ö-liv

Och trädgården pryder jag med saker jag hittar

Stormen Hans har dragit vidare och västsidan av Knippla är återigen en skattkista. Vad kul det är att göra fint med saker jag hittar där ute. För att inte tala om att hitta på historier kring strandfynden. Varenda väle, boj, vakare, flagga, fender och tamp som flyter iland bär på en historia (precis som alla vi) och i min fantasi blir historian inte så enkel som att stormen tog dem. Det är som att trädgården är på väg att bli till en (ganska scary) saga, he he. Kanske något att bygga vidare på i en kommande roman, men för nu finns berättelserna bara i mitt huvud.

och trädgården pryder jag med saker jag hittar, strandfynd, vägen, knippla

Men skit i min fantasi nu. Det här med att göra fynd på klipporna efter hårda vindar, det är som att fynda på loppis och auktion (mer om mitt senast besök här). Man har ingen aning om vad man ska hitta, om ens något. Men i samma stund som man ser det, känns det i hjärtat att det där. Det där är för mig. Och visst är det extra härligt med saker som har varit till nytta för någon annan och som har spår av liv i sig? Jag betalar gärna med kluriga klättringar och tungt bärande för att få hem ett stycke historia. Ja, och trädgården pryder jag med saker hittar. För nu börjar trädgården äntligen bli en trädgård igen efter renoveringen …

Och trädgården pryder jag med saker jag hittar, Malin Lundskog på Knippla, strandfynd

Och trädgården pryder jag med saker jag hittar, Malin Lundskog letar drivved, knippla

Mer om min vurm för att leta efter saker hittar ni här. Och trädgården? Ja, den återkommer jag till och tills vi ses igen: HEJA ER!
Kram Malin Lundskog

PS. Igår skrev jag att jag kanske skulle ta semester idag och det gjorde jag. Gissa njutet!

Kom stormen Hans för att lära oss något?

Bränder, översvämningar och oväder utan sans och balans någonstans. Kom stormen Hans för att lära oss något? Det undrade jag idag när jag gick framåtfälld mot vinden, med handen framför ansiktet (regnet gjorde ont) här på ön. Ja, om att vi inte kan hålla på som vi gör menar jag. Hans kanske till och med menar att vi behöver bli fler som inte bara tänker och har dåliga samveten utan också agerar så att vi sparar varandra och jorden vi ärvde. Jag vet inte, men jag undrar …

Alltså, jag älskar vind och vågor som yr. Jag tycker om ösregn också, precis som jag gillar sol. Men ändå. Är det inte dags att vi gö något, allihop? Ja, om vi nu vill fortsätta att njuta av naturen, snön, baden, fälten, ängarna och träden (ursäkta, kunde inte låta bli). För bränderna som härjar nu, hettan, stormarna, översvämningarna, de smältande glaciärerna, de varma vintrarna och allt som inte är som det brukar. Det skrämmer mig.

Kom stormen Hans för att lära oss något, utsikt från knippla, vågor, västkusten — vackert och vresigt och så sanslöst kraftfullt

Måste vi bort, eller vill vi bara ha variation?

Är det verkligen en mänsklig rättighet att flyga iväg en helg för att man ”måste bort”? Eller ta en (flyg-) resa till värmen eftersom vi har skitväder här hemma? Att shoppa (nyproducerade) kläder för att garderoben är full av sånt man inte vill ha längre? Eller att äta tomater i januari, köpa nya möbler för att man behöver förändring, ta (bensin- )bilen för att kollektivtrafik tar för lång tid?

Shit, nu jagar jag upp mig själv när jag skriver det här, när det enda jag ville skriva idag var oron som väcktes i mig när stormen Hans började leva rullan här ute på ön. Men när jag skriver (ja, utan att tänka, bara känna) så inser jag att det här är precis såhär jag har tyckt under många år när det gäller vår hälsa. Jag tror att vi hade mått bättre av att ta reda på vad det är vi verkligen vill. Vad vi behöver. Egentligen. Tänk om vi hade vågat (eller haft tålamod att) stanna upp och känna efter? För det där med att komma bort kan vi ju lösa på andra sätt än med weekendresor och solsemestrar. Precis som vi kanske inte mår bättre av att mäta allt vi gör, istället för att känna. Vad tror ni?

Vi säkrar båten och surrar soptunnor

Oh well, vi säkrar båten med extra tampar och surrar fast soptunnorna. Och vi njuter. För att vi inte kan göra så mycket annat än att se på det kraftfulla. Och känna det. Vi möter andra öbor och de flesta av oss är rörande överens om att det är gôtt med kraften i en storm som Hans. Och vackert. Ja, det finns väl en anledning till att vi bor här ute på ön antar jag. Men jag undrar ändå: kom stormen Hans för att lära oss något?

Kom stormen Hans för att lära oss något, Malin Lundskog badar, Knippla, västkusten — på ”läsidan” av ön, för vem vill inte bada i en storm?
Högt vatten? Ja. Jättehögt!

Snart mojnar det och tills dess: HEJA på!
Kram Malin Lundskog

Kom på att jag har skrivit förut om varför jag tycker att hållbarhet och hälsa hänger ihop. Kanske nåt ni vill läsa om ni gillade det jag skrev här? I så fall, här är en länk till ett av de inläggen: Hållbarhet och hälsa är sååå tighta

Jag borde inte passa på att njuta

Som nåt slags lutherskt samvete kan solen och sommarvärmen stressa upp mig. För är det fint väder då måste man ju ”passa på”. Ja, ni vet. Passa på att njuta av vädret (tala inte om för mig att jag ska njuta), eller fixa med trädgård, utemöbler och båten. För att inte tala om att jag borde (detta skitord) passa på att ta en sväng med båten, ha kul på uteserveringar i glada vänners lag, slappa på klipporna och titta på solnedgången. Ja, så håller det på. Nej, vädret som lugnar mig är grått, blött och rivigt. Där ingen, inte jag själv heller, tycker att jag borde passa på att njuta.

När det är regnigt och blåsigt och molnigt, då blir jag lugn. Då kan jag vara utomhus utan press på att njuta. Även om jag oftast gör det där ute. Njuter. Då kan jag med gott samvete strunta i allt och jobba på med det jag vill. Vara ute om jag vill. Vila om jag vill. Stanna inne om jag känner för det (vilket jag inte gör så värst ofta). Utan krav på att jag borde passa på att njuta.

borde passa på att njuta, Malin Lundskog njuter i regn — Utonjut funkar i alla väder.

Jag älskar sol och värme. Också.

Det betyder inte att jag inte gillar solen. Oh no. Jag älskar sommar och sol. Jag njuter massor av att greja i trädgården, vara ute med båten, bada, kolla solnedgångar och ha kul med mina vänner på uteserveringar. Det är när jag glömmer av att jag inte måste eller ens borde njuta, som jag går upp i varv. För det där med att jag borde, det sitter så djupt rotat i mig (i oss?) att det tar en stund innan jag fattar att jag inte måste fyllas av njut bara för att vädret är vad man kallar vackert.

Frågar ni mig så är det jäkligt vackert när det är grått. Och blött. Och sådär rivigt så att hela själen blir uppfylld.

Kort och gott: jag älskar väder och jag tycker ohemult mycket om att vara ute i alla väder. Men jag tycker inte om pressen som kommer från att någon (typ jag själv) säger att jag borde passa på att njuta. Jag behöver inget särskilt väder för njut. Jag behöver väder. Punkt.

Ses snart. Tills dess: HEJA vädret. Och er!
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har varit irriterad över fenomenet borde förut, som när jag påminner mig om att vara schysst mot mig själv. Kolla in det här. I podden Vårt perfekta liv snackar vi i nästan varenda avsnitt om allt vi inte borde, men tror att vi måste. Lyssna på alla våra goa snack här.

Livet kidnappade mig, hej Stockholmssyndromet

Livet kidnappade mig i några dagar. Ett riktigt lättfångat byte var jag också. Från den ena dagen till den andra gick jag från att jobba och avvakta semester till att koppla bort mig från … allt? Ja, förutom livet då. Det var ju det som kidnappade mig. Efter frigivningen är jag beredd att ta livet i försvar. Livet menar inget illa och vill inte orsaka någon skada. Det agerar utifrån kärlek, nyfikenhet och en stark övertygelse om att det tamejtusan ska levas nu.

Ja, det kan hända att jag har drabbats av Stockholmssyndromet, men det är väl klart att vi ska leva livet nu. När det ändå pågår menar jag?

Livet kidnappade mig i maskopi med en gammal kompis

Precis som vi andra är livet här för att göra skillnad. Och göra gott. Så när Johanna, som jag lärde känna i Toronto när vi båda var där som nannies (1989! är inte det sjukt längesen?), hörde av sig och ville komma till västkusten på minisemester stirrade livet mig stint i ögonen och sa: skit i jobbet nu. Lev mig!

livet kidnappade mig, glädje, kvinnor, vänner, skratt — Började med reunion med både Johanna och min svägerska. Om vi hade kul? Jepp

Jag vill tacka livet. Vilka dagar vi har haft både här på Knippla och på fastlandet.

Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

livet kidnappade mig, hönö fiskemuseum, vänner — Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

röddeviga, knippla, västkusten — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

livet kidnappade mig, utsikt, knippla — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

Kommer ni ihåg när jag berättade om hur jag helst inte vill planera alls? Ja, det var det fina med första kvällen på Knippla i livets våld var just det. Vi hade inga planer och tack vare det hamnade vi på spelning med Kask Coverband på Matjes på Knippla. Jag älskar musik. Särskilt bra musik och särskilt när det är låtar jag kan så att jag kan sjunga med. Vilken kväll!

Kask coverband på Matjes på Knippla, livet kidnappade mig, — Kask Coverband spelade

utsikt i knippla gästhamn, livet kidnappade mig, augusti — Kask Coverband spelade

livet kidnappade mig, solnedgång på Knippla, utsikt, himmel och hav, västkusten, Bohuslän — Tror ni att vi någonsin fre nog av att titta på solnedgångar och färgsprakeri på himlen?

Livet bjöd på makrill och krabba till middag

krabbfiske, fiska, västkusten, knippla — Vi tog en sväng på sjön och kollade våra burar, som var fyllda med (faktiskt!) ganska välfyllda krabbor.

makrillfiske, livet kidnappade mig, västkusten, knippla — Krabba åt vi till förrätt och till varmrätt blev det makrill. Hur gott som helst.

Malin Lundskog ombord på båt, knippla, västkusten — Jag rattade livet

Livet höll oss i schack och jag är glad över kidnappningen. Hur härligt som helst med livet och vänner som är i maskopi lurar bort mig från jobb några dagar. Det är helt klart värt att levas det här livet. Och det är nu det ska göras, levandet. Såatteee … vi gör väl det?

livet kidnappade mig, sjöbodar, foto, knippla, västkusten — … men först ett foto på Knipplas mest fotade sjöbodar

VI ses ju snart igen. Tills dess: HEJA livet och oss som lever det. Oavsett om vi jobbar eller är lediga …
Kram Malin Lundskog

Bort med henne, tänkte jag och såg ut över havet

Bort med henne, sa jag till mig själv där jag satt på klipporna som var mitt redigeringsrum för några timmar idag. Och så gick det till när en karaktär försvann från mitt manus. Jag drog ett streck över henne och lät andra axla hennes roll. Svårare än så är det inte att göra sig av med folk, he he. Dra ett streck över dem bara, det finns andra som fyller deras funktion. Om de ens hade en funktion att fylla?

Ett sätt att skaffa sig merjobb

Okej, riktigt så enkelt är det ju inte att göra sig av med varken påhittade karaktärer eller verkliga människor. Det jag gjorde där ute på klipporna idag har snarare gett mig merjobb. För i samma stund som jag sa bort med henne, skapades luckor jag behöver fylla.

Den här karaktären lyfte inte mitt manus på något sätt, men hon gjorde ändå några saker som behöver finnas kvar i berättelsen. Vem ska göra de sakerna nu och vad gjorde hon som var helt ointressant för framtida läsare?

Alltså, såna här överraskningar är en av alla de roliga grejerna med författarskapet. Ja, även jobbet de medför. För redigering är en riktigt rolig del av det hela, särskilt med ett skrivrum som detta.

bort med henne, Malin Lundskog, författare, redigering på klipporna, manus — *Jo, rätt nöjd med dagens skrivarlya*

Utsikt från Knippla, sjöräddningen, västkusten — *Utsikten gick inte av för hackor den heller*

Vi ses snart igen, karaktären sparar jag till ett annat manus (för det var inget fel på henne). HEJA på med sommar, jobb och allt vad ni gör.

Kram Malin Lundskog

Jag önskade mig allt och fick väldigt mycket mer

För tjugosju år sedan blev jag mamma för första gången. Att vara mamma är som att önska sig allt man kan komma på och sen få ohemult mycket mer. Både av sånt man inte vill ha, sånt man inte hade nån aning om att man ville ha och av sånt man verkligen önskade sig.

Jag önskade mig allt

Egentligen vet jag inte vad jag önskade mig, den där svettiga dagen mitt i sommar-OS 1996. Jag tror inte att någon av oss som någon gång har blivit förälder har någon aning om vad den rollen innebär. Men vi hoppas på glädje. Och kärlek. Och att våra barn ska växa upp till fina människor. Jag önskade mig allt det där och säkert lite till. Det jag har fått är större än så.

Det här har jag haltat (herregud, har jag berättat att gubbvaden är tillbaka? Ett game in i padelmatchen igår …) runt och tänkt på idag. Att få barn och att vara mamma (säkert pappa också) är så oändligt mycket större än jag någonsin kunde tro. Och det fortsätter att vara stort, även när barnen är vuxna. Vem kunde tro det? Inte jag.

Nostalgi …

Jag vet inte hur det är för er andra som har vuxna barn. Men … det där med att bläddra i fotoalbum och tänka på hur det var och fråga sig hur sjutton det gick till och vart tog åren vägen och (jo) gråta en sån där skön nostalgigråt – är det bara jag? ⁠

HIPP HURRA för vår Albin idag. Och grattis till mig som har den äran att vara hans mamma.⁠ Få vara med. I en annan människas liv. Mitt vuxna barns liv. Det är inte en självklarhet, så jag tänker fortsätta att vara tacksam som tusan för det. Herrenaddå, jag önskade mig allt. Och fick mer. Mycket mer. Gôtt e d!

jag önskade mig allt, lastmoppe, knippla, lundskog — De här killarna alltså. Min familj.
(obs för moppen, he he)

⁠Ses snart igen, tills dess: HEJA det fina i livet. Och att våga önska sig allt, för man vet aldrig var det slutar …
Kram Malin Lundskog