Idag sörjer vi, Claes och jag. Vår lille Jackon har flyttat hemifrån. Vår busiga, glada, nyfikna, kärleksfulla, ömhetstörstande, smarta, snälla, arbetsvilliga och spritt språngande underbart galna hund. Lillebrorsan i familjen. Jackson. Som kom till oss som liten valp för tre och ett halvt år sedan. Men. Vi var inte rätt familj för honom.

Jackson är allt det där jag skrev ovan. Men han är också en kille som vill vara närmst, först och förmodligen också bäst. En svartsjuk hund som inte hanterade konkurrensen med Brorsan särskilt bra.

Under åren har de bråkat några gånger (har ni varit med om hundslagsmål? Det är fruktansvärt!), men mest har allt varit kul. De har lekt. Sovit nära varandra. Varit brorsor. Men. De senaste månaderna har den ganska spända stämningen eskalerat. Och jag har gått här hemma och varit så vaksam att mängder av min energi har gått åt till att vakta. Känna stämningen. Kolla svansföring och blickar.

Inget lätt beslut

Vi har testat allt vi kan komma på. Gått hos hundpsykolog. Tränat massor, både fysisk och mentalt. Gått promenader med dem en och en. Och säkert mer, som jag inte kommer på just nu.

Det är inget lätt beslut vi har fattat. Verkligen inte. Det har tagit många diskussionsvändor och tårar. Tid, pengar och energi. Men idag har Jackson flyttat. Han är den av de två som har initierat bråk och tydligt visar att han inte är en hund som ska bo med en annan hund. Nu slipper han det. Nu får han det fokus han behöver. Den tid han förtjänar. Vi var inte rätt familj för honom. Hur gärna vi än ville.

Jag vet att beslutet är rätt. Men det betyder inte att det var lätt att fatta det. Som tur är har vi en fantastisk uppfödare, Carro på Ljungstorps kennel. Utan henne vet jag inte hur det här hade slutat. Men när jag ringde henne efter senaste tumultet här hemma sa hon direkt: Vi får omplacera honom. Själv hade jag knappt vågat tänka tanken. Omplacera? Vilket misslyckande! Han är ju vår bäbis och vi skulle ju aldrig …

Men, hon sa också att det handlar om djur. Att vi älskar våra hundar, precis som våra barn, över allt annat. Men. Hur mycket vi än älskar dem, så är hundar djur. Vi kan inte styra över sådant här, som att en hund inte accepterar att leva med en annan. Hon vet också att vi har kämpat med det här ett bra tag och när hon sa de där orden om omplacering föll ett stort och tungt ok från man axlar. Samtidigt som ett nytt landade där. Det som tyngs av sorg. Men ändå.

En ny familj, som är rätt

Carro har hjälpt oss hela vägen. Hon har hittat Jacksons nya familj. En månad tog det. En lång månad, ni vet när ett beslut väl är fattat vill man ha det överstökat. Och samtidigt en kort månad. Nej. Redan? Kan vi inte få gosa några dagar till …

En månad från att jag ringde och berättade om det senaste bråket till idag. Då Jackson flyttade. Lika svårt som det har varit att fatta beslutet om omplacering, lika svårt är det att acceptera att vi inte var rätt familj för Jackson. Vi älskar honom och jag vet att han är galen i oss också. Med sina pussar. Sitt buffande. Sin glada svans. Sina lyckliga hopp. Jag hoppas att han öser lika mycket kärlek över sina nya människor som han gjorde över oss. Eller, gör jag det? Finns det inte en liten, liten del av mig som vill att han ska älska oss lite mer?

Nej. Jag hoppas verkligen att han vill ge sin nya familj all den kärlek han har i sig. Att han njuter av att vara den enda hunden i fokus. Och att han sover gott och inte saknar oss. Vi saknar honom. Vi saknar så att hjärtat blöder, men jag vet att vårt svåra beslut är rätt. För allas skull. Jacksons, Brorsans, vår och Jacksons nya familjs.

Det är lätt att döma

Och vet ni vad jag tänker mitt i all sorg? Jo, hur lätt det är att döma andra. Hur snabba vi kan vara att tro att bara för att människor till exempel skiljer sig, omplacerar hundar eller bryter kontakten med sin familj så är det enkla beslut för dem. Vi ser inte striden bakom besluten, utan får bara slutprodukten presenterad för oss. Men jag tror sällan (aldrig?) att de besluten tas i en handvändning. Bakom varje stort beslut finns en historia. En strid. Tror inte ni också att världen skulle vara en bättre plats om vi inte var så snabba på att döma? Om vi istället var intresserade av det som ligger bakom besluten. Striden. Historian. Jag har en känsla av att om vi möter varandra med ett öppet sinne skulle vår förståelse för varandra öka. Och med den vår välvilja.

Ja, det kanske är därför jag skriver det här? För att förklara. Bjuda på vår strid. Den som var för tuff att berätta om medan den pågick. Kanske kan det hjälpa någon? Kanske hjälper det bara mig att skriva det här och reda ut allt som far runt inom mig. Vi var inte rätt familj för Jackson. Han har flyttat. Men vi har gjort allt som står i vår (ja, i vår. Den behöver inte vara samma som er) makt för att det inte skulle bli så.

Vår fina Jackson

Jag har självklart tusentals foton på Jackson i mobilen, men just nu orkar jag inte titta på dem. Inte välja. Som om jag behöver det? Han är ju fin på varenda bild. Och nu ska jag lägga mig bredvid Brorsan. Finns ingen bättre på att trösta när man är ledsen än en hund.

Jag vet att livet går vidare och att vi ses snart igen.
Kram Malin Lundskog