Hållbar hälsa

Jag har drabbats av Brucefeber

Jo, jag har alltså drabbats av Brucefeber och vill aldrig friskna till. Eller jo, det vill jag väl kanske för jag kan varken äta, sova eller fokusera på arbete just nu. Men jag njuter av att känna som jag gör. Tänk att det finns så starka känslor. I mig! I dig också förstås, men jag vet inte om de triggas igång av just Bruce Springsteen. Kanske (hoppas!) något eller någon annan.

Brucefebern och känslorna för Bruce Springsteen och hans musik går att inte jämföra med känslorna jag har för min man, våra barn, mina föräldrar och mina vänner. Det är något helt annat. Så ni som tror att jag har Bruce som något slags frikort ni har helt fel. Det här är något helt annat, även om symtomen liknar en förälskelse med pirr i magen, svårt att äta, svårt att sova.

Brucefebern beror inte bara på Springsteen

Brucefebern är en helhet med både Bruce och hans röst, med samspelet mellan honom och E Street Band, Bruce och Patti, musiken, texterna, glädjen, energin, värmen och gemenskapen med andra som också har drabbats av Brucefebern.

Och allt började på Ullevi 1985

Allt började 1985, när jag precis hade gått ut nian och rymde hemifrån sent kvällen innan konserten för att kunna köa utanför Ullevi i syfte att hamna längst fram på plan. Det gjorde vi också, min bästis Anki och jag. Sen svimmade jag … Och mitt i The River fann vi varandra där på Ullevis gräs.

Den kvällen hjälptes vi åt att rocka sönder Ullevi och jag var totalt nedsmittad av Bruce-febern. Varenda gång han har varit i Sverige sedan dess har jag varit där och 2016 stod jag tillsammans med Anki igen. Nu med våra män (min man är hennes storebror förresten) och en son och hans sambo (som nu är hans fru.) Då grät jag. Av glädje och eufori, absolut. Men också av vemod. Det här är nog sista gången, även om jag innerst innerst inne trodde. Eller kanske är det hoppades jag gjorde? Jag skulle få se honom igen.

Bruce tog mig till Broadway

Men så körde han ju sin show på Broadway och jodå. Jag var där. Då fick jag verkligen närkontakt med Bruce, som ni kan läsa mer om här. Och vet ni, ven om jag trodde att det där nog var sista gången, så hade jag en stark känsla av att han kommer att ge sig ut igen. Med sitt E Street band. Men när jag sa det till någon trodde de att jag var galen, så jag höll tyst …

Ikväll händer det igen. Ullevi. Bruce. Och jag.

MEN! Ikväll är det dags igen. För sista kvällen av tre här på Ullevi med Bruce Springsteen och E Street Band. Jag var där i lördags, med min man, vår äldste son, hans fru och min mamma. WOW! Vilken kväll. Vi stod på plan och dansade och sjöng och jag njöt i fulla drag. Kanske för att jag visste att jag ska dit ikväll också. För innan den konserten var jag mer avslappnad och bara lite pirrig. Inte som nu, då Brucefebern verkligen har slagit till.

Jag har drabbats av Brucefeber, Levis 501, — Outfiten redo💪🏻

Ikväll är det främre stå som gäller. Tillsammans med min svärdotter. Herrenaddå vad kul vi ska ha, hon, jag och drygt sextiotusen pers till. Jag har drabbats av Brucefeber och ikväll ska alla känslorna få vara med på Ullevi. Bruuuuuuuuuuuuuuuuuuuce!

Skriver mer när jag har frisknat till 😅 Tills nästa gång: HEJA HEJA!

Kram Malin Lundskog

Tips för tågluffarpackning: Armékniv och bajspåsar

Här kommer fler tips för tågluffarpackning, som jag hoppas att ni har glädje av. Min schweiziska armékniv ligger alltid i ryggsäcken, så den åkte med av bara farten. Som tur var är den tillräckligt liten för att bli godkänd av tullen i Bryssel. Så användbar! Vi har främst haft den på diverse picknickar för att bre mackor och öppna plastförpackningar med.

tips för tågluffarpackning, schweizisk armekniv — lagom stor, lagom med utrustning och så himla bra att ha med i alla lägen. Inte bara på tågluff …

Hundbajspåsar har vi i varenda ficka och fack som finns, så de åkte också med utan att vi tänkte på det. Jag använde bajspåsarna till att förvara portionsförpackningar av marmelad som jag fick med någon gång längs resan, öppnade påläggsföråackningar, skräp och blöt bikini fyllde jag också påsarna med. Ni som inte har hund: andra påsar funkar självklart också.

tips för tågluffarpackning, spork och vattenflaska — På väg från London till Holyhead och färjan till Dublin

Spork och vattenflaska är väl alltid bra att ha?

Kniven och påsarna var mer tur än skicklighet att de kom med på vår tågluff. En spork däremot, var ett allt medvetet val att packa ner. Perfekt när jag köpte yoghurt och sallad to go. En använd spork lade jag ner i de där väldigt användbara bajspåsarna. Himla käckt!

Och en vattenflaska förstås, men det kanske inte är någon av er som behöver tipsas om?

En usb a-sladd och batteripack är toppen på tågluffen

Min man tyckte att jag var omodern som inte hade laddsladd med usb c, men skrattar bäst som skrattar sist tänker jag som kunde ladda på nästintill vartenda tåg och på varje hotellrum utan att behöva adapter. Det kunde inte han. För på både tåg och hotellrum i Irland, Skottland, England satt det uttag för usb a-sladdar. Adapter hade vi för övrigt inte med oss, däremot en stor och stark batteripack som vi laddade när vi kunde. Och på många hotell kunde man låna en adapter för att få in våra uttag i de där konstiga engelska ni vet …

Packa ner handsprit

Ett sista tips för tåglugffarpackningen är handsprit. Är det något positivt pandemin har fört med sig, så är det att jag alltid bär runt på handsprit sedan dess. Innan covid? Not so much … Men handsprit är bra att ha med sig när vattnet på tåget inte funkar som det ska till exempel.

Fler tips för tågluffarpackning:

Ja, men ungefär så. Förutom pass förstås. Men sen är det bara att hoppa ombord på första bästa tåg. För ni har väl inte missat mina tidigare tips på sådant som jag tyckte var bra att ha med på tågluffen? Här hittar ni tips om tålamod och nyfikenhet och här om plagget jag hade otippat mycket glädje av på tågluffen. Alla andra inlägg om vår tågluff länkar jag till längst ner här: Vi ska ut och tågluffa.

Ses snart igen, med fler inlägg om tågluffen och annat kul. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Nytt avsnitt: MITT PERFEKTA LIV! 17

Varför ska inredningen vara ljus och fräsch när sommarkroppen ska vara brun och fräsch? Hur släta, glänsande ben har den perfekta sommarkroppen och varför. VARFÖR! ska allt hår bort för att sommarkroppen ska vara godkänd?

Och mitt i hela alltet ska hela befolkningen anta samma bruna kulör. Har hälsan och sommarkroppen ett särskilt utseende?

Följ med på Malin Lundskogs och Viktoria Davidssons filosoferande på resan mot ett perfekt liv.

Vi staplade stenar och gjorde ingenting

Så kom en sån där skön eftermiddag på tågluffen. Ni vet, när man inte gör någonting och inte heller blir rastlös av det. Jag är tamejtusan stolt över vår nivå av avslappning.

Efter en hike längs Nordjön i Saltburn-by-the-sea låg vi där på stranden med varsin bok och spottade körsbärskärnor (i en påse, mind you). Förmodligen slumrade vi till en stund båda två, sen halvsatt vi och tittade på barn som sprang ut med spann och spade i vågorna, grävde upp våt sand och fyllde sina spänner med den. Inte för att hinkarna någonsin blev fulla, men det såg ut som att det var vad de gjorde.

Så pratade vi om våra egna barn och när de var små och hur ofattbart det är att de är så vuxna när vi fortfarande känner oss så unga. Det är som att vi är lika gamla som dem nu. Tycker vi alltså, förmodligen inte barnen …

Och rätt vad det var så satt vi där i sanden och staplade stenar från strandhalvan bakom ryggen som var full av mjuka, välslipade stenar.. Som i en tyst överenskommelse la vi sten på sten och byggde torn. Som rasade. Vi byggde upp igen. Det rasade. Och så höll vi på, utan varken nåt särkilt mål eller nån speciell anledning. Bara … en go stund. Under tystnad. Och en sån stund går inte av för hackor, eller hur?

vi staplade stenar, saltburn-bye-the-sea, sandstrand, tågluff

vi staplade stenar, piren i saltburn-bye-the-sea, sandstrand, tågluff

Att stapla stenar och gör ingenting är ungefär samma sak

Ja, egentligen gjorde vi ju någonting eftersom vi staplade stenar. Men det är så gott som samma sak, eller vad säger ni? Meditativt var det hur som helst.

stenstapel. strand, tågluff, slattern by the sea — en sten i taget …

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni alla inlägg här och snart kommer också inlägg om hiken här i Saltburn-by-the-sea. Den var väldigt speciell …

Ses snart! TIlls dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

PS. vi la tillbaka stenarna på sin rätta plats sen, för er som oroar er över det.

Vi dansade traditionell skotsk dans i Inverness

Vi dansade skotsk dans för att fira bröllopsdag. Eller, vi kanske ska säga att det var Claes bröllopsdagspresent till mig? För i ärlighetens namn gillar han inte att dansa, men vet hur kul jag tycker att musik och dans är, så han ställde upp. Det är kärlek det, eller vad säger ni?

Efter min hike på dagen, som ni kan läsa mer om här, kom kvällen och jag var tillbaka i stan igen. Hungrig. Törstig. Och sällskapssjuk. Vilken tur att Claes hade fått i sig alvedon och också kände sig en aningen bättre! Efter middagen, som inte är mycket att skriva hem om, kände han sig ännu bättre. Jag vet förresten inte om det var maten eller ölen som gjorde det, men skit samma. Vi gick förbi en pub där skylten utlovade traditionell skotsk musik och stövlade in. I birkenstock.

Inverness, vinbar, tågluff — Så mysiga kvarter att strosa runt i. Här var en vinbar, där de satt och spelade spel i den ljumma skotska kvällen när vi gick förbi.

Jag trodde att jag skulle få höra säckpipor (älskar!) men fick nöja mig med fiol, dragspel och trummor och piano. Det funkade fint det också såklart. Först var det en grupp som satt och jammade och samtidigt som de avslutade sitt musicerande började personalen flytta undan bord och stolar. Det skulle bli dans. Och tänk vad fel jag hade när jag trodde att dans på pub var detsamma som disko (eller vad man säger nuförtiden). Då kom bandet som var kvällens höjdpunkt och de bad om fyra-fem par som ville dansa. Ja, det var då jag bjöd upp Claes och han sa ja.

vi dansade traditionell skotsk dans, Inverness, tågluff, Malin Lundskog

Vi dansade i Inverness, Skottland på tågluffen, Malin Lundskog

Först fick vi instruktioner av bandet, typ gå fyra steg fram bredvid varandra, klappa, backa fyra steg, hoppa. Och så vidare i fyra sekvenser. Herregud så roligt. Ja, särskilt att få dansa med min man som jag ju inte är direkt bortskämd med. Men också att dansa annat än just det som jag kallar disco. Ni vet, så som vi dansar när vi är ute och dansar. Om vi nu är det, förresten?

Folkdans på krogen i Sverige, vad tror ni om det?

Alltså: tänk er att göra detta på en pub i Sverige. Traditionell svensk folkmusik. Vad tror ni, är det görbart? Kanske nåt att testa om vi drar igång Den Glade Knoden här på Knippla igen???

Oh well, vi får se hur det blir med det. Imorgon hoppar vi på ett tåg söderut igen och vill ni läsa mer om tågluffen hittar ni länkar till alla inläggen om resan här.

Ses snart här igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vi hittar kanske rätt på vägen till Dublin

Vi hittar kanske rätt, men jag undrar lite … Resan började nämligen med att min man körde av färjan på Hisingen och VALDE FEL FIL.

Resfeber kanske? Den här färjan har ju han kört av flera gånger i veckan i över tre år och aldrig tidigare har han valt den här filen😅

Oh well, allt ånar saj som man säger i vår hemstad (?) och efter att ha lämnat av hundarna hos en av våra söner tog vi vårt pick och pack och drog ut på äventyr. Eller i alla fall ut på stan för middag. Det stora äventyret börjar imorrn, då tåget går från Göteborgs Centralstation ut i Europa. Och kanske hittar vi rätt på vägen till Dublin, vem vet? Det börjar sådär. Vi hittade inte ens till spårvagnen. Ha ha ha.

Men vet ni, även om vi tar omvägar eller hittar nån annanstans, så är det säkert rätt. För det är väl ändå resan som är mödan värd, eller vad säger ni?

Resan mot Dublin började för drygt trettio år sen

Och vår tågluff mot just Dublin började egentligen för drygt trettio år sen, när vi nyförälskade pratade om vart vi ville i världen och vad vi drömde om att göra. Då sa vi Dublin i ungefär samma andetag, men så fattades det pengar, föddes barn och andra drömmar, borden och måsten kom emellan. Och en pandemi, för närmare än fotbolls-EM 2020 har vi aldrig varit Dublin. Men den trettiotre år långa resan har varit mödan värd, vore väl sjutton om de här veckornas tågluff inte skulle vara det?

Imorgon bitti går tåget mot Köpenhamn i alla fall. Om vi hittar det.

Vill ni hänga med på tågluffen som kanske går till Dublin? Här började den och den fortsätter både här på bloggen och på Instagram. Blir spännande att se var vi hamnar, eller vad säger ni? Jag tycker att hela grejen med att dra ut på äventyr är spännande och jag är så tacksam över att vi gör det tillsammans 😊

Ses snart! Tills dess: HEJA!