ö-liv

Veckans gott och blandat i början av september

Veckans gott och blandat är en ny kategori här på bloggen. Jamen, varför inte tänker jag. Om inte annat för min egen skull. Som en dagbok i veckoformat, typ. Kort format. När jag skriver det här är det söndagen den elfte september. Valdag i Sverige. Träningsdag. Och, har det visat sig, en perfekt dag för makrillfiske.

Psst. Längst ned i det här inlägget länkar jag till gottochblandat-inläggen jag skriver framöver, för er som vill hänga med på dem.

Min första veckans gott och blandat

Den här veckan har jag äntligen varit på humör för träning och inte bara motion. Det var ett tag sedan sist och har massa anledningar, som bränder, bröllop och värmebölja till exempel. För dig som vill läsa mer om träning och motion har jag en uppsjö inlägg här.

veckans gott och blandat, träning — i måndags körde jag ett köttapå-pass på Knipplas finfina utegym

När vi ändå pratar träning, så drog vi äntligen igång träningen i parken här på ön igen, efter uppehåll på grund av bränder, bröllop (känner ni igen?) och dessutom resa till Fårö (återkommer om den). Varje söndag kl 10, förutom när vi inte kör då he he, peppar jag öbor och andra härliga människor. Som idag.

veckans gott och blandat, träning, Knippla, Malin Lundskog — Och ibland är vi tjugofem, ibland fem. Oavsett är vi alltid goa och glada!

Dessutom har jag sprungit med hundarna, men min lille galna Jackson lägger fälleben på mig mest hela tiden, så vi får se hur det kommer att gå med fortsatt springa med hund-löpning … I padelhallen på Hönö däremot är hundarna inte med. Dit drog jag i fredags och spelade lunchpadel. Herregud, så roligt.

Och roligast av allt är nog ändå att jag har varit så tillfreds under veckorna utan träning. Njutit av livet minst lika mycket som den här veckan och låtit mig själv vara i fred. Ni ska veta att det inte alltid har varit så … Men no more dåligt samvete, som Viktoria och jag har pratat massor om i vår podd Min perfekta kropp (den återkommer snart, i något ny tappning. Tror vi …).

Poddar och dåliga samveten

Apropå poddar: i veckan spelade vi ääääääntligen in vårt trettiosjätteavsnitt, Cilla och jag. Av podden Skriverier med Malin och Cilla och ja. Det avsnittet blir en resa. Släpps fredagen den 16 september. Så här glada var vi över att äntligen ses, även om vi sågs online:

Veckans Gott och blandat, podd, Skriverier med Malin och Cilla, författare — Ser ni hur stolt hon ser ut, Cilla? Med all rätt! Hon berättar här om att hennes andra spänningsroman är klar!

Apropå avskaffande av det dåliga samvetet: i torsdags coachade jag de fenomenala kvinnorna i mitt medlemsprogram GLAD FRi STARK. Där pratar vi också mycket om dåligt samvete. Om att vi belastar oss med måsten och borden som kanske inte alls är måste. Eller borde. Gruppträffarna i GLAD FRi STARK är på riktigt en av mina favoritstunder varje vecka. Vissa veckor är det extra favorit-aktigt. Som den här veckan.

glad fri stark, hälsa, Malin Lundskog, författare — tacksam för gemenskapen med kvinnorna på andra sidan skärmen

Redigering, redigering, redigering

Som jag redigerar. Varenda dag. Massor. Det säger förmodligen en hel del om hur kasst mitt manus var från början, när jag nu behöver lägga sanslöst mycket tid på det här. Men vet ni: det är så himla kul! Nästa vecka ska jag bli klar. Med den här redigeringsrundan alltså. Det lär bli fler …

veckans gott och blandat, Malin Lundskog, författare, redigering — Morgon, middag, kväll, inne, ute och på färjan. Jag redigerar överallt! Hela tiden.

Jag är företagare också ja

Jomenvisst, jag är företagare. Jag skriver, tränar och coachar i mitt bolag. Och jag driver (drev? Kommer att driva?) restaurang. Som företagare. I onsdags var jag på nätverksfruksot med Öckerö Företagarförening och Öckerö besöksnäring. Vet ni jag var riktigt nervös för att gå (även om jag cyklade) dit. Eftersom det här var första mötet efter sommaren, kunde jag redan på förhand räkna ut att alla skulle ställa frågor om Den Glade Knoden. Om branden. Om Knippla. Det gjorde de. Och jag berättade det lilla jag vet. Men det som sig mig och som också är anledningen till att jag tar med det mötet i den veckodagboken är att alla som frågar låter sorgsna. Men vi som driver (drev? Kommer att driva?) Knoden, vi har sörjt klart. Nu blickar vi framåt.

transport av cykel under tranportcyklingen till Öckerö Företagarförenings nätverksfruksot.

Födelsdagsbrunchen och -minigolfen

Vår yngste son, av två, fyllde år i går. Tjugofyra. Honom firade vi med sviiiiingo brunch på Lavette, inne i Göteborg. Kanske testade vi en del drinkar där också, men det är väl inget man skriver om på en blogg? Att man dricker drinkar mitt på ljusan dag, menar jag. Hur som helst: Gå dit!

brunch, Göteborg, födelsedag — Inte bara gott, utan väldans trevlig personal på Lavette också. Nästan som hos oss på Knoden, he he

Mätta och belåtna tog vi oss till Allén minigolfbana. Visst är det kul med minigolf? Särskilt när man inte hamnar sist … Och särskilt när de gör en bana fylld med referenser till Kal, Ada, bokmässan och Kurt Olsson. Bland annat.

Veckans gott och blandat, minigolf, kosksräck, Göteborg — kommer ni ihåg koskräcksfrågan?

Och livet på ön, med hundar, man och hela havet

Jamen, det är väl klart att jag har hängt på ön. Det är ju det jag gör. Nästan jämt. Det här har vi gjort den här veckan:

veckans gott och blandat, Knippla, västkusten, utsikt — här stod jag och kände den där första småkyliga, friska, klara, underbara hösten i vinden.

Jackson, som aldrig slutar bada
lyxiga utsikten i morse
först röstade vi, sen fiskade vi makrill

Nu är jag mätt och belåten (igen), efter en middag på stekt , egenfångad makrill. Och valvakan har bara börjat.

Veckans gott och blandat är slut

Även om mitt liv kan verka spretigt så ser jag en röd tråd och den handlar om hav, kreativitet och livsnjuteri, oavsett om det är jobb eller fritid. När jag skriver det här inser jag hur oändligt mycket man gör under vecka. Inte konstigt att man är trött mellan varven? Hur det går med valvakandet återstår att se, men man undrar ju: hur ska vi ha det i Sverige egentligen?

Ses snart igen?
Tills dess: heja heja och varma kramar

Malin Lundskog

Här hittar ni fler inlägg om veckan som varit:

9. Väldigt vackert, vader som läker och vaccin
8. Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning
7. Cirkus i huset, Claes kalas och champagnens dag
6. Hösttecken, hundar och hopp om framtiden
5. Mindfulness, manus och mysiga tröjor
4. Hösten kom med hummer hälta och härliga bad
3. Bokmässa, burar och barndomsvänner
2. Tomater, träning och tacksamhet

Ett ja till kärleken och tidernas bröllopsfest

Ett ja till kärleken, till varandra och till hela livet. Ofattbart på så många sätt (hur kan jag ha så vuxna barn till exempel?). Och ändå inte. Min äldste son har gift sig och världen har blivit en fru Lundskog rikare. En alldeles, alldeles underbar en. De är underbara var och en för sig, Albin och Vendela, men tillsammans? Alltså wowowowowowow! Tillsammans är de två helt fenomenala och det är precis så det ska vara.

Ett ja till kärleken

Tänk att ett så kort ord som ja kan innehålla så mycket. Innebära så mycket. Locka fram så oändligt många glädjetårar. Visst är det vackert? Och ömtåligt på samma gång. Ungefär ganska exakt som livet självt.

Men nog om mina filosofier om ordets betydelse, häng med på en bröllopsbonanza i bildform istället. Hoppas de säger mer än mina ord, de här bilderna. Eller, det gör de. För jag har inga ord för hur ofantligt härligt det är att se sina barn så lyckliga, älskade och in i hoppsan glada. Jag har inte heller några ord för hur sanlöst kul det var att de dessutom bjöd upp till tidernas fest här på Knippla. I precis rättan tid. Tre dagar efter branden grät vi igen. Av glädje och tacksamhet.

Scott Sheeran (Ed´s brorsa) laddad o klar
MIna svärföräldrar får skjuts till vigseln
jag guidade gästerna till vigseln
som det flaggades!
en blivande svärmor på g
min fina mamma
om utsikterna var goda?
Utsiken från bröllopet till Marstrand
min pojk! På väg att bli gift
Här kommer hon!
I väntan på bruden
hur vackert?
sagolikt, eller hur?
underbart gäng
Brorsan levererade ring!
De sa JA!
Med vinden i slöjan
Albin och Vendela
bäst är vad de är
Tack o hej?
min coola lastmoppe i bröllopsutstyrsel
här kommer de!
brudbuketten
min store kille, hans fru, min lille killes flickvän o min lille kille
sicket kalas de bjöd på
min man, jag (som hade slarvat bort mina vanliga glasögon he he) och lillebros Jacob

Känslostormarnas vecka

Bröllopet som gjorde mig till svärmor (snälla nån, kan vi bara sluta att belasta det ordet med elakheter och bittra budskap?) ägde rum här på Knippla. Tre dagar efter branden (den kan du läsa mer om här). Ja, ni fattar? Sorgen efter restaurangen, Sveriges minsta och bästa Coop och en naturlig mötesplats hade inte hunnit att lägga sig. Tröttheten efter släckningsarbetet var inte utvilat. Alltså: känslostormarna den veckan hade orkanstyrka. minst. Tajmingen kunde inte vara bättre! Jag menar, vad är finare än ett ja till kärleken egentligen? Och det är kontrasterna som gör livet om ni frågar mig.

Fler bröllop åt folket! Mer kärlek och fler JA till glädjen och kärleken. Yes, man! Men, för jösse namn: de måste inte föregås av bränder. Inte alls!

Fotona har min pappa, Lasse Andersson, tagit. Och det kan hända att jag kommer tillbaka till det här med kärlek och vuxna barn. Om ni vill det? Bloggen är under ständig utveckling och just nu lutar jag åt att dela med mig mer av det är som är mitt liv. Inte bara min kompetens. Vad säger ni om det?

Det brinner på Knippla

”Det brinner här nere”, sa Oscar, en av delägarna, när han ringde mig från vår restaurang igår. Jag hojade ner till Den Glade Knoden utan någon större oro. Har ju inte fått något officiellt larm (kommer ni ihåg att jag är stolt medlem av Knipplas räddningsvärn?), så hur allvarligt kunde det vara?

När jag kom ner (efter ungefär en minut, eftersom allt här på ön är så nära) rök det hysteriskt ur restaurangens skorsten. Bara det fick pulsen att stiga. Sedan såg jag bortom Knoden. Mot lägenheterna de renoverar. Som ingen har flyttat in i än. Tack. Och. Lov.

Mellan vår krog och lägenheterna ligger Sveriges minsta och bästa Coop. Det brann. Där också. I butiken som är navet här. Inte bara för mathandlingen, utan för det sociala livet.

När det brann hann jag ju inte fota, men så här ser det ut nu där det var lägenheter på gång igår.

Jävlar vad det brann!

Det brinner

Och någongång i den här vevan kom larmet på min telefon. ”Stor brand på osv.” Jag behövde inte läsa mer. Jag visste redan. Slängde mig in på vår brandstation tillsammans med mina kollegor och sedan vet jag inte hur det gick till, men hux flux stod jag där i full brandmundering och skickade bort människor som stod i vägen, körde fram vagnar med slangar som drar upp vatten till vattenslangarna och gjorde mitt bästa tillsammans med mina värnet-kollegor och andra öbor.

Vattenslangarna! Stora. Astunga. Med tryck från helvetet. Jag ångrade inte ett enda träningspass när jag stod där tillsammans med de andra och sprutade vatten. Och mera vatten. Och ännu mera vatten. Men branden fortsatte.

Jag har på riktigt aldrig någonsin varit så slut. Inte ens efter mitt värsta träningspass evvvvvvver. Även om fina öbor kom med vatten har jag haft kramp i vaderna i natt …

Efter något som kändes som en evighet, men var ungefär femton-tjugo minuter kom räddningstjänsten från Öckerö. De som kan. På riktigt. Och sen kom de från Lindome, Mölndal, Lerum och Stor-Göteborg. Med stegbilar. Och branden fortsatte. Och jag kan ha fel på brandstationsorter, men jag har för mig att det var så. Kanske att Torslanda ska till också? Ber om ursäkt till er som kan detaljerna. Till er andra: det var många gäng involverade i släckningsarbetet. Tillsammans är så jädra bra!

Nej, vi möblerar inte om på Den Glade Knoden. Det gjorde räddningstjänsten åt oss …

TV, tidningar och radio

Här kan ni höra vad jag säger i P4 Göteborg om natten. Och branden.

Och här pratar jag i GPTV om branden och den fina feelingen på Knippla, när det känns för jävligt.

Här pratar Anna, min fina vän och Knoden-kollega om förödelsen.

Tillsammans är vi starka

Ni vet det där med att vi orkar mer än vi tror? Jädrar vad starka vi var. Särskilt tillsammans. Men när jag såg lågorna slå upp inne på min restaurang, då brast det för mig. Tårarna kom på insidan masken. Och jag gav upp. Det får man när man är värnare. Och även om jag just i den stunden kände mig riktigt svag och som en svikare, så tror jag att det var bästa beslutet. För både mig och de andra. Inte hade jag gjort någon nytta utan kraft i arm och mod i barm?

Så jag gick hem. Ensam. I natten. Ute i trädgården slängde jag av mig utrustningen. Ledsen och ändå så in i hoppsan tacksam över det vi åstadkom. Tillsammans.

igår en blomsterspaljé, idag upphängningsanordning för rökkontaminerade kläder …

Att det brinner på Knippla är inget hinder för att känna hopp. Idag är det dagen efter och vi gråter tillsammans här på ön. Ger varandra värme, omtanke och sprider ett riktigt gôtt jävlaranamma omkring oss. Vi bryter ihop. Och kommer igen. Tillsammans!

Spela boule är väl inget för oss. Eller?

Spela boule är väl inget för oss? Ungefär så sa vi, särskilt jag, när vi gick förbi boulebanan här på Knippla för första gången. Nyutflyttade. Två 50-plussare på nya äventyr, med boende på rivningskontrakt, utan ansvar för barn och med en känsla av enorm frihet. Och i den friheten ingick inte något som jag trodde var ”för gamlingar”.

Som om frihet inte är något för gamlingar? Vad nu ens gamling är? Men just nu släpper vi mitt dömande om olika åldrar. Det jag vill säga är att boule är så kul! Boule är något för oss. Och så stort här på ön.

Alla spelar boule

Här på Knippla spelar vi dam-cuper, herr-cuper, mixed-cuper och seriespel och säkert något annat också, som jag inte har förstått. Och många av öborna är sanslöst duktiga!

Vissa tar det som vi, som en lek. Andra på fullt allvar. Och mest av allt: Alla tar det som en härlig social grej. Socialt är kul. Och gör gott för själen. Boulen gör dessutom mer gott än jag trodde för huvudet. Vilket fokus man behöver ha för att spela bra, tänka rätt och träffa rätt. Rena hälsokuren, dessutom med massa frisk luft.

Just det där med fokus blev väldigt tydligt i lördags förmiddag när vi spelade seriematch. Kanske inte skulle ha väntat med frukosten till efter matchen ändå? Min man, Claes, en av våra söner, Albin, och jag spelade tidernas längsta match. Wibledonfinalen 1985, släng dig i väggen. Eller. Typ i alla fall. Sådär ungefär tre timmar tror jag vi höll på.

spela boule, spela boule är väl inget för oss, Knippla, västkusten — fokus!!!

Ja, fråga gärna vilka som vann, he he …

Visst är en av de fina grejerna med livet att upptäcka nya grejer? Göra sig av med gamla sanningar. Testa nytt, tänka om och vidga sina vyer. Jag trodde verkligen aldrig att jag någonsin skulle tycka att något så långsamt som boule skulle locka mig. Aldrig. Men, här är vi nu.

Kort och gott: spela boule är visst något för oss. Är det något för er?

Vad ni än tycker om boule, vi ses snart igen.
Massa kramar Malin Lundskog

Mer om mitt liv på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän hittar ni här: mer om livet på Knippla och dessutom finns ju öns turistsajt här

Ritualer, rutiner och gamla vanor

Ritualer, rutiner och gamla vanor gick jag och filosoferade över här på ön i morse. Det började med att jag planerade och filmade för ett instagraminlägg när jag började undra vad jag höll på med. Vilket syfte skulle filmen ha? Ja, sedan kom tankarna. Sådär som de ofta gör när man är utomhus, rör sig och har tid att tänka.

Ritualer, rutiner, bada, Bohuslän, utsikt, västkusten, Malin Lundskog — ritualer, lika storslagna som naturen?

Jag började tänka på vad skillnaden mellan rutiner och ritualer är och om vanor är samma sak som rutiner. Och hur ofta jag struntar i ritualen och går direkt på grejen jag ska göra. Utan att passera gå. Jag tror inte att jag är ensam om att glömma av det fina med en ritual. Hur värdefull handlingen blir när vi gör en ritual kring den.

Mina morgondopp kan vara både ritual och rutin

Såhär: Jag har en rutin av att bada utomhus nästan, nästan varje morgon. Rutinen är så införlivad i min och hundarnas morgonpromenad att man nog skulle kunna kalla det vana, men … Nah. Badet är en rutin. Jag behöver ju medvetet fatta ett beslut om jag ska bada eller inte. Det händer inte bara sådär, så som vanor gör. Okej, skillnaden kanske är hårfin, men den är där.

Ritualer, rutiner, Bohuslän, Knippla — Där inne har du min ö. Knippla.

Badet genomför jag för att jag njuter av det. För att jag mår gott av det. För att det gör livet gott. Men de gånger jag tänker på badet som en ritual, då blir det tamejtusan ännu goare! Ännu mer njutbart. Och jag älskar livet just där och då ännu mer. Jag älskar mig själv mer, eftersom jag blir medveten om att jag faktiskt bjuder mig själv på en stund. Utomhus. I naturen. Som bara är för mig. Jamen, alltså. Det blir högtidligt. Stort!

Det stora med ritualer

Skillnaden som gör ritualen stor och rutinen bara rutinartad är min inställning till det jag gör. När jag även låter resan bli mödan värd. Då jag är medveten om att jag tar av mig kläderna, lägger fram tvålen, hur klippan känns under mina fötter, mina andetag när jag kliver ned i vattnet eller den salta smaken på mina läppar efter att jag har doppat huvudet. Då är det en ritual. Jag ser vikten av varje steg. Eller ser och ser. Kanske snarare känner?

Egentligen kan jag alltså göra på exakt samma sätt när jag badar, men ena gången är det en ritual och andra en rutin. Är ni med? En ritual är laddad med mening, en rutin är inte lika meningsfull även om jag alltså gör precis samma sak. I samma ordning. På samma sätt.

Malin Lundskog, bada, havet, Knippla — En gammal vana är inget att rynka på näsan åt …

Sen kan det hända att jag badar av gammal vana, men det som är en vana har en gång varit en rutin, som genom belöning har blivit en vana. Och även om jag har för vana att bada, så betyder det inte att jag inte kan göra badet stort och innerligt och alldeles väldigt meningsfullt.

Fira vanorna med en ritual?

även vägen till badet kan ju ingå i en ritual
resan är mödan värd, som vi vet

Vet ni, är det inte så att en ritual är ett sätt att fira även det som är en vana? Göra fest av vardagen liksom. Så att man inser det stora i de vanor man har tränat in. Och fira – det vet vi ju allihop att det är superdunder för vår hälsa. Vår glädje, Frihet. Och styrka!

Vanor och firande kan förresten ni läsa mer om, till och med massa mer, här på bloggen. Bland annat här: Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast . Och i min bok GLAD FRi STARK.

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

HEJA-ropet är mitt nyhetsbrev för er som vill få inspiration och pepp kring självkärlek och livsglädje, veta mer om mitt författarskap och skrivande liv och som dessutom vill läsa min dagbok. Ja, det är ungefär som här på bloggen, men du slipper leta upp innehållet. OCH!!! Har jag erbjudanden är det ni som öppnar upp er mailbox för mig som får veta allt innan alla andra.

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

(klicka på knappen ovan så säger det typ swish och ni finns med på VIP-listan.)

Min dagbok?

Men va? tänker ni kanske nu. Dagbok? Är hon inte klok?! Men … Ja. Dagbok! Inte så att jag kommer att avslöja allt allt allt där, utan det handlar mer om att bjuda på mig och mitt liv. Typ Real Life Malin Lundskog, fast utan alla snaskiga detaljer. Aja, ni fattar.

Dagboken är en ny kategori här på bloggen och har inte landat här för min skull. Utan för er. Eller förresten: vår! Jag vet att ni är många som vill veta mer om mitt liv här på Knippla, den lilla ön i södra Bohuslän och om att jag hux flux driver krog på den lilla ön. Det delar jag så gärna med mig av.

Den Glade Knoden, restaurang, knippla, Bohuslän — krogen Den Glade Knoden

Jag tror också att vi är många som har giftasvuxna barn utan att vi fattar hur i hela världen det gick till. Sånt vill jag skriva om, eftersom min ene son gifter sig till sommaren. Jag tror också att vi kan samlas kring det faktum att vi sover dåligt på grund klimakterium och/eller stress. Vad kan man göra åt det? Vad gör jag? Vad gör ni?

fiskmås, västkusten, Knippla, flyga, havet, Malin Lundskog — Take off för måsar, bloggar och nyhetsbrev …

I dagboken skriver jag också om havet och om att skåla i champagne, om att vara gift med sin bästis storebror i tjugoåtta år and counting, om att bada, springa, cykla, sticka, om att skaffa progressiva glasögon och om att längta efter sina barn. Och om att älska att vara själv. Om hundar. Om .. ja, jag sa ju det: livet! Och det kommer även ni som vill läsa HEJA-ropet att få ta del av. Förstås!

Självkärlek och livsglädje

Ni som har hängt med mig i några eller till och med flera år (alltså, fattar ni hur glad jag är över att ni är här?) känner förmodligen mig som Malin, hon som jobbar med hälsa. Det stämmer fortfarande, men det enda som är beständigt är förändring och jag förändras jag också. Min inställning till hälsa förändras och nu tyckte jag själv att den förändringen är så stor att jag vill berätta för er att jag visserligen tränar fortfarande, men jag levererar inga färdigkomponerade träningspass. Jag diskuterar hellre hur vi gör för att älska oss själva vilken (positiv!) effekt det har på vår träning. Och oj oj oj vad jag vill prata (eller skriva) med er om livsglädje. Den gör susen för hälsan. Och livet. Och oss själva. Och andra. Och … alla!

HEJA-ropet, Malin Lundskog, glädje — det är hälsosamt att ta glädjen på allvar …

Skrivandet

Skrivandet var det ja. Det som just nu (maj 2022) tar (får! ger!) en hel del tid och energi. Jag kuskar runt med min roman Mariannes mirakel och har snart nyheter om den, samtidigt som jag redigerar uppföljaren. O H M Y G O D ! Vilket jobb. Kul. Och jobbigt. Och kul. Och jobbigt … Och kul!

HEJA-ropet och bloggen

Ja, HEJA-ropet och bloggen innehåller ju samma ämnesområden, men är olika. Båda får sig en nystart i detta nu och vill ni få nyheter, VIP-info och erbjudanden rätt in i mailen, så hoppas jag att ni klickar på knappen nedan och fyller i det där man ska fylla i. Så ses vi där. Och här?