Jag är inte den som säger nej till löpning, så länge det inte handlar om prestation eller resultat. Jag älskar ju att springa. Ut o njuta. Svettas o flåsa. Lufsa. Ja, jag tror att lufsa är det som bäst beskriver min löpning just nu, MEN SKIT I DET! Jag gör det. Varje dag till och med, sedan 68 dagar tillbaka. Sommaren har varit fylld med runstreak och nakendopp och den kombon fortsätter. Tills vidare.

100-dagarsfirandet och den förväntade överraskningen …

Jag streakar tillsammans med Sandra, som kallar vår utmaning för tantstreak (ha ha, tänk om vi hade varit den sortens tantstreakare som springer nakna in på en fotbollsplan!). Idag är första dagen vi sprang tillsammans, annars är det mest hejarop i vår gemensamma chat. Sandra har sprungit i hundra dagar. Ja. Ett hundar dagar i rad. HEJA henne!

100-dagarsfirandet blev en överraskning för oss båda. Av oss båda. Ha ha. Vi skulle (ju!) bada efter löprundan, så jag smög ner till badet innan med handduk, guldglas och bärs. På väg från badet, för att möta Sandra för att springa, möter jag *trumvirvel* Sandra. Som kommer med bubbel och handdukar som överraskningen efter löprundan! Ha ha, great minds osv.

Ja, sen sprang vi en kort men naggande go runda med fokus på att fira. Efter badet skålade vi för hundra dagar. För löpningen. Och oss! Fast mest Sandra, just idag.

Bryt i ihop och kom igen

Mina 68 dagar hade kunnat vara 100 dagar i streck idag, men en gubbvad på käringen satte stopp för det sent i våras. Efter rehab och löpvila tog jag nya tag. Värre saker har ju hänt, även om det kändes som tidernas fail när jag var tvungen att avbryta strecken. Det värsta var inte att jag blev skyldig Sandra, tanten som inte ens är 35, en flaska bubbel för att jag bröt. Nej, det värsta var känslan inom mig. Misslyckandet. Jag? Bryta? Alltså, nu skäms jag: jag sprang några dagar med skitont i vaden och trodde att skulle ordna sig … Hur dum får man vara? Och jag ska vara pt och löpcoach? Hade aldrig i hela världen sagt åt en klient att fortsätta, för ”det löser sig säkert.” Särskilt inte till någon i femtiosexårsåldern.

PS. Myrstegsrevolutionen

Kommer ni ihåg min lilla orange bok GLAD FRi STARK? I den skriver jag mycket om myrstegsrevolutionen, alltså det lilla stegets kraft och vitsen med att sätta skamligt låga mål, som en reserv de dagar man inte kan/hinner/orkar, men ändå vill hålla i något som gör en gott. Som till exempel motion. (Men kan också vara sömn, läsa, skriva, meditera osv). Runstreak är ett superexempel på en myrstegsrevolution. Och så länge man inte är som jag och tror att man måste springa snabbare eller längre för var dag så gör det gott.

Nu springer vi vidare, med ett lägsta mål på 1,5 km. Om 32 dagar firar vi förhoppningsvis mina 100 dagar. Undrar vad vi ska överraska varandra med då?

Ses snart igen,

Tills dess: HEJA myrstegsrevoltionen i alla dess former, just nu runstreak och nakendopp för mig.
Kram Malin Lundskog

Nu drar jag på nya äventyr. I natt är det dags för hängmattehäng med Agneta och Kerstin.