Hållbar hälsa

Höga vågor

Efter debaclet med kaffet i morse stannade vi i huset ända till eftermiddagen. Då hade jag redigerat flera kapitel i, Frida Karlsson kört en femmil i världsklass och solen tittade fram. Med vatten (gott dricksvatten mind you), apportleksaker och regnkläder i ryggan gick vi ut. Mot stranden. Eller stränderna, menar jag. De finns ju överallt. Och där mötte vi höga vågor. Och på nästa strand JÄTTE-höga vågor.

Till och med hundarna backade undan från vattnet flera gånger och det känns ju betryggande att de har någon slags självbevarelsdrift. Ibland undrar vi, nämligen. Särksilt om Jackson, vår lillkille …

I solen i lä mötte vi sommaren och tittade på surfarna som letade vågor. Jag tänkte fel och sa något om att om jag inte hade pajat knät, skulle jag verkligen vilja testa att vågsurfa här. Kom på att om jag inte hade pajat knät, hade vi inte varit här just nu utan åkt skidor på ett snöigt berg någonstans. Tänk vad fort vi kan glömma ändå, och bara njuta av det som är. För jag är inte ett dugg ledsen över att vi traskar runt på stränder, bland vågor och på klippor med en utsikt som är helt otrolig.

och JÄTTE-höga vågor

När vi reste oss och gick vidare försvann sommaren. Vinden är mer vår och krisp än däst somrig. Vi gick hur som helst med vårvinden till nästa vik och där var de. De JÄTTE-höga vågorna. Eftersom vi är på en udde hamnar vikarna i olika riktningar, så vindar och vågor träffar helt olika. Jag förstår att det här är ett mecka för surfare, för det finns nog alltid en vik med perfekta vågor.

I den här viken fanns inga surfare, bara vi och en fotograf som säkert fångade vågskummet mycket bättre än jag, men jag gjorde några försök i alla fall. Vilka krafter det finns ute i naturen, eller hur?

Och hundarna var minst lika lyckliga som oss över att inte bli störda av andra hundar (oj oj oj så mycket hundar här är) eller av oss.

Ses snart igen och tills dess: HEJA krafterna i både oss och naturen
Kram Malin Lundskog

Fler inlägg om vår workation i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände

Malin Lundskog, vind i håret, sagres, strand

Vatten som smakar salt och några missförstånd

I morse vaknade jag, som jag brukar, före Claes. Gick upp, släppte ut hundarna i trädgården och gjorde kaffe. Alltså ni vet det där morgonkaffet. Det är ju det bästa kaffet. Och hade ni frågat mig innna i morse hade jag sagt att morgonkaffet är det bästa kaffet oavsett hur det smakar. Men. Inte detta. Jag spottade ut det. Har ni någonsin druckit kaffet gjort på vatten som smakar salt? Don´t try it.

Inte för att jag fattade att det var salt det smakade. Jag trodde att jag hade fått nån omärkbar släng av covid, när tydligen smakerna kan sättas ur spel (tror faktiskt inte att jag har haft covid). Smaken påminde mig om hur jag tyckte kaffe smakade när jag var gravid och det är jag helt övertygad om att jag inte är. Men skam den som ger sig. Jag gjorde en ny kopp. Tänkte att jag kanske bara hade skedat upp fel mängd av pulverkaffet …

Hur som helst, min man som ändå är köksmästaren i familjen (Two Fat Pigs, som har blivit hans nya skötebarn efter den som brann ner på ön?) kom upp och spottade ut han också. Saltvatten, sa han kort och gott.

Idag gick vi därför och köpte vatten på dunk. Kånkade hem tio liter och frågade vår airbnb-värd om vattnet. Och … det är tydligen så det kan vara ibland, när reningsverket inte mäktar med att göra sitt jobb. Om vi nu fattade rätt alltså. Hon är inte jättebra på engelska och vi är ännu sämre på portugisiska.

malin lundskog, regnrock, regn, vatten som smakar salt — Vi gick ut efter vatten och hamnade i en av alla regnskurar (med droppar som smakade sött)

springer spaniels, sagres, vatten som smakar salt — I väntan utanför affären. På husse och sötvatten

Annars dricker vi vattnet här. Det smakar inte som hemma, men är ändå okej. Dessutom godkänt som livsmedel och jag kan inte tänka mig något mer onödigt än att köpa vatten när det finns i kranen.

Söta popcorn och grädde till frukost

Ändå fint det här, hur bra man klarar sig med miner, gester och några få ord på engelska? Ja, inte för att jag är säker på vad hon sa om vattnet, men hon stod där och vevade som ett reningsverk gör (det vet väl alla hur det ser ut, ha ha). Annars har vi bara missuppfattat vad det stod på popcornpåsen och det som vi trodde var yoghurt. Hej, söta popcorn (inte lika gott som salta till en kall öl om ni frågar mig) och grädde istället för yoghurt till frukostfrukten.

Det går alltså ingen nöd på oss, allt funkar och vattnet i kranen smakade mycket bättre efter några timmar. Men kaffe på vatten som smakar salt var ingen höjdare, I tell you.

Jag (försöker) samla inläggen om vår långa workation i Sagres här, om ni vill läsa: Vi reser till världens ände

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA morgonkaffet!
Kram Malin Lundskog

Framme i La Rochelle, i kanten av Atlanten

I morse lämnade vi Bochum och har rullat genom ett både regnigt och soligt Europa hela dagen. Nu är vi framme i La Rochelle i Frankrike. Alldeles i kanten av den blåa Atlanten. Här var vi på vårt förra äventyr (när vi åkte skidor i Sierra Nevada) och tyckte att det var så himla fint, så att vi passade på när vi ändå har vägarna förbi liksom.

Hundarna har fortsatt att vara fantastiskt duktiga på att ha tråkigt i sina burar där bak i bilen. Det är inte de som har fått oss att stanna särskilt ofta om man säger så. Det är jag. Alltså, jag försöker verkligen att snåla på vattendrickandet …

Vi hittade le Yachtman, ett hotell i vid småbåtshamnen i gamla stan, en stund innan vi visste att vi skulle komma till just La Rochelle. Med tanke på hur det gick igår gillar jag booking.com och möjligheterna det ger ännu mer.

Två gånger är en vana?

När vi kom fram gjorde vi som vi brukar (skriver jag efter resans andra dag …). Hundarna fick mat och sen tog vi en långrunda för att utforska omgivningarna. En del regn och ganska kyligt, men ändå. Herrenaddå vad det är skönt att röra på sig. Det blir ju inte lättare att sitta still längre med åldern om man säger så.

Men kolla, vad mysigt:

framme i la Rochelle, småbåtshamn — det här har vi precis utanför hotellet

framme i la rochelle, gata, färgglada hus — känns som att gå runt i en sagostad

Och sen gick vi och la oss så att vi orkar köra långt i morgon också. Roligare än så blir det inte på resan ner mot Portugal. Även om den är mödan värd, så sparar vi de längre stoppen till hemresan.

Tack och godnatt och vi ses snart igen. Tills dess: heja tålmodiga hundar. Och människor!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vårt äventyr hittar ni det här: Vi åker till världens ände

Vem vet var Bochum ligger?

Är det någon som vet var Bochum ligger? Alltså, jag visste inte ens att det fanns en stad som heter Bochum. I Tyskland. Och jag hade förmodligen fortsatt att vara lika ovetande om det inte var stopp på Authobahn och trafiken leddes in genom en tysk liten stad där vi blev stående i nära på två timmar.

De här två timmarna blev visserligen ett utmärkt tillfälle att promenera med hundarna, men ni vet. Nära bilen. Fram och tillbaka. Ifall det lossnar på vägen… Det gjorde det och vi drog vidare, men klockan hade ju gått och när vi började kolla platser att övernatta på hittade vi *trumvirvel* Bochum. Här bokade vi rum en bit utanför stan och gör inte så mycket mer än att sova och promenera.

Och det är just det där med promenaderna som gör att vi gärna håller oss utanför stan. Brorsan, vår äldste hund, gillar inte att uträtta sina behov om det inte finns ett grässtrå eller två att sprätta på. Lyfta på benet är däremot inga problem, det gör de båda gärna på varenda stople, staket, husvägg och. Ja. var som helst. Finns alltså flera anledningar att hålla promenaderna utanför stan …

En snabbvisit på väg söderut

Kan alltså inte berätta så mycket om Bochum, men precis som alla andra platser i världen har den här staden säkert sina fina sidor. Och imorgon fortsätter vi söderut, på vår väg mot världens ände.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA äventyret!
Kram Malin Lundskog

Förresten, är det någon av er som har varit i Bochum?

Mer om vår workation på väg till och på världens ände hittar ni här, om ni vill läsa.

EDIT: la till fotona nedan morgonen efter. En mysig morgonpromenad (utan morgondopp) och lite mer vår än hemma.

vem vet var Bochum ligger, vår — våren har kommit längre än i Sverige

vem vet var Bochum ligger, bada förbjudet skylt — varken halkade eller hoppade friviligt i

Vilka regler gäller för resgodis?

Nu är vi på väg mot världens ände. Ja, det var inte utan pirr i magen jag gick morgonpromenaden runt ön vid femtiden i morse. Kl 06.15 gick färjan från Knippla och sedan dess är vi på väg. Mot Sagres i Portugal. Ikväll hoppas vi vara någonstans i Tyskland, men just nu är den stora frågan: vilka regler gäller för resgodis?

Jag ställde frågan för en stund sedan i mina instastories och fick väldigt många bra svar på den viktiga frågan: vilka regler gäller för resgodis. Någon skrev ”klockan tolv”, en annan svarade ”När man rullar av färjan” (som ligger fem minuter hemifrån that is), en tyckte att den enda regeln är att den som kör får välja först. Bra regel och tur att vi gillar olika godis Claes och jag (jag äter till exmpel bara punschpraliner i nödfall …).

vilka regler gäller för resgodis, bilresa — inte ens jag ville ha godis vid sextiden i morse, he he

Vilka regler som gäller beror på …

Det är väl klart att man gör som man vill, men ändå. Hur gör ni? Vi höll oss hela vägen till Tyskland faktiskt. Det beror nog mer på att vi åkte så tidigt hemifrån och var i Tyskland redan vid lunch.

Det är väl inte bara jag som blir extra godissugen när jag inte har något att göra? Som under en bilresa till exempel … Samtidigt vet jag att om jag tar en gotta är påsen snart tömd och då kanske jag ångrar att jag började. Inte ens under mina allra mest hälsosamma (-hetsiga?) år kunde jag förmå mig till att ta en ruta på chokladkakan, eller en bit i smågodispåsen.

När jag var liten …

När jag var liten hade vi en supertydlig gräns, för när det var okej att börja äta resgodis. Det var när familjen var inlastad och bilen hade rullat från radhuset strax sydväst om Göteborg och kommit genom TIngsdadstunneln. Jag och min lillebror låg utbredda i baksätet (nej, inga säkerhetsbälten i baksätet på den tiden) och fick godis utportionerat av mamma efter de evighetslånga två och en halv milen.

Nu rullar vi vidare och har ännu ingen aning om var vi ska sova i natt. Det ordnar sig längs vägen. Fömodligen är godsipåsen tömd tills dess …

Ses snart igen och tills dess: Heja regler som känns bra i magen.
Kram Malin Lundskog

ps. vill ni läsa mer om vår långa workation i Portugal, ska jag försöka att samla inläggen här: Vi åker till världens ände

Ska vi ta ansvar för andras känslor?

Den frågan ställer vi oss i podden Mitt perfekta liv idag. Ska vi ta ansvar för andras känslor?

Varför tror min kompis att jag kommer att hata henne? Och varför betraktas någon som älskar livet och vädret för en jobbig jävel? Får man förresten visa sin glädje när andra är ledsna? Och Viktoria då, vad händer när hon berättar att hon har friare som står på rad och just har köpt ett slott i Frankrike. Allt detta (och lite till) i det här avsnittet av Mitt perfekta liv, podden där vi utforskar normer och nyfiket visar vägen mot ett perfekt liv.

I vanlig ordning tycker jag att vårt samtal är himla härligt (man får väl säga det om sina egna produkter?) som väcker tankar i mig i efterhand. Jag undrar om vi ska ha ett eftersnack också? För tankarna som väcks under de där trettio minutrarna vi podd-pratar, de behöver tas hand om. Av mig själv eller av nya samtal. Med andra.

Visst är det coolt ändå, hur något vi gör (vi allihopa alltså, inte bara Vickan och jag) fortsätter att växa utanför oss själva? Som ringar på vattnet.

Hoppas att ni lyssnar, tänker, känner. Och ni vet väl att ni alltid är välkomna att höra av er med frågor och kommentarer? Gillar ni podden, blir vi jätteglada om ni trycker på de gillaknappar som finns i er favoritpodd-app.

Vi ses snart igen, tills dess: Heja oss och ringarna vi sprider på vattnet.
Kram Malin Lundskog