Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Hållbar hälsa

Plötsligt vaknade nyfikenheten på 2023

Är ni också i reflektion över året som har gått-mood så här års? Jag har inte varit det och undrat om jag bara ska låta det rulla på. Nytt år blir det ju oavsett, menar jag. Men. Så idag kom det över mig. Eller snarare växte fram inom mig. Ja, plötsligt vaknade nyfikenheten på 2023. Vad sjutton har hänt under året egentligen? Vad har jag lärt mig? Vilka vägar har jag valt? Vilka dörrar har jag stängt och vad jag är tacksam över?

Nog för att jag är mycket för framåtskridande, drömmar och visioner framåt, men utan reflektion bakåt vet jag ju inte vad som har funkat, vad jag vill ändra på och var jag är. Jag vet inte ens vem jag är, om jag inte reflekterar över det, eller hur? Och visst är det spännande att utforska vad man håller på med och vem man är? För att inte tala om vem man vill vara. På riktigt.

plötsligt vaknade nyfikenheten, röddeviga, knippla, dimma, bohuslän, västkusten
typiskt bra reflektionsväder under morgonpromenaden också
hopptorn, knippla, badplats, dimma, västkusten
… även ett typiskt bra badväder idag

En reflektion över 2023

Det spelar ingen roll att jag har min dagliga morgonrutin med klargörande skrivstund och meditation eller att jag firar de små framstegen i stunden. När jag blickar tillbaka på ett helt år får jag ett helt annat perspektiv och kanske kan se samband och mönster. Är vägarna jag valde i stunden fortfarande rätt? Ska dörrarna jag stängde fortfarande vara stängda? Hur vill jag fortsätta att utvecklas och vad vill jag bidra med?

plötsligt vaknade nyfikenheten på 2023, morgonmeditation, julgran, skriva
Och det var här nyfikenheten på 2023 vaknade i morse. Vid den barrande granen …

De här frågorna har på ett stökigt och ganska snurrigt sätt hängt med mig idag och jag ser fram emot att sätta mig ner och skriva av mig snurret. Det var i morse under mitt morgonskrivande som nyfikenheten på 2023 vaknade och en aning om vad mina ledord ska kretsa kring nästa år. (Årets ledord kan ni läsa mer om här). Ska bara sticka färdigt de där julklapparna först, he he.

Jag är inte bara nyfiken på mitt 2023 och vad jag vill 2024, jag är nyfiken på er såklart. Tänkte ni tillbaka på året som har gått innan ni tänker framåt på året som kommer? Eller låter ni det bli som det blir och glömmer det som har varit? Alla sätt är bra, så länge vi är tillfreds och mår gott av dem. Ja, så tycker jag. Berätta gärna vad ni tycker.

Och här ses vi igen, innan 2024 är här. Herregud, det är inte ens julafton än. Tills vi ses HEJA reflektionen och utvecklingen.
Kram Malin Lundskog

Jodå, jag återkommer med vad jag kommer fram till om 2023. Det kan ju bli kul …

I tidsoptimismens spår

Någon mer än jag som tar med sig dator, sticke (eller annat handarbete), fackbok, skönlitterär bok och förbereder en kö i poddlistan när hon ska resa iväg? Och för säkerhets skull packar ner en tidning man inte har hunnit läsa? För en tågresa mellan Göteborg och Stockholm. Som tar tre timmar …

Jag menar, man vet ju aldrig. Man vet inte vad man känner för att göra. Och man vet tydligen inte heller att man på en tre timmars tågresa inte hinner göra så särskilt mycket mer än man hinner på tre timmar hemma. Även om man egentligen vet bättre.

När vi ändå snackar tidopstimism: är det någon annan som i god tid (eller inte?) frågar sina nära och kära om de önskar sig något stickat till jul? För det är ju så gott om tid och jag hinner säkert sticka både det ena och det andra. Och som inte inser att varken vardagsdygnen eller helgerna i november och december inte är ett dugg längre än under resten av året? Som på riktigt tror att tiden helt plötsligt ska breda ut sig i någon slags oändlighet utan något annat att fylla tiden med än att sitta och sticka. H E R R E G U D.

i tidsoptimismens spår, stickning, garn, Malin Lundskog
Var god stör ej. Julklappsstickning pågår …

Det här följer med i tidsoptimismens spår

I tisoptimismens spår följer därför en otymplig packning och en hel del onödig stress. Som i veckan när jag var i Stockholm. Och nu. När jag en vecka och en dag före julafton har flera stickprojekt att hinna klart med samtidigt som jag har satt en deadline för redigeringen av mitt tredje manus. Och dessutom vill jag hinna varva ner innan jul. Njuta av frisk luft, kalla bad och alla böcker som väntar på att bli lästa. Ja, ni fattar?

Men mitt i allt detta som följer i tidsoptimismens spår så är jag ändå stolt över mig själv. Och min utveckling. För hinner jag inte klart är det inte hela världen. Det är inte jag som är långsam eller dålig som inte använder allt jag packar ner för den där tretimmarsresan. Hinner jag inte klart med sticket kan det bli en januaripresent istället. Och den där redigeringen, den ska ju inte bara bli klar. Den ska bli bra också. Och ibland (ofta? alltid?) tar bra, bra mycket längre tid än jag tror. Det vet jag redan från början.

Struntar i att göra-listan …

Dessutom skrattar jag numera kärleksfullt åt mig själv och kärleksfulla skratt mår vi gott av, eller hur? Förr stressade jag sönder mig för att bli klar och hålla orimliga deadlines. Nu? Nu ser jag min att göra-lista som en riktlinje, frågar snällt hur sjutton jag kunde tro att jag skulle hinna och ser till att njuta som fan av livet under tiden. Det som blir gjort blir gjort och för oss som är drivna, aktiva och har en tendens att hellre göra för mycket än för lite, så tror jag att det är helt rätt approach. I alla fall om ingen annan är beroende av ens insats. Vad tror ni?

Vi ses snart igen, nu ska jag sticka vidare. HEJA tidsoptimismen ändå. Känns roligare än pessimismen. Ja, till och med än realismen. Men, precis som för egentligen allt annat: det är en smaksak vilken ism man bejakar. Alla sätt är bra?

Kram Malin Lundskog

Pausjumpa för ryggen

Caroline levererar i vanlig ordning den här veckans upplaga av Mariannes mirakelgymnastik. Hon ger oss goda råd om var paketen ska vara och bjuder på go pausjumpa för ryggen. Häng med. Det är inte bara kul, det gör gott också.

Vi ses snart igen, tills dess: heja alla! Och pausjumpan.
Kram Malin Lundskog

Det var inte så längesedan Caroline blev en you tuber. Vill ni hänga med på fler jumpapass är mitt Instagram rätt plats att ta er till. Där har Mariannes mirakelgymnastik varit med ett bra tag.

pausjumpa för ryggen, Malin Lundskog, Mariannes mirakel, springer spaniel
”Caroline” med support av vår lille Jackson

It takes a village …

Det är inte bara barn som behöver en hel drös med människor omkring sig för att må bra och utvecklas. Jag skulle säga att it takes a village för ett författarskap att frodas. Eller, vadå? Vi skulle kanske kunna översätta den där village-grejen till alla människor oavsett ålder och sysselsättning? Vi behöver varandra. Allihop.

it takes a village, författare, Malin Lundskog, Camilla Davidsson, Lovisa Wistrand, Sylvia Lidén Nordlund, Susan Casserfelt, Catrine Tollström, Ylva Wegler, Cecilie Östby, Felicia Welander, Camilla Danilda, Susanne Ahlenius, Anna Keiller
Ett fantastiskt gäng författare. Som en hel by att bära med sig i hjärtat.

Men just nu tänker jag på oss som skriver. Vi sitter ju ensamma väldigt mycket. Och tycker (förhoppningvis) om att vara själva, där vi såsar runt i mjukiskläder och struntar i både kammar och deodoranter. Då är det alldeels extra underbart när det finns människor som ordnar baluns och ser till att vi får komma ur våra skrymslen och vrår.

it takes a village, Malin Lundskog, glitter
glittertema på kalaset. Jag är inte så glittrig (klädmässigt alltså, he he), tur att det är lucia

En sådan människa är en av mina vänner från Fåröakademin, Rebecca. Varje lucia samlar hon ihop ett gäng skrivande människor hos sig. Hemma hos Rebecca är det jul så det stänker om det, med tomtar och gran och ljus och glitter och i år även snö. Och framförallt är där gemenskap. Härliga och innerliga samtal (kommer ni ihåg när jag önskade mig sådana?) , glada skratt, pepp och support, kunskap och inspiration, god mat och dryck och … Ja, ett riktigt gôtt häng.

snö, julslinga, lidingö, lucia
it takes a village, middagsbord, lucia, författare
lax, varmrätt, lucia
kladdkaka, dessert, lucia

Så värt att rymma hemifrån för en glittrig kväll i Stockholm och att kombinera tacksamheten av att ha en by omkring med att sitta ensam på ett tåg och i en hotellobby och skriva. Variationen, kompisar. Där har vi den igen.

Ses snart och till dess: HEJA människor som samlar människor. It takes a village …
Kram Malin Lundskog

renar, juldekoration, Stockholm

Morgonrutinen på blanka eftermiddagen

Ibland är det som att jag tror att om jag inte får morgonrutinen gjord på just morgonen så är det kört. Men idag kom jag på andra tankar. Just idag genomförde jag hela proceduren med meditation och skrivande på morgonen. Men det var några dagar sedan sist. Ja, ni vet det där med livet som händer lite för intensivt ibland?

Jag kom fram till några kloka (för att vara mig i all fall) saker under mitt reflekterande skrivande i morse. Dels att jag mår bra av att börja dagen med att meditera och skriva. Och dels hur mycket lättare jag känner mig ensam och hamnar i jämförelseträsket (gaaah!) när jag rusar in i dagen. Mjukstarten med medvetna tankar på vem jag vill vara, vad jag vill bidra med, vad jag är tacksam över och hur jag vill må gör verkligen skillnad. Nej, jag vet. Det är väl inget nytt i sig. Det som är nytt är att jag insåg att även om jag rusar in i dagen betyder inte det att jag inte kan stanna upp senare under dagen. Det är inte kört. Hur bra?!

Hellre än morgonrutin på eftermiddagen än inte alls

Vilken tur va? För inte vill jag tro på lögner som jag hittar på när jag har bråttom. Som att jag är ensam. Eller inte lika mycket värd som de jag får för mig att jämföra mig med. Eller få för mig att jag inte förstår mig folk. Jag vet ju att jag har fullt av människor omkring mig som bryr sig om mig.

Är jag på en bra plats blir jag snarare inspirerad av de jag en stressig dag jämför mig med på ett oinspirerande sätt. Och det där med att döma och inte förstå sig på folk. Det är så långt ifrån allt jag vill vara. Och så lätt att halka in i när det är mycket och allt går fort. Det pratade vi dessutom i senaste avsnittet av Mitt perfekta liv, som ni kan höra här. Va? Jag är och vill ju vara en nyfiken en. Som frågar (eller fantiserar som en sann författare, mind you) om människors beteenden.

Det känns gôtt rent ut sagt, att komma på att morgonrutinen är bättre på eftermiddagen än inte alls. Som när jag kom på att jag faktiskt kan skriva på kvällen också. Inte bara på förmiddagen. Vilken befrielse ändå. Att vi kan vända på dygnet, he he. Att frukost är en perfekt middag, det vet vi ju redan, eller hur?

morgonrutinen, morningpages, Malin Lundskog, anteckningsbok

Förresten, ni som blir nyfikna på morgonrutiner kan läsa mer här och här bland annat.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA morgonrutinen oavsett tid på dygnet.
Kram Malin Lundskog

Det om folk som inte förstår sig på folk

Häng med när fotograf Viktoria Davidsson och författare Malin Lundskog utforskar folk som inte förstår sig på folk. De hamnar också bland folk som levererar oönskade tips (vem vill ha såna?) och de som när något skiter sig visar sig ha vetat att det skulle gå åt he-ete. ”Jo jo, jag tänkte det”.

 

Och varför tycker de att det räcker med tacksamhet? Det och varför Vickan varnar alla för att göra som hon gör får ni veta i det här avsnittet av podden Mitt perfekta liv.

 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

det om folk som inte förstår sig på folk, podd, podcast, mitt perfekta liv

En hemsida från Everday