vänner

En go frukost och ett gôtt snack

Frukosten kanske inte är dagens viktigaste mål längre (nya tider och nya dieter), men en go frukost med en god vän är guld värd. Jag älskar frukostdejter. Särskilt kryddade med ett gôtt snack. Som min frukost idag, så värd att kliva upp i ottan och ta mig till stan för.

Min kompis Mari och jag har en mysig tradition och det är att vi bjuder varandra på frukost i födelsedagspresent. Ibland äter vi den ute på en klippa (oftast när jag fyller år, eftersom jag fyller på sommaren) och ibland (oftast) ses vi i stan och äter gofrukost. Som idag.

avokadomacka, kafé magasinet, frukost, umgås — go avokadomacka

Jag tror att jag gillar att ses över en frukost för att det är enkelt, tidsbegränsat (älskar barnkalasgrejen med start- och stopptid) och inte stör ens ett späckat schema så mycket. Under en frukost hinner vi avhandla livet, drömmarna, familjen, planerna, sorgerna och lyckorusen. Och sen går var och en med lite mer kärlek och råg i ryggen iväg till sitt för att göra sina stordåd.

kafé magasinet, en go frukost — när vi kom var det tomt, nu sotter det människor på många av borden …

Jag kanske inte utför stordåd direkt, men nu sitter jag kvar på Kafé Magasinet och berättar för er om hur mycket ett gôtt snack (och en go frukost) betyder för mig. Tänker på en av hälsoformlerna i min bok GLAD FRi STARK: umgås. Vi är bra för varandra, allihop. Värda att lägga tid och energi på. Det gör både den ena och den andra gott.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA umgänget med varandra! Ring en vän. Boka frukostdejt.
Kram Malin Lundskog

ps. så fort jag har tryckt publicera fortsätter jag redigera detsomjaghoppasblirmintredjeroman

It takes a village …

Det är inte bara barn som behöver en hel drös med människor omkring sig för att må bra och utvecklas. Jag skulle säga att it takes a village för ett författarskap att frodas. Eller, vadå? Vi skulle kanske kunna översätta den där village-grejen till alla människor oavsett ålder och sysselsättning? Vi behöver varandra. Allihop.

Men just nu tänker jag på oss som skriver. Vi sitter ju ensamma väldigt mycket. Och tycker (förhoppningvis) om att vara själva, där vi såsar runt i mjukiskläder och struntar i både kammar och deodoranter. Då är det alldeels extra underbart när det finns människor som ordnar baluns och ser till att vi får komma ur våra skrymslen och vrår.

it takes a village, Malin Lundskog, glitter — glittertema på kalaset. Jag är inte så glittrig (klädmässigt alltså, he he), tur att det är lucia

En sådan människa är en av mina vänner från Fåröakademin, Rebecca. Varje lucia samlar hon ihop ett gäng skrivande människor hos sig. Hemma hos Rebecca är det jul så det stänker om det, med tomtar och gran och ljus och glitter och i år även snö. Och framförallt är där gemenskap. Härliga och innerliga samtal (kommer ni ihåg när jag önskade mig sådana?) , glada skratt, pepp och support, kunskap och inspiration, god mat och dryck och … Ja, ett riktigt gôtt häng.

it takes a village, middagsbord, lucia, författare

Så värt att rymma hemifrån för en glittrig kväll i Stockholm och att kombinera tacksamheten av att ha en by omkring med att sitta ensam på ett tåg och i en hotellobby och skriva. Variationen, kompisar. Där har vi den igen.

Ses snart och till dess: HEJA människor som samlar människor. It takes a village …
Kram Malin Lundskog

Vad gör ett hem hemtrevligt och gästvänligt?

Jag hänger kvar i Lund en dag till, även om jag är hemma på ön igen. För sedan i lördags har jag gått och klurat på vad sjutton det är som gör att man känner sig välkommen hos folk. Vad gör ett hem gästvänligt? Och vad är det som gör ett hem hemtrevligt?

I fredags åkte jag till Lund efter en härlig inbjudan från en vän om att komma och bo hos henne inför bokmässan (som jag skrev om igår). Egentligen känner vi inte varandra jätteväl. Vi har inte träffats särskilt många gånger irl (däremot online). Och ändå. Ändå visste jag redan innan att jag skulle trivas. Och jag fick rätt, det kändes redan när jag klev innanför dörren. Jag kände mig till och med så hemma, att jag slängde ytterkläderna på golvet och stövlade rätt in i köket.

Vad gör ett hem till en plats man känner sig hemma på?

På fredagskvällen fick jag fiskgryta, som Anna och hennes man var modiga nog (tyckte de själva) att göra till en öbo. Den var gôrgod. Och vi pratade om livet och böcker och nya jobb och familjer och husdjur och klimakteriet till gott vin och god dessert. Ni vet, en sån där kväll som man inte vill att den ska ta slut, samtidigt som man är tillräckligt bekväm för att säga att man är trött och vill sova.

vad gör ett hem, kaffe, frukost, gästvänligt — morgonkaffet är alltid dagens godaste. Men extra gott, när det serveras av någon man tycker om.

Och på morgonen kände jag mig som ett stort barn. När jag vaknade hörde jag röster från köket, där de vuxna (min kompis Anna och hennes man) fixade frukost. Och jag? Jag sträckte på mig, tvättade av mig och släntrade ner på värsta tonårsmanér i köket och njöt. Av sällskapet och frukosten och livet. Sen drog jag till bokmässan.

vad gör ett hem gästvänligt, äggsufflé, frukost — FATTA äggsufflén!

Det var på väg hem i min kalla cabriolet (jo, jag fick ju en cab som lånebil nu när min bil är på verkstad på grund av påkörd. Synd att det inte är sommar, he he) som jag funderade på vad sjutton är det som gör att man känner sig hemma hos någon? Jag ställde frågan i Instagram stories eftersom jag tänkte att vi kanske tycker olika om det här. Och samtidigt som svaren kom in, klarnade det allt mer för mig.

Det här gör ett hem gästvänligt

Svaren jag fick handlade om allt från färska blommor och levande ljus, via att man känner sig bekväm och att hemmet inte är ett uppvisningshem till spännande inredning och lite skit kvar i hörnen. Jag håller med om all of the above. Dessutom tror jag att det som får mig att känna mig välkommen och avslappnad är att de som bor i huset är avslappnade och bjuder in mig i sin vardag. Att jag som gäst blir en del av värdarnas liv. De kanske glömmer av att jag inte vet var toan eller vattenglasen finns. För att de tar mig för en självklar del i deras hem, oavsett om de sätter mig i arbete eller säger åt mig att sitta ner och njuta.

Ja, det var vad jag kom fram till under mina timmar hem från bokmässan i Lund. Då reflekterade jag över vad det var som gjorde att jag älskade att vara hemma hos Anna och hennes familj. Oh jag kom fram till att det var det där självklara. Att jag för några timmar fick vara en helt naturlig del i deras liv. Ja, det är gästvänlighet och hemtrevlighet de lux. Människorna. Människorna och det de är, inte så mycket det de gör, hur hemmet ser ut, hur städat det är eller hur välplanerat besöket är. Det är människorna som är hemtrevligheten och gästvänligheten i ett hem.

Att jag fick god mat på köpet, det är en bonus jag är så tacksam för.

Krånglar vi till det i onödan?

Men, vad säger ni? Finns det något som gör att ni känner er som hemma hos andra. Eller kanske motsatsen, känner att ni inte trivs hos någon? Jag tror nämligen att det här är ett typiskt område där vi krånglar till det. Vi tror att vi måste städa som fan och tindra med ögonen när vi serverar det perfekt tempererade vinet för att gästerna ska känna sig välkomna när det kanske inte är svårare än att vara som relaxad och precis som vanligt. Eller vad tror ni?

Keep it simple och umgås, det mår vi gôtt av. Om inte annat umgås vi här på bloggen snart igen, tills dess: HEJA hemtrevligheten?
Kram Malin Lundskog

Vänner va?! Vilken rikedom att ha dem.

Jag är så glad och tacksam över mina vänner. Ja, över mina andra kompisar också förstås. Och min man, våra barn och mina föräldrar och alla andra människor jag har omkring mig. Men vännerna. Det är nåt speciellt med dem. Några av mina allra bästa hälsade på mig här på ön igår. Vilken dag. Vilka samtal. Vilken gåva till livet!

vänner va, Malin Lundskog, Knippla, soffa i Knippla gästhamn — vi glassade på de nya sofforna ute på piren i hamnen

Knippla gästhamn, soffa, vänner, Malin Lundskog — vi glassade på de nya sofforna ute på piren i hamnen

Picknick med utsikt

Även om vi har skaffat oss dunderutsikt hemma efter renoveringen, så är det inte mycket som slår promenad och picknick, eller vad säger ni? Så efter hustitt tog vi med oss pick och pack ut på slingan och landade på en läig bänk med utsikt.

picknick på Knippla med utsikt, vänner va, Malin Lundskog — picknick med utsikt

matig sallad, picknick på knippla med vänner, utsikt, västkusten — Jag hade gjort matig sallad *på Havreris (så himla gott), färsk vitkål, romansallad, tomater (åh, de svenska nu!),*
*chili, picklad lök och svensk grillost*.
Som tur var kom Claes hem och fixade go dressing på balsamicovinäger, olivolja, crema di balsamico, basilikasalt
(som jag har gjort på egenodlad basilika).

Självklart ville Brorsan och Jackson vara med i händelsernas centrum, he he.

springer spaniels på picknick i räddeviga, Knippla, västkusten, vänner va

Brorsan, springer spaniel, utsikt, västkusten, Knippla

Det här var en sån där dag då vänskapsbanden vi har vävt blev ännu starkare och tryggare. Magi ändå, att vi som har känt varandra i allt mellan fyrtio och femtio år (F A T T A R ni?!) fortfarande är nyfikna på varandra. Att vi inte förutsätter att vi är desamma nu, som vi var då.

Jag skulle vilja säga att vi igår var ett perfekt skolexempel på hur man fördjupar och förstärker relationer, nämligen genom samtal och att öppet våga visa sin sårbarhet. En heldag med sånt. Snacka hälsoretreat!

Malin Lundskog kör lastmoppe, vänner va, Knippla, västkusten, Bohuslän — om jag gillar min lastmoppe? You bet! Särskilt när jag får lasta den med vänner.

Snipp snapp snut, så tog besöket slut

Efter en heldag med hur mycket gôtt snack som helst, mängder med glada skratt och säkert en tår eller två, åkte de tillbaka till fastlandet. Men livet på ön fortsatte, på en helt ny nivå. En rikare.

Ni vet, när man inser hur värdefullt det är att vi genom åren har hittat tillbaka igen efter de där gångerna vi har varit trötta på varandra, kanske inte pratat på ett långt tag eller helt enkelt inte varit i fas med varandra. Kan det vara så att om vi accepterar att relationer böljar fram och tillbaka, närmare ibland och med ökat avstånd mellan varven, så är det lättare att fördjupa och lära sig mer om varandra? Och sig själv. Goddammit. Och sig själv.

färjan från knippla till burö, vänner va, västkusten,

Vilka vänner va?

Ja, kolla vad jag fick: boken Vänskap av Mark Levengood. Va?

”Utan mina vänner hade mitt liv varit så fattigt, ja mer än så – jag tror att ett människoliv är så gott som omöjligt utan vänskapsband.”
Mark Levengood, Vänskap

Mark levengoods bok Vänskap, vänner va, Malin Lundskog

Jag har reflekterat massor över det här med vänskap den senaste tiden, det har ni kunnat lyssna på i podden Mitt perfekta liv där vi ägnade avsnitt fjorton åt vänner och andra kompisar och där vi i poddens tredje avsnitt diskuterar den perfekta vänskapen. Dessutom har jag en hel formel i min bok GLAD FRi STARK som heter att umgås och ur viktigt det är för hälsan. Jag håller med Mark om att livet blir fattigt utan vänner. Och inte alls lika hälsosamt.

Det är inte bara som Mark och jag tycker så, det finns forskning som visar på det. Sociologen Mats Hilte skriver till exempel i sin bok Den moderna vänskapen om fyra tecken som kännetecknar sann vänskap och det är att den bygger på frivillighet, någon form av likhet, ömsesidighet och tillit. Det kan jag skriva mer om, men idag ville mest berätta om hur viktig vänskap är för mig.

Bokmässa, burar och barndomsvänner

Bokmässa, burar och barndomsvänner. Alltså, wowowow vilken vecka jag drämmer till med såhär i slutet av september. Varje ord i rubriken kräver ett (minst ett) eget blogginlägg, men jag börjar här och återkommer med dem senare. Okej?

Bokmässa

Jag har varit på en hel del bokmässor här i Göteborg, men jag har aldrig någonsin haft så roligt som jag har haft i år. Det är inte säkert att det beror på att mässan har blivit bättre. Det är helt enkelt jag som har blivit bättre … På att vara bokmässedeltagare och -besökare. Gett mässan och livet omkring den en ärlig chans. Gått in för att göra det som passar mig, träffat de jag vill träffa, gått på de seminarier och monter-samtal som jag har velat gå på. Sett det som en stjärnvinst att stöta på mängder med andra underbara utan att det var planerat.

Och njutit av att bli intervjuad av Linda, som lektörsläste och utvecklade manuset som sedan blev Mariannes mirakel. Dessutom har det som vanligt varit så himla kul att träffa Cilla, min poddpartner i podden Skriverier med Malin och Cilla, ni vet. Det kommer ni att få höra mer om i poddens trettionionde avsnitt som kommer ut på fredag (30/9 2022)

Barndomsvänner

En av mina allra, allra bästa vänner har jag känt i sådär ungefär fyrtionio år. Fyrtionio?! Jag vet inte om vi har hittat på det här, eller om det är sant, men vi tror båda två att vår vänskap började när hon knackade på hemma i vårt radhus och sa:

Hej, kommer flickan ut?

Visst är det gulligt? Även om jag skulle vilja säga att vi sedan den dagen har varit oskiljaktiga, så är det inte rikigt så det har sett ut. Herregud, det är ju ingen TV-serie eller Feelgood-roman vi lever i, he he. Vi har haft andra bästisar, tröttnat på varandra och till och med svikit varandra mellan varven, men på något sätt hittar vi alltid tillbaka. Och det är fint.

utsikt, Hönö, promenad — Den här utsikten alltså. Wow?

Häromdagen sågs vi. Tog en promenad med mina hundar ute på klipporna på Hönö, som ligger tre öar bort från Knippla. Jamen, ni vet. En promenad som man önskar aldrig ska ta slut. Som inte går ut på något annat än att umgås. Prata. Prata av sig.

Vi promenerade på en bit av Skärgårdsleden som jag har berättat om förut. Hur fint?

Inte för att vi hann prata färdigt, men vi hann att prata. Om barn, föräldrar, jobb och oss själva. Om hur skönt det är att gråta. Bland annat. Någon mer som känner igen sig i att tro att hon inte hinner umgås, men aldrig någonsin ångrar stunderna hon gör det? Jag räcker upp handen i alla fall. Och då har jag skrivit en bok om vikten av att umgås, för att må bra …

Boken heter GLAD FRi STARK och den hittar ni här.

Burarna är laddade

bokmässa, burar och barndomsvänner, hummerfiske, hummer, hummertinor, Knippla, västkusten, — hamnen är full av hummertinor.

hummerfiske, hummerburar, hummertinor, hummer, fiske, Knippla, västkusten — Vår kompis Gerhard har hjälpt oss att få ihop linorna till burarna.

Ja, det där med burar. Det är hummerburarna jag pratar om. Eller kupor som de säger här på ön. Hummerkupor. Imorgon kl 07.00 ska de i och min man har slitit hela dagen med att få ordning på alla linor, välen, bojar och annat. Det är verkligen speciellt att traska runt i hamnen och se alla burar stå redo. För tre år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle tycka att det här med hummerfiske var så roligt. Och viktigt. Ja, vi får väl se om det är lika roligt och känns lika viktigt imorgon bitti, när vinden ska friska i och regnet ösa ner. Men kontentan ändå: man ska aldrig säga aldrig? Och skitfiske på oss allihop!

bokmässa, burar och barndomsvänner, askeladden, Knippla, hummer, fiske, hummerfiske — lastat och klar för avgång i ottan

På återseende snart, snart. Med mer om bokmässan, hummerfisket och säkert en del om barndoms- och andra vänner också!

Stor kram
Malin Lundskog

Vänner, lutfisk och ledig lördag. Vilken höjdare!

Vänner ändå … Fy fasen vad de är bra för en. Vad de gör gott, även när de inte gör något. När de bara är. Och när man själv kan bara vara. Och ärligt talat: att umgås med vänner utomhus är något av det bästa jag vet och att fler ses i vårt gemensamma utomhus är väl ändå en positiv effekt av corona-pandemin? Då slår man ju massa måbra-flugor i samma smäll, som frisk luft, gemenskap, härliga samtal och som vi gjorde idag: god mat.

Lutfisk, en gammal och kär tradition

I tjugo års tid har vi, Claes (min man) och jag, ätit lutfisk tillsammans med våra kompisar Anna och Stefan. Det är Anna och jag som har dragit i just det där med lutfisken. De första åren tvingade vi barnen att smaka (”man måste smaka, annars kan man inte säga att det är äckligt” och allt sådant som väl ingår i de flesta barns uppväxt?), men när de två papporna slutade låtsas att de gillade lutfisk slapp barnen ifrån fisken också. Jag älskar den! Det gör Anna med, så vi kör på med en gammal och kär tradition. Och idag var det dags igen. Efter lördagsdoppet (den traditionen kanske bara är tio år, men ändå … ) dukade vi upp på en av Knipplas alla platser med bänkar och bord.

Vänner, lutfisk och ledig lördag, utsikt, champagne — lutfisk och champagne funkade fint!

Vänner, lutfisk och ledig lördag, vitsås, utomhus, hälsa — tillbehören är minst lika viktiga som fisken.
Vi kör med ärtor, vitsås, senap och potatis. Hur gör ni?

lutfisk, tradition, picknick — som sagt: tillbehör ftw!

Vänner och att umgås!

Vi människor behöver ju varandra och vi mår bra av att umgås. Hur gôtt man än har det i sin ensamhet och hur lätt det än är att bli bekväm och liksom inte orka ta tag i umgänget så behöver vi varandra. Och nu, under coronapandemin, är det inte lika självklart att ses som man alltid har gjort eller göra samma saker som man alltid har gjort. Men vi vet ju allihop att fortsätter vi göra det vi alltid har gjort så händer det inte mycket med oss, eller hur?

Känner du för att läsa mer om det hälsosamma med att umgås hittar du fler inlägg här på bloggen och dessutom kan du läsa om det i min bok GLAD FRi STARK. Lika lite som man ångrar ett träningspass, ångrar man en stund med härliga människor, eller hur?

Vänner, lutfisk och ledig lördag, kaffe, biscotti — Kaffe i nya favoritmuggen från Lantto design
och lakrits- och Salmiakkola-biscotti från Desserter utan gränser (som finns på rekoringar vi brukar handla ifrån)

Att vara utomhus i gôtt sällskap är nog ungefär det allra allra bästa jag kan tänka mig en ledig lördag. Det enda som får in mig är romanen jag redigerar (den kommer du att kunna läsa mer om här: Mitt författarskap )och min stickning …

Vänner, lutfisk och ledig lördag, glädje, utsikt, västkusten, Knippla — Om jag har kul? You bet!

Ut o njut och inte spara umänget tills man får tid utan faktiskt ta sig tid till det – värsta bästa hälsotipset från mig till er!

Ses snart igen, tills dess:
HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog
(på avstånd såklart! Och med nytvättade händer.)