ö-liv

Sanningen om hundlivet och stillsamma tårar

Sanningen om hundlivet hemma hos oss är att vi definitivt, absolut och till hundra procent har de goaste hundarna man kan ha. Så mycket kärlek, glädje, bus, lugn, energi, avslappning och nyfikenhet i våra springer spaniel-killar att det är ofattbart. Och samtidigt så mycket anpassning. Men, det är värt det. Alla dagar i veckan.

sanningen med hundlivet, knippla, springer spaniels — Jackson och Brorsan

Jag tänker inte ens på hur mycket vi anpassar oss med tider och promenader och att inte kunna dra på äventyr hur som helst fast vi bara är två vuxna människor i hushållet. Det är som med allt annat i livet: Vi vänjer oss. Dessutom är detta livet med hund och jag älskar det. Nästan jämt …

En grej med vår lille Jackson är nämligen sjukt jobbig. Sjukt! Vi tränar och tricksar och gör allt vi kan för att få slut på eländet, men hittills går det sådär. Tack för tålamod och väldigt bra tips Lillys hundkurser och Nya varvets hundskola (följ länkarna till mina favorithundkurser och -ledare.)

Sanningen med hundlivet

Jackson jagar löv! Han är som besatt. Rycker och drar i kopplet när han är kopplad för att komma åt löven som rör sig (hallå bor på en blåsig ö …). Han dyker in under buskar för att komma fram med hela lövhögar och han får in löv bakom leksaken han oftast går runt och bär på. Ser med fasa fram emot vinter och halka och undrar på riktigt när han drar första axeln ur led …

Sanningen med hundlivet är inte bara gos och kel och lek och härligt spring i bergen. Det är bad i gyttjepölar, sand i sängen, kräks på mattor, trasiga bajspåsar och hysterisk lövjakt också. I det stora hela är det alltså alldeles … alldeles underbart och ger livet väldigt mycket liv. Men den här veckan fick lövjakten ta plats i veckans gott&blandat här på bloggen för att det har varit mycket sånt. Eller så är det jag som har varit extra trött? hur som helst. En glimt från livet med hund. Lite som livet i största allmänhet?

Stillsamma tårar

Ja, jag kanske är trött och det är som det är med det. Kanske är det därför jag har gråtit en del i veckan. Eller så är det klimakteriet som jag tror har varit anledningen till mängder av mina tårar under några år. Hur som helst så har jag gråtit en del. Såna där härliga tårar. Stillsamma. Vemodiga. Och vet ni, jag älskar vemod. Det är något vackert över vemod, tycker ni inte det? Jag tycker att vemod är fyllt av kärlek och något slags bevis på det där vi alla vet: att allt är föränderligt.

Som ni vet, ni som har hängt med mig ett tag, så älskar jag naturen. Att vara ute och röra mig bland bergen på ön. Kunna se ut över havet. Jag får energi av det och jag har också kommit på att i det som finns där ute har jag också lättare för att gråta när jag behöver gråta. Och det har jag tydligen behövt den här veckan. Kan ni tänka er nåt bättre ställe att fälla stillsamma tårar på än platsen med utsikt över detta? I det vädret? Kanske inte är gråväder, utan gråtväder. Som gjort för tårar ju.

sanningen med hundlivet, tårar, utsikt, bohuslän, havet, västkusten, moln, knippla — gråtväder?

sanningen med hundlivet, utsikt, knippla, färja, bohuslän, västkusten — gråtutsikt där grått är flott och gult allt annat än fult

Styrketårar

Igår satt jag och blickade ut över det här och fällde några sköna tårar över Börje Salming (har ni sett klippen från Maple Leaf Garden? Så mycket känslor!) och Sven-Bertil Taube (alla Evert-låtar jag är uppvuxen med!), kärleksfulla tårar över mina fina barn och varma tårar över mina föräldrar. Och samtidigt reflekterade jag över gråt. Varför i hela jävla världen skulle det vara en svaghet att gråta? Jag sparar reflektionerna till ett eget blogginlägg, men herregud vad jag känner mig stärkt av gråt! Är det därför det heter styrketårar, he he?

Sen torkade jag både tårar och snor och gick jag hem till vårt tillfälliga hem (renoveringen ni vet) och grät till de sista avsnitten av The Split på SVT. Som jag gillar den serien. Har ni sett?

Vilken vecka! Är oändligt tacksam över mitt liv med både hundar och tårar och känner mig som ett skolexempel på att det inte handlar om hur man har det utan hur man tar det. Hur som helst hoppas jag att ni har det finemang ni också.

Vill ni läsa fler veckorapporter hittar ni dem här: Veckans gott&blandat

Vi ses snart igen. Tills dess: heja heja er!
Varma kramar Malin Lundskog

Väldigt vackert, vader som läker och vaccin

Väldigt vackert är en bra sammanfattning på veckan. I alla fall som jag kommer ihåg den. Kolla bara in himlen! Alla fotona är från igår eftermiddag. Först gick jag en eftermiddagspromenad runt ön efter en regnskur och bara en stund senare kom månen och lyste upp under kvällsdoppet. Det där kvällsdoppet var kanske ett eftermiddagsdopp egentligen, men det blir ju mörkt ganska tidigt så det kändes som ett kvällsdopp.

väldigt vackert, knippla, bohuslän, röddeviga, Malin Lundskog, vatten — solnedgången på västsidan av Knippla

väldigt vackert, regnbåge, knippla, västkusten, badplats, Malin Lundskog — på andra sidan ön hittade jag regnbågen

väldigt vackert, regnbåge, himmel, knippla, västkusten, Malin Lundskog — hittade faktiskt en skatt också …
Min man kom med humrar i båt ungefär där regnbågen gick ned i vattnet!

väldigt vackert, månsken, mångata, kallbad, kalla bad, västkusten, bohuslän, knippla — Och i det här vackra tog jag ett kvällsdopp med en kompis.
Både månsken och kompisar är ju något väldigt vackert.

Tänk att jag får vara här. Med månar och solnedgångar och regnbågar. Vackert som livet självt och just igår tänkte jag mycket på det. Kanske för att det var allhelgona, kanske för att jag mötte alla de här himlarna på min lilla ö inom loppet av en timme.

Tog det väldigt vackert med den läkta gubbvaden

Kommer ni ihåg att jag ojade mig över min onda vad för ett tag sedan? Efter veckor av rehab på olika sätt så känns den riktigt riktig bra igen. Jag har till och med lufsat runt i löparspåren två gånger den här veckan och … det är något så satans vackert att få lov att känna kroppen. Känna den jobba, blir varm, svettig och flåsig av att jag rör mig. Herregud vad jag tycker om min kropp extra mycket då!

väldigt vackert, löpare, Malin Lundskog — tog det väldigt vackert när vi sprang runt i bergen igår, hundarna och jag …

Förresten, när jag skriver löparspår så är det inte just spår jag menar. Jag springer (förlåt, lufsar är nog ett mer korrekt uttryck i sammanhanget) gärna ute i bergen. Det tycker både jag och mina fyrbenta löparkompisar är mycket roligare.

Och så fick vi en dos vaccin till

Första vaccindosen grät jag när jag fick. För att det var så vackert allting. Så hoppfullt och fint att vi närmade oss möjligheten att ses igen allihop. Nu har jag nästan glömt av det där med pandemi (också vackert, att man kan glömma) och är glad att vi kom ihåg att vi kunde få vår fjärde dos nu, min man och jag. Check på den och även om känslorna kring vaccinet inte är så stormiga och leder till tacksamma tårar längre, så är det ändå himla fint att vi har möjligheten tycker jag.

I och för sig tror jag att jag är immun mot covid, för vad jag vet har jag inte haft det …

vaccin, covid, Malin Lundskog — fredagsmyset på vårdcentralen!

Gott & blandat från veckan som gick. Kom inte och snacka ner november alltså! Häromdagen skrev jag om att jag deltar i NaNoWriMo i år, så en stor del av veckan har jag ägnat åt att skriva. Ni kan läsa mer om hur jag deltar i national novel writing month efter mina egna regler här.

Hoppas att ni också har haft en vacker start på november och att månaden fortsätter på samma sätt. Berätta gärna vad ni gör i höstmörkret (älskar mörka kvällar, har jag sagt det? Tända ljus, mysa inne och slippa trängas med folk ute … )

Ses snart igen, här på bloggen och/eller på Torslanda bokmässa tjugosjätte november och/eller Frölunda bibliotek trettionde november!

Just det ja: vill ni läsa fler gott & blandat, som jag återkommer till här på bloggen varje söndag, så hittar ni länkar till dem här: Veckans gott & blandat

Kram så länge!
Malin Lundskog

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning

Kvinnohistorier som behöver berättas, skrivna som oskriva kvinnohistorier från dåtid till nutid – det där är ungefär vad insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier verkar för. Och vet ni vad? I veckan blev jag invald i styrelsen för stiftelsen. Inte konstigt att jag går runt och mallar mig va? Särskilt inte eftersom jag har varit med i en del av arbetet med vad stiftelsen ska ha för inriktning och hur vi ska få ihop allt med filmfonder, event och att sprida kvinnohistorier som behöver berättas.

kvinnohistorier, logga, styrelse, Malin Lundskog

Stiftelsen Kvinnohistorier är nystartad och styrelsen nyvald, men det här är förhoppningsvis något som jag får mängder med anledningar att återkomma till. Jag kommer att ansvara för eventen som går under namnet Kvinnohistorier förenar, för … det är väl just det de gör, historierna? Förenar.

Det känns hur som helst himla kul, eftersom jag vurmar för kvinnors välmående både genom mitt arbete som hälsocoach, podden Mitt perfekta liv och dessutom har ett hopp om att kunna belysa kvinnofrågor i mitt skönlitterära författarskap. (Hoppsan sa! Det där kan har varit första gången jag sa det högt och även om jag hoppas att jag som författare kan underhålla mina läsare, så hoppas jag också att lyfta frågor om sådant vi tror vi ska skämmas för. Som vi inte pratar om och som är tabu. Ja, som inkontinensen i min roman Mariannes mirakel till exempel.)

Veckans Gott&Blandat undrar vad fan Qatar håller på med

Apropå kvinnohistorier: Läste på SVT Nyheter om Damlandslaget som försvann. Alltså, när ska världen bojkotta detta fotbolls-VM? Jag älskar fotboll. Och stora mästerskap. Men visste ni att ett av argumenten Qatar hade med när de ansökte om att få vara värdland för fotbolls-VM var att de lovade att utveckla damfotbollen i landet. Och visst, när landet tilldelas VM bildade de för första gången ett damlandslag. Hurra?

Nej, verkligen inte hurra. Qatar har ingen nationell liga för damfotboll och damlandslaget (?) har inte spelat landskamp sedan 2014. Sådant har jag retat mig som på fan idag. Qatar är sötlakritsen i min gott&blandat-påse, en bit jag tycker man ska tänka till om. Göra om. Få att tänka om? Den gillar jag inte, men den finns där. Varsågoda, ni som vill ha … Det här är en kvinnohistoria vi behöver skriva om.

Cool belysning i Slottsskogen

Jamen, kolla här! Gick en sväng i Slottskogen i veckan, medan jag väntade på att klockan skulle slå bokklubbsdags. Och då gick jag förbi det här. Blev glad. Vad blir ni?

kvinnohistorier, cool belysning, Slottsskogen, Göteborg — Vem vill inte hoppa runt där inne?

Det här är alltså lite av det som har hänt eller jag har känt i veckan. Det har hänt mer. Självklart! Men hur kul är det för er att läsa vecka ut och vecka in om att vi drar ut på sjön för att kolla hummertinorna? Eller att jag tränar, hoppar runt på klipporna med hundarna, badar och skriver. Skriver och skriver och skriver. Just nu på en berättelse som kan bli min tredje roman. Som har gjort att jag idag har googlat på både ’färg, insatsledare, hjälm’ och ’smycken, andra världskriget’. Eller att jag gillar Springsteen och hans nyinspelning av gamla soullåtar?

Den här veckan har jag dessutom stängt en stor och betydelsefull dörr, men den dörren kräver sitt eget blogginlägg. Eller … jag kan säga så mycket som att jag har stängt medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Min stolthet. Vilken blandning ändå? Livet alltså! Gott & blandat.

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning är alltså titeln på mitt söndagsinlägg den här veckan på bloggen. Kom inte på förrän nu att jag glömde ta med det här med vintertid. Eller normaltid, som det ju också är. Vad skönt det var att gå upp imorse. Ljust! Och höstmörka kvällar tycker jag är jättemysigt, så den här tiden passar mig. Vad säger ni, vilken tid är bäst?

Oavsett tid: ni är bäst allihop! Bara så att ni vet …
Vill ni läsa fler söndagsinlägg av gott&blandat-karaktär så hittar ni dem här.

Tills vi ses igen: varma kramar från mig
Malin Lundskog

Vi plockade vilda ostron med Klemmings i Grebbestad

vi plockade vilda ostron i grebbestad, hemester, tips, utflykt, dimma — In i dimman …

Vi plockade vilda ostron i Grebbestad igår, Claes och jag. Och jag öppnade ostron för första gången i mitt liv. Det där öppnandet är något jag har en extrem utvecklingsmöjlighet inom, för min nivå är så låg, så låg … (undrar om jag inte vill låta Claes fortsätta vara förste ostronöppnare hemma hos oss dock). Men wow för en utflykt till Grebbestad med professionell guidning av Bengt Klemming på Brödernas Klemmings dykhjälp. Ett hett tips för er som gillar hav, värnar om miljö och det närodlade och som vill kanske vill lära er nytt om ostron. Ja, gillar ni ostron blir det ju liksom en extra krydda på en sådan här utflykt.

Ostron på vilda bankar

När jag skrev vilda ostron, menar jag att de inte är odlade. De svenska ostronen växer vilt längs en tre mil lång sträcka längs bohuskusten, med Grebbestad i mitten. Men! Bara för att de växer vilt betyder inte det att vi kan plocka dem hur vi vill. Oh no. De är fridlysta och historien kring artens överlevnad trots ett komplicerat fortplantningnssystem och andra ostronarters intrång i våra vatten fick vi oss också till livs. Visst är det kul att lära sig nytt och förstå samband?

För övrigt undrar jag om jag är den enda som inte visste att en ostronbank är en bank av ostron, inte massa ostron som sitter fast på en klippa?

Vi plockade vilda ostron med vattenkikare och håv

vi plockade vilda ostron, Rammstein, Klemming, — Klemmings båt

vi plockade vilda ostron, dimma, grebbestad, Bohuslän — havet är vackert i alla väder, eller hur?

, evert taube, Bohuslän, grebbestad — Här hängde tydligen Evert en del. Innan han blev inrodd till Grebbestad av rodderskor (jo jo, starka kvinnor!)

Efter en båttur in i dimman förbi huset där Evert Taube hängde när han var i Grebbestad (jag älskar gamla Taube-visor och blev besviken på berättelse om att han – också – var en skitgubbe mot kvinnorna, men det återkommer jag till i annat inlägg) hamnade vi på en perfekt plats för ostronplockning. En stenstrand, en västsida och massa krossade ostronskal från måsarnas måltider på klipporna.

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, havet — Jag och min vattenkikare

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, Klemmings, Bohuslän, vattenkikare — Claes håvar in ostron

tad, Malin Lundskog, Claes Lundskog, Bohuslän, Klemmings — harrejaddrar vad vi plockade ostron!

Sen hoppade vi i, med vadarbrallorna på, en vattenkikare i ena handen och en håv i den andra och harrejaddrar vad ostron vi plockade. Vi fyllde våra korgar fortare än kvickt genom att hitta ostron, peta in dem i håven med foten och sen gjorde vi det om och om igen. Tills det var dags att sortera. De små åkte i vattnet igen, de som var lagom stora åt vi mängde av och några av de riktigt stora stilla havs-ostronen har vi med hem för att lägga på grillen. Det berättar jag också om senare, nu tillbaka till de råa ostronen. För de är (just nu) mina favoriter.

vi plockade vilda ostron, Claes, Bohuslän, Klemmings

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, västkusten, Grebbestad — ut o njut!

vi plockade vilda ostron, sjöpung, Grebbestad, Bohuslän — vi hittade även en av framtidens delikatesser: en sjöpung. Ser ni den?
Har testat sjöpungstonic, funkar finemang!

Jag lärde mig (hyfsat) att öppna ostron

Vi fick lära oss att öppna dem och som sagt: fan vad jag tyckte det var svårt! Men skam den som ger sig och så vidare …

vi plockade vilda ostron, öppna ostron, ostronkniv, Grebbestad, Claes, Klemmings, Bohuslän — full koncentration när man lär sig ett nytt sätt att öppna ostron

vi plockade vilda ostron, Bohuslän, Malin Lundskog, Grebbestad, öppna ostron — mitt livs första egenhändigt öppnade ostron!

Och sen åt vi. Oj, vad vi åt! Och visst är utomhus bästa matplatsen? Rätt upp och ner stod vi där vid stranden och öppnade, testade olika ’pålägg’ på ostronen och drack bubbel. I dimman. Underbart! Och gott. Jag tror naturella är min favorit eventuellt med en droppe citron på. Kan bero på att jag gillar hav kanske? Annars var rosa vinäger en nyhet för mig, det var också supergott på. Okej, tabasco är också gott. O vinäger med hackad rödlök. Och ..? Vad brukar ni ha på era ostron, ni som brukar ha något?

Rammstein i Grebbestad

Ser ni vad båten vi var ute med heter? Bengts brorsa är tydligen ett stort Rammstein-fan, så när han ritade båten fick båttypen namnet Rammstein. Ni som kan er tyska metal känner kanske igen typsnittet också? Hur som helst har de fått godkänt av musikerna själva att använda namnet på och typsnittet. Ni fattar vad båten jag en dag ska rita kommer att heta, va? Okej, jag kommer förmodligen aldrig att rita en båt, men om … Ni som inte kan gissa, kan hitta ledtrådar här.

Vi hittade en ölbar och åt världsgo middag på Telegrafen

Ostron-weekenden var min födelsedagspresent till Claes och det hade ju varit liiite tråkigt att åka hem när vi ändå hade tagit oss från ön, lämnat hundarna till våra hundpassande barn och dessutom druckit bubbel. Så vi lämpade av våra minimala packning på hotellet på Grebbestadfjorden som är ett stort campingområde. Och sen drog vi ut på stan. Eller byn?

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, fiskebåtar, Bohuslän

Hur som, Grebbestad är större än Knippla och eftersom vi hade någon timma kvar innan vårt bokade bord på Telegrafen stod dukat, strosade vi runt i Grebbestad och hittade The Tap Station. Coolt ställe med fyrtio olika hantverksöl på kran, där vi fick provsmaka ölen innan vi bestämde oss. Ja, men ni fattar ju själva: fyrtio sorter! Personalen var så himla trevlig, hade bra koll på ölen (även killen som bara hade jobbat en dag) och bidrog så självklart till den familjära stämningen.

vi plockade vilda ostron, hantverksöl, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog, the Tap Station, — snygg griffeltavla, eller hur?

The tap station, Malin Lundskog, hantverksöl, Grebbestad — tryck på väggarna, så att man inte glömmer var man är …

The Tap Station är verkligen värt ett besök om ni är i eller i närheten av Grebbestad. Särskilt om ni gillar öl förstås, men också för den väldigt hemtrevliga inredningen och för att ägaren ganska nyligen har öppnat stället och strävar efter att ha öppet året runt. Hoppas att det lyckas! Det inspirerar ju oss i vårt återuppbyggande av den nedbrunna Den Glade Knoden.

Middag i Grebbestad

vi plockade vilda ostron, restaurang Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän — Kommer ni ihåg telefonkatalogerna?
Så här ser pärmen till menyerna ut på restaurang Telegrafen

Och till sist åt vi middag. På restaurang Telegrafen, som lyckades ha fullsatt. I slutet av oktober. I lilla Grebbestad. Ytterligare ett ställe som var väl värt besöket. Sedan vi själva öppnade krog ser jag på restaurangbesök på ett lite annat sätt. Beundrar smarta lösningar i inredningen, väl utnyttjade ytor och självklart också myset, servicen och smakerna. Men det där sista är kanske inte nytt sedan jag själv blev krögare.

Telegrafen, Grebbestad, ostron — förrätt med gratinerade ostron

Förrätt: ostron från Klemmings ostronbankar. Nu testade vi dels råa och dels gratinerade med pestosmör på. Gott både och, men råa. Jag säger bara det. Råa! Till varmrätt fick vi dagens fångst som var så god att jag glömde fota den, men vidunderligt tillagad havskatt med krämig sås på en musselbuljong, uppmixad med dill, rotfruktsfräs och potatis till. Och en dessert på det. En chokladdessert från himlen eller nåt.

vi plockade vilda ostron, dessert, Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog — alltså … jag dreglar fortfarande!

Igår plockade vi vilda ostron i Grebbestad och idag är vi tillbaka på Knippla igen. Jag tycker verkligen om korta utflykter, där naturen får vara med på ett stort hörn och där jag lär mig något. Och jag tycker verkligen om att komma hem igen, även om hem just nu inte är hem eftersom vi har flyttat hemifrån. Men ni fattar grejen …

En eloge till dig som har orkat läsa hela blogginlägget. Om du inte har det, utan landar här i slutet så är den korta sammanfattningen av hela inlägget att ostron är gott. Typ …

Ses snart igen, tills dess: massa varma kramar Malin Lundskog

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, vadarbyxor, Malin Lundskog, Bohuslän — skepp ohoj!

Bänkar på Knippla och andra ställen

Bänkar alltså. Vet ni, när vi flyttade till Knippla undrade jag varför i hela världen det fanns så många bänkar här på ön. Överallt stod de, när det finns klipphällar att sitta på. Varför denna vurm för bänkar?

Men så småningom insåg jag att bänkarna inte bara är utslängda på måfå, utan de står på väl valda ställen. Oftast precis exakt där utsikten är som vackrast.

Och sen dog Björn Natthiko Lindeblad och min fascination över bänkar och deras betydelse växte. Ja, ni känner säkert till hans önskan om att vi ska joina BNL-gerillan och sätta upp en bänk för alla på en plats vi tycker om? Så fint. Den enda bänken jag har satt upp är utanför vårt hus, men ni är alla välkomna att sitta där. Utsikten är inte något att skryta med och den stor på norrsidan där det kan blåsa för jävla kallt, men sittbrädan är hemburen med kärlek och en del muskelkraft från en av vikarna på Knipplas västsida.

bänkar på Knippla, bänk, drivved, ejder, betongejder, västkusten, bohuslän — Min bänk byggd av drivved. Betongejdern har Claes och vår ö-kompis Gerhard gjutit och målat.

En go plats att sitta på

Visst kan man sitta på klippor och njuta av både utsikten och livet. Men bänkar ändå. Jag har verkligen ändrat mig. Bänkarna står där och välkomnar till reflektion, återhämtning och väldigt ofta till en vidunderlig utsikt.

bänkar på Knippla, Röddeviga, solnedgång, västkusten, — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar på Knippla, springer spaniel, västkusten, första parkett — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar, Kullaberg, vandring, utsikt — den här bänken stod och väntade på oss när jag vandrade i Kullaberg med två kompisar förra året

Och det är inte bara i vackert väder som det är vackert att titta på utsikten från bänkarna på Knippla (och andra ställen). Kolla här:

bänkar på Knippla, västkusten, springer spaniel, dimma — Jepp, Brorsan igen. Han gillar också bänkar!

bänkar på Knippla, västkusten, utegymmet, springer spaniel — det vilsamma med två hundar och en gubbe på en bänk i dimman …

Ju mer jag skriver om bänkar, desto mer undrar jag om det finns något tillfälle då det inte är najs att ha en bänk till hands? Det är så mycket kärlek och omtanke i var bänkar är utplacerade, tycker ni inte? Det är ju inte bara här utan all över allt. Ja ni vet, där det till exempel står bänkar i backar, som man kan tänka sig att de som har med mod i barm än kraft i benen kan behöva sitta och vila. Jag kanske är extra känslosam idag, men … visst är det fint?

Eller som den här bänken som jag gick förbi i Slottskogen för ett tag sedan. Way to go Göteborgs Stad!

pratbänken, slottskogen, Göteborg — Hur fint?

bänkar , Slottskogen, Göteborg, pratbänk — en bänk som matchar hösten, men säkert är lika fin i alla väder …

Bänkar är utmärkta träningsredskap

Varje vecka tränar vi tillsammans utomhus här på Knippla. Då är bänkar superbra att använda för att kliva upp på och ner från, köra dips mot och göra armhävningar på för den som inte orkar göra dem på marken. Och massa annat förstås, bara att fråga om ni vill ha tips på bänkträning.

bänkar på Knippla, västkusten, hwidering, videringen, dips, träning, utsikt — dips med utsikt!

BNL-gerillan

Ja, så var det ju det här med Björn Natthiko Lindeblad och BNL-gerillan. För ett tag sedan var jag ute och gick en del av skärgårdsleden på Hönö (min dagsvandring längs hela Skärgårdsleden kan ni läsa mer om här) och då hittade jag den här bänken:

bänkar på knippla, hönö, bnl-gerillan, västkusten, utsikt — Till minne av Björn Natthiko Lindeblad med världens mest vidunderliga utsikt: havet!

När jag gick närmare såg jag vad som stod på skylten och när jag kom hem läste jag i lokalbladet Torslanda-Öckerötidningen om den här bänken som är byggd av material från ett båtvrak och som auktionerades ut till förmån för ALS hjärnfonden. Jag sa ju att det fint i bänkarnas värld! Vill ni läsa mer om den här bänken för ni det här

Och den goa platsen att pussas på

bänkarna på knippla, västkusten, springer spaniels, puss — hundhångel på en av bänkarna på Knippla.
(he he, ni ser att jag försöker vara med va? )

Ja, jag tycker mycket om bänkar av många olika anledningar och på många olika ställen. Hur är det med er, har ni någon favoritbänk i världen? Eller saknar ni rent av en bänk någonstans? Berätta!

Jag hittade en härlig bänk när jag gick en långrunda på Hisingen med en kompis. Jag skrev om promenaden (eller var det en vandring?) här, och där finns en bild på bänken. Kolla in.

Vi ses snart igen, hörni!
Tills dess: KRAMAR i massor från Malin Lundskog

Cirkus i huset, Claes kalas och Champagnens dag

Cirkus i huset är det egentligen var och varannan dag. Alltså. Man kan tycka att två vuxna människor ska kunna ha det städat och rent omkring sig och ha ordning på sina saker. Särskilt när en av dem inte vill ha så många saker (jag). Men … icke! Inte vi.

Sedan min utmattning för en herrans massa år sedan då jag blev väldigt vältränad inom disciplinen ”släpp kontrollen” har det bara gått utför. Eller. Är det egentligen uppåt?

cirkus i huset, ö-liv, Knippla, renovering — cirkus i huset. Och utanför när en container för skulle snirkla sig runt de smala gatorna på ön hem till oss.
Och blev tvungen att backa.
Veckans pulshöjare!

Hur som helst så är det ingen regelbunden städning hos oss. Inget regelbundet tvättande eller var sak på sin plats, eftersom vi (okej, kanske bara jag) tänker att allt ordnar sig. Innan barnen flyttade hemifrån trodde jag att det var de som var röriga. Som stökade ner och inte hade koll på skor, kläder, träningsväskor, nycklar (ärligt! Fattar ni lättnaden när vi skaffade kodlås till dörren till vårt hus i Askim där vi bodde tidigare?).

Men guess what? Det visade sig vara jag som var den röriga! Eller så är det jag när jag äntligen kunde släppa kontrollen då de flyttade ut? När jag inte behövde låtsas vara den ordningssamma mamman längre, eller nåt.

Lägg därtill två hundar som gärna lever rövare och som dessutom har en himla massa päls och inte alltid avtorkade tassar när de rumlar in i huset efter promenaderna. Tur att de flesta promenader tas på klippor och inte i geggiga skogar, det säger jag bara.

cirkus i huset, springer spaniels, knippla, hundpromenad — håriga, inte så geggiga och alldeles vansinnigt goa är de. Våra springer spaniels Brorsan och Jackson.

cirkus i huset, springer spaniel, öliv, Knippla, västkusten, Bohuslän, ljung — Jackson samlar pinnar i pälsen …

Vi har flyttat hemifrån

Ja, det här var en lång inledning till första delen av rubriken cirkus i huset, för nu har vi kört cirkus på riktigt. Packat ihop allt. Rensat. Igen. Herregud, det var ju bara drygt två år sedan vi flyttade in. Japp! Vi har tagit vårt pick och pack och flyttat ut. För nu ska cirkushuset renoveras. Vi har bott in oss, känt var det blir som mest rörigt, vad vi behöver fixa till och dessutom har vi sedan dagen då vi tittade på huset sommaren 2020 längtat efter en veranda. Nu händer det!

Knippla, bohuslän, göteborgs skärgård, öliv, havet, västkusten — Här är den. Ön. Knippla!

Vi bor fortfarande kvar på Knippla, ön som har öppnat sitt hjärta för mig och som det just nu känns som att jag aldrig vill lämna. Ungefär tre hus nedanför vårt cirkushus har vi fått hyra ett hus. Lite av ett äventyr det också ju. Bara en sådan sak som att förstå var belysningen och kastrullerna finns …

Men vet ni: även om jag aldrig gillade att gå på cirkus när jag var liten, så tycker jag väldigt mycket om vår kaosiga cirkus och väljer inte bort den för allt smör i Småland. Men det ska bli otrolig kul med en renoverad cirkus! Återkommer till den längre fram.

Claes kalas

Jo, han fyllde år i måndags. Min man. Jag vet inte hur det är för er, men jag tycker att sången och kaffebrickan på morgonen är det viktigaste av allt på hela födelsedagen. Det är då jag är som bäst, både när jag firar någon annan eller när jag blir firad (nu snackar vi sova räv-expert).

En av de bästa grejerna med att ha en man som fyller år och inte önskar sig något, inte behöver fler saker (hallå! det räcker med prylar i vår cirkus) är att jag kan välja present som jag också blir glad över. Som den här: vi ska plocka ostron. I Grebbestad.

Vi gillar ostron båda två och min man är ju killen som står för ostronöppnandet och matlagningen här hemma samt på Den Glade Knoden, krogen som brann ner, så nu ska han få lära sig ännu mer. Och jag får haka på! Hur är det med er, gillar ni ostron?

Förresten, en annan av de bästa grejerna med att ha en man som fyller och som inte vill ha så stort ståhej omkring sig är att ha vuxna barn som kommer ut till ön och överraskar med medhavd matsäck. Ja, Claes otippade och oplanerade kalas blev sådär härligt kärleksfullt och fint.

Champagne funkar till både hummer och ostron

Vet du vad den här kaxiga öbon sa när hon fick veta att det var champagnens dag i fredags? Jo, hon drog till med ett ”då får vi väl dra ut och skaffa hummer till skumpan!” Ja, sen drog vi på oss flytoverallerna och hoppade ombord för att dra ut till våra hummertinor. Och voilà!

cirkus i huset, hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, champagnens dag — finfin hummer till champagnen, eller hur?

Ja, sen hoppade vi iland och hämtade champagne och fredagscirkusen var fulländad och jag är så innerligt och ypperligt tacksam över att leva just det här livet. Med hav och humrar, med håriga hundar och vuxna barn mitt i en cirkus som jag tror kallas livet.

cirkus i huset, champagnens dag, bubbel, Knippla, öliv, elmoppe, flakmoppe, lastmoppe — champagnen och annat bubbel fick åka vrålåk från cirkushuset till det vi hyr nu.

Veckans gott och blandat från mitten av oktober är härmed kommet till slutet. Resten av sånt som händer behåller jag antingen för mig själv, berättar om i den återuppståndna podden Mitt perfekta liv! eller delar med er på Instagram.

Vi ses snart igen, nästa söndag har jag plockat ostron, fortsatt skriva på min roman som utspelar sig här på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän och … ja. Vem vet? Det är ju det som är så spännande med livet. Man vet aldrig.

Här hittar ni fler söndagsinlägg i gott&blandat-stil

Tills nästa gång:
Varma kramar från Malin Lundskog