Fotograf Viktoria Davidsson har dåligt samvete efter en visdomstandoperation och författare Malin Lundskog känner sig tvungen att berätta för snickarna att hon faktiskt arbetar.
Häng med på den nyfikna resan bort från normer som styr oss, jämförelser med andra och kanske också mot ett snusfritt liv.
Just det ja, hur vore det om vi slog lite mer dank?
Vilket underbart kvantitetsliv jag lever har väl ingen nånsin uttryckt? Eller att de längtar efter lite mer kvantitetstid med nära och kära? Men för all del, jag kan ha fel även om jag tror att för de flesta av oss är kvalitétslivet grejen.
Och ändå är det räkna kronor, kilometrar och kilon vi gör? Det är kilona, kilometrarna och de kvantifierbara målen vi får beröm när vi når. Från både andra och oss själva. Say what? Say heja oss som njuter, som gillar läget och livet. Heja oss som accepterar och älskar. Heja oss som säger något uppmuntrande till en medmänniska (eller oss själva, mind you). Hurra för alla oss som tar emot en kärleksfull kram med öppna armar. Det må vara omätbart enligt normer mäta i siffror, men inget kan mäta sig med livskvalitet. Eller vad säger ni?
Jag har reflekterat över det här med kvantitet vs kvalitet förut, bland annat i inlägget om morgonpromenaden och den existentiella hälsan och när jag skrev om det hälsosamma med att vara glad och hur du blir det.
Som vanligt hittar ni mer livskvalitet och -glädje på Instagram. Kul om ni vill hänga med över dit också.
Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
Hur lång inledning får en roman ha? Det frågar Cilla mig i vårt fyrtionionde avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla och hoppas nog på ett annat svar än mitt. Inte för att mitt svar behöver vara rätt, men jag tror att vi blir allt mer bortskämda med direkta belöningar och andra sorters quick fixar. Mitt spontana svar på Cillas fråga blev alltså: inte lång. Visserligen är allt relativt och inte långt kan betyda olika, men kort och gott: Jag tror att vi författare har kortare tid på oss att få läsare att orka fortsätta läsa nu, än författare hade då.
I musikvärlden är intron till låtar femton-tjugo sekunder kortare nu, än de var på åttiotalet. Jag har en känsla av att det går åt samma håll i romanernas värld. Vi som konsumerar kultur har helt enkelt ingen uthållighet. Dessutom är konkurrensen så hård att vi inte behöver ge en låt eller roman särskilt lång tid, det finns ju så många andra att välja mellan. Vad säger ni, hur lång inledning får en roman ha?
längden på romaninledningar är temat för avsnittet av vår podd den här gången. Men vi hinner också prata om de och dem, eller rent av dom? Och dessutom klämmer vi in mamelucker och våp när vi ändå håller på och pratar om nya ord och ord som dör en naturlig död.
Självklart ger vi boktips, för vad vore podden Skriverier med Malin och Cilla utan dem? Mitt tips den här gången är min poddkollega Cillas, alltså Cecilia Anderssons, andra spänningsroman Ur skogens djup. Jag är tamejfan stolt över henne! Ärligt talat vet jag inte om jag har någon rätt att vara det, men ändå. Cilla har skrivit en lagom (på ett bra sätt) spännande berättelse om Anna, som är med på rättegång efter det som hände i Cillas förra bok, I vikens mörker. Det märks att Cilla tycker att det är spännande att lära sig mer om rättegångar och hur det fungerar i en domstol. Jag lärde mig massor av det. Hon har lagt upp boken på ett sätt som lockar till fortsatt läsning. Dels får vi följa Anna, med mellan varven också en annan röst. En röst vi inte vet vem den tillhör …
Cilla tipsar om Skuld Akko 1291 av Niklas Krog (fast hon kallar honom Krig i podden), som hon fick intervjua under ett event på Asecs i Jönköping. En helt annat sorts bok, som hon är glad att hon inte slutade läsa oavsett hur lång eller kort inledningen är.
Japp, nästa avsnitt kör vi 50-avsnittsjubileum. Vill ni höra detta avsnittet gör ni det i er vanliga poddapp eller här nedan. Är ni sugna på tidigare avsnitt hittar ni dem här: Skriverier med Malin och Cilla
Som ni hör in inledningen har vi en del strul med att få till en livesändning på Instagram, men det kanske löser sig till nästa gång? Vill ni vara redo då hittar ni mitt Instagramkonto här.
Vi snackar intron och inledningar i veckans avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla. Och visar en klassisk inledning i avsnittet. En lång en. Författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson resonerar kring hur många sidor som behövs innan något händer i en bok, innan risken finns att läsaren lägger ifrån sig den … Men självklart stämmer vi av förra avsnittet, diskuterar språkfrågan och kommer med boktips. Det ena av veckans boktips framkallar tårar hos en av författarna! Trevlig lyssning!
Kära läsare, ni är guld värda. Hur mycket jag än tycker om att skriva så är det ju när ni har skapat er egen berättelse av min roman Mariannes mirakel som jag förstår att den är mer än mina ord. Den är era ord. Era tankar och era känslor. Och jag älskar när jag får ta del av hur ni tar till er berättelsen. Att ni fokuserar på så olika saker. Vissa av er berättar om hur ni gråter över relationen mellan mamma Marianne och hennes döttrar. Några av er skriver till mig om att känna skam och ni är många som har berättar att ni skrattar högt samtidigt som ni några är så frustrerade att de läser en stor del av boken utan att andas.
Egentligen betyder alltså mina tankar kring vad jag vill med romanen inte någonting. Men jag vill ändå dela med mig av brevet jag skrev till er som fortfarande är potentiella läsare/lyssnare av Mariannes mirakel.
Kära läsare/lyssnare
Orden du har framför dig kommer från mitt innersta. Och mitt yttersta. Från en människa. En sån som brys sig om. En medmänniska. En som inte bara hoppas utan vet att du kommer att glädjas och inspireras av berättelsen.
Min berättelse kommer att öka din förståelse för dig själv. Om du vill det. Och för dem du har omkring dig. Om du vill det. Där kommer mitt innersta in, för jag har grävt bland mina innersta tankar och känslor och försökt klä dem i ord. På resan har jag upptäckt att mitt innersta är precis som ditt. Och som mina karaktärers. De är allmänmänskliga och därför skapar min berättelse igenkänning och förståelse för varför vi gör som vi gör. Vi är människor.
Från min yttersta kommer jobbet. Jag har gjort mitt yttersta för stunden. Nivån på mitt yttersta är föränderlig och jag låter mina karaktärer göra sitt yttersta. Göra det de tror är rätt, utifrån sina inre drivkrafter. Det kanske inte alltid lyckas på det sätt de (vi) först tänker. Men i slutändan utvecklas de. Så som vi gör!
Ja, du kan läsa min berättelse så. Du kan också läsa den som ren underhållning. Om du vill det. Oavsett kommer du att få en stunds avkoppling och ökad människokännedom och det är inte dåligt om du frågar mig.
Men som sagt, egentligen är det oväsentligt vad jag vill åstadkomma med min berättelse. Det är ni som läser och lyssnar på min roman Mariannes mirakel som är huvudpersonerna. Fortsätt gärna berätta vad ni tycker och tänker om boken.
Ni som vill läsa ett signerat ex av boken kan beställa den via mig, annars finns den i bokhandeln och som ljudbok i våra vanliga ljudbokstjänster.
Mer om Mariannes mirakel här och mer om mitt skrivande hittar ni bland annat i podden Skriverier med Malin och Cilla.
Tills vi ses igen: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
Skam som skapar skam pratar vi om i det tionde avsnittet av podden Mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson och jag. Det var egentligen något jag kom på efter vårt förra avsnitt, att jag känner inte bara skam, utan skammar också mig själv för att jag skäms. Såhär menar jag:
När jag jobbade som pt på gym kände jag skam över att jag, med mina mått, hade oändligt med celluliter. Det ska väl ändå inte en personlig tränare ha? Samtidigt pratade jag med mina klienter om att hälsan och träningsnivån inte beror på hur gropiga ens lår är. Jag borde väl inte skämmas över min kropp om mitt budskap som pt även innefattade kärleken till och acceptansen av sig själv och sin kropp? Ja, där föddes ett lager skam till hos mig. Är ni med?
Skammen över kroppen är alltså en skam som skapar skam för att jag känner skam över kroppen. Låter det krångligt? Vi reder ut det i podden. Tror jag …
Vi pratar också om Vickans försök att sluta snusa och om vi säger såhär: hon är inte riktigt där än. Vi är överens om att en pt som inte ser ut som en elitidrottare och en kvinna som vill sluta snusa, men inte lyckas till hundra procent direkt kanske ger andra hopp, som mer mänskliga förebilder. Eller så säger vi det för att trösta oss själva.
Förutom skam som skapar skam, snus och celluliter bjuder vi också på vara bästa vårskrik. De spelade vi in i början på veckan och sedan kom vintern till Knippla.
Håll tillgodo hur som helst, hoppas att ni fortsätter att gilla vår podd. ni som inte vet om ni gillar den än, lyssna gärna. Antingen i er vanliga poddapp, eller här nedan.
Vill ni hitta mer om våra avsnitt har jag listat dem här och vill ni komma i kontakt med oss är mail, kommentar här eller dm på Instagram bra vägar att gå. Här finns jag på instagram.
Vi ses snart igen allihop och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
