Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

104: Ooa hela natten …

Cilla är i fokus när hon står under Malins granskande lupp i detta frågeavsnitt. Vad svarar hon på frågan om vad som fick henne att säga ”jag ska skriva en bok”? Och varför blev Malin så till sig av svaret? Till skillnad från många andra författare drömde Cilla inte om att skriva som liten. Till synes helt utan eget ansvar har hon råkat bli författare och ett av hennes tips till sig själv är att säga ”det här (med författeriet) är din grej, Cilla”. För övriga tips rekommenderar vi dig att lyssna på avsnittet.

Vad linedance har med allt att göra? Det är det ingen som vet …

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

103: Hoppa hulle …

Cilla har en hemlighet, skolkar från jobbet och väntar på återkoppling från sin redaktör. Fylld av energi efter skidåkning och tankar på sina två (!!!) kommande böcker möter hon Malin som segar sig fram med sitt manus, ljuger för sig själv och har nyhetsuppdateringsförbud. De diskuterar skillnaden mellan att vara författare och lagerarbetare och vikten av ett socialt sammanhang även i ett så ensamt jobb som författarskapet. inte bara för att kunna tjuvlyssna på andra och få stoff till sina manus …

Äh, avsnittet är roligare än det låter och i vanlig ordning får ni veta vad som händer bakom kulisserna i de två författarnas skrivliv. I episod 103: Hoppa hulle av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Två filmtips från mina biobesök

Jag har inte varit på bio på … vet inte hur länge. Sedan innan pandemin är det i alla fall. Och inte förrän jag nu har varit på bio igen inser jag hur mycket jag har saknat det. Sjunka ner i en go fåtölj (jo! Det är fåtöljer att sjunka ner i nu för tiden verkar det som) och inte kunna göra annat än att bara sitta där. Och ta in det någon annan har skapat. Här kommer två filmtips från mina biobesök: Brutalisten och Bridget Jones: Mad about the boy.

På en vecka och en dag har jag varit på bio två gånger och här kommer två filmtips från mina biobesök. För båda filmerna är fantastiska. Och väldigt olika. Och visst är det fint att vi kan ha en bredd i det vi gillar? Ja, och ett djup förstås.

Det första av två filmtips: Brutalisten.

Brutalisten är en tre och en halv timme kort (jo, hade kunnat sitt kvar flera timmar till) film om the American dream (som den var långt innan Trump förstörde den), hopp, besvikelser och makt. Den utspelar sig strax efter andra världskriget och vår hjälpte är en ungersk, judisk och framgångsrik arkitekt sommar överlevt förintelsen och tagit sig till USA. Där väntar han på sin fru, som har blivit kvar i Europa. I USA jobbar han hos sin kusin i en möbelaffär, men blir efter många om och men upptäckt av en rik man som erbjuder honom jobb. Som den arkitekt han är.

Jag som är en sucker för berättelser och inte har varit särskilt intresserad av vare sig filmkonst eller arkitektur har ändrat uppfattning. Visserligen är storyn i Brutalisten gripande och på många sätt smart (herregud, anledningen till arkitektens envishet med antal höjdmetrar upp till tak!), men filmningen! Jag kan inget om vad det kan vara för sorts filmande, men någon sort är det. Så förstärkande och … snyggt. Och arkitektur. Tankarna bakom en byggnad. Så fascinerande. Se den! Bara gör det. Ja, att den utspelar sig under den tidsperiod den gör är extra relevant just nu, med tanke på läget i vår värld.

Det här är film jag skulle vilja ha en bokklubb kring. Eller bok? Filmlubb kanske? Eller en gammal hederlig diskussionsklubb? För filmen lever kvar och väcker nya tankar mest hela tiden

Bridget Jones: Mad about the boy är mitt andra filmtips

två filmtips, trapporna på Hönö bio
röda mattan på Hönö bio

Ja, idag var jag på den senaste Bridget Jones-filmen. Herregud vad vi skrattade, mina kompisar och jag. Och grät. Sådär så näsdukarna åkte fram. Och det är ju ganska så underbart att känslorna lockas fram så lätt i den här sortens film. Lättillgängligt, romantiskt, skitkul och jättesorgligt. Och drömmigt och underbart.

Ja, ni vet. Bridget Jones. Förutsägbart och härligt. Gillar ni feel good ska ni absolut se den. För ni går väl inte heller dit för att få en film med ett oväntat slut? Eller en film där kvinnorna inte är fixade och männen inte åldras mer naturligt? För ja, de skillnaderna är tydliga.

Men se den! Det är en skön stund med skratt och gråt. Vi var dessutom på bio på Hönö, där jag aldrig har varit förut. Och vilken biograf! Så mysig, med minst lika sköna fåtöljer som de på Göta, där jag såg Brutalisten.

två filmtips, stolar, Hönö bio
fatta fåtöljerna

Undra vad jag se nästa gång? Tipsa gärna, för jag kanske inte kan hålla mig borta från biograferna till filmen om Bruce kommer.

Ses snart!
Kram Malin Lundskog

Backelit och jakaranda

Jag skriver just nu på ett manus där min huvudkaraktär gör en hel del tillbakablickar på sin barndom. Hon är född 1963, så det är både 60- och 70-tal hon minns. Dessutom hyr hon ett hus (på Knippla, surpirse surprise) som förmodligen inreddes på 40- och 50-talen och som därefter inte har gjorts om särskilt mycket. Alltså, jag har så himla kul när jag ska ta reda på hur det såg ut under de årtiondena. Som det blir om det hänger en (ascool) backelitklocka på köksväggen. Eller står ett stadigt bord i jakaranda i matsalen. Med iläggsskiva. Backelit och jakaranda.

backelit och jakaranda
bekvämt ändå, att kunna söka kunskap på nätet, så att jag kan sitta kvar i mina långkalsonger vid mitt (nya) skrivbord.
Som är ett matbord. I något annat material …

Materialval under olika årtionden

Jag har mina föreställningar om hur det såg ut i ett hem på 40-50- och 60-talen. 70-talet var jag själv med på (är född 1969), men ändå. Dels var jag liten och har en bild av hur det såg ut hemma hos oss. Och vårt radhus kanske inte är särskilt representativt för vad som var vanligast och vilka materialval man gjorde om man ville utstråla pengar till exempel.

Det kan hända att all rolig research jag har gjort och sedan lagt in i mitt manus stryks innan (om?) det blir bok av berättelsen. Men det gör inget. Jag har ju lärt mig något och dessutom behöver jag veta hur det ser ut i de här hemmen, även om jag inte skriver om det. Om ni visste vad mycket vi författare vet om våra karaktärer och deras bakgrund, som vi aldrig berättar. Men som vi behöver veta, för att känna dem ordentligt och kunna beskriva det som är viktigt för att ni ska lära känna dem.

Backelit och jakaranda. Visst har jag hört talas om både det ena och det andra förut. Hade till och med lite koll (man har väl ringt sina samtal i en backelittelefon med spiralsladd som snodde sig …). Men ändå. Jag lär mig massor varje dag jag skriver. Och även om det inte kommer till användning i mina manus, så … är det aldrig fel att kunna saker.

Undrar vad jag ska lära mig imorgon, som jag inte kan idag. Något blir det säkert, för alltid är det något jag inte vet.

Vi ses snart, då kanske jag kan mer än jag gör nu? Om jag inte har glömt det vill säga …
Kram Malin Lundskog

Förresten, det snöade här idag. Perfekt väder att gå till bastun ikväll, efter alla materialval. Och där lärde jag mig att huset som nu är en bastu en gång var ett badhus. Dit barnen gick och blev renskrubbade. Också något att lära sig mer om, eller hur? Och kanske skriva om …

bastu, knippla, snö

Det är ett ensamt jobb, men någon måste göra det

Ja, hur skulle vi annars få böcker att läsa? Om det inte finns folk som är villiga att göra det ensamma jobbet det innebär att skriva en bok. För det är ett ensamt jobb. Men, som sagt. Någon måste göra det för att vi ska få böcker att läsa. Drömma oss bort i. Lära oss av. Skratta och gråta med. Leva i. Ja, ni vet. Allt man gör när man läser en bra bok.

Med tanke på alla timmar i ensamhet, är det inte konstigt att när folket som skriver ses då går det inte att få tyst på dem. Då kan de prata i evigheters evighet. Om allt och inget, men allra allra mest om det de tillbringar sina ensamma timmar med, nämligen att skriva.

Jag är så tacksam över att jag får hålla på att fantisera i min ensamhet och sedan prata om fantasierna tillsammans med mina författarkollegor. Snacka drömliv. Som idag, när jag har spelat in två (!) avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla. Och dessutom hängt med göteborgsförfattare på författarhänggbg. Ja, ni vet, vi som ses andra tisdagen varje månad, på Hotell Draken.

det är ett ensamt jobb, författare, skrivliv, skriverier med malin och cilla, podd
poddinspelningsutrustning, kom ihåg och nästa veckas boktips (ser du vilken bok vinner du pris)

Det är ett ensamt jobb och därför så kul att träffa andra …

författarhänggbg på hotel draken,
Beatrice Samuelsson, Jessika Devert och jag – alla tre kommer till den lokalproducerade litteraturfesten,
som ni kan läsa mer om här

Det är roligt att skriva. Och att prata om skrivande. Ibland för jag liksom hejda mig, så kul tycker jag det är att prata om det jag tycker om att göra … Lagom är bäst och imorgon är jag ensam på min kammare igen. Med mitt manus, som jag har kommit ungefär halvvägs på nu. Hoppas energin jag känner efter dagens härliga snack med både Cilla i podden och författarkollegorna i författarhänggbg sitter kvar …

Ses snart!
Tills dess: heja skrivlivet. Och allt annat liv.
Kram Malin Lundskog

Kvinnorna är veckans boktips

Kristin Hannans roman om hur ”man” ser (ner) på den roll kvinnor har i krig är en tänkvärd, tung och samtidigt lättsam bok. Kvinnorna är veckans boktips i podden Skriverier med Malin och Cilla.

Romanen är tänkvärd eftersom den tar upp hur vi ser (förhoppningsvis snarare såg) på mäns och kvinnors bidrag för sitt land i krig. I Hannahs bok får vi följa Frankie, som är uppvuxen i ett välbeställt hem där hennes pappa har en hjältevägg i sitt arbetsrum. En vägg med enbart foton på män. Män som har varit ute i krig.

Det är Vietnamkrig när romanen tar sin början och Frankie får höra från sin brors vän att kvinnor också kan vara hjältar. Peppad av den idén utbildar hon sig till sjuksköterska och får efter många om och men tjänst i Vietnam, där hennes bror har stridit och blivit dödad i strid.

Kvinnorna är en tung roman eftersom de scener Hannah beskriver när Frankie är i Vietnam är fruktansvärda. Ja, så som krig är. Fruktansvärt. Människor dödas. Lemlästas. Och Frankie gör ett jättejobb med att vårda och trösta. När hon och de andra som åkte till Vietnam för sitt lands skull kommer tillbaka hem är de inte vatten värda. Särskilt inte kvinnorna, för de har ju inte varit i kriget. ”På riktigt.” Åter i USA börjar en ny strid.

Kvinnorna av Kristin Hannah

Och så det lättsamma i boken. Ja, en bra bit in i första delen av boken tyckte jag mest att den liknade en sjukhusroman. Ni vet, snygg läkare, vacker sköterska och romans. Inget fel i det, inte alls. Men jag tyckte att den delen förtog lite av tyngden. Av det tänkvärda. Men det släppte jag senare. När kvinnorna fann varandra i både Vietnam och USA. Och striderna utspelades åt alla möjliga håll.

Kvinnorna är veckans boktips, Kristin Hannah, podden Skriverier med Malin och Cilla
Snygg är den också, eller hur?

Jag vet inte hur det är med er, men är det inte ännu mer skrämmande att läsa böcker, även skönlitterära alltså, om krig nu när världen ser ut som den gör? Situationen runt oss gör boken än mer läsvärd. Tänkvärd. Och tung. Ja, det kanske är så att vi behöver lite sjukhusromance mitt i allvaret? Förresten, har ni inte läst Näktergalen av Kristin Hannah är den också ett boktips, även om jag inte pratade om den i podden. Skitbra! Om ett annat krig. Det när Tyskland fick för sig att trampa in i andra länder, ni vet. I boken Näktergalen marscherar de in i Paris.

Berätta gärna vad ni tycker om veckans boktips om/när ni läser den. Ni kanske har egna tips ni vill ge oss? Gör det! Här eller på vår Facebooksida.

Vi ses snart igen, tills dess: läs en bra bok.
Kram Malin Lundskog

En hemsida från Everday