Senast igår satt jag och skröt och skrävlade om mitt senaste manus för alla som ville lyssna. Men som för livet i allmänhet och kanske det skrivande livet i synnerhet så går det än upp och än ner … Som idag när jag satt och skrev följebrev till manuset, då dalade jag ganska snabbt neråt från den höga (förmodligen orimligt höga) toppen jag befann mig på innan. Och så satt jag där och tyckte inte att jag hade något att komma med. Alltså, det där följebrevet fick mig att tvivla. Vad fan håller jag på med egentligen?

Men! Jag vet att bergochdalbanan ingår i författarskapet. Ärligt talat är den till och med ganska rolig att åka med i. Det är liksom spännande att se vilka tankar som får mig att vakna till, hämta kraft och ge mig in i leken igen. Ja, som sagt: det är som i livet. Spännande att vara med om.

Och nu är följebrevet skrivet. Det där brevet på max en A4-sida som förlag vill ha tillsammans med ett nytt manus från en aspirerande (hoppfull) författare. Ett brev där manuset, tanken bakom det, varför man har skrivit berättelsen (tror inte att ”jag älskar att skriva och kan inte låta bli att hitta på berättelser” duger) och på vilka olika sätt man själv är en alldeles eminent författare som kommer att passa perfekt in i förlagets stall. Ja, ni fattar. Ett slags cv. Skitjobbigt. Och roligt! För det tvingar mig att få fram den där allra allra innersta kärnan i berättelsen. Den som jag tror att alla vi författare har i våra manus, men som kan vara svår att sätta ord på, även om vi arbetar med just ord och även om vi har kärnan klar för oss i huvudet. Är ni med?

Men jag sträcker på mig och är nöjd

Och samtidigt som jag skriver det här och tillåter mig att tvivla en stund så sträcker jag på mig igen. Jag älskar ju det här. Jag njuter av själva skrivandet och har så otroligt roligt längs vägen att det oavsett vad de förlagen jag väljer att skicka ut mitt manus till säger. Och en sak är säker och det är jag verkligen har gett den här berättelsen allt jag har. Allt jag har just nu alltså, det betyder inte att den inte kan förbättras. men jag har gett figurerna i berättelsen all min kärlek, jag har gett språket omsorg och jag har tamejtusan gjort mitt bästa. Om inte det är något att skryta och skrävla om så vet inte jag vad som är det. Resultatet kan jag inte styra över, men jag kan ge mitt manus de bästa av förutsättningar att flyga. Och det kanske är gott så?

I nästa vecka vågar jag klicka på den där skickaknappen. Tror jag i alla fall … Håll gärna alla tummar ni har för säkerhets skull.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA både uppsyn och downsen i livet! Även i skrivarlivet.
Kram Malin Lundskog

Förresten: jag har inte bara skrivit följebrev idag. Jag har också skickat iväg HEJA-ropet till alla som vill ha ett sådant. Ni vet, mitt nyhetsbrev som har ett rykte om sig att vara kul, upplyftande och exakt vad man förväntar sig av någon som är författare. Vill ni att jag dyker upp i er inkorg också? Här hittar ni länk till HEJA-ropet.