Bloggen - Sida 102 av 384 - Malin Lundskog

Ingen rast och ingen ro på ön under sommaren

På sommaren händer det grejer på den här lilla ön ute i havet. Ja, precis som det gör på andra öar längs västkusten och alla turistovänliga småorter i hela landet. Och i större städer. Överallt. Men skit i det nu. Nu fokuserar vi på min ö. Knippla. Ingen rast och ingen ro här inte. Båtbingo, allsång, loppis, auktion, konstutställningar, padel-, tennis- och simskola, fotbollsläger, livespelningar, quiz, fisketävling och inte minst diverse olika bouleturneringar.

Idag var det dags för loppis och auktion anordnat av KIK, vår idrottsklubb. Efter förra sommarens liv som krögare, då vi inte hann något annat än att driva restaurang, och föregående års pandemirestriktioner kan vi äntligen vara med. Så himla kul.

Loppis. Eller var det kosläpp?

Innan loppisen öppnade idag var det avspärrat med orange koner och allt framför borden där alla loppisprylar låg. Vi strosade ner en stund innan det skulle öppna och … Alltså … Så mycket folk. När signalen gick (jo, med tuta och allt) och avspärrningarna försvann var det ungefär som ett kosläpp. Alla rusade fram till bordet och plockade åt sig det de hade spanat in. Men inte sådär girigt med vassa armbågar utan mjukt och med glimten i ögat.

ingen rast och ingen ro, loppis på Knippla — innan kosläppet

ingen rast och ingen ro, loppis, Knippla, västkusten, sommar — innan kosläppet

Jag köpte en jättefin piedestal som snart ska få en kruka på sig i vardagsrummet. Precis en sån jag har velat ha ett bra tag, men inte hittat. Är det inte extra kul att fynda sådant som man dels verkligen vill ha, dels har väntat ett bra tag på och som dessutom inte belastar miljön?

Min piedestal kom till användning direkt, när vi pausade med ett glas vin på Spiken (nytt för i år, sånt där lagomställe som jag tycker om) innan det var dags för auktion.

Ingen rast och ingen ro

auktion på Knippla, knippla idrottsklubb, sommar, västkusten — och alla var där …

Ja, sen var det dags för auktion. Jag tror inte att jag har ropat in något på auktion förut, förutom online på Auctionet. Har jag ens varit på auktion? Jag vet inte. Strunt i det, nu är nu och så vidare … Jag ropade hem en liten panna (jo, den har handtag) eller vad det kan heta från Rörstrands. Visst är den fin? Även om jag inte är den som lagar maten hemma, så är det jag som saknar små skålar och formar till dukningen. Den här blir perfekt.

auktion på knippla, rörstrand, ingen rast ingen ro — får se vad vi serverar i den här

Claes ropade hem garn till mina föräldrar. De skulle få ett av de vi har, men just nu har vi inte koll på vilka garn vi använder och vilka som är gamla och till prydnad, så de får det här. Med splitt och allt. Splitt (eller splitter med betoning på första stavelsen) är träpinnen som fördelar och håller ordning på garnet när man lägger ut det. Kanske heter det nätsticka?

fiskegarn, knippla — snart lämnar det här garnet Knippla, för att pryda en balkong i Skärhamn

Oj oj oj, nu ska vi vidare till konstutställning ute på piren. Sa ju det, ingen rast och ingen ro på den här ön under sommaren.

Ses snart. Tills dess: HEJA HEJA sommaren. Och er.
Kram Malin Lundskog

Spontaniteten som aldrig ville ta slut

Spontanitet är en av mina favoritgrejer i livet. Jag vill helst inte planera något utan bara gå på infall och lusten för stunden. Den här fredagskvällen då spontaniteten aldrig ville ta slut var som ni förstår en alldeles … alldeles underbar kväll som började med att jag skrollade på Instagram.

C Skapar skulle ha blomstermingel på Hyppeln, en av våra grannöar. Vilken grej. Här växer ju inte blommor i överflöd och dessutom fick man ett glas bubbel. Ja, jag hade jobbat klart för dagen och blev utflyktssugen. SMS:ade en kompis som också vurmar för det fria i att inte planera och hon sa ja. Skulle bara lägga till först …

spontaniteten, lift med båt, Gerhard, Malin Lundskog, västkusten

kummel, knippla, västkusten, spontaniteten

Av olika anledningar liftade vi med Gerhard, som gladeligen körde oss över. När han frågade hur vi skulle komma hem skrattade vi lite kaxigt och sa att det ordnar sig alltid.

Blomstermingel på Hyppeln

Vi hoppade i land på Hyppeln och hittade blommorna, som är odlade av Cskapar på Hälsö. Hon skördade dem i morse och tog sedan färjan över till Hyppeln med dem. Vet inte om ni minns att jag gillar härplockade, vilda blommor? Detta är precis lika bra. Fråga mig inte hur det gick till, men jag som är en orange och ganska yvig blomsterflicka, stod strax där med en nätt bukett i rosa. JÄTTE-fin, eller hur?

blomstermingel, blommor, hyppeln, utflykt, västkusten

spontaniteten, blomstermingel, blommor, Hyppeln, västkusten — Just det ja, förutom bubbel (som jag spillde ut hälften av) och blommor fick man en tygkasse.

spontaniteten, blommor, blomstermingel — plockar på mig …

Planlöst strosande till badet

Efter blommor och bubbel såsade vi runt en stund bland stenrösena på öns väst- eller kanske sydvästsida. När vi smakade på strandkålen upptäckte Agneta att hon var JÄTTE-hungrig, så vi handlade riskakor och drog till badet. Där skrämde vi iväg en måsunge, som hann att bajsa på bryggan innan vi hoppade i, simmade en sväng och åh:ade och ah:ade över hur härligt livet är när man inte planerar sådär noggrant. Vi var rörande överens om att vi aldrig hade fått den här fina eftermiddagen och kvällen på Hyppeln om vi inte var öppna för möjligheterna som bjuds här i livet.

spontaniteten, måsunge, badbrygga, västkusten — En liten skitunge …

Sen kom vi på att vi ju skulle ta oss hem. Och att färjan dröjde någon timme. Den som skulle ta oss till Burö och därifrån behövde vi ta en färja till för att komma hem till Knippla … När det tar sådär fem-sex minuter med båt.

Utan snus i sju dagar

Ja, ja. Det gick ingen nöd på oss. Vi hade fina blommor i varsin tygkasse och vi hade riskakor. Agneta hade säkert snus också, så utan snus i sju dagar behövde vi inte försmäkta på den där ön. Jag ringde Claes, som skulle komma och hämta oss (vi var för övrigt glada att vi inte hade tagit båten själva, på grund av huuur mycket båtar som helst i hamnen). Efter fem minuter ringde Claes tillbaka. Han fick inte igång vår båt.

spontaniteten, knippla, Hyppeln, blomstermingel, utflykt — Agneta ringer hem …
Ser ni de vita husen därborta? De ligger på Knippla.

Ja, ja tänkte vi och ringde näste man. Agnetas Patrik. Men han hade fullt upp med att vara hamnkapten och göra plats för ambulansbåten som var på väg in till Knippla. Oj! VI ringde vidare. Den enes båt var på verkstad och den andras var utlånad och … då började snacket gå på vår fina lilla ö. Någon frågade någon och som i ett nafs var Greger över på Hyppeln och hämtade oss. Att färjan kom samtidigt och han undrade varför vi inte tog den hade vi inga jättebra svar på. Mer än att det är roligare med spontaniteten. Eller huuur?

Knippleborna räddade av en fellow öbo. Bye bye Hyppeln

Spontaniteten som inte ville ta slut

Varma i hjärtat hoppade vi i land, sa tack och hej och … sen ringde min telefon. Kristina (kolla in Kristinas shop & galleri), vars båt var på verkstad var orolig för oss och undrade hur det hade gått. Och som i ett kort simsalabim satt vi sedan ute på piren i solnedgången med champagne i glasen och skålade för livet, ön och alla människor. Ja, och spontaniteten förstås. Utan den hade den här fredagskvällen inte varit vad den var. En påminnelse om att även om vi blir äldre så har vi alla våra åldrar kvar i oss. Att mina bikinibyxor fortfarande var blöta under de tajta jeansshorten gjorde inget (blev lite kallt bara).

spontaniteten, knippla, öliv — Här kommer Kristina med Petter o champagne

öliv, champagne, knippla — Här kommer Kristina med Petter o champagne

En dag imorgon? Va?

Ses snart. Tills dess: HEJA ER och livet.
Kram Malin Lundskog

Jag letar ordspråk och talesätt

Jag letar ordspråk, talesätt och andra sayings till en av karaktärerna i manuset jag just nu redigerar. En av tanterna använder gamla ordspråk på var och varannan sida. Ibland passar de in, men något av orden är fel och ibland är hela talesättet helt fel i just den situationen. Hur som helst så behöver jag fler talesätt i mitt lager. Har ni några på lager? Gärna några som äldre personer använder, eftersom den här kvinnan över åttio. Felen fixar jag dit själv, he he.

Jag har tänkt på det här med att använda sig av talesätt eller ordspråk på ett nytt sätt ett tag. Även om jag ibland tycker att det är synd att de gamla ordstäven är på utdöende, så kan det bli ganska kul med felsägningar. Det är kanske inte fel, utan en kreativ utveckling av språket? Min karaktär skulle kunna säga klart som krabbspad istället för klart som korvspad till exempel. Vips har jag fått in en dos Bohuslän i talesättet, eller hur?

talesätt, jag letar ordspråk, good things come to those who wait — eller den som väntar på nåt gott … ett ordspråk så gott som något?
Skylt från Guinessbryggeriets utställning i Dublin

När manuset väl blir bok kanske det här är bortplockat, vem vet. Det kanske bara är jag som tycker att det är kul och som är galet förtjust i min karaktär också, vem vet. Men jag letar ordspråk just nu i alla fall, så får vi se vart det barkar hän …

Tack på förhand för tips på kul/bra/klassiska eller bara existerande ordspråk, talesätt och andra sayings som jag kan sätta i munnen på min romankaraktär. Självklart kan jag googla, men vill helst ha ordspråk som faktiskt används.

Ses snart! Tills dess: HEJA er friskt humör, det är det som musen gör (ja, vad vet ni?)
Kram Malin Lundskog

Det goa snacket mellan gubben och grabben

Har ni tänkt på att man inte får höra de där goa snacken så ofta längre? Ni vet de där otippade. Som när två främlingar möts och finner varandra för en kort stund på en buss eller en spårvagn någonstans. Ja, som gubben och grabben och det goa snacket jag tjuvlyssnade på.

Jag satt på bussen mot stan med sticket i högsta hugg, som vi tanter gör på bussar. På varje hållplats klev det på alltfler människor och vi som satt ensamma plockade åt oss våra väskor (och sticken) för att göra plats för eventuella medresenärer. Då kommer det ombord en gubbe med Gais-halsduk runt halsen. Han frågade grabben bakom mig om han kunde slå sig ner och killen svarade javisst.

”Ja, jag tänkte att du kanske inte ville det, när jag kommer här med min halsduk och du sitter där med din”, sa gubben och skrockade. Sådär varmt o gott som gubbar kan göra (fast de är gaisare).

Gubben och grabben höll på olika lag

Och sen drog det goa snacket igång mellan gubben och grabben, som visade sig ha en blåvit halsduk på sig. De skulle på match båda två (varsin), och diskuterade laguppställningar, spelare och spelupplägg. Och de pratade om att det var fint att just de två, som håller på varsitt lag, kan sitta och prata så gôtt med varandra. Innan de klev av önskade de varandras lag lycka till.

Alltså, tänk vad fint det är att vi är människor allihop, även om vi gillar olika och har skilda färger på våra laghalsdukar (om vi nu har några sådana alltså). Visst är det skönt att sitta på bussen och lyssna på poddar eller annat och slippa prata med folk. Men varenda gång jag hör eller själv är med om de här oväntade, korta mötena är det som att något inom mig mjuknar. Jag tror faktiskt att de här oväntade, korta och goa snacken gör världen en aningen bättre. Bara det gör det värt att släppa in främlingar för en kort och tillfällig förbindelse. Eller hur?

ps. Själv är jag Öisare, men det sa jag inget om. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna och sticka vidare på min tröja.

det goa snacket, Malin Lundskog, stickad tröja, grön tröja, promenad — Tröjan är klar!
Det norska mönstret jag började sticka när jag satt på tåget genom Danmark …

Ses snart. Tills dess: heja alla otippade möten.
Kram Malin Lundskog

Jag ska aldrig någonsin göra så …

Jag ska aldrig någonsin träna på gym inomhus igen. När man kan vara ute. Jamen, ni vet: Träna på utegym, springa, gå, cykla, simma, klättra och köra tantparkour i bergen. Så sa jag för absolut max tre veckor sedan. Gissa vad jag gjorde idag? Jepp. Jag var på gymmet. Inomhus.

men jäklar vad det svider i ögonen med svett …

Knäet (från mitt moppe-hjärnsläpp ni vet) i kombination med en seg gubbvad gör att jag inte kan springa och jag var så galet sugen på att svettas och flåsa. Så, what to do? Eller ja, det kanske finns massa andra förslag på what to do, men jag valde att köra ett pass på cross trailern. Inomhus. Svettigt som sjutton, men oj så gôtt! Eller, gôtt? Rätt tråkigt, men med en ljusbok i öronen och den där sköna känslan när kroppen får ta i, så blir det rätt gôtt. Även om utomhus är goare.

jag ska aldrig, Malin Lundskog på gymmet, hantlar — joråsåatteee … styrketräning också, när jag ändå var på gymmet.
Valde den svarta hanteln för kick backs. Den väger lika mycket sm den silvriga, men ser ju MYCKET tyngre ut, eller hur?

Jag ska aldrig säga aldrig igen

Jag ska aldrig någon säga att jag aldrig någonsin ska göra något igen. För man vet inte. Vi har ingen aning om vad framtiden bär med sig, eller hur? Det är ju det som är det finurliga med nu:et. Att det är det enda vi vet något om. Det är ju skitlöjligt, eller i alla fall onödigt, att säga att vi aldrig ska göra något. För vi vet inte.

Jag hade till exempel ingen aning om att jag skulle tycka att hummerfiske är en av årets höjdpunkter, som jag har skrivit om här. Eller att jag skulle ha två hundar. När vi var tvungna att ta bort vår irländska setter Edvin sa jag med stark övertygelse att jag minsann aldrig skulle ha hund igen. Det gick några år och sedan var saknade av Edvin något mindre, men saknade efter ett liv med hund stor och stark. Jag är ganska säker på att jag sa att jag aldrig skulle bli en sån tönt som joggade, när min mamma joggade som mest på åttiotalet. Jo, då då joggade man. Löpningen är ett senare påfund, he he.

Jag skulle förmodligen kunna hålla på hur länge som helst med saker jag aldrig ska göra och vips! Så är jag där och gör dem. Vi förändras, förutsättningarna blir annorlunda och inget vara för evigt. Det är precis som det ska, eller vad säger ni?

Ses snart! HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

Har jag blivit känslokall?

Jag redigerar just nu mitt manus till roman nummer tre (som jag berättade om häromdagen). Stryker ord och meningar så att det ryker om det. Har jag blivit känslokall? Bryr jag mig inte om hur jag har värkt fram min text? Okej, det där med värka är en överdrift, jag har inte värkt fram något sedan barnen kom till världen. Men jag har ändå slitit en del med mitt manus.

När jag nu kladdar och ändrar och stryker i min berättelse struntar jag fullkomligt i om meningarna är vackra eller orden väl valda. Jag är i princip obarmhärtig i min redigering. Vad har hänt? Har jag blivit känslokall eller är det här ett helt normalt steg i utvecklingen som författare? Jag kanske har lärt mig att se till berättelsens bästa och inte mitt egos. Och dessutom har jag lärt mig något om mig själv som skribent och det är att jag behöver skriva mig in i berättelsen. Att det blir många strykningar i början av ett manus är alltså inte så konstigt. Alla de nu bortredigerade orden är som vilken uppvärmning som helst. Utan dem hade jag inte kommit vidare.

Jag hoppas i alla fall att mitt till synes känslokalla beteende gentemot mitt romanmanus är ett steg i utvecklingen för mig som författare. Annars kan man ju undra …

Ses snart igen, jag redigerar vidare med kaffe och kakan från kalaset igår som tilltugg. Vilken födelsedag va?

Kram Malin Lundskog