Författare

Kvällsfika med prat om sådant man inte pratar om

Kvällsfika med prat om sådant man inte pratar om blir det onsdagen den 2 december. Då gästar jag Lektör Helena Hansen och hennes kvinnohistoriska kvällsfika och delar med mig av dels mitt skrivliv men också om nutida kvinnohistorier. Som de om inkontinens till exempel, vilket var och varannan kvinna som jag har löpcoachat genom åren lider av. Eller har lidit av …

Kvällsfika med prat om det man inte pratar om — kör Pippi-stajl – nyfiken som sjutton på hur det här ska bli, men eftersom jag inte har gjort det förut klarar jag det säkert …

Dessutom kommer vi att prata om podden Min perfekta kropp, för i den tar Viktoria Davidsson och jag verkligen upp sådant man inte tar upp i offentliga sammanhang. Eller … man och man? Vi gör det!

Genom att prata om sådant man inte pratar om avdramatiserar vi massor. Och vi upptäcker att vi aldrig någonsin är ensamma om det vi upplever, känner och tänker. Kom! Det blir kul!

Onsdag 2 december kl 20.00 alltså. På zoom. Boka din plats till den kvällshistoriska fikan här

Ta gärna med dig din egen fika till vår kvällsfika med prat om sådant man inte pratar om!
Hoppas att vi ses,
och hur som helst: HEJA HEJA DIG!
//Malin Lundskog

Foto: Viktoria Davidsson

Nanowrimo och misstagen jag gör om och om igen.

Nanowrimo och misstagen med att ta i för mycket, satsa för högt och dessutom tro att jag helt plötsligt skulle triggas av resultatmål istället för processmål. Japp, jag är där igen.

Jag siktar alldeles för högt och tror att det är det som behövs för att jag ska komma igång med uppföljaren till min första roman (Jag vet! Det är galet kul och jag ska snart berätta mer om boken som kommer ut 2021). Jag ger mig in i nanowrimo för jag vet inte vilken gång i ordningen och det enda jag vet är att det kommer att skita sig. Jag kommer inte att nå mitt mål, utan bjuder mig själv på en straffspark i öppet mål: vad var det jag sa?!

Ja, jag är rätt vass på att sabotera för mig själv och vet ni: jag tror att det också är därför jag är rätt vass på att guida andra att hitta, våga möta och bli vän med sina självsabotörer. Men det är en annan historia, som du kan läsa om under mina tjänster till exempel. Nu ska vi snacka nanowrimo och min lärdom om vad jag vill ha för mål. Om jag nu ska ha några mål?

Vad är NaNoWriMo?

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och är ungefär som hummerfiske (för oss som fiskar hummer alltså): en community med massa pepp och kreativitet under en koncentrerad period. NaNoWriMo äger rum i november varje år, för att november är en grå, tråkigt månad som gjord för att skriva. Om man nu gillar att skriva alltså! Förresten måste man inte tycka att november är grå och tråkig (det gör inte jag), man får vara med ändå. Du kan läsa mer om NaNoWriMo här.

hummerfiske, Malin Lundskog, hummer — För övrigt kan det bli en del hummer fiske i romanen jag skriver på nu. Gräv där du står ni vet

NaNoWriMo och misstagen

De misstag jag har lärt mig av under mitt deltagande i NaNoWriMo är att jag inte går igång på resultatmål. Jag känner mig instängd, pressad och struntar i att skriva bara för att … jag vill bestämma själv! Jag vill skriva av lust och inte av tvång. Alltså, jag vet ju det här. Jag känner mig själv. Och ändå … ändå är jag där och gör samma misstag om och om igen.

Och det handlar inte om att jag aldrig lär mig, för det gör jag. Jag blir snabbare och snabbare med att komma på mig själv. Nej, det handlar om tryggheten i de gamla mönstren. Ni vet … de där gamla vanorna som aldrig rostar? Och det handlar om att jag har en känsla av att det jag gör inte är på riktigt. Jag menar, det är ju inte så att mitt författarskap är mitt jobb (än?!).

Min egen utmaning passar mig perfekt!

Men vet ni vad? Skam den som ger sig och det finns inga misstag, bara lärdomar och så vidare och så vidare. Och så finns det skrivkompisar (tack tack bästa Cilla!) som påminner om att man inte måste vara med i det officiella NaNoWriMo-communityt och den utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Man kan skaffa sig en egen utmaning och då är det fritt fram att välja sitt eget mål. Som till exempel att skriva under en viss tid varje dag. Och att den vissa tiden inte behöver vara megalång för att räknas.

”Herregud, Malin! Myrstegsrevolutionen och skammålen, har du glömt av dem?”

sa jag till mig själv. Satte, med massa hjälp av Cilla, ett mål på 45 minuters skrivande per dag och. Det går som en dans! Jag menar … det är fjärde november idag och jag har inte sagt till mig själv ”vad var det jag sa” en enda gång. Jag har inte lärt mig av några misstag heller. Än … Jag har bara lärt mig av mina framgångar att processmål, som jag kan kontrollera själv och som inte kräver ett visst resultat, triggar igång mig. Tänker på hummerfisket igen. Att bestämma hur många gånger eller hur ofta man slänger i kuporna och ger sig ut och plockar upp dem igen – det är ett processmål. Som går att styra. Tänk att sätta antal fångade humrar som mål, snacka om att det går att missa målet då. Om man inte är storfiskare, he he.

Jag har återigen fått bekräftat att det lilla stegets kraft verkligen leder till stora steg och att jag har ett kryphål i skammålen om det skulle skita sig totalt någon dag. Undra om jag får medalj ändå?

Jag skriver vidare

Medalj eller inte jag är en vinnare ändå. Som hittar suget att skriva genom att inse vad jag behöver för att känna lust. Så … nu kör jag. 45 minuter om dagen i november. Minst. Vem vet, det kanske hinner bli en vana under den tiden? Så att jag fortsätter att skriva. Med lust. För jag har tillräckligt med tankar för att fylla sidorna i minst en roman till. Minst en bok om hälsa. Och blogginlägg, artiklar och krönikor ska vi inte tala om …

Nanowrimo och misstagen — författarporträttet är klart i alla fall, så … skriv bara skriv Malin!
Foto: Viktoria Davidsson

Undrar du över myrsteg och skammål? Dem kan du läsa om i min bok GLAD FRi STARK och dessutom i blogginlägg som det här: Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna och det här: skamliga mål för att nå de goda vanorna.

Vill du veta hur det går för mig? Skriver du själv och vill ha (och ge!) pepp? Berätta gärna i en kommentar här på bloggen.

PS. Tänk om jag skriver om NaNoWriMo och misstagen jag inte gör om nästa år?

Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Kvinnohistorier från både nu och då. Och sen?

Kvinnohistorier från både nu och då och sen … Jag jobbar ju dagligen med nutida kvinnohistorier. Hur vi kvinnor mår och vad vi mår bra av. Vad det innebär att leva hälsosamt, ha balans i livet, stressa lagom, vila i tid, motionera och träna på en nivå som gynnar vår hälsa och inte tvärtom.

kvinnohistorier, Malin Lundskog, frihet, kvinnokropp, havet, västkusten, Knippla — glada, fria, starka kvinnor!
från då till nu. och sen.
Foto: Viktoria Davidsson

Nutiden är inget utan dåtiden

Jag jobbar med det som verkar så självklart när man läser om det. När man tänker på det. Men, på vägen mellan att läsa/tänka och att göra hinner mycket hända. Eller lite. Det beror på hur man ser det. För även om vi alla vet vad som är bra för oss så finns det något som heter vanor. Och det finns normer och arv.

Ju mer jag tänker på och arbetar med vanor, med mindset och vad det är som gör att vi agerar som vi gör, desto mer kommer jag fram till att det inte går att separera dåtid från nutid. De oskrivna reglerna om hur vi bör vara, se ut och bete oss sitter så djupt rotade att vi inte ser dem. De har skapats genom historien och successivt anpassats efter tiden som är. Och vi agerar som om normerna är bäst för oss.

Är det vi själva eller normerna som styr?

Men … bara för att flest gör en sak betyder inte det att det är bäst! Eller hur? Men … himla lätt att tro det. Eller förresten: himla lätt att inte ens tänka på det, utan istället köra på utan att lägga märke till vilka normer som styr oss. Eller vem som har börjat skapa de oskrivna reglerna om hur vi ska se ut. Bete oss. Eller vara.

Vad är det som gör att vi ska se ut på ett visst sätt? Att lyckan sitter i en slimmad kropp, långa ben eller slät hud? Vad är det som gör att vi fokuserar på utseende istället för funktion? Som gör att vi inte har tid att stanna upp, reflektera och känna efter vad vi själva mår bra av?

Förebilder

Okej, nu skrev jag vi här ovan, som om det gäller alla. Det gör det självklart inte, för det finns några som inte låter sig styras. Några som har tagit sig tid att reflektera. Som har jobbat på kärleken till och acceptansen av sig själva. Och de här några … hade de inte varit starka och trygga hade de lätt som en plätt halkat tillbaka i fållan igen. In i mallen. För att inte märkas, synas eller vara besvärliga. För det bör man inte vara.

Då hade vi andra som inte är lika starka eller trygga inte haft någon förebild till hjälp på vägen mot nya och förhoppningsvis hälsosamma vanor, normer och oskrivna regler. Ni vet: normer där vi inte dömer varken oss själva eller andra. En kultur där vi ser att vi alla är olika och låter det vara så. Där vi har tid och mod att våga lära känna oss själva. Känna att vi är tillräckligt viktiga för att ta plats i våra liv. För att må bra. För att leva hälsosamt. Och lära känna och acceptera dem omkring oss. På riktigt. Ni vet. Sådär som är så viktigt.

Kvinnohistorier från nu och då hänger ihop med vår hälsa

Svaren på frågorna jag ställer här är lika svåra som enkla att besvara. För visst låter reflektion, acceptans och självkärlek inte så himla svårt? Men … visst låter det samtidigt inte så himla enkelt? Jag vill så gärna prata mer om det här! Det här som jag tror är hälsan självt! (Okej, det här och #utonjut i naturen, he he).

min perfekta kropp, podd, podcaster — I podden Min perfekta kropp kopplar vi ihop vår hälsa, med våra tankar och känslor kring vår kropp. Och varför vi inte fattar att vi har perfekta kroppar …

Vill ni prata med mig om det? Jag öppnar kommentarerna fria här till exempel. Och på mitt Instagramkonto. I podden Min perfekta kropp är samtalet igång. Och i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Självklart är ni välkomna att höra av er på mail om det känns bättre.

Dessutom är du varmt välkommen till hybrid-bokmässan Kvinnohistorier, där jag modererar inledningen och där vi pratar om kvinnohistorier nu och då. Har ni tänkt på att häxprocesserna då kan ha med vår hälsa nu att göra?

kvinnohistorier från då och nu — välkommen att skriva historia med oss!

Jag hoppas att vi lär oss massor av då och nu för att må riktigt, riktig bra sen. Sen som börjar … nu!

Historien kommer vi inte undan, men det är nu vi har chansen att lära oss av den. Och utveckla den till något alldeles ohemult hälsosamt och bra för oss. Allihop.

Ses snart igen!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
//Malin Lundskog

Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast

Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast, för då är du sugen på att göra om bravaden. Smart, eller hur? Och faktiskt himla svårt, för vem vill sluta när det är som roligast? Det låter ju som mormors gamla partytrick om att gå hem från festen när den är som roligast. Eller sluta när man är på topp. Hur vet man liksom? Och vill man, liksom?

Det gör man inte. Man vill inte sluta och man vet självklart inte när det är som roligast, eller när man är på topp. Så jag tycker att vi nöjer oss med att vi slutar medan vi fortfarande har kul. Ok?

Få goda vanor

”Hur får jag goda vanor?” är nog en av de allra vanligaste frågorna jag får. Och jag har ungefär lika många vanliga svar på frågan, för allt beror på och det är inte en enskild komponent som gör att vanor befästs. Många av mina andra vanliga svar har jag bloggat om förut (kolla länkar längst ner i det här inlägget). Men jag har inte skrivit om just det här: Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast. Så … jag gör det nu.

En vana är en vana är en vana …

Det spelar ingen roll vilken vana eller rutin du vill skaffa dig (ja, för det är ju snarare skaffa du gör. Du får ingen vana bara sådär …), processen är densamma oavsett om du vill hitta en skrivrutin för att skriva en roman (been there, done that), träna inför ett maraton (been the också och done that), lära dig att slappna av mentalt (jodå, där har jag också varit) och så vidare.

få nya vanor, Malin Lundskog, skriva, roman, författare, mindset, rutiner, hälsa — sätter punkt med ett leende …

Sluta medan du har kul, för då är det den känslan du bär med dig. Då är det den roliga, härliga, upplyftande känslan som dyker upp när du tänker på nästa tillfälle för ditt skrivande, din löpträning eller din stund för avslappning. Tänk motsatsen! Att du slutar när du inte har skrivit ett ord på en lång lång stund och känner dig tom på idéer, när du har kört skiten ur dig i löparspåren och har ont i varenda cell eller när du har vaknat upp från avslappning och rastlösheten har börjat irra runt i kroppen. Skillnad, eller hur?! Och är det något vi behöver för att skaffa goda vanor, så är det att upprepa rutinen om och om och om igen. Alltså betyder det massor att vi längtar till nästa tillfälle.

Och i vanlig ordning betyder det också massor att du känner dig själv. Att du vet hur du funkar och inte kör på bara lite till … om du är en sådan som gärna kör slut på dig (skriver till mig själv här). Eller slutar innan du har hunnit hitta den goa känslan för den delen, om du är en sådan som gärna ger upp det ena för att istället testa det andra (jodå, där är jag också ibland …).

Jag slutar när det är som roligast

Eftersom jag verkligen vill blogga oftare än jag gör, bjuda på fler tips, tankar om träning och löpning och om livet som glad, fri och stark, dela med mig av mitt ö-liv (ojojoj! Här händer det grejor!) och berätta om hur det går med mitt författande, så … Slutar jag medan jag fortfarande har kul. Vem vet, det kanske är just den delen i processen att skaffa sig vanor som har fattats för mig? Stay tuned, så får du se.

Vågar jag säga vi ses snart igen? Ja! Jag gör det. Vi ses snart igen!
Tills dess:
HEJA DIG!
Kram M

Här kan du läsa mer om vanor och hur du skaffar dem:
Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna
Skaffa hälsosamma vanor genom att stoppa sabbet
Skamliga mål för att nå goda vanor
Fem ursäkter som hindrar dina goda vanor
Skaffa goda vanor med nudging och små steg
Behöver vi en runstreak för att bli löpare?

PS. Häng gärna med mig över till Instagram också. Där har jag vanan att uppdatera (nästan) varje dag inne. Och du, jag tycker att det är himla kul om du kommenterar här. Och/eller klickar på tummen.

Reflektion i stillhet och fullt ös framåt!

Reflektion i stillhet och fullt ös framåt är en sammanfattning av min sommar 2020. Jösses vad mycket av både det ena och det andra jag har fyllt dagarna med. På slutet har det blivit ännu mer fullt ös, så jag är beredd att ta semester. Igen …

Egentligen skulle jag nog kunna säga att rubriken på det här inlägget är en sammanfattning av mitt liv och inte bara av den här sommaren. Det är ganska exakt precis så jag vill ha det och eftersom jag tar chansen att välja hur jag lever så … blir det oftast ganska exakt precis så. När det inte blir så har jag möjligheten att välja inställning till det, men det är en helt annan fråga som jag skriver om en helt annan dag. Nu vill jag berätta om min sommar och vad jag dels har reflekterat över och dels lagt in full (eller i alla fall halvfull) gas på.

Reflektion i stillhet

Reflektion kräver stillhet, så det kanske är onödigt att poängtera. Men ändå. Jag har stillat mig och känt att all träning på att landa har gett resultat. Det där med stillhet kommer nämligen inte gratis för mig, stressjunkie som jag är.

Det jag har reflekterat över i all den här stillheten är att mitt liv är himla underbart! Att det ger livet ett enormt mervärde att våga stanna och våga ta emot allt jag känner, för tro mig. Ni är inte ensamma om att ha skitdagar, vara alldeles för trötta eller ifrågasätta meningen med hela alltet … Men när jag vågar möta det så är det mycket lättare att se och känna att det är som det är och jag gör det jag kan just nu. Det är mycket lättare att känna tacksamhet när jag inte rusar på eller rymmer från mig själv.

Naturen, kramarna och sociala medier

Jag har också reflekterat över hur ohemult bra jag mår av att vara i naturen. Nära havet. I havet.

Något jag har tänkt mycket på är också mitt behov av fysisk kontakt. Jag saknar det! Jag har min man och min hund, så jag är inte helt utan kramar, pussar och klappar. Men ändå. Mina vänner! Mina föräldrar! Svärföräldrar. Och mina barn! Herregud vad jag längtar efter att krama dem. Och faktiskt också mina kunder. Att ta på dem jag tränar med, high fives och ryggdunkar och kramar har varit så naturligt och viktigt. Men … ja, ni vet. Det är som det är just nu.

närhet, kramar, covid 19, hund, springer spaniel, Malin Lundskog, hälsa, må bra — närheten … vad mycket den betyder!

Och kanske den största insikten av dem alla: jag pausade sociala medier i två veckor under sommaren. Alltså, jag älskar sociala medier. De ger massor! Det är ju genom dem jag jobbar. Säljer. Och kommer i kontakt med fantastiska människor. Men … OJ OJ OJ vad det gav mersmak att inte vara där ute. Vilket lugn.

Jag vet att både du och jag vet det här, men jag har haft svårt att hålla mig borta (ja, ni ser ju – det är det som är grejen med social medier: vi blir beroende! Och utan att vi vet om det stimuleras våra hjärnor att vilja ha mer och mer och mer … Jag kommer definitivt att pausa igen, även om jag självklart är jätteglad om du vill hänga med mig på Instagram, som är platsen där jag är mest.

Fullt ös framåt!

Ja, det var ju det där med kontrasterna den här sommaren. Det här livet. Och herrenaddå vilket ös det har varit!

Jag har haft utomhusträning hela sommaren här på ön. tre gånger i veckan har vi kört och det har varit helt grymt. Både fysiskt, men framförallt har jag hittat min plats på ön.

Vi har fiskat! Oj oj oj, som vi har fiskat makrill och krabba. Kanske inte är så ösigt i sig, men utvecklingen för mig som fiskare och det alldeles underbara med att ge sig ut i massa olika väder. Det har gett fullt ös i hela mig!

västkusten, öliv, Knippla, springer spaniel, Malin Lundskog, hälsa, må bra — skeppshunden hänger med på allt!

Och baden, promenaderna på nya ställen, löprundorna på nya stigar och två nya båtar … En av de båtarna är ett resultat av ett nytt företag och innan man startar företag är det en himla massa ös i hjärnan.

Romaner och nytt hus

Apropå ös i hjärnan: jag skickade in manus till roman till ett gäng förlag vid midsommar. Arbetet med det karaktäriseras verkligen av fullt ös. Eller, ös kanske inte är rätt ord. Snarare kaos! Kaos i både kroppen och knoppen och själen. För dig om undrar om jag har fått svar så … ja, det har jag. Det satte igång energierna igen kan jag säga. Och jag återkommer med mer om vad svaren innehöll och vad som händer nu. Men … det här är ju ändå en hälsoblogg och inte en författarblogg, så lägger inte så mycket krut på det här.

reflektion i stillhet och fullt ös framåt, hälsa, nytt hus, Knippla, öliv, åretruntboende, nystart, flytta, Malin Lundskog — här bor jag nu – välkommen!

Men vet ni vad som har behövt mest av min kraft den här sommaren? Jo, att vi har köpt hus! Kanske även ovissheten jag har levt i som har bott i rivningskontrakt även om jag inte har varit medveten om det. Men husköpet. Fort som sjutton gick det och ni vet ju hur det är med flyttar. Att flytta är något av det mest stressfyllda vi gör i livet (i paritet med att gifta och skilja sig) och att då titta på hus dag ett, få nyckeln dag två och sen flytta ut säljarna och in oss veckan senare … Nu snackar vi fullt ös framåt.

Sommaren 2020 är inte lik någon annan sommar

Den här sommaren är verkligen inte lik någon annan sommar, ändå är den ganska lik. Jag brukar bada massor, springa en hel del, vara ute med båten och äta glass och det är precis vad jag har gjort den här sommaren också. Men jag har badat ännu mer! Sprungit lite mindre. Varit ute med inte bara en båt utan flera (återkommer om anledningen till att vi har en egen flotta just nu. Stay tuned, för det är spännande!) och dessutom fiskat mer fisk och fler krabbor (ätbara alltså) än någonsin förut. Glassen? Tja, det intaget är nog ganska likt andra somrars.

Och så har vi ju det här med Covid19, som jag hade i åtanke när jag skrev om min saknad av kramar ovan. Corona har också gjort att jag har umgåtts med nära och kära på sättet jag älskar: utomhus! Och som också har gjort att jag inte har umgåtts med nära och kära på andra sätt jag älskar. Inomhus. Nära.

Svensk sommar

Men, bortsett från närheten inomhus, så har faktiskt inte corona påverkat just min sommar så mycket. TACK för att dem jag har omkring mig har hålla sig friska!!! Vi brukar dessutom hålla oss hemma på sommaren, så ingen större skillnad på den fronten.

solnedgång, västkusten, Knippla, öliv, Malin Lundskog — och solen går ner i nordväst …

Dessutom älskar jag alltid Sverige, men svensk sommar alltså. WOW för den! Och för både reflektion i stillhet och fullt ös framåt.

Hur har din sommar varit? Berätta gärna! Och förresten, vad tycker du om kombon reflektion i stillhet och fullt ös framåt?

Vi ses snart igen.

Tills dess:
HEJA DIG!
Kram M (ja, på avstånd och med väldigt nytvättade händer)

Sånt jag gör när jag skjuter upp sånt jag vill eller måste

Sånt jag gör när jag skjuter upp sånt jag vill eller måste. Eller borde. Men … jag har ju strukit ordet borde ur min vokabulär. så jag nöjer mig med att ta upp sånt jag gör när jag skjuter upp annat. Som sånt jag vill. Och sånt jag måste. Mest sånt jag vill faktiskt, för det jag måste det gör jag ändå. Oftast.

Det här gör jag när jag skjuter upp sånt jag vill.

Jag stickar. Och jag tränar. Det är ju inga dåliga grejer på något sätt, vilket faktiskt är ett problem. Eftersom det jag gör när jag skjuter upp det jag vill (eller måste) innebär något bra (jag menar: både handarbete och träning är ju himla hälsosamt) ger det mig rätt att fortsätta skjuta upp det jag egentligen vill. För det jag egentligen vill är mycket jobbigare. Och läskigare?! Kolla här vad jag har åstadkommit sedan jag bestämde mig för att ta halvtidstjänstledigt för att skriva min (första) roman till exempel.

stickad tröja, Sånt här gör jag när jag skjuter upp, , Malin Lundskog, hälsa, handarbete, 60 garner nord — Det började förra sommaren när jag besökte 60 garner nord på Spinneriet i Lindome, strax utanför Göteborg …
Kunde inte låta bli att inte sticka den här!

så plockade jag fram min gamla gröna stickade mössa och stickade en till min fenomenala badkompis
hittade ullgarn på Fårö, när jag var där på skrivresa … Måste ju sticka strumpor att ha på mig när jag skriver?
Stoppade träskosockar och mössor i julklappssäcken till mina fina vuxna barn inkl en sambo
kom på att det ju är himla kul med hemmagjord gåbprtspresent. Stickade och tovade (!) grytlappar till vänner
och pippitröjan till min man …
(ja, den passar honom perfekt)
stickar just nu en kudde till mig själv och en del annat …
hoppsan sa! Hittade ett härligt färgglatt strumpgarn …
fick garn i julklapp, som blev en tröja
och så ville jag sticka nåt litet. Enkelt. Och fick en himla mysig slipover!
apropå mysigt! Den här alltså. Den har jag också hunnit med, medan jag har skjutit upp boken …

mönsterstickning, 60 Garner nord, handarbete, Malin Lundskog, må bra — Åkte tillbaka till 60 garner nord och hittade garn och mönster till en sån där tröja som jag tror att jag kommer att vilja ha på mig jämt. När den blir klar …

sånt jag gör när jag skjuter upp, copenhagen calling, sticka, handarbete, hälsa, Malin Lundskog, isabell Kraemer design, tantkofta — *Häromdagen* åkte jag på utflykt med en kompis. Till Tant Kofta. Och hittade garn till en sån där stor polokrage som får mig att längta till hösten, he he.

Hur kan jag skjuta upp sånt jag vill?

Jag njuter av både träning och stickning, så i den kortsiktiga stunden ser jag inte att jag bygger på det där oket av dåligt samvete i det långa loppet. Och det är ju precis det som är grejen med vilket uppskjutarbeteende som helst: vi tänker (och känner!) kortsiktigt. Vi ser (eller vill inte se?) att det vi skjuter upp finns kvar. Väntar. Och kanske kanske till och med blir jobbigare och läskigare att ta sig an ju längre tiden går?

Uppskjutandet kan göra att vi skiter i det vi vill helt och hållet. Att vi inte utvecklas och når de mål vi säger att vi vill nå. Vi lurar helt enkelt skiten ur oss själva!

Och det är så himla naturligt och mänskligt och inte något att skämmas över. Ett steg på vägen är att se våra egna mönster. För vet ni! När vi väl har upptäckt ett mönster kan vi inte dölja det för oss själva igen. Då blir valet av vad vi gör (stickar eller skriver roman till exempel) medvetet och medvetna val kompisar – de är guld för både vår utveckling och vårt samvete!

Så här gör jag när uppskjutarlusten pockar på

När jag kom på att alla mina stickprojekt har fått ta massa tid på bekostnad av skrivandet planerade jag skrivtid med en skrivkompis. Ni vet, ibland hjälper det att ha någon annan att ansvara inför. Och jag skrev i små korta etapper istället för att straffa mig och ge ultimatum som att jag inte får sticka (eller träna) om jag inte har skrivit massor. Lagom är bäst på alla håll och små steg ofta är bättre en få jättekliv sällan, eller hur? Myrstegsrevolutionen är värd att hänga med på.

just det ja – har stickat ett par raggsockor till, till en sons sambo 🙂

Jag upptäckte inte min flykt till garnhärvor och löparspår idag, även om jag skriver om det först nu. Jag har studerat mig själv och kommit på att det är när jag står inför processer som är läskiga (oh my god! för att skicka texten, först till lektör och efter en drös redigeringsrundor till testläsare) som jag väljer att skjuta upp. Eller fly?

Uppskjutaren i mig är en självsabotör och jag vet att jag inte är ensam om att ha den i livet. Många av mina kunder skjuter upp träning och tycker inte att jag är klok som skjuter upp annat med hjälp av träning … Men vi är alla olika!

Självsabotörer har jag skrivit om förut och är dessutom medförfattare till en bok om några av dem. Tidigare inlägg hittar du bland annat här: Skaffa hälsosamma vanor genom att stoppa sabbet och här: Allt eller inget – från sabotage till succé.

Boken om självsabotage hittar du här: Skapa ditt drömliv

Och min roman? Jo minsann … väntar på svar från en testläsare till och sen ska jag redigera det sista (okej, det är inte det sista, men för nu) innan jag kanske eventuellt vågar mig på att skicka ut till förlag. Kanske ska sticka klart en tröja till först?

Superkul om du vill dela med dig av dina uppskjutarerfarenheter. Om du har några alltså. hur som helst, så ses vi snart igen!

Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram M (på avstånd och med nytvättade händer)