Hållbar hälsa

Back on track

Vilken skön känsla det är att vara back on track. Ni vet när man äääntligen får lön för mödan och fattar hur värdefullt tålamodet har varit.

För jag har haft tålamod. Gillat läget och inte en enda gång gått igång för att kroppen inte gör som jag vill. (Bara det där är ju knäppt förresten, att tro att kroppen och jag är två skilda saker.)

Och idag spelade jag padel för första gången sen början av sommaren, då min gubbvad slog till. Igen. Ja, igen. Igen, bara för att jag inte har lyssnat ordentligt på kroppen.

Och det som har känts som evigheters evighet är egentligen bara några fjuttiga månader. Värt att lägga på minnet? Eller som en av mina bästa människor brukar säga: this too shall pass.

Back on track, padel, knippla, Malin Lundskog — stretchar vaden innan (!) träning

Herregud vad jag aldrig vill glömma det. Och wow för att vara back on track. Tack tålamodet med tåhävningar och stretch innan träning. Ingen idé att döma mig själv för att det tog 54 år att fatta, trots att det är tålamod jag har lärt ut de senaste femton åren.

Skit i det nu. Jag är back on track. Låt padelsäsongen börja. Sakta, men säkert …

Padelbana, knippla, utsikt — Oavsett tålamod, kolla utsikten från padelbanan här på Knippla 👏👏👏

Gubbvaden har jag skrivit om förut, jag hoppas att jag aldrig kommer att höra det igen …

Och jag hoppas att ni inte bryr er om hur det gick på matchen , he he he

Ses snart igen, tills dess: heja tålamodet!

Kram Malin Lundskog

Det här gör jag i pomodoro-pauserna

Pomodoro-pauserna är minst lika viktiga som de aktiva stunderna. Det ärr en sån perfekt kombo av att dansa och pausa, skriva och dansa, skriva och dammsuga … Vänta? Sa hon dammsuga? Ja det gjorde jag faktiskt. Fem minuter är väl en alldeles lagom lång stund för dammsugning?

Men jag dammsuger inte varje gång förstås, utan det här gör jag i pomodoropauserna:

Det här gör jag i pomodoro-pauserna. Bland annat …

Oftast använder jag pauserna till att röra på mig, till exempel alltså dansa. Det är bland annat därför jag tycker att det är så gôtt att jobba i mjukiskläder. Man vill ju ta ut svängarna ordentligt, liksom.

Några pauser blir kisspauser och andra kaffepauser. Ibland tar jag en sväng ut i trädgården och luktar på blommorna, som en tjur vi alla känner. Det händer att jag ringer ett snabbt samtal, ger hundarna bus eller godis (oftast båda), kollar kalendern eller stickar. Och vet ni, då ståstickar jag och kanske gör tåhävningar eller axelrullningar samtidigt. Inte för att jag måste, utan för att det är så satans skönt att röra på kroppen när man har suttit (eller stått för alla del) superfokuserad i tjugofem minuter.

det här gör jag i pomodoro-pauserna, Malin Lundskogs skrivarlya, trägolv, skrivbord — här sitter jag och skriver mina romaner och blogginlägg

Malin Lundskogs skrivarlya, äkta matta, springer spaniel — här sitter jag och skriver mina romaner och blogginlägg

Jag lägger i en tvätt, lägger mig på golvet och blundar, hänger en tvätt, diskar, tömmer diskmaskinen, torkar av köksbordet eller dammsuger. Som idag, två pauser och sen låg farmors fina matta på plats. Tror att det blir mysigt att sitta med fötterna i den. Jackson vet att det blir mysigt. Vem sa förresten att man måste avsluta något man påbörjar i en och samma pomodoropaus? Inte jag.

Pauserna är guld värda och gör att jag håller och håller ut med bättre fokus, så det är faktiskt inte fy skam att planera vad de ska innehålla. Så kul att ni är flera som har frågat om just det. För pauserna är minst lika viktiga som jobbet i sig, det gäller inte bara i ett författarskap. Det gäller vilket jobb och vilken ansträngning som helst. Jag menar, hallååååå – vad vore träning utan återhämtning?

Efter fyra pomodorpass tar jag kvartsrast. DÅ blir hundarna oftast extra glada.

Planera pauserna?

Tips alltså: planera pausinnehåll. Eller skit i det. Gör det som passar dig. Det som passar mig är att jag i slutet av varje pomodoropass bestämmer att det här gör jag i pomodoropauserna. Vad tror ni passar er bäst? Jag har en känsla av att hundgos och dans kanske inte funkar om ni är på en arbetsplats full av kollegor. Eller?

Mer om pomodoro och vad det är hittar ni här: Vila innan du är trött med hjälp av en timer och här: Detta hjälpte mig under första redigeringsrundan.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA med eller utan pomodoro.
Kram Malin Lundskog

SKEPP OHOJ, förresten! En av alla de saker jag har åstadkommit tack vare pomodorometoden och det jag fyller pauserna med är ju min roman Mariannes mirakel. Ni har väl inte missat att jag har börjat släppa in i VIP-kön till Mariannes mirakulösa bokklubb? De väldigt viktiga personerna i kön kommer att jubla när du sällar dig till dem. Här gör du det:

Delad kärlek är dubbel, precis som glädjen

För tjugofem år och en dag sedan oroade jag mig för hur sjutton det skulle gå med kärleken. Den till mina barn alltså. Vi hade en son på två år och h e r r e n a d d å som jag älskade honom. Det var bara ett problem: han skulle bli storebror. Skulle det ens vara möjligt att älska en människa till på samma sätt? Ja, sen kom lillebror för exakt tjugofem år sedan idag och gissa vad? Delad kärlek är dubbel kärlek, precis som glädjen.

delad kärlek, familj, femkamp på Liseberg — min 25-åring som fick min kärlek att fördubblas

delad kärlek, söner, Liseberg, klubbslaget — min 25-åring som fick min kärlek att fördubblas

Hur coolt och fascinerande är det inte, att det finns som en outsinlig mängd kärlek i oss? Det är som att ju mer vi slösar med den, desto mer växer den. Vilken ynnest det är att få vara mamma. Och att kunna känna så mycket. Rätt skönt också när barnen är vuxna (skönt och väldigt konstigt), så att de har kommit över att jag är den mest pinsamma personen i hela världen, att de inte har några liv och kan jag bara sluuuta bry mig. Vilken mamma kan det, liksom?

tjugofemårskalas med sexkamp på Liseberg

Nu när barnen är lika vuxna som oss föräldrar är det nästan ännu roligare att leka med dem än när de var små. Eller nej, det är det inte. Men jag har liksom glömt hur det var och hur som helst så är det lek på ett annat sätt. Som idag. Vi har firat vår lille (?) tjugofemåring med bland annat femkamp på Liseberg (som också är en gren i vårt familje-OS som jag nog har glömt att berätta om. Återkommer om det.).

femkamp Liseberg, tankrace, 25årsdag — Tankracekonv´centration

Huggkubben, femkamp Liseberg, unicorn — Tankracekonv´centration

Eller förresten, återkommer redan nu även om det inte har med att delad kärlek är dubbel att göra. Men jag leder vårt familje-OS.

Eftersom vi är sex personer i vår familj, Claes, jag, våra söner och deras respektive körde vi inte femkamp utan kämpade i sex grenar. Men, hallå vad kul! Och hallååååå vad kul det är att få dela storslagna dagar som den här med de finaste jag vet. Kärleken växer så det knakar i mig, när jag ser mina fina killar med sina fina tjejer.

delad kärlek, hålla handen — håller inte mamma i handen längre …

Oron över hur det ska gå med kärleken om det blir fler att älska i livet är borta. Jag slösar vidare med kärlek och försöker någonstans landa i att de där små pojkarna är vuxna. Och att vi får fortsätta att vara en del i deras liv. Alltså, vad säger ni: Livet va?!

delad kärlek, Malin Lundskog med sonen Jacob, tjugofemårskalas — min lille pojk o ja

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA kärleken, låt den växa!
Kram Malin Lundskog

PS

PS. mer om kärleken till mina barn hittar ni här

PPS. Apropå familj och relationer, ni har väl inte missat att jag har öppnat VIP-kön till Mariannes mirakulösa bokklubb. Så kul vi ska ha!

Min nya fredagsvana för tredje gången gillt

Min nya fredagsvana är bastun. Idag var tredje fredagen i rad jag bastade och badade (ja, fattas bara annat) här på Knippla. Och jag hoppas verkligen att det här blir min nya fredagsvana, för wowowow vad härligt det är. Och vad vackert det är. Vad vackra vi är, alla kvinnor. På både insidan och utsidan. Det har jag förresten skrivit om förut här på bloggen, kolla här.

min nya fredagsvana är bastu och bad här på knippla, utsikt, sol, silhuetter, hav, västkusten — Immigt på linsen när jag fotade från värmen i bastun. Men vackert, eller hur?

Även om jag bara har utfört min vana tre gånger hittills (egentligen är det kanske ingen vana än, men ändå), känner jag att bastun markerar helg. Som egenföretagare och författare är det väldigt lätt att strunta i både fredagsmys och lördagslättja, man kan ju alltid jobba lite till. Och skriva ännu mer. Inte för att det är något fel med att jobba sig genom en helg, men det är ändå skönt med ramar (sa hon som älskar frihet och inte vill leva efter några regler).

min nya fredagsvana, utsikt, bastu, knippla, hav, sol — utsikten va?

utsikt från bastun på knippla, hav, västkusten, himmel — … och solen som sakta men säkert flyttar sig

min nya fredagsvana, bastu, knippla, hav, himmel, bohuslän — tänk att jag har en minuts cykeltur hit hemifrån

Hur det blir med mitt bastande framöver återstår att se och oavsett hur det blir så njuter jag av de stunder jag är där. Kom ni också! Onsdagar och fredagar är det damernas, torsdagar och lördagar herrarnas. Här kan ni läsa mer om bastun. Att jag var där för tredje gången gillt idag, måste ändå betyda något?

Oavsett om vi ses här i bastun eller inte, så ses vi snart här igen. På bloggen. Och tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag skriver lika mycket och bra när jag inte skriver

När jag skriver mina romaner gör jag inte bara det framför datorn. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag är ute och går, mediterar, tränar, sover (ja, det där kan kan ju undrar över förstås), badar, cyklar, städar. Ja, men ni fattar. Minst lika bra. Hur irriterande är inte det? Att jag kan gå här ute på ön med mina hundar och tänka fram världens bästa meningar eller slutklämmar eller prologer. Vad tror ni har hänt med dem när jag kommer hem? Exakt. Long gone!

jag skriver lika mycket, Malin Lundskog, författare, Knippla — jag skriver lika mycket här, som framför datorn.

Visst händer det att jag skickar sms till mig själv med den storslagna idén. Ibland spelar jag in en ljudfil med det jag kommer på. Men tror ni att jag kommer ihåg att lyssna på de där ljudfilerna sen? Ha ha ha. Nej, det är sällan.

Nu när jag skriver det är kom jag på att jag under vår tågluff hade med mig en anteckningsbok, som jag skrev ner alla idéer i. Eller, inte alla kanske. Bara de jag själv tyckte var bra. Den har jag inte tittat i en enda gång, men min glömska och brist på organisation är ett eget blogginlägg.

Jag skriver lika mycket, Malin Lundskog glömmer idéer — herrenaddå, jag har ju till och med glömt den här anteckningsboken!

På ena eller andra sättet kommer de bästa idéerna att hamna rätt

Men! I slutändan har jag tillit till att de där superba idéerna (ja, allt är ju relativt förstås, men med mina mått mätt) finns kvar någonstans och att ska de in i manuset så hamnar de där på ena eller andra sättet. Dessutom dyker det ju hela tiden upp nya idéer, som jag skrev om i det här inlägget. Det skulle mycket väl kunna vara så att någon av mina glömda idéer är de som kommer tillbaka, fast jag då tror att de är ny, ha ha ha.

I morse till exempel, kom jag på hur mitt tredje romanmanus ska styras upp. Jag redigerar ju det just nu och har haft en känsla av att det är något som saknas. Mitt i morgonmeditationen dök lösningen (om den nu kommer att finnas kvar, det vet man aldrig) upp. Inledningen, strukturen och slutet blev så mycket tydligare.

En trilogi? Vi får se hur det blir med det …

Ja, sen kom jag på att den tredje romanen är en del av en trilogi, men … herregud. Sådana problem jag hade med att skriva en uppföljare till Mariannes mirakel så vet jag inte om det blir tre böcker i den här serien. Men jävlar i min lilla låda vilken idé jag fick. Ja, sen kanske det är en idé som fastnar just i min lilla låda i skrivbordet och aldrig får se dagens ljus. Men, som sagt. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag inte skriver. Och jag tror att det är lika viktigt för både romanernas och min hjärnas innehåll att jag inte sitter still framför datorn heeela tiden, utan släpper fokuset ibland. Det är ju då det händer.

När jag tänker på det här tycker jag fortfarande inte att mitt steg från hälsobranschen och coachandet till författarvärlden är särskilt långt. Träning, vila, fokus, avslappning, utmaning, lugn och mest av allt tilliten till att allt är som det ska.

Ja, så kan det gå när man släpper pressen en stund. Vi är rätt coola som funkar så, eller hur?
Ses snart igen, tills dess: HEJA oss!
Kram Malin Lundskog

När man stänger dörrar

Ni vet det där med att när man stänger en dörr, då öppnar sig en annan. Måste det vara så? Jag stängde en dörr igår. Eller, nej förresten, jag smällde igen den så där så att det skångrade riktigt ordentligt. Och i morse när jag satt med mitt morgonskrivande reflekterade jag över just det. Måste jag öppna en ny dörr nu? Och vet ni vad jag kom fram till? Jo, att när man stänger dörrar måste man inte alls öppna nya. Det är gott nog med utrymmet som blir utan massa nya dörrar som öppnas. Som en vila.

Åh, så skönt. Det här är nämligen en dörr som jag mycket väl kunde ha stängt för ett år sedan, men … ibland behöver saker ta tid. Jag har hoppats att det finns något innanför den där dörren i alla fall och lämnat den kvar på glänt. Ifall, ifall ni vet. Men igår tog hoppet slut. Och, som jag skrev nyss: så skönt. Jag känner mig så stark, tillfreds och fri när jag bestämmer mig för något. Och det gjorde jag igår.

Man får mer utrymme när man stänger dörrar

Som vi vet går det alltid att ombestämma sig och dörrar är sällan så förseglade att de inte går att tvinga upp igen, men för nu. För nu är min känsla att en dörr är stängd och jag har ingen brådska med att öppna någon ny. Jag vilar i det extra utrymmet som blev när jag inte har den nu stängda dörren att kliva in genom. Låter motsägelsefullt egentligen, att få mer space när man stänger en väg. Men. Det blir enklare. Friare. Och ger energi. Jag tror tamejtusan att det till och med blir lättare att andas.

när man stänger dörrar, dublin, tågluff, blå dörr

Jag säger YAY till att våga ta steget och stänga de där tärande, dragiga dörrarna. Och våga vila i det nya rummet. Vem vet vilka dörrar som öppnar sig när det är dags. Livet va, eller vad säger ni?

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA er som har mod att stänga dörrar som inte ger något när man kliver in genom dem.
Kram Malin Lundskog

Hållbar hälsa

Det här gör jag i pomodoro-pauserna. Bland annat …

Planera pauserna?

VIP-lista Mariannes mirakulösa bokklubb

Vad kul!