spänsttränade ett gäng, Oskar Käck körde intervaller med några, Frida Södermark pratade om ultralöpning och hur löpning blir en livsstil, Sara Ivarsson delade med sig av yoga för löpare, BG Nilesjö på Magasin Spring testade mjölksyratrösklar och Hälsa mera bjöd på Wake Up Call. Bland annat alltså! Vi pratade, skrattade och sprang tillsammans ut på Sveriges längsta betongpir också. Bland ännu mer annat alltså…
Passionen för löpning gjorde The Runner´s Convention. I´m sure! Vi siktar vidare mot ett nytt konvent som blir ännu bättre, för det är klart att även ett mirakel har sina fel och brister. Nu sitter vi mest och väntar på att få in utvärderingarna från alla de som också var med och skapade vårt mirakel så att vi kan gödsla och hitta rätt sätt att låta konventet övervintra för att vakna till liv, spira och gro till nästa höst då vi kör igen! Men vet du: redan 23-24 oktober kör jag löpning på vackra Vrångö för smarta löpare.
Jag tror att det är passionen som är skillnaden gör skillnaden helt enkelt, mellan att lyckas och inte och som gör att frön växer till mirakel. Hur man gör, vilka vägar man väljer, vad man rensar bort som ogräs och vad man vårdar extra ömt spelar nog inte så stor roll så länge passionen finns där. Passionen gör att man att omedvetet strävar efter att åstadkomma mirakel, oavsett vad det är man älskar passionerat. För visst är det sånt du verkligen gillar att göra som du gör bra? Som du gör ofta? Som du längtar till? Som du vill utvecklas i, lära dig mer om och bli bättre på? Jag är säker på att de små tankar du vill få att växa till mirakel kommer att göra det om du hittar passionen till dem. Tänk på de mål du sätter upp: var finns passionen? Hur gärna vill du nå dem? Hur mycket vågar du älska dem och satsa på dem? Mera passion åt folket helt enkelt:-)
Vill du höra mig prata om löpning i allmänhet och The Runner´s Convention i synnerhet lyssna här (45 minuter in i programmet): länk till Eftermiddag i P4 Göteborg Här kan du läsa vad Tidningen Sydväst skrev om The Runner´s Convention: Länk till Tidningen Sydväst, sidan 9 Traillöparen sprang med oss, läs hans blogg om konventet här: Länk till Traillöparens blogginlägg Vill du veta mer om smarta löpare på Vrångö? Här är länken till det: Smart löpare på Vrångö
En helg fullknôkad med äkta löparglädje!
Spring in hösten med mig på Vrångö! Det är vackert, vrångt, kargt och kul på ön i södra Göteborgs södra skärgård och självklart står löpningen i fokus. 23-24/10 är det dags för en helg som ger mersmak för dig som vill vara en långsiktigt hållbar och glad löpare.
Bland saltstänkta stenar och vrånga kala klippor letar vi upp motivationen, hittar löparglädjen, leker fram balansen och rörligheten, brottar igång löparstyrkan och har en riktigt rolig helg tillsammans.
Största risken med helgen är att du hittar ditt drömpass och vill ha mer…
Vi utmanar både vana och ovana löpare och fokuserar på glädje, teknik och den där extra peppen!
Vi som arrangerar:
Jag, Malin som driver Hälsa mera och är en passionerad löpare och personlig tränare med många års glädjefyllt och energiskt instruerande i bagaget. Och passion för löpningen!
Håkan, som driver Kajkanten< där vi bor under helgen och som med sin erfarenhet från brottarlandslaget bjuder på brottarfys för löpare.
Det här ingår:
8 träningspass
1 smart workshop
bastu/badtunna och relax
dopp i havet
måltider och mellanmål
övernattning på Kajkanten
och massa härligt löparsnack!
23/10 16.00 ankomst Vrångö
24/10 18.30 avfärd Vrångö
Pris:
1545:-/person, del i 3-4bäddsrum
1745:-/person, del i dubbelrum
2045:-/person, enkelrum
ANMÄLAN och frågor: heja@halsamera.se
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.