Hållbar hälsa

En lugn söndag

Jag älskar människor, jag tycker om att ha mycket omkring mig och en hel del att göra. Men ändå. En lugn söndag. Så himla skönt. Och det är väl det här som är grejen med livet. Kontrasterna. Och att kunna välja dem själv, eller vad säger ni?

På söndagförmiddagar har jag min träning här ute på Knippla och det var enda passa tiden-grejen för dagen. Och ett härligt träningspass med goa människor ingår i vad jag kallar lugn söndag, även om själva träningen är allt annat än lugn. Men ni vet. Resten av dagen. Soffhäng, stickning, bokläsning, hundgos, slumra, hundpromenad och mera soffa. Utan att kolla klockan. Bara gå på känsla. Och nej, jag har inte ens duschat efter träningen. Får se hur det blir med det …

Ses snart igen, tills dess: HEJA lugnet. Och kaoset, om ni hellre vill ha det.
Kram Malin Lundskog

PS. Enda abret just nu är att de där pepparkakshusbyggena från igår står på mitt kontor, det luktar så gott att det rinner i munnen på mig.

Struktur är tydligen inte så viktigt

Struktur är inte min starkaste sida. Och vet ni, jag har skyllt på att det är därför jag inte får vissa saker gjorda. Ni vet, det är alltid skönt att ha något att skylla på och min grej har bland annat varit just bristen på förmåga att strukturera. Men, håll i hatten, det är tydligen inte så viktigt. Jag vill ha lite kaos och oordning.

struktur, moln som speglas i vatten, knippla, västkusten, novembermorgon — lätt att tro att det kaos när det inte är ordning …
men molnen som speglas i vattnet har ju också en viss struktur, eller hur?

Nu lever jag inte livet i totalt kaos, utan lite struktur behöver och vill jag ha. Men bara lite. Och det är just det som är finessen för mig. Lite. Och här har jag trott att jag borde göra som man bör (även om jag är nästan allergisk mot vad man ”bör” göra). Ni vet. Planera, sturkturera och göra schema för att få saker och ting gjorda, när det är nästan precis tvärtom. Jag får panik av för noggrann ordning och reda. Jag vill ha kaos och oordning. Ja, alltså, jag vill jobba på känsla och utgå från den när jag ska göra det jag har att göra.

Är det lagom som är bäst? Igen?

Kan det vara så att lagom är bäst och don efter person stämmer in även på det här med struktur? Jag strukturerar upp mina arbetsdagar med några punkter på en att göra-lista. Några kan vara allt från en till tre. Möjligtvis fyra eller fem, om det är smågrejer. När jag kollar in listan på morgonen börjar jag med det jag antingen känner mest för, eller vet att jag kommer att känna minst för framåt eftermiddagen.

Det där är my kind of struktur och den insikten kom jag på när jag morgonskrev om vad jag verkligen vill ha. Jag började tänka tankar om struktur som fick mig att rysa av obehag. Efter en stund insåg jag att det enbart handlade om vad jag trodde att jag borde önska mig. Det var inget som var viktigt på riktigt för mig.

Det kom jag fram till under skrivstunden, när jag insåg hur mycket jag får gjort utan exakta scheman, noggranna planeringar och någon slags systematiskt struktur. Jag strukturerar och jobbar på känsla. Det funkar. För mig. Och när den polletten ramlade ner (säger man ens så längre?) så föll ett ok från mina axlar (man kanske inte säger så heller?) och en sten från mitt hjärta (vad hände med alla dessa liknelser?). Mitt sätt funkar för mig, ger mig större frihet och får mig att göra det jag ska. Och det är väl själva grejen?

struktur, utsikt från Knippla mot Marstrand, morgonpromenad — Efter skrivstunden gick jag ut på morgonpromenaden och reflekterade vidare om det här med struktur.
Är det jag som är fast i någon slags norm om vad struktur är?

struktur, bleke, västkusten, utsikt från knippla mot hyppeln — Ännu mer struktur, eller hur?

Struktur kanske ändå är viktigt?

När jag tänker efter är struktur kanske visst viktigt, men inte på det sätt jag trodde. Är ni med?

Vad funkar för er? Om ni inte vet har jag ett hett tips: häng med hos min vän Dorro, hon är sanslöst grym på att förklara struktur och planering.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA personligt lagom struktur.
Kram Malin

Vad är det bästa som kan hända idag?

Den frågan ställer jag mig (nästan, nästan, nästan) varje morgon: Vad är det bästa som kan hända idag? Och wow vilken skillnad den gör. Men det är inte den enda frågan jag ställer mig när dagen börjar.

vad är det bästa som kan hända, ljuslyktor och levande ljus, Malin Lundskog, morgonmeditation — min morgonstund med meditation och reflektion

Fler frågor att börja dagen med

Ungefär så här ser mina frågor till mig själv ut varje morgon. Ibland skriver jag ner svaren efter min morgonmeditation (mer om den här), ibland reflekterar jag över frågorna under morgonpromenaden.

Hur vill jag känna mig idag?
Vem vill jag vara idag?
Vad är det bästa som kan hända idag?

Det gör gott att bestämma sig för en riktning för dagen (bättre än alla att göra-listor och detaljerade planer i världen tycker jag).

vad är det bästa som kan hända idag, knippla, hav, himmel, morgonpromenad i november — morgonpromenaden isande vind idag

På första frågan, om hur jag vill känna mig idag, svarade jag att jag vill känna mig lätt, rolig och stark, smart och kärleksfull. Det är inte varje dag just det här är viktigast för mig. Men oavsett vad som dyker upp som svar, så ger det en skön påminnelse om vad jag faktiskt vill fokusera på. Nån mer än jag som kidnappas av annat annars? Och tror att det är viktigare att bocka av nån lista fylld av prestation?

Vem vill jag vara idag då? Jo, jag vill vara hon som inspirerar andra och lockar till skratt. Jag vill också vara hon som slutför (hej hej igångsättare) och skapar. Det inspirerar mig mycket mer än att ha uppgiften skriva nyhetsbrev framför mig. Och att göra-punkten skapa gratisgåva till alla som vill fira Mariannes mirakel två år. Är ni med?

Vad är det bästa som kan hända idag?

Mitt svar på den frågan är anledningen till det här blogginlägget. För det jag svarade var att det bästa som kan hända är att jag skriver ett blogginlägg på temat. Och att jag skrattar mig igenom dagen.

Jag vet inte vad ni tycker, men för mig är det är så inspirerande och också en påminnelse om vem jag mår bra av att vara. Annars vet man ju inte om man blir en Marianne (ja, som i Mariannes mirakel) och det vill jag inte. Men, som vi pratade om på Mariannes mirakulösa bokklubb igår, det är nog lätt hänt att man halkar dit om man inte är är medveten om hur man vill känna sig och vem man vill vara.

Vad vet jag, kanske har jag varit hon som inspirerar i och med det här inlägget? Det kan jag ju inte veta, men jag kan göra mitt bästa.

O så ses vi snart igen, tills dess: HEJA HEJA dig, oavsett hur du börjar dagen.
Kram Malin Lundskog

ps. ni vet väl att ni kan följa bloggen, antingen genom rss-flöde eller till exempel genom att spara den som favorit. Om ni gillar det jag gör här alltså. Och gör ni det – tipsa gärna era nära och kära och andra som ni tror kan gilla den.

Äntligen: Mitt perfekta liv! 22

Gör samtal om döden livet mer perfekt? Och vad har livet med döden att göra? Det diskuterar fotograf Viktoria Davidsson och författare Malin Lundskog i den här episoden av Mitt perfekta liv. Dessutom pratar de om tacksamhet och bjuder på tips om hur du tränar upp din förmåga att känna tacksamhet. Om du vill. Och det tror de att du vill om du vill med på resan mot ett perfekt liv …

Äntligen: mitt perfekta liv, podd, podcast, livet, döden, samtal, tacksamhet

Mer om samtal om döden hittar ni här. Och podden hittar ni där poddar finns. Följ den gärna, och om ni lyssnar blir vi så glada för både hejarop och betygsättning.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA alla innerliga samtal.
Kram Malin Lundskog

De hängivna hänger på väggen

Får jag komma till Knippla och fota dig, frågade Marianne Stellin. Gissa vad jag svarade? Jepp, helt rätt. Jag sa ja. Med utropstecken. Inte bara för att det är skitkul att bli fotad (jo, vi finns vi som tycker så), utan för att Marianne hade ett tema med sitt fotande. De hängivna. Va? Hur kul att få vara med och representera de hängivna. Särskilt eftersom jag är hängiven det jag gör och drivs av passion, glädje och det lustfyllda.

Hur som helst, Marianne tog med sig kameran och kom till Knippla där vi samtalade om hängivenhet och mitt skrivande. Och ja, de hänger ihop de två. Jag är hängiven mitt skrivande. Precis som Marianne är hängiven sitt porträttfotograferande.

De hängivna

Idag var vi ett helt gäng hängivna som hängde på väggarna på Hotell Havskatten på Hönö. Visst är det ett coolt tema på en utställning? Det väcker en nyfikenhet tycker jag. Vad brinner de andra för? Och vad är det som gör att de är hängivna just det? Jag blev i alla fall JÄTTE-nyfiken på de andra där på väggarna. Nu är jag visserligen nyfiken i största allmänhet och på människor i synnerhet, men ändå. Wow för oss människor ändå, eller hur?

fotoutställning, vernissage, porträtt, hönö, Marianne Stellin

vernissage, svartvita porträtt, hönö, de hängivna, marianne stellin — o så Marianne själv, som har fotat alla hängivna

Och nu är det dags för mig att skriva en stund, hängiven som jag är. Men vi ses snart igen och tills dess hoppas jag att i hittar och/eller utvecklar er passion allihop. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vi kanske inte är snällare ute på ön, men …

Nej, vi kanske inte är snällare här ute på ön än vad människor i största allmänhet är. Men, vet ni vad jag tror? Jo, att det är mycket enklare att vara snäll här. I ett litet samhälle, där vi känner varandra. Det är enklare att sträcka ut en hand, erbjuda hjälp och be om en tjänst här. Vi vet ju vilka vi är och vi vet att nästa gång är det min tur.

Som när man ska ta färjan i ösregn och storm utan bil. Då är det alltid nån som ropar frågande från sin bil om man vill ha skjuts till i alla fall nästa färja. Så himla enkelt för den som kör och så himla värdefullt för den som hinner med en buss tidigare in mot stan till exempel.

vi kanske inte är snällare, färja, knippla, västkusten — utsikt från färjan

Det där med färjan är bara ett exempel, men jag kom att tänka på det när jag själv både fick och gav skjuts under samma vecka. Att det är så enkelt att vara snäll. Och att det kanske är ännu enklare här ute på ön, just för att vi känner varandra och vet hur betydelsefullt det är med den där lilla men ack så värdefulla tjänsten. Plus bonusen: en pratstund med en fellow öbo. Det går inte av för hackor.

Nej, vi kanske inte är snällare här ute, men:

Nej, vi kanske inte är snällare här ute. Men, det är lättare att vara snäll när det är enkelt, helt enkelt. Och att ta emot någon annans snällhet, för ibland är ju det att ta emot som är det svåra, eller hur?

Såatteee, vi ses snart igen. Berätta gärna vad ni tror om min inte ett dugg vetenskapliga utan bara känslomässiga analys av att det är lättare att vara snäll på en liten ö/i ett litet samhälle än i storstäder. Tills dess: HEJA alla snälla, som både ger och är snälla nog att ta emot hjälp.
Kram Malin Lundskog

Hållbar hälsa

Är det lagom som är bäst? Igen?

Struktur kanske ändå är viktigt?

Fler frågor att börja dagen med

Vad är det bästa som kan hända idag?

De hängivna

Nej, vi kanske inte är snällare här ute, men:

Footer

Malin Lundskog