Hur går det egentligen med Viktorias snusande? Och vad gjorde hon på Knippla, utan att träffa Malin? Vad är det för skam som skapar skam hos Malin och hur går det för kroppspositivismen i samhället?
Det och en en hel del annat i poddens tionde avsnitt där normer utmanas och utvecklingskurvor inte alltid går uppåt.
Varning för vårskrik!
Vad vore livet utan bokstaven L? Ja, om vi ska börja med livet så hade det ju varit ivet och inte betytt särskilt mycket för mig. Tänk er själva kärlek, Claes, Albin, springer spaniel, fjällen, kallbad och löpning. Och Malin Lundskog utan bokstaven L. Kärek, Caes, Abin, springer spanie och så vidare. Ni fattar ju. Ivet hade varit het meningsöst.
Kanske inte, men nu har det alltså hänt, eller är i alla fall på väg att hända. Bokstaven L på mitt tangentbord håller på att balla ur och vill inte vara med. Jag får trycka ungefär femtioelva ånger på l-tangenten för att det ska bli ett l. Det här kan vara enda gången någonsin som jag är glad över autocorrect som annars är en funktion som mest ställer till det för mig.
Jag har aldrig tänkt på att bokstaven l är särskilt vanlig, a och e däremot. Och r och s. Kommer ni ihåg när man hängde gubben (vilken benämning på en lek egentligen), då var l en svår bokstav har jag för mig. Men hör och häpna: L är svenskans åttonde vanligaste bokstav. Kanske inte är så konstigt att den börjar bråka med mig?
Med tre pågående manus, bloggen, nyhetsbrev och planering av bokklubb (många l det blev här va?) så behöver jag alla mina bokstäver. Utan l hade jag till exempel inte kunnat ha titeln Mariannes mirakel på min roman. Man undrar ju, vad vore livet utan bokstaven l?
Nej, ni kanske inte undrar, men jag gör och jag undrar också vad jag gör åt det här. Nån som har nåt bra tips?
Hur som helst så ses vi snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kan ni inte hålla er? Häng gärna med mig på Instagram
Kram Main undskog
Vilka spår vill vi lämna efter oss egentligen, tänker ni på det? Jag önskar att jag tänkte mer på det. Då hade jag kanske inte gnällt på min man i onödan. Ja, till skillnad från i nödan, menar jag he he. Jag hade gosat den där lilla extra stunden med hundarna och jag hade dröjt kvar och pratat med den ensamme gamlingen på bussen. Ja, ni fattar.
Om jag hade tänkt mer på vilka spår jag vill lämna efter mig hade jag kort och gott varit en bättre människa. Men även om jag inte går runt och aktivt funderar över det, så gör jag i alla fall inget för att medvetet skräpa ner i min omgivning. Som att snacka skit, ljuga eller håna (läs mer om mental nedskräpning här). Eller att skriva kuk på klipporna.
Alltså, ni ska veta att klippan på bilden ligger ute i bergen här på ön. På ett ställe där jag trodde att nästan ingen annan än jag och hundarna går. Men för någon vecka sedan blev det uppenbart att jag är inte alls ensam med att klättra runt just där. Med mina förutfattade meningar hade jag i alla fall aldrig gissat att de som klottrar just det här ordet, eller som klottrar generellt, skulle ta sig ut bland bergen här. Man kanske ska vara glad för det förresten, att de kom ut i friska luften och fick en liten dos motion?
Nej, jag skriver inte alls det här för att jag tänker göra en stor grej eller förfasa mig över dagens ungdom. Det där med dagens ungdom är förresten bara en vild gissning, återigen utifrån mina snäva och förutfattade meningar som jag egentligen inte vill ha. Men jag har verkligen försökt att tänka mig både medelålders kvinnor, äldre herrar och småbarnsföräldrar klottrande här, men … nah, tror inte det va?
Nej, jag skriver det här för att jag undrar hur sjutton man tänker när man aktivt lämnar spår efter sig som inte är till glädje för någon annan. Har man kul i stunden? Är det spänningen av att göra något förbjudet? Alltså, jag förstår allt det där. Och ändå inte. Tänk om de hade skrivit något fint istället. jag menar, svårare än så är det inte att göra skillnad med positiva vibbar. Kolla bara här:
En annan morgonpromenad på ett annat ställe på ön möttes jag av rosor gjorda i tång. FATTAR NI HUR FINT?! En människa som verkligen begriper grejen med att lämna spår som skapar kärleksfulla, glädjesprittande ringar på vattnet.
Allt vi gör, gör skillnad. Vi lämnar spår efter oss, oavsett vad vi gör eller inte gör. Tänk om vi skulle ta och göra skillnad på ett sätt som gläder andra? Jag är säker på att vi inte skulle bli särskilt sorgsna av det själv. Tvärtom. Det ligger i vår natur att vilja hjälpa och om inte det här med att skapa glädjeringar på våra medmänniskors vatten är att hjälpa så vet inte jag …
Vad säger ni, ska vi?
Vi firar ljudboksrelease i det fyrtioåttonde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla. Hurra för Cilla som har kommit ut med både ljudbok och e-bok av sin Ur skogens djup i veckan, eller hur?
Numera spelar vi ju in våra avsnitt av podden i en livesändning på Instagram (så kul) och där slog vi på stort. Cilla skålade i c-vitamin, som jag tyckte såg ut som ett urinprov. Jag valde vatten, som Cilla tyckte att jag skulle låtsas var ren sprit. Men allt det där är en stor parentes, eftersom huvudtemat för dagen var Cillas release. Så kul att jag får vara med i firandet!
I den här episoden pratar vi också om att jag var redo att sluta skriva efter ett lektörsutlåtande, som ni kan läsa mer om här. Jag berättar om att jag nu hämtar kraft och mängder med lärdomar från den bedömningen istället. Jo, det är alldeles för kul att skriva för att jag ska sluta med det just nu.
Vi har ju några fasta punkter i vår podd och en av dem är Fan det glömde jag. Den använder vi om vi kommer på något när mikrofonerna är avstängda, som skulle passa i förra avsnittet. Därefter har vi Språkfrågan där vi diskuterar både våra egna och er lyssnares frågor om något språkrelaterat. I det här avsnittet frågar Cilla vad vi tycker om upprepningar och vi är överens om att vi inte gillar dem. Men vi är också helt eniga i att vi själva förmodligen skriver samma ord om och om igen. Gissa om jag skrattade när jag satte mig för att redigera efter vår poddinspelning.
Vi lämnar boktips från något vi nyss har läst eller lyssnat på (gäller kanske snarare mig, som lyssnar massor på ljudböcker) och jag tipsar om Alex Schulmans Malma station. Boken är en ganska lågmäld, långsam (på ett bra sätt) och samtidigt brännande berättelse om hur utlämnade barn är åt oss vuxna och våra idéer. Och vet ni, en gång i tiden tyckte jag att Alex Schulman var en fjant men jag tar tillbaka det. Han skriver mästerligt och jag pratar om poetiskt språk i podden. Visst är det skönt att man kan ändra sig? Om det är Alex eller jag som har ändrat sig, det spelar kanske ingen roll …
Cilla tipsar om den omstörtade spänningsromanen Arvet efter oss av Erik Lewin som tar upp klimatet och hur långt aktivister kan vara beredda att gå för att få ut sitt budskap.
Hoppas att ni lyssnar och tycker om det vi gör. Våra avsnitt finns i alla vanliga podd-appar och dessutom uppdaterar jag bloggen med dem. Läs gärna om våra tidigare avsnitt här.
Avsnitt 48 av Skriverier med Malin och Cilla är något alldeles speciellt. Vi firar nämligen ljudboksrelease! Det är Cillas spänningsroman Ur skogens djup som precis blivit tillgänglig som ljudbok och e-bok. Sedan förra avsnittet har Malin fått återkoppling från sin lektör och ger en nyanserad bild av författarskapet. Det blir språkfråga och boktips och som alltid görs podden av författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson.
Mariannes mirakel hittade hem till Hovås när Hovås Kallbadhus bjöd in till kulturlördag. En helt fenomenalt härlig lördag blev det. Tänk er själva en kombo av härliga människor, gott tilltugg, galet bra musikunderhållning, vernissage med strålande konst och samtal om böcker och författarskap. Ja, och hav och solsken på det som pricken över i:et. Ni fattar va?
Området där kallbadhuset ligger är precis där Mariannes mirakel utspelar sig och de tre huvudkaraktärerna bor i närheten. Ja, man ser till och med taket till Mariannes hus därifrån och av alla som kom på kulturlördagen var det många som gissade vilket hus det var i verkligheten.
Jag tycker själv att det är kul att läsa böcker som utspelar sig på platser man känner igen och det märktes att att fler tycker så. Man vill ju liksom snoka runt och se om det verkligen stämmer. Eller är det bara jag?
Olika författare gör på olika sätt här, men jag har hittat på huset. Lovar. Området finns (obviously), men husen jag beskriver finns inte i verkligheten. Inte karaktärerna heller, för det var de också en del roliga diskussioner runt.
Att skapa tillfällen för att mötas tillsammans med andra är en finfin grej med att vara människa tycker jag. Och det behöver inte vara svårare än några mail, några telefonsamtal och sen. Voilà!
Jag är så tacksam över att Lotta och Camilla på Hovås kallbadhus fixade den här kulturlördagen och jag hoppas att den gav dem lika mycket som den gav mig. Jag fick inte bara träffa dem och andra fina personer, en av mina allra bästa var på plats också och det värmer extra mycket. Dessutom sålde jag riktigt bra och det är verkligen en extra krydda på författarmoset. Det har hänt att jag har kommit hem från mässor eller andra happenings och med endast två böcker färre i bagaget.
Ni som känner mig sen tidigare vet att jag tycker om att prata, både om böcker och annat. Ibland tror jag att jag till och med tycker lite för mycket om att prata med människor om mitt skrivande. Jag tycker att det är så kul att jag undrar om det egentligen är prata jag ska göra. Inte skriva. Men, så sätter jag mig vid datorn och hittar på berättelser och inser att det är nog den där kombinationen och variationen som är bäst. Jag älskar ju att skriva också och ska någon orka fortsätta lyssna på mig, är det kanske bäst att jag ser till att bli klar med någon av mina andra romaner. Marianne och hennes döttrar och deras relation kanske blir uttjatat i längden?
Hur det går med mina pågående manus berättar jag regelbundet, både här på bloggen och i podden Skriverier med Malin och Cilla, som ni bland annat hittar här:
Vad säger ni om kombon böcker, konst och musik tillsammans med god mat och dryck? När Mariannes mirakel hittade hem fick vi allt det där, plus havsutsikt och sol då. Mera sånt i livet säger jag och hoppas att vi ses på nåt kul event framöver.
Tills dess skickar jag massa varma kramar och fortsätter att skriva.
Ses snart!
Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
