Hållbar hälsa

Jag borde inte passa på att njuta

Som nåt slags lutherskt samvete kan solen och sommarvärmen stressa upp mig. För är det fint väder då måste man ju ”passa på”. Ja, ni vet. Passa på att njuta av vädret (tala inte om för mig att jag ska njuta), eller fixa med trädgård, utemöbler och båten. För att inte tala om att jag borde (detta skitord) passa på att ta en sväng med båten, ha kul på uteserveringar i glada vänners lag, slappa på klipporna och titta på solnedgången. Ja, så håller det på. Nej, vädret som lugnar mig är grått, blött och rivigt. Där ingen, inte jag själv heller, tycker att jag borde passa på att njuta.

När det är regnigt och blåsigt och molnigt, då blir jag lugn. Då kan jag vara utomhus utan press på att njuta. Även om jag oftast gör det där ute. Njuter. Då kan jag med gott samvete strunta i allt och jobba på med det jag vill. Vara ute om jag vill. Vila om jag vill. Stanna inne om jag känner för det (vilket jag inte gör så värst ofta). Utan krav på att jag borde passa på att njuta.

borde passa på att njuta, Malin Lundskog njuter i regn — Utonjut funkar i alla väder.

Jag älskar sol och värme. Också.

Det betyder inte att jag inte gillar solen. Oh no. Jag älskar sommar och sol. Jag njuter massor av att greja i trädgården, vara ute med båten, bada, kolla solnedgångar och ha kul med mina vänner på uteserveringar. Det är när jag glömmer av att jag inte måste eller ens borde njuta, som jag går upp i varv. För det där med att jag borde, det sitter så djupt rotat i mig (i oss?) att det tar en stund innan jag fattar att jag inte måste fyllas av njut bara för att vädret är vad man kallar vackert.

Frågar ni mig så är det jäkligt vackert när det är grått. Och blött. Och sådär rivigt så att hela själen blir uppfylld.

Kort och gott: jag älskar väder och jag tycker ohemult mycket om att vara ute i alla väder. Men jag tycker inte om pressen som kommer från att någon (typ jag själv) säger att jag borde passa på att njuta. Jag behöver inget särskilt väder för njut. Jag behöver väder. Punkt.

Ses snart. Tills dess: HEJA vädret. Och er!
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har varit irriterad över fenomenet borde förut, som när jag påminner mig om att vara schysst mot mig själv. Kolla in det här. I podden Vårt perfekta liv snackar vi i nästan varenda avsnitt om allt vi inte borde, men tror att vi måste. Lyssna på alla våra goa snack här.

Livet kidnappade mig, hej Stockholmssyndromet

Livet kidnappade mig i några dagar. Ett riktigt lättfångat byte var jag också. Från den ena dagen till den andra gick jag från att jobba och avvakta semester till att koppla bort mig från … allt? Ja, förutom livet då. Det var ju det som kidnappade mig. Efter frigivningen är jag beredd att ta livet i försvar. Livet menar inget illa och vill inte orsaka någon skada. Det agerar utifrån kärlek, nyfikenhet och en stark övertygelse om att det tamejtusan ska levas nu.

Ja, det kan hända att jag har drabbats av Stockholmssyndromet, men det är väl klart att vi ska leva livet nu. När det ändå pågår menar jag?

Livet kidnappade mig i maskopi med en gammal kompis

Precis som vi andra är livet här för att göra skillnad. Och göra gott. Så när Johanna, som jag lärde känna i Toronto när vi båda var där som nannies (1989! är inte det sjukt längesen?), hörde av sig och ville komma till västkusten på minisemester stirrade livet mig stint i ögonen och sa: skit i jobbet nu. Lev mig!

livet kidnappade mig, glädje, kvinnor, vänner, skratt — Började med reunion med både Johanna och min svägerska. Om vi hade kul? Jepp

Jag vill tacka livet. Vilka dagar vi har haft både här på Knippla och på fastlandet.

Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

livet kidnappade mig, hönö fiskemuseum, vänner — Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

röddeviga, knippla, västkusten — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

livet kidnappade mig, utsikt, knippla — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

Kommer ni ihåg när jag berättade om hur jag helst inte vill planera alls? Ja, det var det fina med första kvällen på Knippla i livets våld var just det. Vi hade inga planer och tack vare det hamnade vi på spelning med Kask Coverband på Matjes på Knippla. Jag älskar musik. Särskilt bra musik och särskilt när det är låtar jag kan så att jag kan sjunga med. Vilken kväll!

Kask coverband på Matjes på Knippla, livet kidnappade mig, — Kask Coverband spelade

utsikt i knippla gästhamn, livet kidnappade mig, augusti — Kask Coverband spelade

livet kidnappade mig, solnedgång på Knippla, utsikt, himmel och hav, västkusten, Bohuslän — Tror ni att vi någonsin fre nog av att titta på solnedgångar och färgsprakeri på himlen?

Livet bjöd på makrill och krabba till middag

krabbfiske, fiska, västkusten, knippla — Vi tog en sväng på sjön och kollade våra burar, som var fyllda med (faktiskt!) ganska välfyllda krabbor.

makrillfiske, livet kidnappade mig, västkusten, knippla — Krabba åt vi till förrätt och till varmrätt blev det makrill. Hur gott som helst.

Malin Lundskog ombord på båt, knippla, västkusten — Jag rattade livet

Livet höll oss i schack och jag är glad över kidnappningen. Hur härligt som helst med livet och vänner som är i maskopi lurar bort mig från jobb några dagar. Det är helt klart värt att levas det här livet. Och det är nu det ska göras, levandet. Såatteee … vi gör väl det?

livet kidnappade mig, sjöbodar, foto, knippla, västkusten — … men först ett foto på Knipplas mest fotade sjöbodar

VI ses ju snart igen. Tills dess: HEJA livet och oss som lever det. Oavsett om vi jobbar eller är lediga …
Kram Malin Lundskog

Vi är inte för mycket

Nej, goddammit: vi är inte för mycket. Det är de som tänker för smått. Jag kunde också få för mig att jag var för mycket. Ja, ni vet, jag trodde att jag lät för mycket, skrattade för högt, pratade för för mycket, tog för mycket plats och andra påhitt. När jag i själva verket var mig själv. Och visst, jag kan prata. Massor. Låta högt. Gapskratta. Jag kan till och med sitta med benen brett isär, som vilken karl som helst. Och?

Ibland kommer det här över mig. Att vi anpassar oss till förbannelse. Är det inte en jädra skit att normen om att kvinnor ska vara små, tysta och svaga har fått och fortfarande får råda?

Jag tycker det, men under alla år som jag har jobbat med kvinnor och kvinnors välmående har frågan återkommit om och om och om igen. Kvinnor har varit oroliga över att vara för mycket. Ärligt talat, vem bestämmer vad för mycket är?

vi är inte för mycket, Malin Lundskog i regn på Knippla, gul tröja, ta plats, — Jag blir glad när lusten att ryta till väcks. Ta plats goddammit!

Om vi inte får vi höras och synas och vara oss själva, hur i hela världen ska vi då kunna göra den skillnad jag tror att vi här är för att göra allihop. Så, nej. Vi är inte för mycket. Det är de som tänker så, som tänker för smått. De och gamla ingrodda normer om kvinnorollen (och andra roller som har förminskats genom tiden).

Idag är (också) en perfekt dag att ta plats, skratta högt, prata massor och vägra skärpa oss. Idag och alla andra dagar. Eller vad säger ni?

Ses snart igen hörni. Tills dess: HEJA ER!
Kram Malin Lundskog

PS. i flera av avsnittet till podden Mitt perfekta liv pratar vi om normer och mod att ta plats. Här till exempel.

Jag lär mig saker från tv-serier

Äntligen har vi hittat en tv-serie att se på tillsammans min man och jag, nämligen Ted Lasso. Jag fick tipset av en kompis (tack Nina) och trodde inte alls att den skulle vara som den är. Den har djup och den är rolig. Dessutom är avsnitten korta och det gillar jag. Och vet ni, det går att lära sig saker från allt och alla. Även sportdramakomedier (är det ens en genre?).

Det här har jag lärt mig från Ted Lasso

Den som dömer har slutat vara nyfiken

Hur klokt? När vi dömer någon eller något är vi helt ointresserade av att ta reda på mer. Vi har ju redan bestämt oss. Nyfikenhet, säger jag bara. Vilken egenskap att ha med sig i livet. Hur ska vi annars få veta mer? Lära nytt? Eller ens utvecklas?

Var som en guldfisk

När något går oss emot eller någon är elak mot oss är det inte så dumt att vara som en guldfisk. Hur de är? De gapar stort och glömmer istället för att älta och kanske ifrågasätta.

Njut av kakan

Det här kan jag inte säga nog många gånger tror jag: Njut av kakan, ävensom det inte handlar om en faktisk kaka. Lägg ner det dåliga samvetet och tankar om borde eller borde inte. Gör och njut. Okej?

Jag lär mig saker från tv-serier oavsett genre

Ted Lasso är en serie som alldeles säkert går att titta på som ren underhållning (och den är underhållande). Men jag tror att det är svårt. För den amerianskbräkande fotbollscoachen Ted Lasso vräker ur sig det ena kloka ordet efter det andra, fast man från början tror att han är en ytlig pajas.

Ted kallas till England från USA för att coacha ett premier league-lag. Han vet inte att avsikten är att han med sin bakgrund i den amerikanska fotbollen med nollkoll på det vi kallar fotboll ska få laget att åka ur ligan.

Ja, som jag skrev i inledningen så har vi äntligen hittat en serie att titta på tillsammans. För även om vi är överens om mycket, min man och jag har vi vitt skilda åsikter om vad som är sevärt på tv. Och visst, man kan säga vad man vill om att ha tv-tittande som ett sätt att umgås, men ibland är det bara sååå gôtt att dimpa ner i soffan tillsammans. Och det är som att vi har något att prata runt när vi ser på tv.

jag lär mig saker från tv-serier, springer spaniel i turkos soffa, jeanstyg, kuddar, — jo, vi får plats allihop i soffan …

Annars ser jag gärna på snälla (?) engelska deckare, som Shetland och Vera. Dessutom fastnar jag utan problem i gråt-serier som A Million Little Things. Har ni inte sett den? Gör´t. Om inte annat för det stora i det här som jag har för mig inleder hela serien: They say friendship isn´t one big thing. It begins and ends with a million little things.

Eftersom det här inte är en blogg för tv-tips så blir det inga fler just nu. Men det där med att vi har slutat vara nyfikna när vi dömer ville jag dela med mig av. Och insikten av att vi lär oss av allt. Ja, det är ju därför jag lyssnar på alla sommarpratare, som ni kan läsa om här.

Har ni otippade tv-serier som ni har lärt er något av? Berätta!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Det goa snacket mellan gubben och grabben

Har ni tänkt på att man inte får höra de där goa snacken så ofta längre? Ni vet de där otippade. Som när två främlingar möts och finner varandra för en kort stund på en buss eller en spårvagn någonstans. Ja, som gubben och grabben och det goa snacket jag tjuvlyssnade på.

Jag satt på bussen mot stan med sticket i högsta hugg, som vi tanter gör på bussar. På varje hållplats klev det på alltfler människor och vi som satt ensamma plockade åt oss våra väskor (och sticken) för att göra plats för eventuella medresenärer. Då kommer det ombord en gubbe med Gais-halsduk runt halsen. Han frågade grabben bakom mig om han kunde slå sig ner och killen svarade javisst.

”Ja, jag tänkte att du kanske inte ville det, när jag kommer här med min halsduk och du sitter där med din”, sa gubben och skrockade. Sådär varmt o gott som gubbar kan göra (fast de är gaisare).

Gubben och grabben höll på olika lag

Och sen drog det goa snacket igång mellan gubben och grabben, som visade sig ha en blåvit halsduk på sig. De skulle på match båda två (varsin), och diskuterade laguppställningar, spelare och spelupplägg. Och de pratade om att det var fint att just de två, som håller på varsitt lag, kan sitta och prata så gôtt med varandra. Innan de klev av önskade de varandras lag lycka till.

Alltså, tänk vad fint det är att vi är människor allihop, även om vi gillar olika och har skilda färger på våra laghalsdukar (om vi nu har några sådana alltså). Visst är det skönt att sitta på bussen och lyssna på poddar eller annat och slippa prata med folk. Men varenda gång jag hör eller själv är med om de här oväntade, korta mötena är det som att något inom mig mjuknar. Jag tror faktiskt att de här oväntade, korta och goa snacken gör världen en aningen bättre. Bara det gör det värt att släppa in främlingar för en kort och tillfällig förbindelse. Eller hur?

ps. Själv är jag Öisare, men det sa jag inget om. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna och sticka vidare på min tröja.

det goa snacket, Malin Lundskog, stickad tröja, grön tröja, promenad — Tröjan är klar!
Det norska mönstret jag började sticka när jag satt på tåget genom Danmark …

Ses snart. Tills dess: heja alla otippade möten.
Kram Malin Lundskog

Jag ska aldrig någonsin göra så …

Jag ska aldrig någonsin träna på gym inomhus igen. När man kan vara ute. Jamen, ni vet: Träna på utegym, springa, gå, cykla, simma, klättra och köra tantparkour i bergen. Så sa jag för absolut max tre veckor sedan. Gissa vad jag gjorde idag? Jepp. Jag var på gymmet. Inomhus.

men jäklar vad det svider i ögonen med svett …

Knäet (från mitt moppe-hjärnsläpp ni vet) i kombination med en seg gubbvad gör att jag inte kan springa och jag var så galet sugen på att svettas och flåsa. Så, what to do? Eller ja, det kanske finns massa andra förslag på what to do, men jag valde att köra ett pass på cross trailern. Inomhus. Svettigt som sjutton, men oj så gôtt! Eller, gôtt? Rätt tråkigt, men med en ljusbok i öronen och den där sköna känslan när kroppen får ta i, så blir det rätt gôtt. Även om utomhus är goare.

jag ska aldrig, Malin Lundskog på gymmet, hantlar — joråsåatteee … styrketräning också, när jag ändå var på gymmet.
Valde den svarta hanteln för kick backs. Den väger lika mycket sm den silvriga, men ser ju MYCKET tyngre ut, eller hur?

Jag ska aldrig säga aldrig igen

Jag ska aldrig någon säga att jag aldrig någonsin ska göra något igen. För man vet inte. Vi har ingen aning om vad framtiden bär med sig, eller hur? Det är ju det som är det finurliga med nu:et. Att det är det enda vi vet något om. Det är ju skitlöjligt, eller i alla fall onödigt, att säga att vi aldrig ska göra något. För vi vet inte.

Jag hade till exempel ingen aning om att jag skulle tycka att hummerfiske är en av årets höjdpunkter, som jag har skrivit om här. Eller att jag skulle ha två hundar. När vi var tvungna att ta bort vår irländska setter Edvin sa jag med stark övertygelse att jag minsann aldrig skulle ha hund igen. Det gick några år och sedan var saknade av Edvin något mindre, men saknade efter ett liv med hund stor och stark. Jag är ganska säker på att jag sa att jag aldrig skulle bli en sån tönt som joggade, när min mamma joggade som mest på åttiotalet. Jo, då då joggade man. Löpningen är ett senare påfund, he he.

Jag skulle förmodligen kunna hålla på hur länge som helst med saker jag aldrig ska göra och vips! Så är jag där och gör dem. Vi förändras, förutsättningarna blir annorlunda och inget vara för evigt. Det är precis som det ska, eller vad säger ni?

Ses snart! HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog