• Skip to primary navigation
  • Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
  • Kontakt

Hållbar hälsa

Jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra.

Sommar i P1, är väl ändå en av grejerna med att det ens är sommar? Och jag lyssnar på sommarpratarna jag inte tror att jag vill höra. Också. För det är en av fördelarna med formatet sommarprat tycker jag, att jag får en timme tillsammans med någon jag aldrig skulle lyssna på i en podd, läsa en bok eller artikel av, höra en föreläsning med och så vidare.

jag lyssnar på sommarpratarna, malin lundskog, lurar, sommar,

Vi har något att lära från alla

Det är som när man hamnar i ett sammanhang med människor man aldrig skulle stöta på annars. Ni vet, när man är på kurs eller på någon avlägsen väns fest och tror att man inte har något gemensamt med de andra som är där.

Väljer man nyfikenhet istället för att döma finns det så mycket att lära av de andra. De man inte tror att man har något gemensamt med kan berika ens liv med sin kunskap och sina perspektiv på livet. Och i slutändan upptäcker man att ja, just det ja. Vi är människor allihop. Med samma känslor och samma behov. Det är fint, ändå. Eller hur? Sen behöver man inte bli vänner för det, men vi har en himla massa att lära av varandra allihop. Och det är därför jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra. Vad kan jag lära mig av deras expertis och erfarenheter?

De här sommarpratarna har jag lyssnat på hittills i år

  • Annie Lööf om berg och dalbanan mellan makten som politiker och maktlös patient. Gillade!
  • Axel Gord Humlesjö, som pratade om det fasansfulla med övergrepp mot barn. Oj, vad jag grät.
  • Andreas Cervenka gav mig en förståelse för ekonomi jag inte visste att jag saknade och pratade om varför rika i Sverige är så sanslöst rika. Superintressant.
  • Jessie Sommarström om hennes väg till vinsten av årets kock och hierarkier inom köksyrken, man (jag) trodde var borta.
  • Bo Landin om klimatet, miljön och om att fortsätta hålla sina stövlar leriga. Wow.
  • Camilla Läckberg och att hon pratade om sitt kroppshat har väl ingen missat? Så viktigt att fler lyfter detta, för jag kände igen både mig och väldigt många av mina tränings och hälsoklienter i henne.
  • Ina Lundström. Va? Ina. Lundström. Enda programmet jag har lyssnat på med hela låtar. Jag menar, hon älskar ju Bruce … Ett sånt gôtt snack!
  • Mark Levengood med sin mjuka röst och glimt i ögat berättade om sin mammas alkoholism, om att förlåta och om att han inte kommer att åldras med värdighet. Näe. Det vill inte jag heller göra.
  • Eva Armini, som var lyssnarnas val i år. Ett bra val. Hon berättade om sin uppväxt, om att bli bortadopterad och om tillfälligheterna i livet. Extra kul eftersom hon är mamma till en av mina författarkollegor och när man hör lyssnarnas val tänker jag ofta på att vi alla bär på en spännande historia som skulle fascinera andra. Berätta den.
  • Hanna Marklund pratade om sin fotbollskarriär, men mest om sin familj. Sina systrar. Och om att hennes dotter frågade: ”va, kan killar också spela fotboll?”.

Vilka ska jag lyssna på nu då?

Självklart lyssnar jag på sommarpratare jag vill höra också och som vanligt har jag inte lyssnat på alla (än?). Jag har inte hört ett enda i realtid, utan väljer poddvarianten. Oftast den korta, med undantag från Ina Lundströms då.

Tur att jag snart ska ta semester, så mer gräs, sticka vidare och förmodligen dammsuga göra gånger om och då lyssnar jag på sommarpratarna igen. Vilka ska jag lyssna på tycker ni?

Ses snart igen och tills vi gör det: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni listan på alla sommarpratare.

22 juli, 2023 av Malin Lundskog 4 Comments

Jag körde på mig själv efter totalt hjärnsläpp …

En heldag med någon man tycker om. Är inte det en av de bästa grejerna i livet? Idag har jag haft en sådan dag med en kompis som blev lika glad av att bli upphämtad på lastmoppe, som jag över att hämta henne. Ibland känner jag mig som en riktigt öbo, med lastmoppe och allt. Men att köra på sig själv med sin moppe, jag vet inte riktigt. Vilken öbo gör det, liksom?

Jag körde på mig själv med lastmoppen, elmoped, knippla, västkusten
superglad över att få hämta upp med min lastmoped

Jo, jag körde på mig själv med lastmoppen

Efter en vilsam heldag med bad, promenad och så mycket prat att käkarna gick ur led ville jag avsluta dagen med samma glans som den började. Kommer ni ihåg mitt moppegarage? Jag skulle backa ut mopeden från det för att skjutsa min vän till färjan.

Men vi hade ju inte pratat klart! Samtidigt som jag lyssnade och pratade startade jag elmotorn. Så ställde jag mig bredvid lastmopeden, la in backen (som för övrigt tutar sådär som lastbilar gör när de backar) och gasade. Moppen backade ut med en jävla fart och jag fick totalt hjärnsläpp, får jag släppte inte gasen utan försökte hänga med. Men fick inte plats …

Köra på är väl en överdrift, men jag gillade rubriken he he. Jag klämde mig. Mitt knä fastnade mellan dörrkarmen och moppen, som fortfarande var på väg bakåt. H E R R E G U D ! Sedan låg jag där dubbelvikt i mitt lilla garage en stund, innan jag borstade av mig gruset, fick några plåster och ganska skakig körde ner mot färjan.

Hjärnsläppet, är det stress eller ålder eller lite av allt?

Slutet gott allting gott och jag haltar en del, men herregud. Värt en så fin dag som vi hade. Men det här med hjärnsläppet. Alltså. är det ett tecken på att det är läge att ta semester. Får riktigt alltså. Eller är det ålder? Har jag glömt att byta östrogenplåster? Förr var jag aldrig disträ utan hade koll på allt. Nu? Not so much och det är ju helt okej. Men när jag gör sånt här undrar jag ändå …

Aja, inget ont som och så vidare. Haltandet gör att jag är så illa tvungen att sänka farten, så det kanske var en mening med det här trots allt. Eller vad tror ni?

Och vi hade en väldigt härligt dag, min vän och jag. Väldigt.

Ses snart igen, tills dess: ett extra HEJA-rop till alla som räcker upp en hand på frågan ”någon som är disträ?”
Kram Malin Lundskog

21 juli, 2023 av Malin Lundskog 1 Comment

Jag blev skitsur. Sen kom jag på andra tankar …

För ett tag sedan hade jag bestämt att träffa en vän, som jag inte har sett på ett tag. Hon ställde in och jag blev skitsur. Trodde jag alltså …

Kalendern var ifylld och jag såg fram emot dagen. Såg framför mig att jag skulle få berätta roliga saker. Få höra om hennes härligheter. Gråta tillsammans av både nostalgi, sorg och glädje. (Jo, vi gråter över sånt också.) Jag hade informerat min man. Ja, eftersom vi har hundar behöver vi synka dagarna som värsta småbarnsföräldrarna. Alltså, jag var laddad. Men, när jag läser det jag just skrev inser jag att jag måste verka väldigt ensam. Som jobbar upp så mycket förväntan bara för att träffa en vän.

Bara? Skrev jag verkligen bara? Det är inte så bara att träffa en vän, eller hur?

Då ville jag vara cool

Hur som helst, någon dag innan dejten skulle äga rum hörde min vän av sig i ett sms och förklarade att vi behövde skjuta upp vår träff. Och det var då jag blev skitsur. Vad fan? Det här är ju en viktig dag. Eller om det var en stund en eftermiddag? Minns inte längre, så viktigt var det, he he.

Jag svarade med ett avmätt och jättecoolt (nej, det kanske inte var så coolt, men det var avsikten) ”okej”. Och sen gick jag ut och var sur på klipporna tills jag kom på att jag inte alls var sur. Jag kände mig bara ensam. Ensam och övergiven. Och min första reaktion var sur, arg och grinig eftersom det är en känsla som ger mer kraft än känslan av ensamhet.

Det är lättare att vara arg, särskilt om man kan skylla på någon annan, än att erkänna att jag känner mig ensam. Kan det vara så att jag tolkar ensamhet som ett tecken på svaghet? Som att jag inte har någon flock. Att jag älskar att vara själv (bra ändå, eftersom jag ska bli författare när jag blir stor) betyder inte att jag vill vara ensam.

Jag blev skitsur, reflekterade klippor på Källö-knippla, gul färja

Känslor som luras

När den insikten damp ner där någonstans på en saltstänkt klippa blev allt genast mycket lättare. Ni vet klyschan om att ilskan rinner av en? Det ligger massa sanning i den. Alltså, när ilskan rann av mig och jag accepterade känslan av ensamhet, blev allt lättare och jag älskade min vän igen. Jo, jag funderade faktiskt på om vi inte skulle lägga ner vår vänskap. Men det gick över när jag inte var skitsur längre, utan bara ensam … Och när jag reflekterade en stund till, så insåg jag att jag är inte alls ensam. Jag kände mig bara övergiven en stund och det är inte alls samma sak som att jag faktiskt var det.

gul färja, saltstänk, hav, knippla
en bra plats att tänka färdigt sina tankar på

Känslor va? Tänk vad de kan lura oss. Och tänk vad fenomenalt det är att ge sig själv tid för reflektion, så att vi kan komma på andra tankar. Eller kanske snarare, bli mer klara över våra tankar. Och känslor.

Mer om hur vi lurar oss själv kan ni bland annat läsa om här: Allt eller inget och självklart i boken Skapa ditt drömliv.

Ja, eller så kollar ni in här, när jag pratar om nyfikenhet och frustration.

Malins moodwalk

Ses snart igen! TIlls dess: HEJA HEJA alla och alla våra känslor!
Kram Malin Lundskog

PS. vi har träffats igen, min vän och jag. Vi är vänner. Allt är förlåtet 🙂

18 juli, 2023 av Malin Lundskog 2 Comments

Jag kissar i alla fall inte ner mig på konserterna …

Jag dricker alldeles för lite innan jag går på konsert, jag vet det. Men, jag knôr mig oftast fram så nära scenen jag kan och en plats där vill man ju liksom inte lämna ifrån sig … Dessutom vill jag inte missa något av konserten på grund av toabesök. Och jag vill absolut inte kissa ner mig, wonder why? Så, jag får väl skylla mig själv när jag vaknade av att jag själv skrek i natt. Herregud vilken kramp i vaderna jag hade. Aj!

jag kissar inte ner mig, chris martin, coldplay, ullevi
på en bra plats …
chris martin i coldplay på ullevi 2023, nära scen
… som jag inte vill lämna
jag kissar i alla fall inte ner mig på konsert, Coldplay på ullevi 2023, färg
ni fattar, vem vill missa den här festen på Ullevi?

Visst, det kan bero på en himla massa hopp inne på Ullevi då Coldplay spelade, men med tanke på färgen på mitt kiss, så är jag jag rätt säker på att det beror på vätskebrist. Men det var det värt! Vilken konsert!

Jag läste någonstans om att Beyoncé- och Taylor Swift-fans går på konsert med blöja för att inte missa något. Alltså, jag vet inte … Jag dricker hellre för lite innan (och under) konserten och riskerar kramp i vaderna. Även om det gjorde skitont, så har jag jobbat hårt på att vätska upp mig idag. Hoppas bara att jag inte behöver springa på toa i natt … Men jag kissar i alla fall inte ner mig på konserterna jag går på.

jag kissar i alla fall inte ner mig, chris martin, storbild på ullevi, konsert coldplay 2023

Ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar hur Helén, en av huvudkaraktärerna i min roman Mariannes mirakel hade hanterat ett konsertbesök. Vad tror ni? Och har ni inte läst boken än, så kan jag avslöja att hon lider av inkontinens. Beställ ett ex av boken på min mail: hej@malinlundskog.se

10 juli, 2023 av Malin Lundskog 1 Comment

Sånt som ger mig hopp just nu

Jag tror att vi behöver känna det ordentligt allihop, det där hoppet. I alla fall ibland. Ni vet, hoppet för mänskligheten, jorden, världen, framtiden, nuet. Och oss själva. Kan det inte till och med vara så att det är avgörande för att vi ska fatta att vi spelar roll och betyder massor för varandra? Att vi alla är en viktig del i något stort och att det vi gör och de vi är gör skillnad. Vad tror ni? Hur som helst, här är tre grejer av sånt som ger mig hopp just nu:

Konserter ger mig hopp

  • Coldplay

Coldplay-konserten på Ullevi igår alltså. Där stod jag igen med tårar ögonen och kände den där sköna känslan av hopp. Nej, jag vet inte exakt för vad, men en stor känsla är det. När flaggorna med ordet Love fladdrade i vinden, när Coldplay gör en så klimatsmart turné det bara går genom att låta en dansande publik alstra energi till exempel, när Chris Martin viftade med pride-flaggan och handlederna var täckta av blågula Ukraina-armband och vartenda ord i låtarna de spelade var fyllda av kärlek. Då kände jag det så starkt. Hoppet.

sånt som ger mig hopp just nu, coldplay, ullevi, konsert, Chris martin
här finns den: gemenskapen, glädjen, dansen, energin och viljan att bidra till en bättre värld
  • Bruce

Kan ju inte skriva om Coldplay utan att skriva om Springsteen. Att han är bäst behöver jag däremot inte berätta mer om, det vet väl alla, he he. Men förmågan att samla människor och göra dem (oss) genuint lyckliga genom möjligheterna i texterna och kärleken till musiken. Att Bruce och E Street band också visar att kul inte har med ålder att göra. Och att Little Steven körde gitarr med Ukrainas färger.

sånt som ger mig hopp springsteen, little steven Ukraine. ullevi
Foto: Fredrik Beskow

Konserter med hur mycket folk som helst och allt är varmt och kärleksfullt. Visst är det fint? Hoppfullt, liksom …

Sårbarhet ger mig hopp

Sårbarhet och öppenhet ger mig hopp. Det kan handla om att visa sina svagheter och rädslor, som Camilla Läckberg i hennes sommarprat om kroppen till exempel (här hittar ni det). Jag känner också hopp när människor vågar vara stolta över sig själva, utan att be om ursäkt. Tänk om det kommer en tid då vi inte behöver vara rädda för att varken berätta om våra rädslor eller våra framgångar?

Regnet ger mig hopp

Normalt regnväder gör mig hoppfull, även om jag älskar sol och det vi brukar kalla vackert väder. Regnet ger mig hopp om att jag kanske kan få till något som liknar trädgård med blommor och örter och grönsaker. Och regnet ger mig hopp om att vi kanske kan lyckas få till ett hållbart klimat, för jorden och alla människor här.

hoppas på regn, sånt som ger mig hopp, sår gräs
ja, vi får väl se … Men här sår vi gräs och jag är tacksam över regnet tillskillnad från bevattningsförbud på mitt lilla, egoistiska plan som i det stora hela är skitsamma. Dessutom kommer hundarna säkert springa sönder det, när det väl börjar växa …
På ett större plan: hoppas grundvattennivån höjs, att vi undviker skogsbränder och att djur och växter mår som de ska.

Jag är generellt en hoppfull person och har (faktiskt) aldrig tankar som ”tänk om det går åt helvete”. Men det att vara uppfylld av hopp gör ändå så gôtt. Och obs för att jag skrev att det här är sånt som ger mig hopp just nu. För det finns mer. Som att jag är frisk, kroppen mår bra, mina barn verkar bli glada av mig, Jackson drar inte alltid i kopplet utan det finns hopp om bekväma promenader med honom, mina föräldrar fortsätter att vara nyfikna på livet, människor läser mina böcker och vänner hör av sig. Det gör gott för framtiden, att känna hopp. Och det är fint i stunden, att framtidstron finns i det där hoppet.

Vad gör er hoppfulla precis just nu?
Oavsett, så ses vi snart igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

10 juli, 2023 av Malin Lundskog Leave a Comment

Säsongsavslutning: Mitt perfekta liv! 18

https://traffic.libsyn.com/secure/minperfektakropp/mitt_perfekta_liv_18.mp3

I säsongens sista avsnitt pratar vi i vanlig ordning om hur man är när man är perfekt. Var skvallertanterna i byn, dåtidens normsättare? Är tryggheten hos människor som inte lever enligt normen skrämmande? Och varför skäms människor å andras vägnar?

Häng med på den fortsatta resan mot normbryteri, kroppspositivism, acceptans och ett nytt sätt att se perfektion.

mitt perfekta liv 18, poddavsnitt, podcast, kroppspositivism, feminism, normer

Här på bloggen ses vi snart igen även om podden tar sommarlov. HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

30 juni, 2023 av Malin Lundskog Leave a Comment

  • « Go to Previous Page
  • Page 1
  • Interim pages omitted …
  • Page 39
  • Page 40
  • Page 41
  • Page 42
  • Page 43
  • Interim pages omitted …
  • Page 101
  • Go to Next Page »

Primary Sidebar

Bloggen

Bloggen

  • Ett nytt boulelag har sett dagens ljus
  • Iko Iko …
  • Bokhandelsdagar med Ugglan Bokhandel
  • Livets första dansuppvisning – på Storan!
  • Kärleksvisa till min son …
  • Envishet och galenskap och en ballong!
  • Jag boktipsar om Var är de vuxna?
  • Min sämsta väninna har varit på sitt livs första bokklubb
  • Pensionärerna på Knippla mötte Min sämsta väninna
  • Första recensionen och ett återbud att älska

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamnHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday