Hållbar hälsa

Att börja om från början är aldrig riktigt sant

Att börja om från början är ju ju aldrig riktigt från början, eller hur? Varenda gång vi tror att vi börjar om på nytt har vi ny erfarenhet med oss och börjar snarar på en ny plats. Kanske känns det som att vi backar tillbaka, men från början är det definitivt inte.

Jag tänkte på det häromdagen när jag trodde att jag skulle kunna börja springa igen. Jamen, denna vad alltså. Eller kanske snarare min behandling av denna vad. För det är ju inte vadens fel att jag inte har tålamod att värma upp ordentligt (har inte insett det jag vet, att åldern påverkar kroppens behov av uppvärmning och rörlighetsträning).

Jag trodde att vaden var läkt efter många veckor med mycket försiktighet och långsamhet och stretch, tåhävningar och uppvärmning. Men det var den inte. Är den inte. Den behöver mer tid på sig, det känner jag av att bara gå raska promenader. Men, såhär lugnt har jag aldrig tagit det förut. Jag har heller inte haft behov av att stretcha innan träning någon gång förut, som en av mina grannar här ute på ön som är fysioterapeut sa till mig på skarpen att göra. Jösses, när jag sprang som mest pågick en het debatt om hur mycket spänst man förlorade på att stretcha och det var jag ju inte så sugen på. Men. Nu har jag inte kunnat springa ordentligt sedan i höstas och jag är så galet sugen på att springa. Tror inte att jag har sprungit mitt sista ultralopp ännu …

Nybörjare med massa erfarenhet

Hur som helst, så tänkte jag med en rejäl suck häromdagen att nähänä. Suck. Jag får väl. Suck. Börja om från början då. Suck. Som om jag är en nybörjarlöpare som aldrig har sprungit förut. Och vet ni vad? Det kändes så himla skönt. Jag har ingen brådska och jag känner mig tillfreds med att lusten till löpning finns där. Längtan efter löpning finns. Jag tror till och med att den lilla jäveln som får mig att anta utmaningar gick igång på den utmaningen. Att träna som om jag vore nybörjare. Tänk om jag faktiskt har tålamod till et den här gången och det är just det som gör att jag kommer att kunna springa många mil till i livet. Ja, vem vet. Kanske finns det något ultralopp som passar mig någon gång framöver?

du hinner träna, Malin Lundskog, att börja om från början — längtansbild …

Vad tror ni, klarar jag av att börja om som nybörjare? Även om det inte är att börja om från början eftersom jag har flera års löpning och löpcoachande med mig i bagaget.

Nu fick löpningen statuera exempel här, men visst är det så att det där med att börja om från början aldrig är riktigt från början? Oavsett vad det handlar om. Som att dissa ett manus och börja om. Med massa erfarenhet av hur man inte vill skriva och vad som inte passar in i det här manuset. Vi lär oss av allt …

Ses snart igen och tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Papperskalendern tvingar oss att prata

I snart två år har jag valt bort en digital kalender och använder mig av en gammal hederlig papperskalender. Utöver de positiva effekterna som att jag har hittat tillbaka till handskrivningsmotoriken, minns vad jag skriver upp och dessutom får en bättre överblick över allt jag har inplanerat har jag kommit på en grej till som jag verkligen älskar med att ha papperskalender. Papperskalendern tvingar oss att prata här hemma. Och det är ju trevligt att man gör, eller hur?

papperskalender, nuuna, planering — på lördag ska vi ut på äventyr med barnen. En födelsedagspresent från dem och ja. Jag är JÄTTE-nyfiken på vad vi ska göra.
Älskar, förutom barnen då, pennorna från Frixion. Suddbart bläck, som finns i alla möjliga färger.

Jo, det är klart att vi pratade även tidigare, men vi behövde inte stämma av allt med varandra. När vi hade gemensam digital kalender kunde vi agera envåldhärskare och bara skriva in något i den. Stod det där, så var det det som gällde liksom. Hade jag skrivit in något jag skulle göra kunde min man inte komma med att han skulle göra något samma dag. Och vice versa förstås, även om jag kanske var den som höll hårdast på den regeln …

Livet med hund kräver sin gemensamma planering

Nej, det är inte så att vi håller varandra kort eller måste fråga om lov för att planera in något utan varandras vetskap. Men. Vi har våra hundar. Och. Vi bor på en ö utanför stan. Ska vi göra något med vänner i stan, eller resa bort för något uppdrag då behöver den andre vara hemma hos hundarna. Livet med hund och min papperskalender tvingar oss att prata. Och även om jag kan sucka över det ibland, så är jag så himla glad över både hundar och papperskalender. Om inte annat så ger det oss något att prata om. Det är inte varje dag man har något att komma med i en relation som har varat sedan 1990 annars, he he.

Förresten, vill ni läsa mer om min analoga revolution, hittar ni det här.

Ses snart, tills dess: HEJA alla anledningar att prata. Och er förstås.
Kram Malin Lundskog

Sveriges bästa landslag gör mer än spelar fotboll

Detta VM alltså. Dessa tjejer! Herregud, vilken månad. Jag har gråtit och skrattat och skrikit så att hundarna har fått spatt. Och varit så glad och tacksam över vad alla spelare gör för oss. För världen. För kvinnor. Att sedan Sveriges bästa landslag smällde till med ett VM-brons gör inte saken sämre.

sveriges bästa landslag, svenskfotboll, vm-brons — Bilen har jag lånat här, på svensk fotbolls hemsida.

För det är såhär att när damer spelar fotbolls-VM är det mer som står på spel än vem som lyfter bucklan när sista matchen är spelad. Fotbolls-VM för damer handlar också om kvinnors möjligheter att få göra vad de vill. Utöva vilken idrott de vill och förhoppningsvis närma sig de villkor som män har här i världen.

Nya landslag och kvinnors rätt

Det är så oerhört stort att se nya damlandslag ta sina första stapplande match-steg. Att se fotbollsspelande kvinnor skydda motspelare vars hijab har åkt av eller vifta bort fotografer när en motspelare är skadad. Och så fint det är att se ett vinnande lags spelare med stora leenden visa empati mot gråtande matchförlorare. Krama om dem. Visa att oavsett vem som vinner, så är vi medspelare i den stora matchen som handlar om kvinnors rätt att spela fotboll. Och med risk för att jag övertolkar det hela, kanske till och med visa att vi kan göra vad fan vi vill (så länge vi är snälla mot andra och varandra såklart).

Så ja, Sveriges bästa landslag och alla andra damfotbollslandslag i världen gör mer än att spela fotboll. Fortfarande. Tänk, när jag spelade fotboll fick damlaget inte spela på gräsplan utan på grus. Gräsplan var för killar … Kanske för att de inte tålde att ramla på grus, vad vet jag.

sveriges bästa landslag, Malin Lundskog i sverigetröja — Sverigetröjan är på

match på Knippla, springer spaniels, fotboll — Sverigetröjan är på

Och efter det stora VM-bronset idag, traskade vi över till Göteborgsregionens vackraste fotbollsplan och tittade på Knippla IK:s hemmamatch inför fullsatta läktare. Det är stort det också, på sitt sätt.

Knippla IK, fotbollsplan — En fotbollsplan med utsikt, det har vi här på Knippla.
Rankad som Göteborgsregionens vackraste!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla fotbollspelare. Och alla andra.
Kram Malin Lundskog

Jag låter saker ta tid och hittar semesterkänslan

Jag bestämde ju i slutet på förra veckan att nu räcker det med jobb. Jag behöver semester. Och vill ha semester. I och för sig finns det alltid något att pilla med som egenföretagare, men ändå. Semester. Men jag har haft svårt att hitta semesterkänslan. Alltså, även om jag bor i semesterparadiset och gör härliga saker, så har oket av dåligt samvete hängt över mig. Inte jättetungt, utan snarare sådär lite gnagande. Är ni med? Men så idag damp den ner, den där poletten: Det är när jag låter saker ta tid som jag hittar semesterkänslan.

knippla från färjan, semestermood — här bor jag, om ni har missat det, he he.

Jag kom på mig själv med att hejsan hoppsan, här sitter jag och läser mitt på blanka förmiddagen. Låter (den sena) frukosten dra ut på tiden, sådär så att kaffet kallnar men ändå smakar gott. Och en slags behaglig slöhet sprida ut sig i kroppen. Jösses så skönt.

jag låter saker ta tid, frukostbricka, havregrynsgröt och bok av Nina Lykke — Läser Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke just nu. Och äter havregrynsgröt till frukost.

Tog tantcykeln till gymmet

Och sen hoppade jag upp på tantcykeln för att hoja iväg till gymmet (färja plus åtta kilometer). Inte för att bli av med den slöa känslan, utan för att jag insåg just det att det är när jag låter saker ta tid som jag kommer i semestermood. Jag väljer cykeln istället för bilen, vilket hade varit mer tidseffektivt. Men inte ett dugg semestermoods-effektivt.

jag låter saker ta tid, semester, färjan, knippla — med cykeln på färjan

Och utan skämskudden i beredskap erkänner jag för mig att själv att det här är sådant jag har sagt till mina coachingklienter som har haft svårt att komma ner i varv. Låt saker ta tid. Rör dig långsamt. Fokusera på andningen och låt varje andetag ta den tid det behöver. Joråsåatteee … Vissa saker behöver man återupptäcka. Om och om och om igen.

Och ni, har ni några knep för att hitta semesterkänslan? Jag menar, det kommer ju fler semestrar i livet och då kan vi ha glädje av varandras tips.

Ses snart igen! Tills dess: peace out.
kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om långsamhet tidigare. Här till exempel: Så här hittar jag harmoni och inre frid

Det händer att jag duschar även på sommaren …

Det händer att jag duschar även på sommaren, men det är inte ofta. Jag badar desto mer och vet ju att jag snart ska bada igen. Eller springa. Eller träna och svettas på annat sätt igen. Både spring och annan svettig träning brukar jag följa upp med bad, såatteeee … Jag ransonerar duschandet helt enkelt. Både på grund av lathet, min vana av raggarduschar efter alla år som gruppträningsinstruktör och personlig tränare (herregud, hann inte med något annat mellan alla pass …) och dessutom för miljöns skull.

det händer att jag duschar på sommaren, Malin Lundskog, tångbad — *tångbad är ju ändå tångbad …*

Är jag ofräsch?

Fräsch som en nyponros utan att ha duschat? Absolut! Ja, tycker jag alltså! Okej, nyponros kanske är överdrivet, men du fattar. Jag älskar det där sträva salta som kommer av många hopp och dopp i havet. Och det salta håret som får självtorka är ju världens stylingknep! Jag kör kokosolja i håret över natten mellan varven som kompensation och har dessutom ofta keps, som skyddar mot solen. För ett klimakteriehår är ganska inte glansigt direkt (varför vi nu eftersträvar det, förresten?)

Utöver styling och salt fräschör så vet vi ju att lite skit är bra för för vårt immunförsvar, eller hur? Agnes Wold, ni vet professorn i klinisk bakteriologi, är helt inne på min bana (eller snare jag hennes) och jag har läst flera rapporter om vad som händer när vi inte duschar. Gissa vad det är? Exakt: ingenting!

Saltvattenstvål

Men jag tvättar mig. Med min fina saltvattenstvål, en sån där med rep och kork, så att den flyter och dessutom kan hängas upp på tork efter sitt dopp.

Jag älskar att vara ute i naturen och det här är ett sätt att komma ännu närmare naturen. Att vara ute mer. Att leva ännu mer som jag vill.

skärgårdstvål, Malin Ludskog, havet, Göteborg, sommar — *Min fina badtvål*

Miljön och fasta tvålar

Jo, jag tänker mycket på miljön och försöker belasta den så lite jag kan även om jag harmassor kvar att jobba på. Men, förutom min lathet är miljön en stor anledning till att jag inte duschar så mycket och att jag väljer fast tvål. Tvål och schampo i flytande form innehåller onödigt mycket vatten, som det är onödigt att frakta runt. Dessutom är förpackningar på flytande tvål och schampo tillverkade av plast. Kan hända att det finns klimatsmart plast på vissa märken, men jag är säker på att ni fattar principen.

Men det här med att lukta gott då?

Jamen, ja! Klart att jag vill lukta gott. I alla fall inte illa. Den där saltvattenstvålen jag har luktar jättegott och jag hoppas att det smittar av sig på mig! Och vi människor vi luktar som vi gör. Vissa dofter gillar vi, andra inte. Det går liksom inte att gömma bakom parfymer och annat i slutändan ändå.

Malin Lundskog, bad med springer spaniel, det händer att jag duschar även på sommaren — *badar inte alltid ensam*?

Mer om hälsa och hållbarhetstänk

För mig går livet, hälsan och hållbarheten verkligen hand i hand. Du har kanske läst om mina tankar kring hållbar hälsa här eller här: Hållbar hälsa handlar om närhet. Gör det gärna nu annars.

Dessutom har jag blivit intervjuad i tidningen Gröna Draken, där kan du läsa mer om vad hållbar hälsa är för mig.

Jo, det händer att jag duschar även på sommaren …

Ja, helt ute och cyklar är jag inte, så visst händer det att jag duschar. Men som sagt: inte så ofta. Och ja, jag känner mig jättefräsch efter en dusch. Också. Men jag har en känsla av att vi tror att vi måste duscha oftare än vi egentligen måste. Vad tro ni? Och hur gör ni med duschandet? Aldrig, varje dag, några gånger i veckan?

det händer att jag duschar även på sommaren, Malin Lundskog, bada, glädje, havet, Göteborg — *barnsligt lycklig nästan nästan 50-åring*

Jag kommer definitivt att duscha den här veckan, för vet ni vad? Jag fyller år! 50 till och med. Men det berättar jag mer om senare.

Tills dess!

HEJA HEJA DIG!

EDIT: uppdaterad 230812 (original 20190722), efter ett bad för att skölja av mig efter en svettig dag i trädgården med grävande av jord och skyfflande av grus. Jag har inte ändrat inställning kring bad, dusch och hårda tvålar. Men jag duschade i morse efter träningen. Tänkte redan då: Herregud, så onödigt. Jag kommer ändå bada sen …

Kom stormen Hans för att lära oss något?

Bränder, översvämningar och oväder utan sans och balans någonstans. Kom stormen Hans för att lära oss något? Det undrade jag idag när jag gick framåtfälld mot vinden, med handen framför ansiktet (regnet gjorde ont) här på ön. Ja, om att vi inte kan hålla på som vi gör menar jag. Hans kanske till och med menar att vi behöver bli fler som inte bara tänker och har dåliga samveten utan också agerar så att vi sparar varandra och jorden vi ärvde. Jag vet inte, men jag undrar …

Alltså, jag älskar vind och vågor som yr. Jag tycker om ösregn också, precis som jag gillar sol. Men ändå. Är det inte dags att vi gö något, allihop? Ja, om vi nu vill fortsätta att njuta av naturen, snön, baden, fälten, ängarna och träden (ursäkta, kunde inte låta bli). För bränderna som härjar nu, hettan, stormarna, översvämningarna, de smältande glaciärerna, de varma vintrarna och allt som inte är som det brukar. Det skrämmer mig.

Kom stormen Hans för att lära oss något, utsikt från knippla, vågor, västkusten — vackert och vresigt och så sanslöst kraftfullt

Måste vi bort, eller vill vi bara ha variation?

Är det verkligen en mänsklig rättighet att flyga iväg en helg för att man ”måste bort”? Eller ta en (flyg-) resa till värmen eftersom vi har skitväder här hemma? Att shoppa (nyproducerade) kläder för att garderoben är full av sånt man inte vill ha längre? Eller att äta tomater i januari, köpa nya möbler för att man behöver förändring, ta (bensin- )bilen för att kollektivtrafik tar för lång tid?

Shit, nu jagar jag upp mig själv när jag skriver det här, när det enda jag ville skriva idag var oron som väcktes i mig när stormen Hans började leva rullan här ute på ön. Men när jag skriver (ja, utan att tänka, bara känna) så inser jag att det här är precis såhär jag har tyckt under många år när det gäller vår hälsa. Jag tror att vi hade mått bättre av att ta reda på vad det är vi verkligen vill. Vad vi behöver. Egentligen. Tänk om vi hade vågat (eller haft tålamod att) stanna upp och känna efter? För det där med att komma bort kan vi ju lösa på andra sätt än med weekendresor och solsemestrar. Precis som vi kanske inte mår bättre av att mäta allt vi gör, istället för att känna. Vad tror ni?

Vi säkrar båten och surrar soptunnor

Oh well, vi säkrar båten med extra tampar och surrar fast soptunnorna. Och vi njuter. För att vi inte kan göra så mycket annat än att se på det kraftfulla. Och känna det. Vi möter andra öbor och de flesta av oss är rörande överens om att det är gôtt med kraften i en storm som Hans. Och vackert. Ja, det finns väl en anledning till att vi bor här ute på ön antar jag. Men jag undrar ändå: kom stormen Hans för att lära oss något?

Kom stormen Hans för att lära oss något, Malin Lundskog badar, Knippla, västkusten — på ”läsidan” av ön, för vem vill inte bada i en storm?
Högt vatten? Ja. Jättehögt!

Snart mojnar det och tills dess: HEJA på!
Kram Malin Lundskog

Kom på att jag har skrivit förut om varför jag tycker att hållbarhet och hälsa hänger ihop. Kanske nåt ni vill läsa om ni gillade det jag skrev här? I så fall, här är en länk till ett av de inläggen: Hållbarhet och hälsa är sååå tighta