• Skip to primary navigation
  • Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
  • Kontakt

Hållbar hälsa

Skidäventyret hägrar och resan har redan börjat

Vi har bestämt oss för att dra iväg på nytt skidäventyr, Claes och jag. Och ändå har vi inte bestämt någonting. Förutom att det ska vara just ett skidäventyr. Och att vi (i alla fall till att börja med) ska till Sierra Nevada i Spanien där vi var för några år sedan (läs mer om vår första skidäventyr här). Kanske ska kalla det hela för the return of skibum femtio plus, nu när skidäventyret hägrar igen?

varför åka till Sierra Nevada, skidåkning, skibum, drömliv, Malin Lundskog, skidäventyret hägrar
Förra gången vi var i Sierra Nevada. Någon som undrar varför vi vill tillbaka?

Även om vi inte har bestämt så mycket mer än att vi lämnar vår ö i början/mitten av februari (Ingen av oss gillar att planera och jag näst intill hatar att packa) så vet vi vart vi vill och att vi någon gång i början/mitten av feburari slänger in hundar och skidor i bilen och drar söderut. Där skidäventyret hägrar.

Vi behöver planera lite mer än såhär, särskilt med tanke på att vi har två hundar med oss. Så nu sitter vi (mest Claes) och kollar in vilka lägenheter vi kan hyra som accepterar husdjur. Dessutom slögooglar vi lite på vad som kan vara kul att se på vägen hem. Sist var vi i både Champagne och Amsterdam till exempel. Vart skulle vara kul att komma nu? Egentligen är det onödigt att jag rekar, för vi kommer antingen ha glömt av det eller så hittar vi på något annat längs vägen. Men ändå. Det är som att resan redan har börjat, när vi skrollar igenom kul ställen i Europa. Kom gärna med förslag, om ni har några. (Jag ber om ursäkt i förskott om jag glömmer av att använda mig av era tips. Det betyder inte att jag inte är tacksam.)

Tacksam så att det skvätter om det

Vet ni, det här med att skidäventyret hägrar igen är en sådan där grej som gör att jag rent fysiskt måste stanna. Sätta stopp på kroppens framåtrörelse. Så att jag verkligen tar in och är medveten om möjligheterna jag har i livet. Och att jag tar vara på dem. Att vi tar vara på livet. Tillsammans. Och njuter av resan redan nu.

Det är en ynnest och jag är tacksam så att det skvätter om det (jo, tårarna kommer ibland). Och jag önskar varendaste en av er drömmar av alla möjliga olika sorter och storlekar. Och kraften att ta tag i dem. Förverkliga dem. Och leva nu. Det är ju det enda vi kan veta något om. Nu:et. Lika bra att se till att det är gôtt. Och gör gott. Både nu och sen. För oss och för andra. Och ni vet det där med att det är resan som är mödan värd? Tänk då värdet av resan när vi njuter redan innan den faktiskt börjar?

Jamen, vi gör väl som vi brukar och ses snart igen? Tills dess: heja drömmarna och njutet av dem i förskott.
Kram Malin Lundskog

ps. i förra avsnittet av Mitt perfekta liv pratade vi om hur härligt det är att ha något att se fram emot. Som ett skidäventyr till exempel. Lyssna på avsnittet här.

8 januari, 2024 av Malin Lundskog 7 Comments

Jag badade själen i isvak

Det finns mycket som får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Som att skratta tillsammans med människor jag tycker om. Och att pusta ut efter ett rejält träningspass. Eller att förundras av hur sanslöst vacker naturen är. Särskilt havet och vyer som når ända in i evigheten. Och att bada. Som idag, då jag badade själen i isvak.

jag badade själen, is, badtrappa, västkusten, knippla
valde en annan badtrappa …

Och vet ni, jag behövde inte ens göra vaken själv. Oh no. I morse när jag var ute med hundarna mötte jag Thord här på ön. ”Ska du bada idag?” frågade han och gissa vad jag sa? Japp, rätt svar. ”Jaha, då får jag väl såga upp ett hål då”, fortsatte Thord och sen var det bara för mig att hoppa i.

knippla, badplats, hopptorn, isvak, thord
Thord rensar undan slushen som bildades fortare än kvickt
jag badade själen, isvak, knippla
isvaken som väntade på mig

Tänk att vi har is här på ön. Och tänk att att vi har Thord, som sågar upp en vak bara sådär. Sånt får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Naturen, kroppen och fina människor – vilken grej!

jag badade själen i isvak, Malin Lundskog, Knippla, vinterbad
jag badade själen, isvak, knippla, Malin Lidskog
doppar inte huvudet, men vill ha det salta goa på läpparna

Men kanske den största grejen för det här livsnjuteriet handlar om att jag ger mig tid att förundras, njuta och göra sådant jag mår gôtt av. När jag verkligen andas in krispet i luften, uppmärksammar alla toner av alla färger på himlen och havet, ser glittret i andra människors ögon, öppnar hjärtat för deras välvilja och känner, alltså verkligen känner, kroppen. Jag tror att det var exakt det som hände när jag badade själen i en isvak idag. Vad tror ni?

Vi ses snart här igen, tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog

6 januari, 2024 av Malin Lundskog Leave a Comment

Att ha något att se fram emot

… och att hitta sitt sprudel. Det och annat, som tacksamhet och nyfikenhet inför ett nytt perfekt år, pratar vi om i årets första avsnitt av podden Mitt perfekta liv. Att ha något att se fram emot, är inte det härligt? Samtidigt som man kan njuta av det goa med nuet.

Här hittar ni avsnittet och vill ni hänga med både framåt och bakåt i Mitt perfekta liv, klicka på +

att ha något att se fram emot, podcast, älska livet, livsglädje, hållbar hälsa, mitt perfekta liv

I årets första avsnitt vill den ena ha lugn och ro och den andra vill inte gå på lögnen att glädje inte är viktigt. Viktoria vill ha sprudlet tillbaka och berättar om tidernas bästa present. Malin längtar efter att ge sig ut på äventyr med sin andra roman och så var det där med tacksamheten. Hur gör vi med den 2024? Go lyssning och gott nytt år på den äventyrliga resan mot det perfekta livet. Som kanske redan är här?

Ses snart igen och tills dess: go lyssning och heja sprudlet!
Kram Malin Lundskog

5 januari, 2024 av Malin Lundskog Leave a Comment

Änglavingar i veckans pausjumpa

Årets första pausjumpa är här och Caroline visar oss änglavingar för att dra igång lymfsystemet. Har hon lugnat ner sig i år? Vi får väl se … lika ödmjuk (not!) som vanligt är hon i alla fall, he he.

Vem Caroline är? En av huvudkaraktärerna i min roman Mariannes mirakel. Har ni inte läst/lyssnat på den? Gör’t! (ber författaren ödmjukt). Uppföljaren kommer till våren.

Lymfsystemet och lymfmassage har jag skrivit om här förut.

Vi ses snart här igen, tills dess: Ut och pröva era vingar!
Kram Malin Lundskog

änglavingar, pausjumpa, Malin Lundskog, Mariannes mirakel

4 januari, 2024 av Malin Lundskog Leave a Comment

Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Vintern kom till ön igår egentligen, men då hade jag fullt upp med att njuta av spring i snön och dessutom var bloggen redan full av tankar kring förra året. Jo, att springa var det första jag gjorde när jag tittade upp från redigeringsbubblan och upptäckte den. Vintern. Snön. Jag tog en av hundarna och gav mig ut en lufsrunda. För finns det något mysigare än otrampad snö? Och att låta kroppen jobba sig varm i vinterluft?

vintern kom till ön, knippla, snö, kväll
Orörd snö. Så svår att låta bli …
vintern kom till ön, snö. röd stuga, frälsarkransar
och de enda spåren i snön är Brorsans och mina
löparglädje, livsglädje, snö, vinter, knippla
Jag är minst lika lycklig över snön som över att vaderna höll.
Sakta men säkert kommer jag tillbaka till mer spring och det ser jag verkligen fram emot.
vinter, lilla hamnen, knippla
vintern kom till ön, knippla, snö

Vintern är kvar och jag vill vara obekväm

Morgonpromenaden var mysig den också och jag kom på något när jag gick där och hukade under snötyngda tallegrenar. Jag vill vara obekväm. Inte så att jag vill göra mig obekväm, utan jag vill snarare låta bli att låta bli det som är obekvämt. Jag njuter som sjutton av att vara ute i naturen och härja, även om det innan jag ger mig ut är obekvämt. Som att ta på alla snösäkra kläder, när jag kan gå den bekväma, plogade asfalstsvägen som inte kräver lika mycket snösäkra kläder.

Jag vill leta upp läiga badställen en blåsig dag istället för att stanna inne, jag vill ut och leta vyer och ljusfenomen även om jag är trött och varm och go inomhus och vinden viner runt knuten eller (och?) regnet slår mot rutan. För njutet i det obekväma är obeskrivlig.

Det kan handla om att ta de där extra stegen upp till utsikten fast det blåser småspik i ansiktet. Så värt det. Påminn mig gärna och sno gärna det obekväma tipset. Det ger livet massa liv.

vintern kom till ön, utsikt, knippla, västkusten
Utsikt norrut. Tittar ni noga ser ni Marstrands fästning som en liten prick …
snö, knippla, slingan
orörd snö även i morse. Som vi snart tog våra kliv i.
röddeviga, knippla, snö, vintern kom till ön
Färgerna i det här svartvita alltså!
vintern kom till ön, utegymmet på Knippla, snö
Utegymmet stod och stajlade, som ett annat stilleben.

Vilken start på året ändå. Ja, både att snön kom och att jag hann ut innan traktorn skottade undan allt igår. Heja 2024! Och oss, allihop!

Ses snart igen,
kram Malin Lundskog

2 januari, 2024 av Malin Lundskog Leave a Comment

Tacksamheten och wow:et

Jag stillar min egen nyfikenhet över 2023 med en genomgång av året som tog slut för några timmar sedan. För även om året är slut betyder det inte att det inte lever kvar i oss. Resultatet av saker vi har gjort och lärt oss lever kvar i oss. Kanske till och med växer och utvecklas vidare? Erfarenheterna från allt vi har varit med om under året finns kvar. Kärleken till människorna vi tycker om och som tycker om oss växer vidare inom oss. När jag pratade med min man om det här igår fastnade jag i tacksamheten och wow:et. Över året med allt vad det innebar av både människor, samtal, insikter, kärlek, förluster, generositet och härligheter.

Tacksamheten och wow:et

Det var när vi satt där igår kväll, min man och jag, med champagneglasen höjda som vi (kanske mest jag) pratade om året som snart var slut. Vi gick igenom året och jag kom fram till att störst av allt är tacksamheten. Och wow:et. Hoppas jag kommer ihåg det om (när) det kommer dagar då jag irrar runt i tillvaron och känner mig uttråkad och meningslös.

Januari började året

Förra januari bodde vi i ett hus vi hyrde här på ön, när vårt hus renoverades. Huset var iskallt och oisolerat, med direktverkande el och elpriserna chockhöjdes. Kommer ni ihåg? Jag bestämde mig för att vara modigt kreativ under 2023 och jag vågade skriva igen.

Men ändå är jag så tacksam över att vi hittade ett hus så nära vårt eget att bo i under renoveringen. Kylan är glömd eftersom jag tydligen minnes de lyckliga stunderna blott. Jo, det är jag tacksam över. Och över att jag inte bara vågade skriva utan också skicka iväg manus på ny roman till förlag. Wow, för det.

Knippla, sjöbodar, Malin Lundskog, tacksamheten och wow:et
Kvinnohistorier, kometer och kul , flytoverall, Malin Lundskog, Knippla, tacksamheten och wow:et
och flytoverallen
Malin Lundskog, stickade vantar, tacksamheten och wow:et

Vi bodde alltså kvar på ön trots att vi inte bodde hemma, jag fick använda flytoverallen (overall måste ju ändå vara världens mest bekväma plagg) på ett vardagsäventyr i jakt på kometer med en av mina vänner här på ön och jag gillar att jag ser så glad ut. Tack för det.

Förresten, den där kometjakten påminner mig om hur mycket ett vardagsäventyr betyder för mig. Mera sånt!

Februari kom näst

I februari insåg jag för ungefär femhundrasjuttioelfte gången hur mycket glädjen betyder för mig. Oavsett om det gäller skrivande eller träning (som jag pausade under några veckor i början av året pga operation) eller resten av livet så är det glädjen som får mig att göra. Och hålla ut. Det skrev jag om här på bloggen.

Vi bodde kvar i det kalla huset och jag störde säkert de stackars snickarna i vårt hus varje dag. Här är vi uppe och snackar storlek på köks-ön till exempel …

tacksamheten och wow:et, Knippla, snickare, renovering
Claes och Håkan, som kan vara världens bäste snickare.

Och så hittade jag de här bilderna från februari. Bland annat alltså. Wow och tack för den vackra naturen bjöd på i februari. Här bor jag.

Mars och april hade knopp i håret

I mars flyttade vi hem. Till vårt hus. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja lämna det igen. Kanske därför vardagsäventyr passar mig så bra? För jag vill egentligen vara hemma, samtidigt som jag älskar äventyr.

Kolla in hur köksön blev. Visst syns det att Ocean finsnickeri, som har byggt köket, har gjort hur mycket båtinredning som helst med smarta lösningar på liten yta?!

tacksamheten och wow:et, kök på knippla
tacksamheten och wow:et, grönt kök på Knippla

Även om jag inte vill lämna huset, så gick jag mängder med promenader i det här under mars verkar det som när jag går igenom min bilderna i mobilen. Eller så har jag bara fotat när det är så här vackert, men hur som helst. Vardagsnjutet går inte av för hackor och det är jag tacksam över.

Malin Lundskog åker skidor på Knipplas fotbollsplan, tacksamheten och wow:et
Också i mars. Kontraster är livet ändå.

I mars laddade jag också för utflykter med Mariannes mirakel igen. Som Bohusläns bokmässa, Hovås kallbadhus och senare Majornas bokmässa. En fin grej med författarskapet är att träffa människor i författar- och bokbranschen. Tänk vad många nya bekantskaper ett endaste år kan föra med sig, egentligen. Wow för det?

Mariannes mirakel, stickad mössa

Ja, som helgen i Västervik som min podd- och författarkollega Cilla bjöd in till.

Men apropå att jag vill vara hemma. Vårt hus. Och balkongen som inte var riktig klar här. Gissa om det killade i magen när Claes skickade den här bilden på hundarna en dag när jag var på vift? Men allt ordnade till sig när räcket kom upp.

tacksamheten och wow:et, knippla, utsikt, balkong, hundar, springer spaniels
balkong, knippla, hund som vilar,

Om jag gillar min gröna klänning och jeanskavaj? Jepp. Här syns outfiten på både Dorros femtioårsfest och bokmarknaden på lagerhuset.

Maj och juni blommade mest?

Vi skålade (ja, min man och jag alltså. För det här handlar fortfarande om att jag kom fram till tacksamheten och wow:et igår) och jag bläddrade fram maj 2023 bland bilderna i mobilen. Här är bilderna som mötte mig. Jag fick träffa tre av mina favoritmänniskor i världen. Dels min barndomsbästis Anna, dels Cilla och dels Vickan (mina två poddkollegor ni vet).

I juni drog vi på tågluff och jag bestämde mig för att blogga (nästan) varje dag. Det har jag hällt. Hoppas att ni gillar det jag skriver om. Om inte annat hjälper det mig att sortera tankar och händelser.

På ett tåg i England öppnade jag mailet från Lava förlag där de skrev att de gärna ger ut mitt manus. Herregud, nu när jag tänker på det känner jag pirret igen. Det glada pirret över att vara antagen av ett förlag. Över att mina ord blir en bok. Som kommer ut i år. 2024. Snacka wow! Och tacksamhet.

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Ups and downs under de här tre månaderna? När jag gick igenom bilderna var det ju bara massa ups. Båt och bad och vuxna barn. Sällan jag fotar downsen, men när vi tog en klunk champagne till igår kom vi på att det var under den här perioden som vi bestämde att inte vara med och driva vår nedbrunna restaurang Den Glade Knoden när den byggs upp igen. Det bor en sorg i det, men beslutet var nödvändigt och vi vet ju allihop att det är bättre att fatta beslut än att gå runt och vela. För då sabbar man det hela?

Det var också under den här perioden som det tog slut mellan mig och en väldigt nära vän. Det har jag berättat om här. Sorgligt det också, men nödvändigt. Och jag väljer hellre ett ärligt slut än en tärande undran.

champagne på piren på Knippla, solnedgång, tacksamheten och wow:et
blommor på Hyppeln, C skapar
born to run, tatuering, tacksamheten och wow:en
Hvaldimir, Knippla
Malin Lundskog och Britta Sjöström, bokrelease,
glass, Malin Lundskog på Rörö
hönö fiskemuseum, malin lundskog, vänner, glädje
hummerfiske, Malin Lundskog, Claes, västkusten, tacksamheten och wow:et
krabburar, hummerpremiär, västkusten, hav, himmel
solnedgång, västkusten oktober 2023, knippla
Malin Lundskog, Jacob Lundskog 25, Göteborg

Ja, men ups:en då? De värmer fortfarande. Jag ledde författarsamtal på min vän Brittas bokrelease, det var hummerpremiär, vår yngste son fyllde 25, både Hvaldimir och vänner kom på besök här på Knippla och vi hade massa mys med bad och båt. Och jag fortsatte att skriva på mitt tredje romanmanus.

Oktober, november och december är inte alls så grå

Ni som känner mig vet att jag gillar alla årstider och alla väder. Även gråa oktobervindar, vågrätt novemberregn och barmarksdecembrar. Men vad hände egentligen under de här månaderna? Det är himla bra att jag har alla foton o mobilen, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag har gjort alls tror jag.

Jag var på retreat ju. Med min nye idol Bob Hansson. Egentligen kanske det inte gör så mycket om vi glömmer exakt vad vi gör förresten. Det är väl vad vi är som betyder mest? Och efter skrivretreaten på Ängsbacka är jag … mer jag? Tryggare? Och ännu mer säker på att jag vill skriva mer för hand, meditera mer och flödesskriva mer. Wow för det. Och tack.

Vi fiskade hummer mellan stormarna och himlen sprakade på. Men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till löpningen efter mina bakslag med gubbvaden. Jag vet att jag saknade löpningen i oktober just, för höstlöpning kan vara något av det bästa jag vet. Men det kommer fler oktober, eller hur?

tacksamheten och wow:et, knippla, soluppgång
nej, oktober är verkligen inte bara grå
vinterbad, Malin Lundskog, Knippla
… inte november heller
fullmåne, bohuslän, december, tacksamheten och wow:et,
… eller december

Skål och tack

Skål och tack. Det är wow:et i livet som gör det. Livet. Och det finns wow i det lilla. Knôkat av wow till och med. Och när vi satt där igår och åt upp vår egenfiskade hummer, skålade i champagne och lyssnade på hundarnas snusande samtidigt som nyårsfyrverkerierna lyste upp den mörka natten kände jag det. Wow:et Och tacksamheten. Över livet. Kärleken. Och nyfikenheten på det nya året, fullt av oanade möjligheter, människor jag ännu inte vet att jag ska möta och vissheten om att jag vill fortsätta leva ett liv fyllt av wow.

Det är stort att det inte behöver vara så stort för att ett wow ska bli till, eller hur?

Vi ses snart igen! Jag vet inte om det här gav er något, men jag är tacksam över en genomgång av året som gick. Det gör det enklare att sätta riktningen framöver. Och det är stärkande att reflektera över att det som jag trodde var motgångar jag inte skulle klara av att ta mig igenom har stärkt mig. Wow för det? Och för er! Gott nytt år allihop.
Kram Malin Lundskog

1 januari, 2024 av Malin Lundskog 1 Comment

  • « Go to Previous Page
  • Page 1
  • Interim pages omitted …
  • Page 29
  • Page 30
  • Page 31
  • Page 32
  • Page 33
  • Interim pages omitted …
  • Page 101
  • Go to Next Page »

Primary Sidebar

Bloggen

Bloggen

  • Ett nytt boulelag har sett dagens ljus
  • Iko Iko …
  • Bokhandelsdagar med Ugglan Bokhandel
  • Livets första dansuppvisning – på Storan!
  • Kärleksvisa till min son …
  • Envishet och galenskap och en ballong!
  • Jag boktipsar om Var är de vuxna?
  • Min sämsta väninna har varit på sitt livs första bokklubb
  • Pensionärerna på Knippla mötte Min sämsta väninna
  • Första recensionen och ett återbud att älska

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamnHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday