Drömliv

Solnedgång vid raukarna är en stund att spara på

Ni vet de där storslagna stunderna som blir fjuttiga när man vill beskriva dem för någon? När man står mitt i stunden och försöker sätta ord på vad det är man upplever, men ljuden som kommer från en är mest ååååhh, aaaah och woooooow. Det är sådana stunder jag sparar på. Som igår kväll. En solnedgång vid raukarna.

solnedgång vid langhammarsraukområde, sol, fårö — vi kom när det fortfarande var ljust

langhammarsgubben, raukar, fårö, solnedgång

solnedgång, fårö, britta sjöström, utsikt

Jag står mitt i de stunderna och tänker att nu skulle Claes, eller barnen, eller mamma och pappa, eller nån av mina vänner varit här. De hade älskat det. Sådana stunder sparar jag på. Inombords. Och som jag gör vad jag kan för att få uppleva dem, för jag vet att man ångrar aldrig en sådan stund.

Egentligen är kanske anledningen till att man vill att ens nära och kära ska få uppleva stunder som en solnedgång vid raukarna att de blir till gammalt bôs när man ska beskriva dem. Ord gör dem fjuttiga, för verkligheten överträffar dikten på alla sätt sådana stunder.

Bilder fjuttifierar också stunder som de här, ändå lägger jag in några av bilderna från igår kväll. När vi såg solnedgången ute vi Langhammars raukområde här på Fårö. Det var både storslaget och vackert och alldeles … alldeles enastående underbart.

solnedgång vid raukarna, fårö, langhammar

Och oavsett vilka stunder ni har haft idag, så hoppas jag att någon av dem var en stund att spara på. Heja de stunderna!
Kram Malin Lundskog

Mer från författarveckan här på Fårö hittar ni bland annat här:
radioprat och morgondopp
Vi sätter färg på varandra. Och Fårö?

Radioprat och morgondopp

Redan före frukost hann jag med både radioprat och morgondopp. Allt började nästan precis som hemma, med ett morgondopp. Det var bara kaffet som saknades. Vattnet var sådär underbart vått och lagom vågigt och jag var återigen alldeles ensam på hela långa stranden. Hej nakendopp!

morgondopp, fårö, annmarie tornmalm — när jag var på väg hem, mötte jag Ami, som var på väg att ta sitt morgondopp

Efter det sköna uppvaknandet gick jag tillbaka till vårt bed and breakfast och mötte några av mina författarkollegor och en reporter på P4 Gotland. Under en kort direktsänd intervju pratade vi skrivande och vikten av att ha varandra (det skrev jag ju här om igår också).

Radioprat i P4 Gotland

2:16 in i programmet som ligger länkat ovan kan ni höra oss.

radioprat och morgondopp, fåröakademien, fårö, Barbara kjellström, sylvia liden nordlund, malin lundskog, britta sjöström, p4 gotland — morgongänget: Barbar Kjellström, Sylvia Liden Nordlund, jag, Britta Sjöström, P4 Gotland

radiporat och morgondopp — Ronnie Lundin och P4 Gotlands reporter

Tänk att Barbara Kjellström, som också blev intervjuad, har skrivit böcker som har sålts i över 100 000 ex. Hur imponerande är inte det? Hennes serie om Stallarholmen är jättehärlig och ett hett tips för dig som gillar feelgood. Mer om Barbara hittar ni här. Och Britta Sjöström då? Med sin underbara Den jävla yogaretreaten, som nu är översatt till mängder med språk. Jag är så himla stolt som fick äran att leda hennes författarsamtal när hon släppte boken, som ni kan läsa mer om här. Britta är också ordförande i Fåröakademien.

Och Sylvia Lidén Nordlund som är igång med sin andra feelgoodserie? Wow. Jag har inte läst hennes böcker än, har ni? Ni hittar mer om Sylvia här. Och Ronnie Lundin , som bor på Fårö, har skrivit ett otal historiska romaner om Fårö. Dem hittar ni mer om här. Jag har läst hans Gården vid Fårö strand och tyckte mycket om den. Tänk att jag får hänga med de här, är inte det coolt?

Det händer grejer i skrivlivet och det härliga med en sån här vecka (eller med hela livet, när jag tänker efter, är att vi inte har någon aning om hur morgondagen ser ut. Det får vi se då.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA livet och allt det för med sig

Kram malin Lundskog

Vi sätter färg på varandra. Och Fårö?

Vilken dag. Alltså, verkligen: vilken dag! Jag vaknade väldigt utvilad strax före sju i morse (efter mer än nio timmars sömn) och snörade på mig joggingskorna. Rehabjogg längs stranden och morgondopp utan en kotte i sikte. Hur mycket jag än älskar människor, så älskar jag att vara själv.

lågsäsong, sudersand, fårö, morgonjogg — Här sprang jag ner på stranden

strand, fårö, hav, himmel — Älskar folktomt!

Färgstarkt och energigivande

Efter frukosten här på restaurang Fårögården har jag suttit och skrivit. Hela. Dagen. Suttit. Still. Och. Skrivit. Ja, förutom de där små härliga pauserna när man börjar prata om något med någon och sedan dyker in i underbara och reflekterande samtal om sådant där som vänskap, livet och skrivandet. Och så dyker någon annan in i samtalet med nya tankar och så fortsätter det, tills man vänder huvudet mot datorn igen och börjar skriva. Påfylld. Det är som att vi sätter färg på varandra i både tystnaden och genom samtal.

vi sätter färg på varandra, Fåröakademien, skriver, Malin Lundskog, Barasbara Kjellström, Ann-Mari Tornmalm, Britta Sjöström, författare — Vi sätter färg på både varandra och Fårö Bed and breakfast

Ni har säkert också känt den någon gång. Energin man får från andra människor även om man inte pratar med varandra. Eller ens ser på varandra. Jag får energi till mitt skrivande av att höra andras fingrar knacka på tangenter, andras djupa andetag när de funderar. Eller hittar en lösning på något i sitt manus. Ja, men ni vet. Vi ger varandra energi genom att bara vara.

Skrivretreat at its best?

Kanske det som är skrivretreat at its best? När man kan komma och gå som man vill, bada när man vill, skriva och samtala när man vill. vara ensam och vara tillsammans. Eller vara ensam till sammans? Och veta att man har massa härliga människor med intresse för skrivande omkring sig och att det inte finns något annat än skrivande att ägna sig åt just nu.

Inte för att jag vet om ni har några intressen, men om ni har det: häng med andra som har samma intresse. Det ger så oändligt mycket att få vara i ett sådant sammanhang och vi har alla så himla mycket att lära av varandra.

Hur som helst har jag skrivit så länge och blivit så påfylld av mina författarkollegor (och rört mig så lite) att jag har glömt att äta. Därför sitter jag just nu på mitt rum på Fårö bed & breakfast och äter middag. Yoghurt i dricksglas. Någon som vill smaka?

vi sätter färg på varandra, fåröakademien, Fårö bed and breakfast — dagens middag

Imorgon blir det nya tag med mitt fjärde romanmanus som fortfarande står och famlar i något diffust mörker. Och nya samtal. Och nya bad. Bland annat. Tacksam är bara förnamnet jag känner just nu, som har det här sammanhanget att vara i.

Men vi, vi ses snart igen. Tills dess: heja energin vi ger varandra.
Kram Malin Lundskog

Mer om årets resa till Får hittar ni här:

Tråkigt att packa

Framme på Fårö

Nu är vi framme på Fårö. Ja, trots att jag tydligen inte hade bokat biljetterna till färjan som jag sa till Sylvia att jag hade fixat. Tur att det är lågsäsong, så att hon kunde lösa allt medan jag satt bakom ratten från Göteborg till Oskarshamn i morse. Skönt att det är ordning på någon av oss. Och att två så olika individer som vi (en med ordning på sig och en som verkar vara utom all kontroll nu för tiden) kan ha så roligt tillsammans.

Författarveckan, Drotten i Oskarshamn — Framme i Oskarshamn, på väg mot Gotland. Och Fårö.

… och så bilfärjan mot Fårö och jag känner mig som hemma på vägverkets gula bilfärja

Låt Författarveckan Fårö börja

Framme på Fårö, författarveckan — Mitt rum på Fårö Bed & Breakfast fram till fredag. Mysigt, eller hur?

Men nu är vi hur som helst framme på Fårö. Här har jag redan träffat både gamla och nya skrivande bekantskaper. Solen strålar och vibbarna är sådär jättehärliga. Veckan på Fårö är verkligen något speciellt, även om jag börjar som jag brukar: med att bada.

framme på fårö, strande, författarveckan — Stranden!

Framme på fårö, malin lundskog, hav, strand

Och nu? Let Fåröakademiens författarvecka börja. Med skrivande, bad, samtal, skratt, högläsning, utflykter, insikter och … allt det där härliga som uppstår när människor möts. Särskilt när vi möts på en plats som den här. Och alla vill skriva. Eller prata om skrivande.

Har ni förresten varit på Fårö? Här är sanslöst vackert och ett lika hett restips som Knippla. Ja, men. Sverige va?

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA oss allihop!
Kram Malin Lundskog

Mer om Författarveckan Fårö hittar du här: Tråkigt att packa

Jag tog hemmaledigt i hängmattan

Det är så mycket med de få timmarna sedan igår kväll vid sextiden, fram till nu på morgonen. Femton timmar har passerat, det är inte särskilt många. Trehundra meter ungefär har jag vandrat. Det är inte särskilt långt. Ändå har så mycket hänt när jag tog hemmaledigt i hängmattan.

Förresten, är inte ordet hemmaledigt alldeles underbart? Min svärdotter myntade det häromdagen, när hon skulle säga något om att hon är hemma och mammaledig (hallå, ni har väl inte missat Stella, the grandchild?). Ordet blev en kombo som fick en helt annan betydelse. Hemmaledig är man när man är ledig från allt som ingår i att vara hemma. Som att städa, diska, tvätta, laga mat, vattna, ta hand om barn och hundar. Ja, ni vet. Allt sånt där vi gör när vi är hemma. Även om vi är lediga. Ja, ni fattar?

jag tog hemmaledigt, kragen, knippla — på väg mot den superhemliga campingplatsen, passerade jag augustis månads första hängplats …

En utenatt i hängmattan

jag tog hemmaledigt, utsikt, fiskebåt, knippla — utsikt på vägen mot hängmatte-upphängandet

Igår tog jag hängmatta, fårskinnsfällar och sovsäck med mig till den mycket hemliga campingplatsen vi upptäckte på vårt första en utenatt i månaden-äventyr. Ja, hundarna var med de också, för den här hemliga campingen är inte särskilt långt hemifrån och de skulle ändå ut. Hemmaledigheten hade alltså inte riktigt börjat, men jag ville sätta upp hängmattan och tarpen (presenningen som funkar som tak/regnskydd) i dagsljus. Har en känsla av att jag vill kunna det här när vi ska ut och hänga i höst och vinter och det är ruggigare än det har varit hittills på våra hängmatteäventyr.

hennessy hammock, tarp, knippla — först gick det sådär med den däringa tarpen …

springer spaniels, knippla, tallar — hejarklacken var inte särskilt impad …

Det spelar ingen roll hur många youtubeklipp jag ser om hur man sätter upp en sådan hängmatta som jag har. Jag kommer inte ihåg det, om jag inte själv gör det. Jag satte upp hängmattan i strålande sol, gick hem, åt middag och borstade tänderna (man packar väl lätt, he he) och när mörkret kom gick jag ut. I månskenet. Har ni sett supermånen? Som den lyser upp alltså. Jag behövde bara använda pannlampan för att hitta in i min hängmatta.

jag tog hemmaledigt, hennessy hammock, knippla, en utenatt i månaden — Men hokus pokus! Där hänger den ju, min hängmatta. Med sin tar.

malin lundskog, sol, keps, en utenatt i månaden — skam den som ger sig?

Jag var bara modig en kort stund, sen …

supermåne, knippla, badplats, mångata — kvällspromenaden till min camping. Månljuset!

mångata, supermåne, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — Sån magi! Hade jag inte sovit ute hade jag badat i mångatan.

Först var jag väldigt modigt tyckte jag. Som går ut själv i mörkret för att sova ensam. Utomhus. Men efter en stund var jag inte särskilt modig längre. Det behövdes inte, för jag var inte rädd längre. Jag var ju nästan hemma och på den här lilla ön som är hemma finns det nog inte mycket att vara rädd för. Men jag tror att ni vet vad jag menar, när man ligger där och lyssnar. Är det bara vinden som blåser i grenarna eller kommer det faktiskt någon? Och med någon menar jag inte något djur.

Jag hann varken att vara modig eller obrydd särskilt länge förresten, för jag somnade rätt snabbt. Och vaknade bara en gång i natt, när dels tarpen hade slitit sig från sin förtöjning och dels var jag väldigt kissnödig. Kände mig rätt tuff när jag kravlade ut från hängmattan, förtöjde tarpen i en ny gren, kissade och förundrades över månskenet genom tallgrenarna. Och där var jag. Ensam. Mitt i wow:et!

månsken genom tallgrenar, en utenatt i månaden — och mitt i mörka natten lyste månen

Upplevelser i alla enkelhet

Alltså, vet ni: jag älskar när jag inte ger efter för den där tanken om att jag har det så mysigt hemma och det är ju ändå bara en natt, den gör väl ingen större skillnad. Men det gör det. Så fort jag släpper det bekväma för en liten och egentligen inte särkilt obekväm stund, så händer det grejer med mig. Särskilt om det minimalt obekväma handlar om naturen. Det är väl därför jag gillar att bada kallt. Att fiska kräftor. Hummer. Och makrill. Att springa ute. Äta utomhus. Är ni med? Upplevelser som ger mycket, behöver inte vara de storslagna äventyren. Inte om ni frågar mig i alla fall. En sån här natt ger massor och är inte ett dugg onödig, fast det bara är en natt. Nära hemma.

jag tog hemmaledigt, en utenatt i månaden, hängmatta, utsikt, knippla, västkusten — vips var det morgon och jag låg och kikade ut på det här

malin lundskog, jag tog hemmaledigt, nyvaken, hängmatta — Nyvaken! med lätt regn droppande på tarptaket.

Jag tog hemmaledigt en natt och lärde mig både att sätta upp hängmattan med tarpen, få till fårskinnsfällarna under mig och att jag inte alls behövde vara särskilt modig för en utenatt ensam. I alla fall inte här. På Knippla. Och i morse vaknade jag av att Claes ringde och frågade om jag ville med ut på morgonpromenad. Då regnade det lätt och jag låg och gungade en liten liten stund, för att testa hur regntät tarpen är. Den höll torrt och jag är redo för utenatt i september. Bring it on hösten!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA HEJA det lilla stegets kraft och de små äventyren.
Kram Malin Lundskog

En utenatt i månaden för tredje gången

Tredje gången gillt tänkte vi och även om vi hade mer storslagna planer för våra utenätter än att hänga kvar på Knippla, så … Är det på Knippla vi hänger. Den lilla ön där jag bor på heltid och Agneta på deltid. Enklast så och enkelt är inte att förakta. Hellre det än inte alls, eller hur? Och i natt var det dags för augusti månads en utenatt i månaden. Och även om vi var kvar på ön, var vi på en helt annan plats än i juni (läs här) och juli.

Tänk er själva en ljummen, vindstilla augustikväll. En sån där man vet redan när man är med om den att den kommer att leva kvar i minnet och hela själen för kanske resten av livet. En sådan kväll (igår alltså) gick vi ut med våra hängmattor (jag har ju en ny, som jag var spänd på att testa i skarpt läge), Agneta och jag.

Vi hade inte bara hängmattor med oss förresten. Vi hade bubbel, en marschall, guldglas och näsflöjtar i packningen också. Och vårt väle, som vi ju hittade när vi skulle hänga ute första gången.

Hur som helst. På vägen mot vår gamla vanliga (he he) campingplats gick vi förbi kragen. Den som är ganska nybyggd och har en skylt där det står klättring förbjuden på. Den ligger precis vid vattnet och vår gissning var att där inte finns lika mycket mygg (med västkustmått mätt)som i talldungen där vi brukar hänga.

Där kan vi hänga!

Ska man tro alla hängmatteexperter så var det för nära mellan pinnarna vi hängde upp oss i, men nu är vi inga experter utan glada amatörer och då gick det skitbra att hänga där. Och ja. Det här var verkligen en kväll (och natt) jag verkligen hoppas att jag kommer att bära med mig. Länge, länge. Om inte för alltid.

Kolla själva:

en utenatt i månaden, färjan knippla, mörker, lanternor — färjan passerar vår campingplats

mörker, kragen knippla, malin lundskog — färjan passerar vår campingplats

en utenatt i månaden, soluppgång, västkusten, knippla, hängmatta — soluppgång från Agnetas hängmatta

en utenatt i månaden, kragen på knippla, blå himmel — här låg jag och kikade upp på morgonen (genom mitt myggnät, om ni undrar vad rastret är)

krage, torkställning, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — kragen är ju en klassisk torkställning för lutfisk. Nu blev den ett vädringsställ för oss …

morgondopp, knippla, handduk, fötter, västkusten — morgondopp? Givet!

en utenatt i månaden, kragen knippla, malin lundskog, agneta bergman — efter morgondopp drack vi morgonte på vår altan

morgonte, utonjut, en utenatt i månaden, — utonjut med guldglas o allt

Mardrömmen

Förresten: min nya hängmatta var superskön att sova i. Jag tror inte att mardrömmen jag drömde beror på den. Jag drömde nämligen att Sjöräddningen kom och körde bort oss, för här får man ju inte klättra. Men vi klättrade ju inte? Och sjöräddningen har eventuellt inte mandat att köra bort två medelålders kvinnor på miniäventyr på hemmaplan, eller vad tror ni?

Mysigt var det hur som helst och på morgonen när vi fikade på vår altan (?) fick vi hejarop från flera av dem som gick förbi. För det gjorde de. Slingan på ön går precis förbi den. En utenatt i månaden är än så länge inget annat än världens mysigaste grej och vem vet, en vacker dag kanske vi kamperar på annan ort än Knippla. Men … egentligen funkar äventyr på hemmaplan lika bra. Särskilt när hemmaplan är som taget ur en feelgoodroman. (Eller så tar man miljön på Knippla och skriver en feelgoodroman. Som heter Ett oönskat arv …)

Vi ses snart igen allihop och tills dess: heja livet och äventyren.
Kram Malin Lundskog