Bloggen - Sida 40 av 387 - Malin Lundskog

Kan snöflingemetoden vara något för mig?

Det finns en metod att skriva synopsis på som kallas snöflingemetoden. Det här är inte vilken metod som helst och inte heller så enkel som när jag läste om den första gången. Då såg jag något om att skriva ett synopsis i tio steg. Jag menar: tio steg. Hur svårt kan det vara? Med den inställningen och fyra och ett halvt romanmanus i bagaget frågar jag mig alltså nu: kan snöflingemetoden vara något för mig?

Snöflingemetoden

Snöflingemetoden är utvecklad av författaren Randy Ingemarson och består i korta drag som sagt av tio steg. Det första steget är att sammanfatta romanen i en enda mening på max femton ord. Därefter bygger man ut den meningen till ett stycke på sådär ungefär fem meningar. När sammanfattningen är gjord skriver man en sida om var och en av huvudkaraktärerna för att sedan utveckla varje mening av de där fem till ett eget stycke. När den sammanfattningen av i princip hela berättelsen är gjord grottar man ner sig i karaktärerna igen och skriver berättelsen ur varje karaktärs perspektiv. En sida för huvudkaraktärerna och en halv bifigurerna (skönt ändå, med bara en halv, he he).

Sammanfattningen man skrev där de fem ursprngsmeningarna blev ett stycke utvecklas nu till att skriva en hel sida utifrån varje stycke. Jo, jag höll på att få dåndimpen när jag läste det här, men vad fan?

Som ett sjunde steg i det här arbetet skriver man därefter allt, allt, allt om huvudkaraktärerna. Allt. Ur varje karaktärs perspektiv. Steget därefter höll på att få mig att ge upp innan jag ens hade påbörjat arbetet. Då säger beskrivningen av synopsismetoden att man ska göra excelark där varenda scen i boken finns med. Excel? Hellre dör jag … Eller, kanske inte, men så fort jag hör (eller läser) ordet excel börjar jag gäspa. Oh well, vi får se hur jag löser detta.

Till sist

Hur som helst, när alla scener finns med, ska man skriva en sammanfattning av dem. Och först därefter är man framme vid snöflingemetodens tionde och sista steg: Skriv ett första utkast till romanen!

kan snöflingemetoden vara något för mig? Malin Lundskog, knippla, hamnbassäng — kan väl inte vara svårare än att fånga snöflingor i den lilla och väldigt blöta mängd snö som föll här på Knippla idag?

Jag vet inte om jag mäktar med det här, men för första gången i i min världshistoria tänker jag alltså nu ge mig in i synopsisträsket. Ja, det vill säga att skriva en sammanfattning av min berättelse innan jag skriver själva berättelsen. Kanske kan det här göra att jag slipper redigera så galet mycket som jag hittills har gjort, efter att ha skrivit mig vilse bland alla irrande tankar, infall och idéer. Ja, vi får väl se om det här är min grej. Men om jag inte testar får jag ju aldrig veta. Heja mig?

Och heja er såklart!
Kram Malin Lundskog

95: Popitop …

Nytt år, nya tag och nytt sångtema: icke-ord. Efter jullov och pusselbesatthet är de två författarna igång igen. De skriver på råmanus båda två och Malin skryter om att hon skriver snabbt. Ändå blir hon aldrig klar??? Varför är det så svårt att avsluta en berättelse? Dessutom om Cillas kamp för egen- och hybridutgivna författares upprättelse. Den går vidare och hon tar på sig ett spännande uppdrag … Det. Och mycket mer. Äntligen.

TILLÄGG: Pop opp i topp är en låt från 1965 av Thore Skogman och Lill-Babs. 1982 släppte Dag vag en cover på låten, då med titeln Poptitop och det är den versionen som Malin vald i sin ickeords-premiär

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En liten babyhand i min

Igår kom alla barn ut och hälsade på, för sent julfirande med en av våra pojkar och hans sambo. Och hund förstås. De stannade kvar till idag och det är så fint att se våra vuxna söner tillsammans. Att vi får fortsätta att vara en del av deras liv och ha kul med dem. Med deras partners och (jo, det slår det mesta jag har varit med om) lilla Stella the grandchild. Denna lilla tjej, som jag fick hänga med alldeles själv hela morgonen. Vilket mys, med en liten babyhand i min. Hur fint kan livet vara egentligen?

En liten baby måste vara det mest mindfulla man kan ägna sig åt? Jag kan sitta och fascineras av hur oerhört smart och stark och rolig och söt och alldeles alldeles underbar hon är utan att ha någon som helst aning om att klockan går. Om den gör det? Det är inte förrän resten av gänget kommer uppsläntrande en efter en som jag förstår att dagen är på gång. Med en liten babyhand i min står tiden still. Och jag har ingen längtan efter att sätta igång den.

en liten babyhand i min, stella the grandchild — med lilla Stellas hand i min står tiden still

Mamma och farmor, same och så himla olika

Förresten, det här med att vara en del av sina vuxna barns liv. Det är skitcoolt, även om jag ibland antagligen tror att jag har en större del i deras liv än vad jag har. Jag kan till exempel fortfarande (de är 28 och 26) tycka att det är jättekonstigt att jag inte känner alla deras kompisar eller vet vad de gör varenda kväll eller helg. Då måste jag liksom bromsa mig. Inse att jag visserligen är deras mamma. Men, de är vuxna. Lever sina liv. Fattar sina beslut och gör sina val. Kloka val dessutom.

Livet va? Helt ofattbart att jag en gång höll våra söners små babyhänder i mina händer. Jag undrar om jag var så i stunden och njutet av det då? Om jag lät tiden stå still, som jag gör med Stellas lilla babyhand i min? Jag kommer inte ihåg. Men det är väl som det ska det också? Det är en sak att vara mamma. Och en helt annan att vara farmor. Men en sak är samma och det är att det är så himla fint att få vara med om att vara både det ena och det andra.

Vi ses snart igen! Tills dess: heja livet.
Kram Malin Lundskog

Mer om Stella hittar ni bland annat här: barnbarn

Årets första kalla bad

I dag tog jag årets första kalla bad. Visserligen badade jag på nyårsdagen, men då bastade jag först och jag räknar inte riktigt de baden som kalla. Inte för att jag räknar baden överhuvudtaget, jag tar dem när andan och lusten faller på, men ni fattar va?

Nej, jag har fortfarande inga neoprenskor eller -handskar när jag badar utan går på i ull-skidstrumporna och fodrade arbetshandskar. Plus att jag ställer mig på en fårskinnsfäll efteråt. Samma fäll som jag har med mig i hängmattan på mina sova ute-nätter. Gillar när jag kan använda det jag redan har och inte måste köpa nytt till allt jag vill göra.

Hur som helst: årets första kalla bad var lika sockerdrickspirrigt och gôtt som ett kallt bad brukar vara. En av mina bästa människor var och hälsade på ute på ön och ingen av oss kunde vara tyst om det goa med ett dopp. ”Åååhh, vad härligt!” ”Herregud så skönt!” ”Man ångrar sig icke!” ”Så salt o gôtt!” Och så vidare.

springerspaniels, knippla, snö — hundarna på playan, på väg mot badtrappan

Det blåste rätt kallt där vi badade, men vi tog hellre lite vind för att kunna bada nakna, än en badtrappa som ligger bland husen. För det är badkläderna efter badet som kyler ner mest och att slippa det momentet är himla skönt. Dessutom är väl alltid ett nakendopp att föredra, eller vad säger ni?

Men först: en promenad

njut av utsikten, knippla, årets första kalla bad — innan badet gick vi en runda och njöt av utsikten (som det också står på skylten)

utsikt från knippla, årets första kalla bad — utsikten från toppen av ön

vind, vågor, knippla, utsikt — Det kanske inte syns, men harrejaddrar vad det trallade på i vinden …

Jag är glad att jag har vänner som badar med mig när de kommer ut till ön och hälsar på. Ja, jag är glad att jag har vänner. Punkt. Jag är också tacksam över badtrappor som hänger kvar över vintern, så att det alltid finns någon som ligger i lä. Och som sagt: man ångrar aldrig ett bad …

Årets första kalla bad och sedan en bastu

Efter en hel jullovsdag åkte min kompis Mari hem till stan igen. Själv drog jag till bastun (fredag ju!) och vann tre flaskor vin (men det kan jag berätta mer om en annan gång). Ja, och badade – men det räknas visst inte …

Vi ses snart igen, till dess: heja naturen! Och vännerna.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mina tips för hur jag håller värmen vid kalla bad? Kolla här.

Jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka

I morse när jag gick rundan runt ön i strålande sol tänkte jag på vad jag tänkte på … Det låter kanske konstigt, men det är nog inte så ofta man tänker på vad man tänker på, om ni fattar vad jag menar? Hur som helst: det jag tänkte på var att jag i början av förra året inte hade en tanke på att jag skulle gå och längta efter att vakna i hängmattan en vinterdag som denna. Den tanken gjorde mig nyfiken på vad jag kommer att vara med om i år som jag ännu inte har någon aning om. Ja, jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka i början av nästa år, som jag inte har en tanke på att jag kommer att tänka …

Visst är det spännande? Att planera och sätta mål i all ära, men att lämna utrymme för hjärtats lust och väcka en oanad längtan inombords – undrar om inte det smäller högst. Vad tror ni?

jag är nyfiken, morgonpromenad, knippla, — morgonpromenaden

jag är nyfiken, utsikt, knippla. — här vaknar tankarna om livet till liv

soluppgång, jag är nyfiken, berg, knippla — nyfikenheten vaknar ikapp med att solen klättrar över bergskanten

färja, vinter, knippla, snö, utsikt — Vidder! Måste vara världens bästa tänkarutsikt ändå?

jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka, Brorsan, springer spaniel, knippla, livboj — det var här jag kom att tänka på mina tankar om att vakna i det här,
eftersom vår en utenatt i månaden-basecamp ligger nära

jag är nyfiken på stena jag kommer att ta, fotspår i snön, knippla — Vi har ingen aning om stegen vi kommer att ta i år. Jag är nyfiken på vad jag kommer att gå här och tänka om ett år.
Har jag väckt någon ny längtan till liv?

Kommer jag att väcka någon ny längtan till liv i år?

Vi går vidare och visst är det spännande att inte veta vilka nya längtor som väntar oss? Vad kommer vi att väcka till iv i år, som vi inte har någon aning om än? Tacksam för varenda steg!

Och vi ses ju snart igen. Tills dess: heja nyfikenheten!
Kram Malin Lundskog

barfota i snön — apropå hjärtats lust: med lite snö på marken i morse sa den till mig att gå ut barfota. Älskar!

PS. Min nya lust att vakna utomhus har väckts tack vare Agnetas och mina utenätter, som vi påbörjade i juni. Sex månader hittills och ingen av oss har planer på att sluta! Nätterna kan ni läsa mer om här: En utenatt i månaden.

Ljudboksreleasen av Ett oönskat arv närmar sig

”Ljudboken är färdig”, stod det i mejlet som kom från förlaget i morse. Som om det var ett mejl bland alla andra, med ett budskap bland andra. Jo, det var så det kändes när jag öppnade mejlet, men så slog det mig: H E R R E G U D ! Det är min bok som nu är inläst. Hur kunde jag glömma att det var på gång? Det är ju stort det här. På riktigt. Ljudboksreleasen av Ett oönskat arv närmar sig och jag sitter i köket och lyssnar. Även om jag inte har lyssnat på allt (det är skitpirrigt), så … so far so good.

ljudboksreleasen, Ett oönskat arv, Malin Lundskog — pirrig provlyssning på ljudboken Ett oönskat arv

Åh, vad jag hoppas att ni ska tycka om det, ni som lyssnar. Ni vet väl att ni redan nu kan spara ner den i era bokhyllor på den ljudboksapp i använder? Ingen blir gladare än jag om ni gör det! Om ni sedan lyssnar och dessutom gillar blir jag ännu gladare.

ett oönskat arv, ljudbok, omslag — så här ser ljudboken ut

25 januari 2025 släpps ljudboken Ett oönskat arv

Jag har varit så inne i de manusen jag skriver på just nu att jag nästan har glömt att jag släppte en bok 2024. Det påminde Cilla (ni vet, min podd- och författarkollega från podden Skriverier med Malin och Cilla) mig om häromdagen. Och från och med den 25 januari 2025 finns den boken, Ett oönskat arv, i alla format: tryckt, e- och ljudboksformat. Hurra?

Hur som helst, så ses vi snart igen (med eller utan Ett oönskat arv i våra ljudboksbokhyllor) och tills vi ses: heja bortglömda överraskningar, som ljudboksreleasen av Ett oönskat arv.
Kram Malin Lundskog