Bloggen - Sida 102 av 389 - Malin Lundskog

Redaktören har hört av sig och gissa vad?

Som jag har sett fram emot att få tillbaka kommentarer på mitt manus och nu har redaktören hört av sig. Egentligen skulle jag kanske sätta fingrarna i det direkt, för det är ju inte så att romanen är klar. Oh no! Jag har J Ä T T E-mycket att ta tag i. Inte för att jag är ledsen för det. Nej, jag känner snarare att WOW! Uppföljaren till Mariannes mirakel, som kommer ut våren 2024, blir så himla bra.

Okej, det där kanske jag tar tillbaka imorgon. Men nu njuter jag av alla förbättringsförslag. Som mer pang på i inledningen och kanske, kanske ett perspektivbyte. Kanske. Ja, det kan hända att jag sparar en intrig till framtida manus. Men tänk att mitt manus redan innehåller värme, humor, kärlek och trubbel. Som en feelgood ska. Dessutom är jag jättestolt över att manusets styrka, enligt redaktören, är karaktärsutvecklingen. Utvecklingen hos karaktärerna är något jag har jobbat massor med. Visst är det härligt att få lön för mödan?

Nu börjar jobbet med att stryka även det jag gillar i romanen

Ja, då kör jag väl igång då. Önska mig gärna lycka till och håll tummarna för att jag står fast vid att kill your darlings är superbra om de där darlingsen inte ger er läsare något. Ja, det låter väl självklart att man som författare stryker det som inte leder berättelsen vidare, men … ibland har man ju fått till en sån bra mening, eller en så härlig karaktär eller intrig som man inte kan slita sig från. Det är då jag behöver era hållna tummar. Höra er (och mig förstås) säga: Malin, kill your darlings goddammit!

Redaktören har hört av sig, Malin Lundskog redigerar uppföljaren, Knippla — ser ändå ganska nöjd ut?

Förresten, ni som inte har läst romanen Mariannes mirakel än: här kan ni ladda hem första kapitlen i den. Ja, i både ljud- och textformat.

The form you have selected does not exist.

Gillar ni det ni ser eller hör, så vet ni att jag är bara ett mail bort och signerar mer än gärna min roman till nya läsare.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ER. Och mig.
Kram Malin Lundskog

Skriverier med Malin och Cilla 57

Äntligen är sommarlovet över och de två författarna sjunger igång säsongen med två nummer. Cilla har redigerat, korrat, fått omslag på boken som kommer ut i november. Dessutom avslöjar hon att att hon tänker ta död på någon. Malin då? Hon rappar fuck fuck fuck, stryker tusentals ord i sin kommande roman och har en av sina vänner i mellangärdet.

Ja, säsongsstarten drar igång så det ryker. Temat för dagen är kreativitet.

Fler avsnitt hittar ni här

Det vackra vädret

Jag älskar väder. Ja. Punkt. Även det som har fått skällsordet fult väder är ju jättevackert. Som i eftermiddags, när jag tog hundarna på eftermiddagspromenad runt ön. Kolla in det vackra vädret, precis innan åskan kom.

utsikt, knippla, västkusten, svart himmel, åskväder, ångbåt, det vackra vädret

det vackra vädret, åska, segel, västkusten, knippla

mörk himmel, motorbåt, västkusten, knippla, åska

hav, himmel, mås, vindstilla, åskväder, västkusten, knippla

segelbåt, det vackra vädret, spegling, hav, västkusten, knippla, det vackra vädret

hopptornet, knippla, vindstilla, mörk himmel

sjöbodar på knippla, åskväder, himmel, västkusten, fiskebåt, det vackra vädret

Hur vackert som helst, eller hur? Det är synd att vi bestämmer oss för att vissa väder är fula och andra vackra. Allt beror väl på omständigheter, betraktare och miljön vädret befinner sig i? Alla väder har något att komma med, oavsett om det är att bara vara vackra (betydelsefullt det också), ge möjlighet för växter och djur att leva vidare, få oss att njuta eller få oss att gilla läget. Eller kanske till och med berätta för oss att vi behöver vara mer rädda om jorden vi ärvde än vi är.

Det här vackra vädret promenerade jag runt i i eftermiddags. Sen kom åskan med en jädra smäll. Ja, det var verkligen bara en smäll, sen drog den vidare och lämnade oss här på ön med strömavbrott. De som fixar strömavbrott gjorde det ganska fort och lätt och jag lärde mig att våra färjor är beroende av el, för att kunna lägga till på färjelägena. Hade jag ingen aning om. Så kanske åskan kom för att lära mig det? Och gav mig möjlighet att njuta som sjutton av det spektakulärt vackra ljuset innan den brakade loss?

Nu regnar det och det är vackert så.
Vi ses snart igen, tills dess: HEJA VÄDRET! Och oss.
Kram Malin Lundskog

Därför bloggar jag (nästan) varje dag

Sedan i våras har jag fått fart på den här bloggen igen och någon gång i maj, juni bestämde jag mig för att publicera ett blogginlägg om dagen. Ja, jag vet jag som vurmar för kvalitet framför kvantitet. Hur tänkte jag? Det kan man ju undra och ett svar är att det gjorde jag inte. Tänkte alltså. Jag gick på känsla. Men jag har ett vettigare svar på frågan och det är att jag vill få in vanan. Ja, därför bloggar jag nästan varje dag.

Jag vill sänka tröskeln till bloggandet. Och jag vill träna på att skriva, bli bättre på det och jag vill utvecklas i att producera en text snabbt. Och bra förstås. Inte för att jag förväntar mig att jag ska skriva toppeninlägg varje gång, utan för att höja min lägstanivå och längta tillbaka. Jag fick frågan från en målmedveten företagarkollega och började prata siffror och statistik med henne. Men så insåg jag att den viktigaste anledningen till att jag bloggar nästan varje dag är för få in vanan av att skriva. Lära mig hur min bloggröst låter och genom skrivandet på bloggen komma fram till vad den rösten står för.

Har ni tänkt på att det är precis som att skaffa sig vanan att träna. Göra. Ofta. Acceptera mindre bra dagar.

därför bloggar jag, Malin Lundskog, författare,

Jag bloggar helst tillsammans med er

Så jag bloggar för min egen skull, men ni ska veta att det är tusentals gånger mycket roligare med er här. Ni som läser, gillar, mailar och ibland kommenterar. Fortsätt med det. Jag gillar er så himla mycket. Och är så glad över att ni vill vara med på äventyret här på ön Knippla (bonus att ni får se massa vackra foton därifrån, eller hur?) och bergodalbaneturen jag tar i mitt författarskap. Åh, vad jag är glad att ni är med mig.

Jag hoppas verkligen att jag inspirerar er till att leva era liv, att hitta glädjen till jobb, träning och livet i stort. Och kanske någonstans att hitta modet som finns där inom er och väntar på att hitta ut.

PS. Ni vet väl att ni kan följa bloggen? Här tipsar Teknifik om sex smarta sätt att göra det på.

PPS. Det här med att skaffa goda vanor och sänka trösklar, det kan ni läsa mer om i min bok GLAD FRi STARK. Jag signerar mer än gärna boken och skickar till er, berätta bara hur många ni vill ha.

Eftersom jag nu har avslöjat att jag bloggar nästan varje dag, vet ni att vi ses snart igen.
Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag skriver lika mycket och bra när jag inte skriver

När jag skriver mina romaner gör jag inte bara det framför datorn. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag är ute och går, mediterar, tränar, sover (ja, det där kan kan ju undrar över förstås), badar, cyklar, städar. Ja, men ni fattar. Minst lika bra. Hur irriterande är inte det? Att jag kan gå här ute på ön med mina hundar och tänka fram världens bästa meningar eller slutklämmar eller prologer. Vad tror ni har hänt med dem när jag kommer hem? Exakt. Long gone!

jag skriver lika mycket, Malin Lundskog, författare, Knippla — jag skriver lika mycket här, som framför datorn.

Visst händer det att jag skickar sms till mig själv med den storslagna idén. Ibland spelar jag in en ljudfil med det jag kommer på. Men tror ni att jag kommer ihåg att lyssna på de där ljudfilerna sen? Ha ha ha. Nej, det är sällan.

Nu när jag skriver det är kom jag på att jag under vår tågluff hade med mig en anteckningsbok, som jag skrev ner alla idéer i. Eller, inte alla kanske. Bara de jag själv tyckte var bra. Den har jag inte tittat i en enda gång, men min glömska och brist på organisation är ett eget blogginlägg.

Jag skriver lika mycket, Malin Lundskog glömmer idéer — herrenaddå, jag har ju till och med glömt den här anteckningsboken!

På ena eller andra sättet kommer de bästa idéerna att hamna rätt

Men! I slutändan har jag tillit till att de där superba idéerna (ja, allt är ju relativt förstås, men med mina mått mätt) finns kvar någonstans och att ska de in i manuset så hamnar de där på ena eller andra sättet. Dessutom dyker det ju hela tiden upp nya idéer, som jag skrev om i det här inlägget. Det skulle mycket väl kunna vara så att någon av mina glömda idéer är de som kommer tillbaka, fast jag då tror att de är ny, ha ha ha.

I morse till exempel, kom jag på hur mitt tredje romanmanus ska styras upp. Jag redigerar ju det just nu och har haft en känsla av att det är något som saknas. Mitt i morgonmeditationen dök lösningen (om den nu kommer att finnas kvar, det vet man aldrig) upp. Inledningen, strukturen och slutet blev så mycket tydligare.

En trilogi? Vi får se hur det blir med det …

Ja, sen kom jag på att den tredje romanen är en del av en trilogi, men … herregud. Sådana problem jag hade med att skriva en uppföljare till Mariannes mirakel så vet jag inte om det blir tre böcker i den här serien. Men jävlar i min lilla låda vilken idé jag fick. Ja, sen kanske det är en idé som fastnar just i min lilla låda i skrivbordet och aldrig får se dagens ljus. Men, som sagt. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag inte skriver. Och jag tror att det är lika viktigt för både romanernas och min hjärnas innehåll att jag inte sitter still framför datorn heeela tiden, utan släpper fokuset ibland. Det är ju då det händer.

När jag tänker på det här tycker jag fortfarande inte att mitt steg från hälsobranschen och coachandet till författarvärlden är särskilt långt. Träning, vila, fokus, avslappning, utmaning, lugn och mest av allt tilliten till att allt är som det ska.

Ja, så kan det gå när man släpper pressen en stund. Vi är rätt coola som funkar så, eller hur?
Ses snart igen, tills dess: HEJA oss!
Kram Malin Lundskog

Du bor väl inte på Knippla året runt?

Blir det inte ensamt? Längtar du inte till stan? Men måste du passa färjor så fort du ska iväg? Då måste du vara uppvuxen på ön? Och den kanske vanligaste frågan: Du bor väl inte på Knippla året runt? Ja, varsågoda för ett axplock av vad människor frågar mig när de kommer ut till ön på en dagstur, med båten eller någon vecka på sommaren. Och ja ba: Nyp mig armen, jag bor här!

Här kommer en parentes om progressiva glasögon

Jag kom att tänka på det här när jag cyklade till Hönö häromdagen, för besök hos optikern. Ja, jag har äntligen fått tummen ur med att eventuellt skaffa linser. Nästa vecka ska jag visst få ut och provgå med en lins (om jag fattade allt rätt). Åh som jag hoppas att det funkar. Jag är så trött på glasögon när det regnar och undrar varför de inte kommer med vindrutetorkare. För att inte tala om glasögon när jag tränar. Oh my god för imman och hur de halkar ner när jag svettas. Okej, halket kan man underlätta med sportglasögon. Men imman! För att inte tala om glasögon under skidglasögonen … Ja, jag kanske får skylla mig själv som valde ett par stooora glasögon sist, som inte går in under skidglasögonen.

Oj, det här med glasögonen blev en lång parentes. Men, en gång i tiden hävdade jag bestämt att jag inte bara såg bra, utan extremt bra. Jag skulle aldrig behöva glasögon. Ha ha ha. Tänk vad lite man vet om framtiden. Det som en gång började med insikten om att jo, jag behöver läsglasögon till att sedan utvecklas till progressiva glasögon. Aja, alla sånt här ger fler möjligheter att träna ödmjukhet på. Och inte döma andra.

Det här var det jag egentligen tänkte skriva om åretruntboendet

Ett kärt besvär (även om besvär är fel ord) att åka färja.

På färjan mötte jag ett så himla trevligt par, som hade varit på Knippla över dagen för promenad och picknick. När de frågade om jag bor på Knippla sträckte jag lite extra på mig och svarade säkert något i stil med ett stolt jajamensan! Och då kom den igen, frågan. Du bor väl inte på ön året runt? Jag svarade jo, såna viktiga grejer ljuger man inte om. Följdfrågan blev: Men går det? Och ja. Det går. Allt går. Eller, i alla fall det mesta och är det något vi människor är så är det anpassningsbara. Vi vänjer och acklimatiserar oss. Och jag bor inte vid världens ände. Jag bor på en ö i Göteborgs norra skärgård som det tar en timme att åka till stan från med bil.

Och jag åh:ar och ah:ar varenda dag över det vackra här. Utsikten. Havet. Vädret. Vinden. Livet. Och jag vet att de där frågorna om det är möjligt, ensamt eller jobbigt inte har något med mig och mina val av liv att göra. Det har med rädslorna hos den som frågar att göra. Livet på en ö är inte för alla. Men det är inte livet i stan heller.

Fortsätt ifrågasätta, det gör mig gott

Men vet ni, det är inte så dumt att jag blir ifrågasatt för mina val, så fortsätt gärna att ifrågasätta. Det får mig att tänka till och fråga mig själv om det verkligen är rätt val jag har gjort. Och på frågorna om det här med att bo på en ö året runt svarar jag än så länge: Ett av mina bästa val. Och ett val som inte alls behöver vara för resten av livet, men som just nu känns som att det gör det. Men som sagt var: vi har ingen aning om vad som händer i framtiden. Jag menar, för ungefär tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle behöva glasögon ha ha ha.

du bor väl inte på Knippla året runt, Malin Lundskog, glasögon — Jodå, här sitter jag med mina progressiva glasögon. Som jag aaaaaldrig skulle behöva

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som ifrågasätter mig. Och sig.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om livet på ön? Börja med de här inläggen.