Bloggen - Sida 104 av 389 - Malin Lundskog

Papperskalendern tvingar oss att prata

I snart två år har jag valt bort en digital kalender och använder mig av en gammal hederlig papperskalender. Utöver de positiva effekterna som att jag har hittat tillbaka till handskrivningsmotoriken, minns vad jag skriver upp och dessutom får en bättre överblick över allt jag har inplanerat har jag kommit på en grej till som jag verkligen älskar med att ha papperskalender. Papperskalendern tvingar oss att prata här hemma. Och det är ju trevligt att man gör, eller hur?

papperskalender, nuuna, planering — på lördag ska vi ut på äventyr med barnen. En födelsedagspresent från dem och ja. Jag är JÄTTE-nyfiken på vad vi ska göra.
Älskar, förutom barnen då, pennorna från Frixion. Suddbart bläck, som finns i alla möjliga färger.

Jo, det är klart att vi pratade även tidigare, men vi behövde inte stämma av allt med varandra. När vi hade gemensam digital kalender kunde vi agera envåldhärskare och bara skriva in något i den. Stod det där, så var det det som gällde liksom. Hade jag skrivit in något jag skulle göra kunde min man inte komma med att han skulle göra något samma dag. Och vice versa förstås, även om jag kanske var den som höll hårdast på den regeln …

Livet med hund kräver sin gemensamma planering

Nej, det är inte så att vi håller varandra kort eller måste fråga om lov för att planera in något utan varandras vetskap. Men. Vi har våra hundar. Och. Vi bor på en ö utanför stan. Ska vi göra något med vänner i stan, eller resa bort för något uppdrag då behöver den andre vara hemma hos hundarna. Livet med hund och min papperskalender tvingar oss att prata. Och även om jag kan sucka över det ibland, så är jag så himla glad över både hundar och papperskalender. Om inte annat så ger det oss något att prata om. Det är inte varje dag man har något att komma med i en relation som har varat sedan 1990 annars, he he.

Förresten, vill ni läsa mer om min analoga revolution, hittar ni det här.

Ses snart, tills dess: HEJA alla anledningar att prata. Och er förstås.
Kram Malin Lundskog

Mina påhittade berättelser blir verklighet

Alltså, det är nästan skrämmande det här. Men mycket (eller i alla fall en del) av innehållet i mina påhittade berättelser blir verklighet. Som i min ljudbok SYND, där jag skrev om flyktingar som kom till Sverige och Göteborgs hamn i en container. Gissa vad jag läste om i GP några veckor senare? Ja, exakt. Man hade hittat flyktingar i en container i hamnen.

mina påhittade berättelser, SYND - de sju dödssynderna tolkade av Malin Lundskog — ljudboken SYND, min första ljudbok

I romanen Mariannes mirakel har Helén, en av huvudkaraktärerna, en galen klåda på armen. Om det har kliat på min arm efter det boksläppet? Så in i hoppsan!

Den här veckan har jag hittat en flaskpost här på ön (så himla roligt, berättar mer om den senare). Gissa vad de hittar i min roman som kommer ut våren 2024? Jepp. En flaskpost. Om inte det blir bortredigerat förstås, men jag har i alla fall skrivit det.

I ett manus, som jag visserligen bara har påbörjat, skriver jag om en långvarig vänskap som kraschar. Om det sedan hände i verkligheten i min närhet? Svaret på den frågan är ja.

Nu vågar jag inte skriva om otrevligheter, sjukdomar eller annat jag inte önskar någon. Men hur kul blir det, att läsa romaner där allt är guld och gröna skogar? Nah, lite grus i maskineriet behövs för att göra även en feelgood-roman läsvärd. Och visst är det så att vi blir starkare av att motstånd i livet också, men det måste väl inte vara jag som hittar på eländet?

Jag gräver inte bara där jag står?

Jag har tidigare sagt att jag gräver där jag står, men vad är det här? Står jag där jag gräver? Gräver jag en grop åt andra och faller själv däri? Ska mina påhittade berättelser fortsätta att bli verklighet, då blir det fred, jämställdhet, jämlikhet, klimatförbättringar, acceptans och ohemult med glädje och frihet i varenda manus framöver.

författare, mina påhittade berättelser, Malin Lundskog

Eller så är alltihop bara en slump och jag kan fortsätta att hitta på precis vad jag vill och behöver inte stå till svars för att ha skapat verkligheten. Det räcker kanske med att jag skapar verklighetstrogna karaktärer, miljöer och händelser, som inte har ett dugg med verkligheten att göra, eller vad säger ni?

Aja, vi får se hur det blir. Ses snart hoppas jag. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Sveriges bästa landslag gör mer än spelar fotboll

Detta VM alltså. Dessa tjejer! Herregud, vilken månad. Jag har gråtit och skrattat och skrikit så att hundarna har fått spatt. Och varit så glad och tacksam över vad alla spelare gör för oss. För världen. För kvinnor. Att sedan Sveriges bästa landslag smällde till med ett VM-brons gör inte saken sämre.

sveriges bästa landslag, svenskfotboll, vm-brons — Bilen har jag lånat här, på svensk fotbolls hemsida.

För det är såhär att när damer spelar fotbolls-VM är det mer som står på spel än vem som lyfter bucklan när sista matchen är spelad. Fotbolls-VM för damer handlar också om kvinnors möjligheter att få göra vad de vill. Utöva vilken idrott de vill och förhoppningsvis närma sig de villkor som män har här i världen.

Nya landslag och kvinnors rätt

Det är så oerhört stort att se nya damlandslag ta sina första stapplande match-steg. Att se fotbollsspelande kvinnor skydda motspelare vars hijab har åkt av eller vifta bort fotografer när en motspelare är skadad. Och så fint det är att se ett vinnande lags spelare med stora leenden visa empati mot gråtande matchförlorare. Krama om dem. Visa att oavsett vem som vinner, så är vi medspelare i den stora matchen som handlar om kvinnors rätt att spela fotboll. Och med risk för att jag övertolkar det hela, kanske till och med visa att vi kan göra vad fan vi vill (så länge vi är snälla mot andra och varandra såklart).

Så ja, Sveriges bästa landslag och alla andra damfotbollslandslag i världen gör mer än att spela fotboll. Fortfarande. Tänk, när jag spelade fotboll fick damlaget inte spela på gräsplan utan på grus. Gräsplan var för killar … Kanske för att de inte tålde att ramla på grus, vad vet jag.

sveriges bästa landslag, Malin Lundskog i sverigetröja — Sverigetröjan är på

match på Knippla, springer spaniels, fotboll — Sverigetröjan är på

Och efter det stora VM-bronset idag, traskade vi över till Göteborgsregionens vackraste fotbollsplan och tittade på Knippla IK:s hemmamatch inför fullsatta läktare. Det är stort det också, på sitt sätt.

Knippla IK, fotbollsplan — En fotbollsplan med utsikt, det har vi här på Knippla.
Rankad som Göteborgsregionens vackraste!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla fotbollspelare. Och alla andra.
Kram Malin Lundskog

Man får det man ber om

Jo, men visst är det så att vi får det vi ber om. Även om det inte blir som vi har tänkt oss … Som idag, när jag frågade Claes om vi inte kunde göra en utflykt och han muttrade lite om att vi kunde väl bara vara hemma. Och visst kunde vi det, vi har det jättebra här. Men ändå. Jag ville göra en utflykt och som sagt: man får det man ber om.

Jag ordnade så att jag fick som jag ville

Inte för att jag bad om en utflykt med hundarna till veterinären, men det var vad jag såg till att vi fick. Jag råkade nämligen klippa Jackson i örat. Ja, herregud så dumt. Hundarna och jag var i trädgården för vår fredagsritual, som innebär att jag kammar igenom dem och klipper bort tovor. Är det nån som får tovor är det Jackson. Och … nu trodde jag att han hade massa tovor på insidan av hans långa öron, så jag klippte till.

OH MY GOD!

Han pep till, men inte värre än han gör när jag ibland kammar ut en tova, så jag fortsatte med kammande. TIlls jag upptäckte blodet i min hand.

man får det man ber om, springer spaniels i bur, färjan från Knippla — vi lastade in både Jackson o Brorsan i bilen enligt alla ska med-melodin

Känslan av att vara världens sämsta matte ligger i klass med känslan av att vara världens sämsta mamma. Men … man kan väl säga att jag såg till att jag fick vad jag bad om, nämligen en utflykt. När vi ringde till veterinären tyckte de att det var lika bra att åka in. Ja, så vi packade ihop oss och lämnade ön. På en utflykt till Blå stjärnan. Nu snackar vi fredagskväll va? Jag kanske ska tillägga att Jackson själv var helt obrydd.

Man får det man ber om, men kanske inte på sättet man önskar …

man får det man ber om, Jackson springer spaniel, veterinär — i väntrummet på Blå stjärnan

springer spaniel på golvet blå stjärnan, Jackson — i väntrummet på Blå stjärnan

Två färjor och några mil senare nådde vi vårt utflyktsmål. Sköterskan tyckte att det skulle sys, så vi fick snällt sitta och vänta. Det där med att vänta är Jacksons sämsta gren … Efter några timmars väntan återkom sköterskan och informerade om att det skulle dröja flera timmar till och eftersom det hade slutat blöda var det inte akut längre. Så vi avslutade vår utflykt och åkte hem. Och jag fick vad jag bad om, även om det inte var just den här utflykten jag önskade. Fyra-fem timmar senare var vi hemma igen, lagom till läggdags, he he.

Malin Lundskog äter pizza i bilen utanför Blå stjärnan — jag målade pizza i bilen pga gôrhungrig …

Men vet ni, jag tror att vi ofta får vad vi ber om även om det inte blir exakt som vi önskar. Behöver vi vara mer specifika i våra önskningar? Jag vet inte om jag orkar det eller om jag hellre tar överraskningarna när de kommer. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA önskningar ändå även om det inte blir som vi har tänkt oss.
Kram Malin Lundskog

PS. Är namnet vi valde på kilen som fick ett jack i örat av mig idag ett omen? JACKson …

Jag låter saker ta tid och hittar semesterkänslan

Jag bestämde ju i slutet på förra veckan att nu räcker det med jobb. Jag behöver semester. Och vill ha semester. I och för sig finns det alltid något att pilla med som egenföretagare, men ändå. Semester. Men jag har haft svårt att hitta semesterkänslan. Alltså, även om jag bor i semesterparadiset och gör härliga saker, så har oket av dåligt samvete hängt över mig. Inte jättetungt, utan snarare sådär lite gnagande. Är ni med? Men så idag damp den ner, den där poletten: Det är när jag låter saker ta tid som jag hittar semesterkänslan.

knippla från färjan, semestermood — här bor jag, om ni har missat det, he he.

Jag kom på mig själv med att hejsan hoppsan, här sitter jag och läser mitt på blanka förmiddagen. Låter (den sena) frukosten dra ut på tiden, sådär så att kaffet kallnar men ändå smakar gott. Och en slags behaglig slöhet sprida ut sig i kroppen. Jösses så skönt.

jag låter saker ta tid, frukostbricka, havregrynsgröt och bok av Nina Lykke — Läser Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke just nu. Och äter havregrynsgröt till frukost.

Tog tantcykeln till gymmet

Och sen hoppade jag upp på tantcykeln för att hoja iväg till gymmet (färja plus åtta kilometer). Inte för att bli av med den slöa känslan, utan för att jag insåg just det att det är när jag låter saker ta tid som jag kommer i semestermood. Jag väljer cykeln istället för bilen, vilket hade varit mer tidseffektivt. Men inte ett dugg semestermoods-effektivt.

jag låter saker ta tid, semester, färjan, knippla — med cykeln på färjan

Och utan skämskudden i beredskap erkänner jag för mig att själv att det här är sådant jag har sagt till mina coachingklienter som har haft svårt att komma ner i varv. Låt saker ta tid. Rör dig långsamt. Fokusera på andningen och låt varje andetag ta den tid det behöver. Joråsåatteee … Vissa saker behöver man återupptäcka. Om och om och om igen.

Och ni, har ni några knep för att hitta semesterkänslan? Jag menar, det kommer ju fler semestrar i livet och då kan vi ha glädje av varandras tips.

Ses snart igen! Tills dess: peace out.
kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om långsamhet tidigare. Här till exempel: Så här hittar jag harmoni och inre frid

Vi uppmärksammade årsdagen av branden på ön

Idag är det ett år sedan branden som tog mataffären, de nyrenoverade lägenheterna och vår restaurang härjade runt med oss. Hur kan det redan ha gått ett år? Samtidigt undrar jag hur det bara kan vara ett år sedan. Jag menar, det känns som ett helt annat liv. Vi har kommit långt sedan den sextonde augusti 2022 och det är värt att uppmärksamma.

Vi uppmärksammade årsdagen av branden. Tillsammans

På tre dagar fick vi ihop musikanter, specialskriven sångtext, talare, kaffe och kaka. Ja, vi fick till och med en bröllopstårta. Och vi fick solsken. Men mest av allt fick vi umgås med varandra allihop. Ja, det var verkligen allihop. Helt otroligt att så många av oss som bor på ön kom ner till Centrumplatsen för en stund tillsammans. Livet på ön och människorna som bor här får hjärtat att gå bananas och svämma över. Tänk vad fint det här med tillsammans är.

alla vara där. i alla fall nästan …

Handelsföreningen

Den glade knoden

Om hur det var på konsum förr

Kaffe o kaka. O bröllopstårta.

Att fira framgångar, framsteg och utveckling gillar jag. Inte bara gillar förresten. Jag tror också att det är viktigt för att vi ska inse att vi hela tiden utvecklas. Lär oss. Växer. Och även om fira kanske är fel ord i just brandsammanhanget, så ville jag i alla fall uppmärksamma hur långt vi har tagit oss sedan branden.

Från ord till handling

Allt började med att jag bjöd hem värnet, ni vet vi som rycker ut när larmet går här på ön. Jag fegade ur och vågade inte säga till hela ön att vi skulle göra något tillsammans (även jag kan få en släng av jante …) Men, så i söndags pratade jag med Anne-Louise och Ylva på ön. Vi sa alla tre att vi skulle vilja göra något. Så det gjorde vi. Alltså, är inte det underbart när man går från ord till handling och så får det bli som det blir. Jag menar, det brukar ju bli som det ska. Och så blev det allt detta, på bara tre dagar. Wow, eller hur?

Häng med över till Instagram nedan, för sångtexten jag klämde ur mig i måndags eftermiddag. Ja, ni fattar ju att vi inte direkt har tränat ihjäl oss på sången utan litade på processen och att det perfekta är det som är.

View this post on Instagram

A post shared by MALIN LUNDSKOG I författarskap och livsglädje (@malinlundskog)

Det här har hänt på Knippla under året

Det obegripliga i att det både redan och bara har gått ett år sedan den ödesdigra branden på Knippla som jag nämnde ovan. Det kanske inte är så konstigt. För år går fort. Och mycket hinner hända … Det här har hänt på Knippla under året till exempel:

Handelsföreningen fick igång en provisorisk butik på drygt tre månader och har dessutom tagit fram ritningar för både butik, lägenheter och restaurang. Vi som drev restaurangen har gjort klart allt med försäkringsbolag (tack för att de finns i sådana här situationer, men vilket hästjobb det var att reda ut allt). Som ni ser på bilderna är vår väggen vi målade klart dagen innan vi öppnade Den Glade Knoden kvar och det känns fint.

Och nu spelar barn basket och innebandy på betongplattan som finns kvar på brandplatsen. Och alla vi som bor på ön har slutat att oja oss för det eländiga varenda gång vi möts. Vi pratar om annat. Blickar framåt och är i nuet. Och jag tror att vi alla vet att tillsammans är vi starka. Det var hur som helst fint att få uppmärksamma årsdagen tillsammans på det här viset.

Ses snart igen och tills dess: HEJA ALLA!
Kram Malin Lundskog

PS. apropå det här med att fira. Det är en av formlerna för hälsosam framgång som jag skriver om i min bok GLAD FRi STARK, som ni hittar här.