Bloggen - Sida 38 av 387 - Malin Lundskog

Jag kan inte låta bli att njuta

När vi flyttade ut till Knippla för snart fem år sedan gick jag runt och åh:ade och wow:ade mest hela tiden. Jag förundrades och var så tacksam över allt det vackra att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Närheten till naturen och insikten om den stora helheten slog ner i mig varenda dag. Jag frågade mig själv då hur länge jag skulle fortsätta njuta av hav, himmel, stjärnor, solnedgångar, månar, glitter, ljus, stormar och saltstänk. Jag var rädd att det skulle bli slentrian. Men vet ni vad? Jag kan inte låta bli att njuta.

Nej, jag kan inte låta bli att njuta av ö-livet

Jag hoppas det håller i sig, för njut, tacksamhet och förundran gör ju susen för ett gôtt liv. Inte tro jag att det blir särskilt svårt att fortsätta njutet. Vad tror ni?

jag kan inte låta bli att njuta, vass, knippla, solnedgång — eftermiddagspromenaden. det är inte konstigt att jag inte kan låta bli att njuta, eller hur?

färja, nordöarna, knippla, utsikt — färjan på väg mot Hyppeln. Alltid en färja på gång någonstans, pt något håll här ute.

månen dök upp bakom hustaken, när jag gick till bastun

venus, solnedgång, knippla, jag kan inte låta bli att njuta — kolla in Venus, som strålade mot oss när vi tog kvällsdoppet efter en stund i bastun

jag kan inte sluta njuta, fullmåne, knippla — Spelar ingen roll att solen hade gått ner. Med den här fullmånen …

Jag var så rädd att sluta njuta av ö-livet att jag till och med skrev ett inlägg här med rubriken: Påminn mig om min förundran när ö-livet blir vardag. Det hade jag ju inte behövt be er om. Jag kan helt enkelt inte låta bli att njuta.

Vi ses snart igen. Tills dess: hitta njutet. Eller kom hit och hälsa på, he he.
Kram Malin Lundskog

Oj, så många känslor på en och samma dag

Det har varit gott om känslor i omlopp i mig idag. Njutet av ljuset på morgonpromenaden, den gripande tysta minuten för offren i Örebro, kärleken när jag lekte med Stella och tacksamheten över mina författarkollegor i månadens författarhänggbg. Oj, så många känslor på en och samma dag. Tänk, vilka resurser vi har i oss ändå.

Jag njuter av ljuset

Brukar det bli så här ljust, så här fort, så här års? Jag tycker att skillnaden är enorm för varje dag som går. Kanske brukar det vara så här? Strunt samma egentligen – härligt är det hur som helst. SÅ här såg det ut när vi var ute i morse:

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, utsikt mot marstrand — ser ni Carlstens fästning på Marstrand där i norr?

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, röddeviga, vägen

mot slutet av morgonpromenaden kom solen också.
Njutet alltså!

Oj, så många känslor under en enda minut

Jag var på gymmet klockan tolv idag, då den tysta minuten för offren i Örebro hölls. Inte en vikt lyftes, alla löpband stod still, tårar rann nedför kinderna och jag kände en oerhörd gemenskap med de andra. Med alla. Inte bara de på gymmet. Det är fint med oss människor. Med gemenskap. Och med alla känslor vi känner. Som sorg och gemenskap. Samtidigt. Starkast tillsammans.

oj, så många känslor, kettle bell, gym, — Vikterna vilade och jag kände – både sorg och gemenskap på en och samma gång.

Och kärleken till mitt lilla barnbarn

Efter gymmet hängde jag med lilla Stella. Alltså, den kärleken. Till en liten tjej. Den är så stor att den är omätbar. Att få uppleva viljan hos en liten människa att ta sig fram, lära nytt, utforska, utvecklas är stort som livet självt. Det är livet självt. Den tveklösa lusten att fortsätta framåt. Wow för att få uppleva den. Och för att ha ynnesten att känna den villkorslösa kärleken till en annan människa.

Stella, barnbarn, — hon är sju månader nu, lilla Stella. Ofattbart hela alltet …

Tacksamheten över författarhänget

Detta är verkligen en tisdag utöver det vanliga. I dag sågs vi i författarhäng gbg igen. Det ger så otroligt mycket varje gång med peppiga, inspirerande, kreativa, nyttiga och reflekterande.⁠samtal. Och nej, det är inte en tavla i bakgrunden – det är utsikten västerut från högst upp på Hotel Draken i Göteborg. Städernas stad.

Ja, oj, så många känslor jag har känt idag. Ensam och tillsammans. Fint, mitt i allt – eller hur?

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: känn!
Kram Malin Lundskog

Massa stärkande babbel och en hel del bubbel

I lördags var jag på tjejmiddag (även om jag inte får lov att säga tjej för mina barn, då kan man tydligen tro att jag crashar unga kvinnors middag, ha ha). Men ni fattar vad jag menar? En middag. Med … tjejer från alla öar här ute, massa stärkande babbel och en hel del bubbel. En sån där kväll ni vet, som man kan leva på länge.

massa stärkande babbel, bubbel, cava, cremant, cuvée — en hel del bubbel …

Charlotta, som vi var hos, gav oss Asian fusion som tema för vår medhavda rätt till buffén och en riktning/ett ledord/tänkvärt citat att ta med som samtalstema. Inte för att vi hade behövt något tema för att prata, det gjorde vi utan problem (särskilt efter massa bubbel …). Men wow så spännande det är att få höra andras ledord och dessutom få dela med sig av sina egna och få andra människors reflektion på dem.

Ledord och tänkvärda citat

Min riktning, som inte skiljer så mycket från de senaste årens (läs om 2023 år här t.ex.) handlar om kreativt mod. Jag berättade om det för de andra runt bordet och var inte alls beredd på responsen. Jag menar, det är ju inte konstigt att en författare vill vara kreativ? Och vem vill inte vara modig tänker jag … Men vet ni vad? De andra undrade hur jag inte kunde se mitt eget mod och frågade om vad sjutton jag mer kunde önska när det gäller kreativitet. Ja, de sa massa annat också (sa ju babbel, he he), men det var i samma anda.

Förutom att jag blev själaglad över de de såg hos mig, som själv tydligen missade kom vi fram till framför allt två saker: Dels är det jättesvårt att se sin egen utveckling (räcker upp en hand på ”trodde jag reflekterade massor och har koll på mig själv”). Dels är det svårt att ändra uppfattning om människor man känner väldigt väl.

Alla runt det här bordet i lördags är nya bekantskaper för mig. Jag tror att de ser mig med helt andra ögon än mina barndomsvänner. Jag tror att mina barndomsvänners nya bekantskaper och vänner ser dem med helt andra ögon än jag själv gör. Visst är det spännande?

Tackar min fomo för att jag gick på middagen …

dumpling, massa stärkande samtal, tjejmiddag

Och tänk att jag inte alls kände för att gå på den här middagen. Nu tackar jag min FOMO för att jag gick. Att stävja sin fomo var för övrigt en av de andra tjejernas riktning för året. Och jag förstår henne. Känner av den många gånger, något jag trodde att jag skulle vara over and den med i femtiofemårsåldern. Alltså, jag hade så otroligt roligt. Maten vi åt var galet god. Och man ångrar aldrig tillfällen till massa stärkande babbel, eller hur?

Att ha ett tema för samtalen under en kväll som denna fördjupar verkligen snacket och för min del innebär det att det inte gör ett skvatt att jag inte känner de andra. Jag lär ju känna dem genom att vi alla delar med oss av oss själva. Och visst är vi fler som vill ha innerliga, utvecklande, tänkvärda samtal i våra liv? Som de vi hade när vi pratade om kvinnliga förebilder, som ni kan läsa om här.

Vi ses snart igen, tills dess: sno gärna idén om samtalsämne till nästa middag!
Kram Malin Lundskog

Lev kreativt

Innehåller sponsrad länk till Bokus

När jag skrev romanen Ett oönskat arv tog jag hjälp av Cecilie Östby som lektör/redaktör. Cecilie och jag har träffats i olika skrivarsammanhang och hon är klok som en hel bok. Dessutom själv en duktig författare och, som inte det räcker, väldigt generös. När vi höll på och bollade mitt röriga manus fram och tillbaka fick jag en present av Cecilie: boken Lev Kreativt av Julia Cameron.

Bättre sent än aldrig?

Det här är över två år sedan nu och äntligen är jag redo att ta tag i 12-stegsprogrammet boken bygger på. Fråga mig inte varför jag har dröjt så med det, för det vet jag inte. Det jag vet är att det kändes som att det är dags nu. Bättre sent än aldrig och sent ska syndaren vakna och så vidare. Jag vet att bokens 12-stegsprogram innebär att skriva morgonsidor. Eftersom jag redan skriver (nästan) varje morgon har jag nog tänkt att jag redan är på gång med min kreativa utveckling. Men så fick jag en impuls häromdagen. Eller nej. Ha ha. Jag var tvungen att röja på kontoret eftersom jag ju skaffade ett nytt skrivbord och då dök boken upp igen. Lev kreativt. Den bara låg där och glänste och jag tror nästan att den hoppade upp i händerna på mig. Här hittar du boken på Bokus.

lev kreativt, bok, julia cameron — den här var det som hoppade upp i händerna på mig, efter mer än två år i mitt arbetsrum

Så: nu är det dags. Vem vet – kanske kommer jag förbi blockeringar jag inte vet om att jag har? En sak är säker och det är att en bok och att skriva av sig på morgonen inte kan göra någon skada i alla fall. Snarare tvärtom. Hoppas jag. Jag är taggad som tusan och vill lära mig mer om mig själv och min kreativitet. Kanske för att jag läser kreativt skrivande just nu och är så inne på spåret att utveckla mitt skrivande? Fråga mig om tolv veckor hur det har gått …

lev kreativt, bok, lapptäcke — Kreativitet och skaparglädje all over the place.
Boken och kortet från Cecilie, ligger på ett lapptäcke som min mamma har gjort.

Lev kreativt, inte bara för oss kreatörer

Jag har bara börjat läsa och det som redan står klart för mig är att det här inte bara är en bok för oss som verkar inom så kallade kreativa områden (konst, musik, skrivande). Kreativitet är något för alla och frågar ni mig (det här står inte i boken vad jag vet) – så blir livet mer levande om vi släpper in kreativiteten i det. Eller om det är släpper ut kreativiteten vi redan har inom oss?

Ja, vi får se hur kul jag tycker att det här är om ett tag. Just nu har jag kul med boken i alla fall och det är väl just nu som räknas?

Vi ses snart igen och tills dess: länge leve kreativiteten!
Kram Malin Lundskog

Cecilie hittar ni här på Instagram, om ni blir nyfikna på henne och hennes tjänster. (bli det)

Tänk att jag inspirerar till mer jädrar anamma!

Alltså kolla på den här recensionen från Nathalie Lind på NP-boktips på Instagram. Tänk att jag inspirerar till mer jädrar anamma. Jag blir både gôrglad, stolt och själv inspirerad – även om jag blir inspirerad att skriva mer. Mer jädrar anamma åt folket.

ett oönskat arv, roman, omslag — här är den: Ett oönskat arv, som inspirerar till mer jädlar anamma

Recension av Ett oönskat arv:

Allting har flutit på bra de tre åren verksamheten varit igång. Att det blev en hälsorörelse var nästan givet. Mariannes mirakel, treårsdagen ska firas såklart, med en stor fest. Tyvärr är de två systrarna Hélen och Caroline inte överens, men det är inget ovanligt. De är faktiskt oense om det mesta som sker både inom företaget och privatlivet. För att finna lite lugn att kunna planera både fest och framtid åker de till den lilla ön Knippla i södra Bohuslän.

På ön möter systrarna Tekla som verkar ha full koll på allt, inklusive vad systrarna inte har lika bra koll på. Under helgen blir det även bjudna på middag, nyfångad fisk av Magnus. Middagen avslutas dock abrupt och omgående när han får reda på systrarnas efternamn. Ingen förklaring till varför.
Systrarna önskar att de stod varandra närmare än de gör. På något sätt trots motsättningarna, finner de en väg framåt. Men räcker det? Vad ska de sedan göra åt sitt oönskade arv, det börjar bli betungande?

En härligt skön fristående uppföljare till “Mariannes mirakel”.
Feelgood med både djup och undermening. Det är fortfarande tufft att vara kvinna i dagens samhälle. Jag vet att det låter klyschigt men det är sant. Det finns krav och förväntningar som inte borde finnas. Vem sjutton är det som bestämt att man måste följa strömmen?
Våga låta bli att sminka dig. Det är du som bestämmer över din egen kropp. Gå i de kläder du själv tycker om. Vägra att göra allt hushållsarbete själv. Säg emot mer, samtidigt som du protesterar mer och för guds skull, var ärlig.

Boken har inspirerande mig till att se saker annorlunda, med mycket mer jädrar anamma.
Allt är skrivet med en stor portion humor av bästa slag.

Tack Malin för din inspiration!

View this post on Instagram

A post shared by Nathalie Persson (@npboktips)

Mer om Ett oönskat arv

Vill ni läsa mer om den fristående uppföljaren till Mariannes mirakel. Kolla här. Ni har väl inte missat att den finns som ljudbok förresten?

Nionde månaden i hängmattan

Kom nyss hem efter nionde månaden i hängmattan. I rad! Jag längtar redan efter nästa en utenatt i månaden-häng med Agneta. Det är så otroligt mysigt att krypa in bland sovsäckar, fårskinnsfällar, filtar, varmvattensflaskor (hade tre stycken i sovsäcken i natt) och den här gången också ett täcke. Och min dunkappa förresten, som också fick agera täcke. Efter förra månadens hacka tänder-upplevelse tog jag det säkra före det osäkra och i natt har jag varit så varm att jag ett tag fundera på att ta av mig ett av två par raggsockar. Men det orkade jag inte.

hennessy hammock, knippla, en utenatt i månaden — hängmattan riggad och klar med tarp och allt i dagsljus igår

väle, knippla, en utenatt i månaden — inredningsdekorationen på plats, precis som vilken annan utenatt som helst

Mitt i vind …

Vi hängde på östsidan av ön, trots att vi visste att de friska vindarna skulle vara ostliga. Men, jag tyckte att det var spännande att testa hur vindtät tarpen (”presenningen” ovanpå hängmattan) är. Den är vindtät. I alla fall så länge den hänger på plats, vilket min gjorde ända fram till första morgonkissen. Ha ha, jag hade så bråttom (hoppades in i det längsta att nödigheten skulle gå över, så väntade väääldigt länge med att öppna upp för att ta mig ut i kylan) att jag gick rätt in i snörena som håller tarpen på plats.

nionde månaden i hängmattan, knippla, morgonljus, hennessy hammock — Här har tarpen fladdrat åt sidan, men gjorde inget. Det var ju morgon.

nionde månaden i hängmattan, knippla, februari, en utenatt i månaden — mera morgon-utsikt från vår basecamp

Alltså, jag somnar så otroligt gott i hängmattan. Det där vaggandet får mig att dusa bort på rekordtid. Igår var vi dessutom sena i säng, efter att ha suttit i bastun i flera timmar innan. Strax före midnatt lämnade vi bastun, tandborstade och lager på lager-klädda i ull från topp till tå. Och så blåste vi trollmors vaggvisa för varandra i näsflöjtarna innan vi somnade.

bastu, knippla, två feta grisar — myset i bastun innan myset i hängmattan

Nionde månaden i hängmattan i rad

agneta, liggunderlag, knippla, en utenatt i månaden — Agneta tar ut luften ur sina liggunderlag

Nionde månaden i hängmattan – herrenaddå vad fort det går när man har kul. Tur det, då är det ju snart mars och dags för nästa hängmatte-natt. Något annat som är tur är kanske att vi håller oss här på ön, med tanke på den tunga packningen vi bär med oss? Jag menar, ta med täcke ut i vildmarken liksom … Det kanske inte är så coolt. Men det var väldigt, väldigt varmt och gott.

nionde månaden i hängmattan, malin lundskog, knippla — på väg hem i morse, strax innan snön började falla

Malin Lundskog, knippla, bära tungt, en utenatt i månaden — med huset på ryggen

malin lundskog, en utenatt i månaden — med huset på ryggen

Ses snart igen och vill ni läsa mer om våra utenätter har jag länkat till alla inlägg om det här: Jag säger ja och jag älskar det

Kram o hej o heja er!
Malin Lundskog