ö-liv

Det brinner på Knippla

”Det brinner här nere”, sa Oscar, en av delägarna, när han ringde mig från vår restaurang igår. Jag hojade ner till Den Glade Knoden utan någon större oro. Har ju inte fått något officiellt larm (kommer ni ihåg att jag är stolt medlem av Knipplas räddningsvärn?), så hur allvarligt kunde det vara?

När jag kom ner (efter ungefär en minut, eftersom allt här på ön är så nära) rök det hysteriskt ur restaurangens skorsten. Bara det fick pulsen att stiga. Sedan såg jag bortom Knoden. Mot lägenheterna de renoverar. Som ingen har flyttat in i än. Tack. Och. Lov.

Mellan vår krog och lägenheterna ligger Sveriges minsta och bästa Coop. Det brann. Där också. I butiken som är navet här. Inte bara för mathandlingen, utan för det sociala livet.

När det brann hann jag ju inte fota, men så här ser det ut nu där det var lägenheter på gång igår.

Jävlar vad det brann!

Det brinner

Och någongång i den här vevan kom larmet på min telefon. ”Stor brand på osv.” Jag behövde inte läsa mer. Jag visste redan. Slängde mig in på vår brandstation tillsammans med mina kollegor och sedan vet jag inte hur det gick till, men hux flux stod jag där i full brandmundering och skickade bort människor som stod i vägen, körde fram vagnar med slangar som drar upp vatten till vattenslangarna och gjorde mitt bästa tillsammans med mina värnet-kollegor och andra öbor.

Vattenslangarna! Stora. Astunga. Med tryck från helvetet. Jag ångrade inte ett enda träningspass när jag stod där tillsammans med de andra och sprutade vatten. Och mera vatten. Och ännu mera vatten. Men branden fortsatte.

Jag har på riktigt aldrig någonsin varit så slut. Inte ens efter mitt värsta träningspass evvvvvvver. Även om fina öbor kom med vatten har jag haft kramp i vaderna i natt …

Efter något som kändes som en evighet, men var ungefär femton-tjugo minuter kom räddningstjänsten från Öckerö. De som kan. På riktigt. Och sen kom de från Lindome, Mölndal, Lerum och Stor-Göteborg. Med stegbilar. Och branden fortsatte. Och jag kan ha fel på brandstationsorter, men jag har för mig att det var så. Kanske att Torslanda ska till också? Ber om ursäkt till er som kan detaljerna. Till er andra: det var många gäng involverade i släckningsarbetet. Tillsammans är så jädra bra!

Nej, vi möblerar inte om på Den Glade Knoden. Det gjorde räddningstjänsten åt oss …

TV, tidningar och radio

Här kan ni höra vad jag säger i P4 Göteborg om natten. Och branden.

Och här pratar jag i GPTV om branden och den fina feelingen på Knippla, när det känns för jävligt.

Här pratar Anna, min fina vän och Knoden-kollega om förödelsen.

Tillsammans är vi starka

Ni vet det där med att vi orkar mer än vi tror? Jädrar vad starka vi var. Särskilt tillsammans. Men när jag såg lågorna slå upp inne på min restaurang, då brast det för mig. Tårarna kom på insidan masken. Och jag gav upp. Det får man när man är värnare. Och även om jag just i den stunden kände mig riktigt svag och som en svikare, så tror jag att det var bästa beslutet. För både mig och de andra. Inte hade jag gjort någon nytta utan kraft i arm och mod i barm?

Så jag gick hem. Ensam. I natten. Ute i trädgården slängde jag av mig utrustningen. Ledsen och ändå så in i hoppsan tacksam över det vi åstadkom. Tillsammans.

igår en blomsterspaljé, idag upphängningsanordning för rökkontaminerade kläder …

Att det brinner på Knippla är inget hinder för att känna hopp. Idag är det dagen efter och vi gråter tillsammans här på ön. Ger varandra värme, omtanke och sprider ett riktigt gôtt jävlaranamma omkring oss. Vi bryter ihop. Och kommer igen. Tillsammans!

Spela boule är väl inget för oss. Eller?

Spela boule är väl inget för oss? Ungefär så sa vi, särskilt jag, när vi gick förbi boulebanan här på Knippla för första gången. Nyutflyttade. Två 50-plussare på nya äventyr, med boende på rivningskontrakt, utan ansvar för barn och med en känsla av enorm frihet. Och i den friheten ingick inte något som jag trodde var ”för gamlingar”.

Som om frihet inte är något för gamlingar? Vad nu ens gamling är? Men just nu släpper vi mitt dömande om olika åldrar. Det jag vill säga är att boule är så kul! Boule är något för oss. Och så stort här på ön.

Alla spelar boule

Här på Knippla spelar vi dam-cuper, herr-cuper, mixed-cuper och seriespel och säkert något annat också, som jag inte har förstått. Och många av öborna är sanslöst duktiga!

Vissa tar det som vi, som en lek. Andra på fullt allvar. Och mest av allt: Alla tar det som en härlig social grej. Socialt är kul. Och gör gott för själen. Boulen gör dessutom mer gott än jag trodde för huvudet. Vilket fokus man behöver ha för att spela bra, tänka rätt och träffa rätt. Rena hälsokuren, dessutom med massa frisk luft.

Just det där med fokus blev väldigt tydligt i lördags förmiddag när vi spelade seriematch. Kanske inte skulle ha väntat med frukosten till efter matchen ändå? Min man, Claes, en av våra söner, Albin, och jag spelade tidernas längsta match. Wibledonfinalen 1985, släng dig i väggen. Eller. Typ i alla fall. Sådär ungefär tre timmar tror jag vi höll på.

spela boule, spela boule är väl inget för oss, Knippla, västkusten — fokus!!!

Ja, fråga gärna vilka som vann, he he …

Visst är en av de fina grejerna med livet att upptäcka nya grejer? Göra sig av med gamla sanningar. Testa nytt, tänka om och vidga sina vyer. Jag trodde verkligen aldrig att jag någonsin skulle tycka att något så långsamt som boule skulle locka mig. Aldrig. Men, här är vi nu.

Kort och gott: spela boule är visst något för oss. Är det något för er?

Vad ni än tycker om boule, vi ses snart igen.
Massa kramar Malin Lundskog

Mer om mitt liv på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän hittar ni här: mer om livet på Knippla och dessutom finns ju öns turistsajt här

Ritualer, rutiner och gamla vanor

Ritualer, rutiner och gamla vanor gick jag och filosoferade över här på ön i morse. Det började med att jag planerade och filmade för ett instagraminlägg när jag började undra vad jag höll på med. Vilket syfte skulle filmen ha? Ja, sedan kom tankarna. Sådär som de ofta gör när man är utomhus, rör sig och har tid att tänka.

Ritualer, rutiner, bada, Bohuslän, utsikt, västkusten, Malin Lundskog — ritualer, lika storslagna som naturen?

Jag började tänka på vad skillnaden mellan rutiner och ritualer är och om vanor är samma sak som rutiner. Och hur ofta jag struntar i ritualen och går direkt på grejen jag ska göra. Utan att passera gå. Jag tror inte att jag är ensam om att glömma av det fina med en ritual. Hur värdefull handlingen blir när vi gör en ritual kring den.

Mina morgondopp kan vara både ritual och rutin

Såhär: Jag har en rutin av att bada utomhus nästan, nästan varje morgon. Rutinen är så införlivad i min och hundarnas morgonpromenad att man nog skulle kunna kalla det vana, men … Nah. Badet är en rutin. Jag behöver ju medvetet fatta ett beslut om jag ska bada eller inte. Det händer inte bara sådär, så som vanor gör. Okej, skillnaden kanske är hårfin, men den är där.

Ritualer, rutiner, Bohuslän, Knippla — Där inne har du min ö. Knippla.

Badet genomför jag för att jag njuter av det. För att jag mår gott av det. För att det gör livet gott. Men de gånger jag tänker på badet som en ritual, då blir det tamejtusan ännu goare! Ännu mer njutbart. Och jag älskar livet just där och då ännu mer. Jag älskar mig själv mer, eftersom jag blir medveten om att jag faktiskt bjuder mig själv på en stund. Utomhus. I naturen. Som bara är för mig. Jamen, alltså. Det blir högtidligt. Stort!

Det stora med ritualer

Skillnaden som gör ritualen stor och rutinen bara rutinartad är min inställning till det jag gör. När jag även låter resan bli mödan värd. Då jag är medveten om att jag tar av mig kläderna, lägger fram tvålen, hur klippan känns under mina fötter, mina andetag när jag kliver ned i vattnet eller den salta smaken på mina läppar efter att jag har doppat huvudet. Då är det en ritual. Jag ser vikten av varje steg. Eller ser och ser. Kanske snarare känner?

Egentligen kan jag alltså göra på exakt samma sätt när jag badar, men ena gången är det en ritual och andra en rutin. Är ni med? En ritual är laddad med mening, en rutin är inte lika meningsfull även om jag alltså gör precis samma sak. I samma ordning. På samma sätt.

Malin Lundskog, bada, havet, Knippla — En gammal vana är inget att rynka på näsan åt …

Sen kan det hända att jag badar av gammal vana, men det som är en vana har en gång varit en rutin, som genom belöning har blivit en vana. Och även om jag har för vana att bada, så betyder det inte att jag inte kan göra badet stort och innerligt och alldeles väldigt meningsfullt.

Fira vanorna med en ritual?

även vägen till badet kan ju ingå i en ritual
resan är mödan värd, som vi vet

Vet ni, är det inte så att en ritual är ett sätt att fira även det som är en vana? Göra fest av vardagen liksom. Så att man inser det stora i de vanor man har tränat in. Och fira – det vet vi ju allihop att det är superdunder för vår hälsa. Vår glädje, Frihet. Och styrka!

Vanor och firande kan förresten ni läsa mer om, till och med massa mer, här på bloggen. Bland annat här: Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast . Och i min bok GLAD FRi STARK.

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

HEJA-ropet är mitt nyhetsbrev för er som vill få inspiration och pepp kring självkärlek och livsglädje, veta mer om mitt författarskap och skrivande liv och som dessutom vill läsa min dagbok. Ja, det är ungefär som här på bloggen, men du slipper leta upp innehållet. OCH!!! Har jag erbjudanden är det ni som öppnar upp er mailbox för mig som får veta allt innan alla andra.

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

(klicka på knappen ovan så säger det typ swish och ni finns med på VIP-listan.)

Min dagbok?

Men va? tänker ni kanske nu. Dagbok? Är hon inte klok?! Men … Ja. Dagbok! Inte så att jag kommer att avslöja allt allt allt där, utan det handlar mer om att bjuda på mig och mitt liv. Typ Real Life Malin Lundskog, fast utan alla snaskiga detaljer. Aja, ni fattar.

Dagboken är en ny kategori här på bloggen och har inte landat här för min skull. Utan för er. Eller förresten: vår! Jag vet att ni är många som vill veta mer om mitt liv här på Knippla, den lilla ön i södra Bohuslän och om att jag hux flux driver krog på den lilla ön. Det delar jag så gärna med mig av.

Den Glade Knoden, restaurang, knippla, Bohuslän — krogen Den Glade Knoden

Jag tror också att vi är många som har giftasvuxna barn utan att vi fattar hur i hela världen det gick till. Sånt vill jag skriva om, eftersom min ene son gifter sig till sommaren. Jag tror också att vi kan samlas kring det faktum att vi sover dåligt på grund klimakterium och/eller stress. Vad kan man göra åt det? Vad gör jag? Vad gör ni?

fiskmås, västkusten, Knippla, flyga, havet, Malin Lundskog — Take off för måsar, bloggar och nyhetsbrev …

I dagboken skriver jag också om havet och om att skåla i champagne, om att vara gift med sin bästis storebror i tjugoåtta år and counting, om att bada, springa, cykla, sticka, om att skaffa progressiva glasögon och om att längta efter sina barn. Och om att älska att vara själv. Om hundar. Om .. ja, jag sa ju det: livet! Och det kommer även ni som vill läsa HEJA-ropet att få ta del av. Förstås!

Självkärlek och livsglädje

Ni som har hängt med mig i några eller till och med flera år (alltså, fattar ni hur glad jag är över att ni är här?) känner förmodligen mig som Malin, hon som jobbar med hälsa. Det stämmer fortfarande, men det enda som är beständigt är förändring och jag förändras jag också. Min inställning till hälsa förändras och nu tyckte jag själv att den förändringen är så stor att jag vill berätta för er att jag visserligen tränar fortfarande, men jag levererar inga färdigkomponerade träningspass. Jag diskuterar hellre hur vi gör för att älska oss själva vilken (positiv!) effekt det har på vår träning. Och oj oj oj vad jag vill prata (eller skriva) med er om livsglädje. Den gör susen för hälsan. Och livet. Och oss själva. Och andra. Och … alla!

HEJA-ropet, Malin Lundskog, glädje — det är hälsosamt att ta glädjen på allvar …

Skrivandet

Skrivandet var det ja. Det som just nu (maj 2022) tar (får! ger!) en hel del tid och energi. Jag kuskar runt med min roman Mariannes mirakel och har snart nyheter om den, samtidigt som jag redigerar uppföljaren. O H M Y G O D ! Vilket jobb. Kul. Och jobbigt. Och kul. Och jobbigt … Och kul!

HEJA-ropet och bloggen

Ja, HEJA-ropet och bloggen innehåller ju samma ämnesområden, men är olika. Båda får sig en nystart i detta nu och vill ni få nyheter, VIP-info och erbjudanden rätt in i mailen, så hoppas jag att ni klickar på knappen nedan och fyller i det där man ska fylla i. Så ses vi där. Och här?

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

Berätta gärna vad ni vill att jag berättar om. Vad ni vill ha tips kring, inspiration om och få reda på. Jag finns här för er. Och mig. För oss!

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

Min största fundering just nu är vilken kategori det här blogginlägget ska hamna under …

Springer spanieln Brorsan har fått en lillebror: Jackson

Springer spanieln Brorsan har fått en lillebror och livet leker vidare på den lilla ön Knippla. Jag njuter av nuet och just nu är att bilda tvåhundsfamilj det bästa vi har gjort, Claes och jag. Jösses vad roligt. Och vilka vägar livet kan ta utan att man har en aning om det innan, eller hur?

För drygt tre år sedan kom Brorsan in i våra liv. Brorsan, som inte fick heta Bruce för vår yngste son (vi har två) som fortfarande bodde hemma och verkligen inte kunde tänka sig att gå ut med någon Bruce. Han kläckte idén om namnet Brorsan, eftersom ”han är ju typ våran brorsa och det låter nästan som Bruce!”. Bra argument ändå? Vi körde på det i alla fall. Egentligen har det inte med den här historien att göra, men jag vill berätta för dig som har missat bakgrunden till namnet Brorsan. Och ja, jag är typ besatt av Bruce Springsteen. Läs mer om min passion för Bruce här om du vill.

Hur som helst: för ett halvår sedan började vi prata om hur kul det skulle vara med en hund till i huset. Herregud, har man inte bara klarat av utan också haft väldigt kul med två människokillar och deras uppfostran ska man väl fixa och njuta av livet med två hundkillar? Vi bestämde oss för att vi ville ha en hund till. Men. Så köpte vi en restaurang (öppnar i september, här på Knippla. Återkommer om den!) och jag gör ju romandebut till hösten och kommer säkert att resa runt och prata bok då. Dessutom vill vi renovera en del på huset vi flyttade in i för snart ett år sedan, så … kanske inte rätt läge?

När är det rätt läge?

springer spaniel, valp, Jackson, Malin Lundskog — Jackson nybadad och fin innan resan till oss började

När är det egentligen rätt läge? Det var inte rätt läge när vi gifte oss (två universitetsstudenter som inte hade livet utstakat ett enda dugg), det var definitivt inte läge att skaffa barn när vi gjorde det (fortfarande en som pluggade, väldigt skral kassa och en rätt liten lägenhet). Vi körde på det som kändes rätt och det blev helt rätt. Som nu. När Brorsans uppfödare lade upp ett foto på Facebook på en liten fyrbent sötnos (men ärligt, vilka valpar är inte sötnosar???) och berättar att hon hade fått återbud från en valpköpare.

springer spanieln brorsan har fått en lillebror, första mötet, valp — brorsornas första möte

Två veckor senare kom han med sin uppfödare Carro till ön, lille Jackson. Slog ned som en kärleksbomb och som sagt var: det här är det bästa vi har gjort. Just nu! Barnen är också bäst. Precis som flytten ut till ön. Och äktenskapet. Det är alltid rätt läge, så länge magkänslan och lusten finns där. Eller vad säger ni?

Springer spaniel, Jackson, Brorsan, Knippla, Malin Lundskog, valp, — Jacksons första kväll på Knippla i mitt knä. Hur söt???

Därför heter valpen Jackson

Det tog många om- och utröstningar innan vi bestämde oss för namnet Jackson, som kommer från Bruce-låten Jackson cage. Låten som är som ett slag i magen på den som vill bryta konventioner och normer. Men … jag verkar ju för normbryteri och att våga göra som man själv vill, så visst är det dags att släppa Jackson ur buren?!

Springer spanieln Brorsan har fått en lillebror

Brorsan har fått en lillebror, valp, bada, Knippla, Malin Lundskog, springer spaniel — Brorsan visar Jackson ett av alla bästa badställen på ön

När lillebrorsan Jackson kom till ön blev han hux flux vuxen, lille Brorsan. Han är världens coolaste brorsa som uppfostrar lagom, leker massor och som vi hoppas förstår att delad kärlek inte är halv. Den är dubbel! Och det kan det aldrig vara fel tillfälle för …

Livet med Bruce-brothers leker och det kan hända att jag berättar mer om det snart. Vill ni det?

Brorsan har fått en lillebror, Jackson, valp, springer spaniel, Knippla, Malin Lundskog — En valp sover. Massor.

Hur som helst, vi ses snart igen!
Tills dess: HEJA DIG!
Stora varma kram Malin Lundskog

Gemenskap, kreativitet och konstfoto-utställning

Gemenskap, kreativitet och konstfoto på Knippla har varit en stor del av min vår. En stor och sanslöst rolig och galet utmanande del av min vår. Och kanske har vi sparat det roligaste till sist? Det är nämligen dags för utställning och en superrolig (tycker vi själva i alla fall) invigning av vernissagen.

Allt började med att Remi, en norrman som bor på Knippla sedan några år, tröttnade på den sociala distanseringen och satte upp lappar på anslagstavlorna här på ön där han frågade om det var någon som skulle tycka att det var kul med en fotokurs.

Jag gillar ju både fotografering och människor, så jag mailade in mitt ”ja tack” direkt. Precis som några andra ö-bor. Tänk första gången vi samlades, en dansk undersköterska, en norrländsk miljöinspektör, en rörläggarentreprenör från Knippla, en tandtekniker från Karlshamn, en projektledare från Borås, en kommunhandläggare från Hisingen, en hälsoentreprenör från Askim och en Knipplafödd högstadieelev och satt där som gapande fågelungar när Remi entusiastiskt började prata om konstfoto …

Konstfoto – vad är det?

He he he, jag är fortfarande inte helt säker på att jag vet vad det är, men jag är helt säker på att det här har varit så jäkla roligt. Jag har gått fotokurser förut, där jag har lärt mig (eller i alla fall getts förutsättningar att lära mig) det tekniska med en systemkamera. Som bländare, slutare, iso-tal osv. Men den här kursen. Wow!

Några av bilderna jag har tagit under våren:

Pippi o Herr Nilsson lever rullan?
Stark nu Malin. Stark!
Claes (min man) och jag (regn-)rockar

Vi har utmanats att fota ägg, att tänka perspektiv, att skapa illusioner, att porträttera utan att ta porträtt, att visa upp ö-livet som ingen har sett det förut. Och så vidare. Mer min grej, där det inte finns några exakta ramar för det man gör utan kreativiteten ges mängder med utrymme. Mer min grej, men ändå … svettigt!

Herregud vad vi har skrattat när vi har mött varandra på ön, vi som har gått kursen. Alla lätt stressade över uppgiften till nästa vecka, alla med en story om hur hon eller han har krälat runt i buskar, klättrat upp i stolpar eller legat under bänkar för att få till det som magistern har frågat efter.

Och nu ska vi ha vernissage!

Nu blir det alltså vernissage av vårens härligheter på fotokursen. Vi har värsta fina slingan här på Knippla och längs den ska vi hänga upp våra alster. Där kommer de att hänga hela midsommarhelgen och vill någon köpa ett foto får man självklart det. Alla pengar vi samlar in går till nyss nämnda värsta fina slinga som är ett resultat av ideella krafter och privat sponsring. Visst är det härligt att vi kan åstadkomma så bra grejer tillsammans?!

Röddeviga, knippla, västkusten, slingan, Malin Lundskog, västkusten — Det är inte bara fint att gå längs slingan. Grillplatserna är också snofsigt dekorerade.

Invigningen smäller högst?

Utställningen blir kul, men jag undrar om inte invigningen av den blir ännu roligare? Har du vägarna förbi Knippla så är mitt hetaste sommartips att hålla dig i hamnområdet kl 18 den 24 juni. Då jäklar!!!

Tänk om inte Remi hade tröttnat på den sociala covid 19-distansieringen? Då hade inte det här härliga med gemenskap, kreativitet och konstfoto hänt. Inget ont, som inte har något gott med sig?

Det här med att livet på ön går sin gilla gång, det är bara hittepå … Snart ska jag berätta om mitt nästa stora äventyr här ute på öarna ö, Källö-knippla. Stay tuned! Och innan dess: kom hit och gå på konstfoto-utställning.

Ses snart!
Tills dess: HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer!)
Malin Lundskog

ps. jag har skrivit om ö-livet här på Knippla förut. Några av de inläggen hittar du här: Mitt första kvartal som öbo är ett drömliv