vänner

Roligare en onsdag än en lördag?

Jo men visst är det roligare en onsdag? Att gå ut och äta, ta ett glas vin och göra sådant som kanske är mer lördag, än vardag? Jag vet inte om det är för att det är busigare (ha ha ha, detta är alltså bus på tantmanér) eller bara mer otippat? Ikväll har jag hur som helst träffat Anki, en av de där bästa människorna i livet. Vi skulle ta en fika på stan. Fiket hade stängt och dessutom var vi båda hungrigare än vi trodde så vi gick till Sorrelina istället, en jättemysig italiensk restaurang.

Kanske är det förresten också roligare men onsdag än en lördag för att det inte är knôkat med folk och bordet måste ämnas om max 1:30, för nästa sällskap. Att förgylla en vardagskväll! När man kan sitta kvar och prata i just den mängden av oändlighet som man vill. Och där man kan prata i normal samtalston. Om livet och hela härligheten. En sån kväll hade vi ikväll. Och eftersom Claes skulle hämta upp mig efteråt kunde jag kalasa på ett väldigt gott rödvin. Till den väldigt goda maten.

roligare en onsdag, sorrelina, pasta — Färska pastaknyten fyllda med päron, taleggio och parmesan. Hur gott?

dessert, sorrelina tryffel, roligare en onsdag — alltså! beställde en liten tryffel, fick ett konstverk

Roligare när förväntningarna inte finns

Nej nej nej, man måste inte dricka vin för att förgylla vardagen. Eller helgen. Men jag tror att jag njuter mer av det där glaset en onsdag än en lördag. För att det är just otippat. Och så är det lite (tant-)busigt? Dessutom finns det inga förväntningar på att kvällen ska bli något alldeles extra. Och sen. Det gillar jag. Vardagsfesten slutar innan jag hinner bli skittrött. Ja, kanske därför det är roligare en onsdag än en lördag? Eller så är det jag som är roligare …

Och som vanligt efter att jag har varit borta från ön är jag överlycklig över att komma hem. Särskilt när himlen ovanför färjan till Knippla ser ut såhär:

stjärnhimmel, västkusten — snacka förgylla en vardagskväll!

Ses snart! Tills dess: heja vardagen och dess förmåga att överraska oss!
Kram Malin Lundskog

En etapp av Göteborgs skärgårdsled

Jag går en del av Göteborgs skärgårdsled varje dag, eftersom leden tar en sväng runt Knippla. Men idag har vi gått en etapp av Göteborgs skärgårdsled som jag bara delvis har gått förut. Jag och Brorsan mötte upp min vän (och svägerska) Anki, hennes dotter Amélie och hunden Orca vid Hönö färjeläge. Sen gick vi söderut, förbi Jungfruviken, över Fotöbron, runt Fotö, tillbaka över bron och sedan färjeläget igen. Egentligen fortsätter leden vidare till Hönö klåva när man kommer över Fotöbron på väg tillbaka, men … man går och gör ju som man vill, eller hur? Vi ville så här, för att slippa mixtra med var vi skulle parkera. Men ni som vill gå leden på ”rätt sätt”: här hittar ni karta över skärgårdsleden.

Jag tror vi fick ihop tretton kilometer, om man är intresserad av att räkna sådana. Själv räknar jag vackret, njutet och härligheten. Och det var det fullt av.

Hönö – Fotö – Hönö

Sträckan jag inte hade gått förut var den runt själva Fotö. Och wow! Så vackert. Och så fina klippor att både gå och sitta på. Varma, mjuka, slipade och på en del ställen fyllda av spår från inlandsisen. Visst är det fantastiskt att ingen ö är den andra lik, här i skärgården? Lika bra ni besöker allihop om ni kommer hit. Särskilt Knippla, he he …

Jag hittar utan markeringar på ett ungefär, men för er som tänker gå här och inte hittar: leden är väldigt välmarkerad! Vår första sommar som öbor gick Brorsan och jag skärgårdsleden från Hälsö och hela vägen till Fotö. Då fanns det inga fysiska markeringar, utan jag hade någon slags digital karta för att hitta. Så här skrev jag om vandringen den dagen: Skärgårdsleden är ett hett semestertips.

Första bad- och kaffepausen vid Engelsmännens hage. Då kom molnen …

en etapp av Göteborgs skärgårdsled, Fotö, utsikt, bänk, malin lundskog — Alle man på bänken o kolla utsikten!

vandring, fotö, klippor, utsikt, göteborgs skärgårdsled — vi satt inte bara still och kollade utsikt eller käkade glass. Vi gick också.

spår på berghällen från för länge länge länge sedan

springer spaniel badar, vandring, mini aussie, fotö, göteborgs skärgårdsled — Alla ska bada ..

jungfruviken, hönö, göteborgs skärgårdsled — ser ni havet?

o sen gick vi tillbaka mot färjan, som skulle ta Anki och Amélie tillbaka till fastlandet

Snipp snapp snut, så var den här vandringsdagen slut. Men snart är vi på det igen. Någon annan stans. Alla tips på vandring med utsikt mottages med stor tacksamhet.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: vandra vidare!
Kram Malin Lundskog

Min författar- och poddkompis Cecilia Andersson

Min författar- och poddkompis Cecilia Andersson har släppt ny bok. Den fjärde (och sista) i hennes Västervikserien. Wow på allt med Cilla. Både på våra härliga samtal i podden, vår ömsesidiga skrivpepp och … F Y R A böcker! Som hon dessutom ger ut själv. Ja, jag sa ju wow på alla. Vem är väl jag om jag inte åker på bokrelease för att fira?

Idag har jag alltså kört Nässjö tur och retur, med både ljudböcker och en återupptäckt av Spanarna i P1 (hur kan jag ha glömt av det roliga programmet?) på vägen. Och det fina att få se någon man tycker om glänsa som den stjärna hon är. Hurra för Cilla, som hon heter i podden och väldigt många andra sammanhang, dock inte på sina böcker. På sina spänningsromaner heter min författar- och poddkompis Cecilia Andersson.

min författar- och poddkompis, Cecilia Andersson, bokrelease — Cilla med sin kompis Anna som ledde författarsamtal

min författar- och poddkompis, Cecilia Andersson, bokrelease, där viken slutar — cilla signerar så pennan glöder

min författar- och poddkompis, Cecilia Andersson, bokrelease, signering — cilla signerar så pennan glöder

Ja, jäklar vad härligt det är med boksläpp. Som jag längtar efter att en vacker (eller en annan slags dag) komma dit själv. Skam den som ger sig och så vidare …

Vi hann spela in ett poddavsnitt också

Förutom det roliga med boksläpp hann vi att spela in nytt avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla. Det är så sällan vi befinner oss på samma plats när vi spelar in (som jag berättade om häromdagen), men å vad härligt det är att ses på riktigt. Det här avsnittet släpps den 23/11.

skriverier med Malin och Cilla, podd — poddinspelning i en bunker i Nässjö

Jag är så himla glad att Cilla en dag för massa år sedan frågade efter bra löparsko-butiker i Göteborg i en fb-grupp för tjejer som springer, att jag svarade på den och … att på den vägen är det. Livet va?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA livet. Och Cilla!
Kram Malin Lundskog

Det vi måste blir gjort ändå

Har ni tänkt på hur ofta vi sparar sådant och sådana som ger livet glitter och glädje till sen? Och lägger vår bästa energi och kraft på måsten. Och ibland till och med borden. Istället för att njuta av människor vi älskar att vara med och göra sådant som vi gillar och därefter ta tag i det där andra. Istället för tvärtom? Jag menar, det vi måste (och tycker att vi borde) blir ju gjort ändå om jag känner oss rätt.

Jag vet att mina val i livet har skapat möjligheter för mig att välja glitter oavsett om det är måndag morgon eller torsdag lunch, men jag tror att vi alla kan välja mer glitter och glädje. Låta det gå före måsten och borden. För att få mer energi, en skönare själ och en spritt språngande kreativ hjärna till exempel. Är ni med? Med det i oss blir även de tråkiga måstena lättare och kanske till och med roligare?

Man behöver egentligen inte göra så stor grej av det här. Nej, jag tror att det är med de glittriga och glädjefyllda stunderna som med så mycket annat: ju oftare vi är med om dem, desto enklare är de att göra. Låter det snurrigt? Så här tänker jag: om vi sparar allt som ger oss glädje, om vi väntar med att träffa dem som får ögonen att glittra då blir det en stor sak. Då behöver man göra mycket och länge för att få en dos av det där glada glittret. När vi istället kan göra det där härliga och vara med de där underbara en liten stund oftare. För en ständig påfyllning i en bägare som inte är tömd, en frekvent uppladdning av ett batteri som inte är tomt. Fler liknelser kanske inte behövs?

Och hur många gånger har vi inte läst om vad man ångrar där mot slutet. Inte är det att man var skitduktig och utförde sina måsten innan man hade kul i alla fall.

Man ångrar aldrig lite extra glitter och glädje

det vi måste, promenadväg, delsjön, tallar — en promenad i Delsjön lyste upp min dag mitt i alla måsten …
(snacka enkelt att hitta hängmatteplats för en ute natt i månaden här)

Jag ångrar inte att jag träffade en av mina bästa vänner idag. På dagen. För tio kilometers promenad fylld med prat (och picknick). Min kalender var fullsmockad med viktiga måsten, men vet ni vad: de blev gjorda ändå. Bara inte exakt när jag hade tänkt att de skulle bli det. Och nej, jag skriver inte det här för att visa hur bra jag är. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Inte sämre heller, he he. Jag skriver det här för att jag tror på att välja glitter och glädje. Det vi måste blir gjort ändå. Vad tro ni?

det vi måste blir ändå gjort, uggla i mossen, delsjön, oktober — Vi mötte en uggla i mossen – en typiskt glittrig grej, eller hur?

Vi ses snart igen, tills dess: heja heja livsglittret!
Kram Malin Lundskog

malin lundskog, delsjön, promenad, hipsterhue, kånken — glad att jag valde skog, promenad och vän!

Kvinnliga förebilder, mat och bubbligt värre

Vilken lördag! På med glitterstrumpor, kjol, smink (kors i taket!) och ner med ost, kex och bubbel i cykelkorgen. Ja, därefter pajade jag frisyren med mössa och drog på joggingbrallor över glitterstrumporna. I går kväll tog jag färjan från ön och cyklade sedan i oktobermotvinden (herregud, vilken motvind) till Sandra på Öckerö. Där hade vi en helkväll med prat om kvinnliga förebilder, åt så mycket gott (alla bidrog) och fyllde visserligen glasen med bubbel, men kanske mest av allt livet?

blommor, knippla, oktober — I cykelkorgen hade jag även den här. Oktoberblomster från trädgården.

kvinnliga förebilder, malin lundskog, — snyggar till mig inför cykelturen …

Kul idé och ett tips för er som vill få igång samtal: ha ett tema. Blanda både vänner och deras vänner och säg till dem att ta med sig bubbel och något till knytkalaset. Gänget jag träffade igår var en härlig mix med vänner, grannar, bekanta. Olika åldrar, skilda bakgrunder och alla hade med sig en kvinnlig förebild i bagaget som vi under middagen presenterade. Och sedan diskuterade. Ja, ni fattar ju. Vilka fantastiska diskussion!

kvinnliga förebilder, drinkar, sandra svensson, — Sandra, som är född och uppvuxen på Knippla har varit min Knipplamentor (om man nu behöver en sådan?) sedan dag ett
(eller kanske dag elva, men ni fattar.).
Hade ingen aning om att hon kunde göra så här goda drinkar!

Olika kvinnliga förebilder

Vi frågade oss hur det hade varit om inte Rosa Parks hade vägrat att gå längre bak i bussen den där decemberdagen 1955. Eller om Kathrine Switzer hade nöjt sig med att kvinnor inte klarar att springa ett maraton (jag bloggade om henne redan 2013)? För att inte tala om vännen som såg och lämnade dörren öppen för sin vän som levde med en man som misshandlade henne, farmodern som levde livet fullt ut hela livet och mormodern som alltid fanns där. Pippi Långstrump, Ester Blenda Nordström, Jenny Koos, och Moa Martinsson. Och mamman som orkade. Ensam. Chefen för socialstyrelsen som bidrog till att avskaffa homosexualitet som en sjukdom (fattar ni att det var så sent som 1979???).

kvinnliga förebilder, knytkalas, middag — och till allt gott snack: massa god mat!

Det är fint det här, att förundras över modet hos kvinnorna som har gått före oss. För att inte tala om insikterna om att det inte enbart är de storslagna gesterna som betyder något. I vardagen kan vi alla göra vårt för att bidra till en bättre värld. Om det sen handlar om att älska vara barn, underhålla med musik, bjuda på ett leende eller en kopp kaffe. Allt räknas. Och att skölja ner det med gott bubbel, god mat och mängder med glada skratt. Alltså! Livet!

Och när jag hojade hemmet i natten hade jag medvind …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja härliga samtal. Och fina människor!
Kram Malin Lundskog

Jag säger ja och jag älskar det.

Jag är kanske besatt av att göra sånt som ger livet ännu mer liv. Om det är det så är det okej. För om jag inte var det. Om jag inte var en sådan som säger ja till sådant som ger livet liv. Tänk vad mycket jag hade missat då. Som natten till idag. Och kvällen igår. Och i morse. Jamen, jag säger ja till sådant som känns gôtt, som är liv och som gör min värld stor och härlig.

Jag säger ja till en utenatt i månaden

Igår fick jag ett meddelande från min kompis Agneta. ”Är det denna natt det ska sovas i hängmatta?” Vem kan svara annat än ja den frågan, jag bara undrar? Dessutom börjar ju juni lida mot sitt slut och vi har pratat om att köra en utenatt i månaden. Juni är väl en alldeles ypperlig månad att påbörja ett sådant stolleprov i?

hammock hängmatta, tallar, knippla — jag fick låna Agnetas dotters hammock

jag säger ja, knippla, malin lundskog, i hängmatta — godkänner vår upphängning

Det här är förresten en av anledningarna till att jag gillar att inte vara uppbokad: att jag kan säga ja till det som jag har lust med. Som vår första en utenatt i månaden-natt. Jag gillar ju att vara en sån som säger ja.

Igår eftermiddag rekade jag runt på ön efter träd att hänga hängmattor i och hittade en perfekt plats, där tallarna inte var för greniga och dessutom ganska höga. Ja, men ni fattar ju hur de ser ut på den vindpinade västsidan av ön. Grannarna jag mötte trodde att jag skulle ut på vandring. Inte så konstigt med tanke på min packning, ha ha. Värsta vandringsryggan för en kort promenad på sådär ungefär trehundra meter och en enda natt i hängmatta. Men har man med sig sovsäck, lava, glas, högtalare och en himla massa tjocktröjor, så. För övrigt var det ganska mysigt att känna sig som ett barn som ska ut och tälta i trädgården. Så mycket mer behövs ju inte för att livet ska vara liiite mer äventyr, eller hur?

fina utsikt, frihet och härliga samtal

sjöräddningen, knippla, utsikt — utsikten från vårt camp var som den är här på ön (skryt skryt!) var som den brukar: alldeles underbar!

Fin fin utsikt, en känsla av frihet och fina samtal. Och sen sa vi god natt. Så himla mysigt att krypa ner i sovsäcken under ett tak av tallegrenar och med vinden som både ljudkuliss och den som höll igång en go gungning i hängmattan. Jag somnade till Agnetas näsflöjtsspelande (jo hon fick en av mig under kvällen och det där är ju också något som är skitkul: att spela näsflöjt.)

Efter några timmar vaknade jag. Både för att jag var kissnödig och för att jag frös. Så glad att jag hade med mig en hel vandringsryggsäck full med tröjor. Men de räckte inte riktigt. Ändå har jag en sovsäck som ska hålla för ner mot fem grader eller något sådant (minns inte, men den är tjock och varm och go). Vad jag lärde mig av det här? Att det förmodligen är vettigt att ha något slags underlag/filt/fäll under sig, även om man inte ligger på marken utan gungar gôtt i en hängmatta. Tur att vi ska ut igen, så att jag får testa det. Någon som har tips så tar jag tacksam emot dem såklart!

Jamen, jag somnade ju om igen. Och sov. Länge!

En sak jag är glad att jag hade med mig och på mig: buffen! Och hoodies. Ja, så att jag kunde dra de över huvudet. Så mysigt!

morgonstund har guld i mund …

jag säger ja, malin lundskog, hängmatta, knippla

jag säger ja, hängmatta, malin lundskog, knippla

morgonsol, knippla, tall, — låg på vår camp och kollade ut på både morgonsol och joggare …

När jag vaknade låg jag och kikade på solen en stund. Och på de som joggade förbi på sina morgonrundor. Agneta sov vidare (tills jag väckte henne med näsflöjtsspel, he he) och jag tog en stros ut i solen. Njöt av äventyret och livet i livet. Så nära hemma det egentligen går att komma. Och ändå vara ute på äventyr. Är det inte härligt?!

jag säger ja, malin lundskog, sol, morgon, knippla — sa godmorgon till världen i verkligheten (jo, men känslan av att vi inte var en del av den var rätt stor) och fick upp värmen ute i solen.

malin lundskog, agneta bergman, hängmatta, knippla — morgonstund osv …

Ja, vi har alltså en plan på en utenatt i månaden. För att det är kul, lite spännande, en utmaning, stärkande, lärorikt och så himla livgivande. Jag menar, när jag låg där och frös i natt fanns liksom inga tankar på att avbryta. Kom inte på förrän nu hur enkelt det hade varit för oss att gå hem.

För er som är nyfikna finns det en Facebookgrupp som heter just (det enkla och korta namnet) En utenatt i månaden under ett år för tjejer som gillar äventyr. Ni hittar gruppen här. NU går jag mest och funderar på var vi ska sova i juni? På en av de andra öarna här omkring kanske? Vi får se …

Vi ses snart igen allihop, antingen här, eller ute någon natt? Hur som helst: heja naturen och att säga ja till livet.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om det här med mer liv i livet har jag bland annat skrivit om det här: Hummerpremiär och mer liv i livet och Livet kommer emellan. Eller?

Fler En utenatt i månaden-inlägg:

En ny äventyrsnatt i hängmattan (mars 2026)
Kallaste natten i hängmattan hittills (februari 2026)
Jag sover så gott ute i hängmattan (januari 2026)
Utenatten är ett äventyr i all enkelhet (september 2025)
Vakna i hängmattan (augusti 2025)
Utenätterna i augusti blir fler och fler (augusti 2025)
I hängmattanförvandlas jag till en riktig sjusovare (juni 2025)
12 månader i hängmattan (maj 2025)
En ny natt i hängmattan (mars 2025)
Nionde månaden i hängmattan (februari 2025)
Att sova ute i december, vilket äventyr (december 2024)
Vilken utenatt vi fick i november (november 2024)
Detta med att sova ute är livsviktigt (inför premiär med portabel eldstad, november 2024)
VI sov ute i oktober också (oktober 2024)
Jag tog hemmaledigt i hängmattan (augusti 2024)
En utenatt i månaden för tredje gången (augusti 2024)
Min nya hängmatta är världens coolaste tält (juli 2024)