Löpsedeln

Kärringarna ville ha en badtrappa

Kärringarna ville ha en badtrappa. Och det fick de. Eller jag menar vi. Snabbt dessutom. Jag visste inte ens om att jag saknade en badtrappa just här, jag som gärna slänger mig från klipporna eller sätter fötterna i tången. Men när den här trappan väl kom på plats. Wow! Hur kan jag inte ha saknat en trappa just här?

Be och du ska få

… eller vad man brukar säga. Hur som helst, så har vi en grupp här på Knippla som heter Slingans vänner. I den gruppen finns massa hjältar som gör det fint, fixar bänkar och bygger utegym och utsiktsplatser för oss. Och vi som inte bygger sponsrar till virke och vad som mer behövs. Fint, eller hur?

kärringarna ville ha en badtrappa på knippla, västkusten — badstege på väg till sin plats

För ett tag sedan skrev en ung kärring (i min ålder, så jag antar att jag är en ung kärring jag också) i Facebookgruppen Naturstigen Slingan att hon saknade kärringtrappan, som tydligen fanns här tidigare. Hon undrade om någon kanske, möjligtvis fick en stege över någon gång …

Tydligen hade någon en badstege i gömmorna, för bara en dag eller två senare låg den där. Och nu, simsalabim, är stegen på plats. Kärringstegen. Som jag inte visste att jag saknade.

born to run, tatuering, bad på västkusten, knippla

Wow för det fina i att få sina önskningar uppfyllda och dessutom ett stort wow för att be om något. Våga fråga, hur ska de som gärna hjälper till annars veta vad man vill ha? Kärringarna ville ha en badstege till exempel och kolla vad de fick. Vad vill ni ha? Fråga. Man vet ju aldrig …

Ses snart igen. Tills dess: HEJA er och allt ni vill ha.
Kram Malin Lundskog

feelgood, deckare och sakprosa

I säsongsavslutningen av podden Skriverier med Malin oh Cilla drämde jag till med inte mindre än tre boktips. Jessika Deverts viktiga feelgoodbok En av fyra, Marie Hermanssons välskrivna Pestön och Eva Franchells Väninnan: rapport från Rosenbad.

En av fyra, en viktig feelgood

En av fyra handlar om fyra väldigt olika kvinnor som alla jobbar på ett och samma bibliotek. Redan från början vet man som läsare att en av de här fyra är misshandlad av sin partner, utan att veta vem. Den fråga bränner genom hela berättelsen när Jessika beskriver de olika kvinnornas liv, deras relationer och också hur vänskapen mellan dem växer fram.

Titeln kommer från hur vanlig kvinnomisshandel i nära relationer är. En av fyra. Fattar ni? Ämnet är viktigt och Jessika gör en fin historia om vänskap mellan de fyra kvinnorna. Jag är stolt över att kalla Jessika min vän i författarvärlden. Bra jobbat, kompis!

boktips, Jessika Deverts En av fyra — på bokhyllan för mina författarvänner står Jessikas böcker

Pestön

Marie Hermansson skriver om Pestön. Ön ligger i Göteborgs södra skärgård och heter Känsö i verkligheten. I berättelsen får vi följa en poliskommissarie och hans coola före detta flickvän (eller är det fästmö?) när de löser gåtan som inleds med att en död man hittas i vattnet. Historia utspelar sig både i skärgården och inne i Göteborg. Alltså, visst gillar man att läsa om miljöer man känner igen? Inte för att jag var med när det begav sig (1920-talet) i berättelsen, men ändå. Göteborg. Och visst är det kul att lära nytt även när man läser skönlitterärt? Det gjorde jag i den här deckaren. Vrakare till exempel. Visste ni att sådana har funnits?

Spännande och söt historia med en härlig dos humor i en välskriven berättelse med karaktärer jag gillar.

boktips, Marie Hermanssons Pestön — vältummad, brukar man säga va? Den här hade jag med mig på tågluffen

Väninnan: Rapport från Rosenbad

Boken Väninnan inleds när Eva Franchell är med sin väninna på NK för att shoppa. Väninnan heter Anna Lind och hur den shoppingrundan slutade behöver vi inte skriva mer här. I boken får vi sedan följa hur författarens och Anna Linds relation växer fram genom arbetet. Och vi får följa Anna Linds resa som politiker, med allt motstånd hon mötte, allt maktspel bakom kulisserna på Rosenbad och i Bryssel och … överallt.

Jag gillar att vi läsare får följa med bakom kulisserna, även om det här är en berättelse där Franchell sätter ord i munnen på Göran Persson, Ingvar Carlsson och andra politiker. Och mest av allt kanske jag tycker om att få en återblick av alla storpolitiska händelser jag har blivit varit med om. På avstånd. Ja, som när Sverige skulle gå med i det som då hette EG, Göteborgskravallerna och Backabranden till exempel.

Svenskt nutidshistoria med plats för vänskap och familjeliv. Läs!

boktips, Eva Franchell Väninnan: rapport från Rosenbad

Boktips i podden Skriverier med Malin och Cilla

Cilla och jag tipsar alltid om böcker vi gillar och oftast om sådana vi har läst eller lyssnat på sedan förra avsnittet. Podden hittar ni här och mot slutet av varje avsnitt kommer våra boktips, ifall ni blir nyfikna på vad vi har läst under poddresans gång.

Ses snart igen. Tills dess; HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag blev skitsur. Sen kom jag på andra tankar …

För ett tag sedan hade jag bestämt att träffa en vän, som jag inte har sett på ett tag. Hon ställde in och jag blev skitsur. Trodde jag alltså …

Kalendern var ifylld och jag såg fram emot dagen. Såg framför mig att jag skulle få berätta roliga saker. Få höra om hennes härligheter. Gråta tillsammans av både nostalgi, sorg och glädje. (Jo, vi gråter över sånt också.) Jag hade informerat min man. Ja, eftersom vi har hundar behöver vi synka dagarna som värsta småbarnsföräldrarna. Alltså, jag var laddad. Men, när jag läser det jag just skrev inser jag att jag måste verka väldigt ensam. Som jobbar upp så mycket förväntan bara för att träffa en vän.

Bara? Skrev jag verkligen bara? Det är inte så bara att träffa en vän, eller hur?

Då ville jag vara cool

Hur som helst, någon dag innan dejten skulle äga rum hörde min vän av sig i ett sms och förklarade att vi behövde skjuta upp vår träff. Och det var då jag blev skitsur. Vad fan? Det här är ju en viktig dag. Eller om det var en stund en eftermiddag? Minns inte längre, så viktigt var det, he he.

Jag svarade med ett avmätt och jättecoolt (nej, det kanske inte var så coolt, men det var avsikten) ”okej”. Och sen gick jag ut och var sur på klipporna tills jag kom på att jag inte alls var sur. Jag kände mig bara ensam. Ensam och övergiven. Och min första reaktion var sur, arg och grinig eftersom det är en känsla som ger mer kraft än känslan av ensamhet.

Det är lättare att vara arg, särskilt om man kan skylla på någon annan, än att erkänna att jag känner mig ensam. Kan det vara så att jag tolkar ensamhet som ett tecken på svaghet? Som att jag inte har någon flock. Att jag älskar att vara själv (bra ändå, eftersom jag ska bli författare när jag blir stor) betyder inte att jag vill vara ensam.

Jag blev skitsur, reflekterade klippor på Källö-knippla, gul färja

Känslor som luras

När den insikten damp ner där någonstans på en saltstänkt klippa blev allt genast mycket lättare. Ni vet klyschan om att ilskan rinner av en? Det ligger massa sanning i den. Alltså, när ilskan rann av mig och jag accepterade känslan av ensamhet, blev allt lättare och jag älskade min vän igen. Jo, jag funderade faktiskt på om vi inte skulle lägga ner vår vänskap. Men det gick över när jag inte var skitsur längre, utan bara ensam … Och när jag reflekterade en stund till, så insåg jag att jag är inte alls ensam. Jag kände mig bara övergiven en stund och det är inte alls samma sak som att jag faktiskt var det.

gul färja, saltstänk, hav, knippla — en bra plats att tänka färdigt sina tankar på

Känslor va? Tänk vad de kan lura oss. Och tänk vad fenomenalt det är att ge sig själv tid för reflektion, så att vi kan komma på andra tankar. Eller kanske snarare, bli mer klara över våra tankar. Och känslor.

Mer om hur vi lurar oss själv kan ni bland annat läsa om här: Allt eller inget och självklart i boken Skapa ditt drömliv.

Ja, eller så kollar ni in här, när jag pratar om nyfikenhet och frustration.

Malins moodwalk

Ses snart igen! TIlls dess: HEJA HEJA alla och alla våra känslor!
Kram Malin Lundskog

PS. vi har träffats igen, min vän och jag. Vi är vänner. Allt är förlåtet 🙂

Hvaldimir kom till Knippla och jag pajade partyt

Den vita valen Hvaldimir, som sägs vara en spionval, kom till Knippla idag. Det var som att se en sagofigur. Så himla vit och … overklig? Men mitt i all fascination tyckte jag mest synd om den. Stackars lilla vita valen, alldeles ensam. Inte så liten i och för sig, fem meter lång är den ett ganska rejält djur. Och inte så ensam heller, med tanke på alla människor som drogs till hamnen.

vita valen Hvaldimir, knippla — lille vän, ville jag säga till den.

Då blev jag den tråkiga tanten som ingen lyssnar på

När spionvalen Hvaldimir kom till Knippla stod jag bland alla andra, alla var där ni vet, och tittade. Fotade. Och sedan blev jag den där partypoopern som sa till småbarnsföräldrar att deras barn kanske inte skulle klappa valen, eller kasta musslor till den. Jag sa till en vuxen som använde en fender som om han lekte med en katt att inte ”hålla på”. Ja, ni hör ju. Jag blev den där tråkiga tanten som ingen lyssnade på.

Alla tråkiga tanter, jag känner er. Oss. Vi tycker att vi har rätt och att vi gör rätt, vad mer kan vi göra liksom? Det är ju inte så att vi inte också tycker att det är spännande med besök av en val.

Jag tror inte att de är någon direkt hemlighet att Länsstyrelsen går ut med rekommendationer om det faktum att djur är djur. Kom tillbaka när valen plockar med sig ditt söta barn för en lekstund i vattnet tänker jag. De avråder också från att kasta saker till valen, leka med den eller ge den mat. Hur vacker och fascinerande den vita valen än är, så hör den inte hemma här. Bland oss. Hos oss.

Här kan man rapportera till one whale organisation om man ser valen (eller folk som leker, klappar, matar osv)

Den vita valen är från och med nu inte (enbart) mina söner som drar ner badbyxorna …

En parentes till det som hände här i dag, när valen Hvaldimir kom till Knippla. Ni vet, vita valen när man badar. Jo, men den har ni väl gjort (snälla säg ja)? Dragit ner bad- eller bikinibyxor och gjort en kullerbytta i vattnet så att bara de osolade skinkorna syns? Inte? Okej, det kanske bara är mina söner då. Ja, okej och jag. Och Claes … Men nu när jag har sett en riktig vit val, så sönernas vita rumpor inte särskilt vallika, he he he. Men på något sätt så hör de mer hemma i vattnet här än vad den riktiga vita valen gör. Även om den ser ut som en gigantisk porslinsfigur …

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA ALLA TANTER?
Och jodå, även vi tanter kan ha fel och dessutom är vi inte särskilt tråkig. Så det så!
Kram Malin Lundskog

Jag fyllde femtio idag (om en vecka fyller jag femtiofyra …)

Idag fick jag en femtioårspresent av mina kompisar. Eller, jag fick den för snart fyra år sedan, när jag faktiskt fyllde femtio. Men … en pandemi, en flytt till Knippla och en restaurang kom i vägen. Men idag lyckades vi äntligen äta den där glassen som var en del av min present, så det är väl okej att låtsas att jag fyllde femtio idag?

jag fyllde femtio idag, glass, gelaterian, göteborg — citroncheesecake (som Gelaterian har vunnit pris för), passionsorbet, mörk choklad.

Presenttips till femtioåringar och andra födelsedagsbarn

Jamen, vilken present alltså. Kolla in den här supergåvan i fyra delar:

En bok, en pizzabakarkväll, blomsterplockning och idag den sista delen nämligen sanslöst god glass. Boken fick jag på min femtioårsfest, som ni kan läsa mer om här, blommor cyklade vi iväg och plockade på Blomsterfarmen i Vallda, pizza bakade vi i trädgården hemma hos kompisarna som har gett mig den här presenten. I deras vedeldade pizzaugn. Wowowow så gott. Och idag åt vi glass på Gelaterian i Göteborg. Jo, wowowow igen. Så gott.

jag fyllde femtio idag, maigret, bok, present — inte bara bra. snygg också, eller hur?

jag fyllde femtio idag, solrosor, blomsterfarmen — en och annan solros fick plats i min bukett.
Visste ni att jag hade solrosor i brudbuketten?

Är det inte helt fantastiskt med presenter som dels drar ut på firandet (hej, älskar att fylla år!) och dels blir en anledning att umgås. Varsågoda från mina vänner till er: ett presenttips som går att anpassa efter person.

Femtio idag, femtiofyra om en vecka. Ibland går tiden himla fort, he he …

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Och så fick lastmoppen en egen plats

Förra året fick jag en alldeles egen lastmoppe. Jo, fick. För det är en typisk sådan grej som jag själv tycker är onödig och inte skulle köpa själv. Tur att vi är olika där, min man och jag. Och tur att jag fyller år varje år, he he. För jag älskar den. Eldriven. Skitsnygg (nej, jag trodde inte heller att jag någon gång i hela livet skulle bry mig om en sådan sak som lastmoppar). Och såklart: hur praktiskt som helst när vi ska till båten, iväg med återvinning och förra året när vi hade krogen och alla varor skulle köras hit och dit.

skärgårdshus på knippla , renovering, Malin lundskog — nya fönster, ny trappa

och så fick lastmoppen en egen plats, renovering, knippla, nya trappa — nya fönster, ny trappa

Men det är ju det där med att bo på en ö med salta vindar … Ingen höjdare för varken lastmoppar, cyklar eller några andra fordon. Så när vi drog igång renoveringen och insåg att vi kommer att ha utrymme under en nybyggd trappa utomhus, frågade vi snickar-Håkan om det skulle kunna gå att bygga en typ carport, fast en moppeport då. Och voilà, det gick hur bra som helst. Och så fick lastmoppen en egen plats här hemma. Med laddmöjligheter, tak över huvudet och allt. Snajsigt va? Nån som vill ha skjuts?

lastmoppe, elmoped, garage, knippla — här står den fint, eller hur?

Ses snart igen. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Snickar-Håkan jobbar på Byggvision, som har fixat hela huset så himla bra. Återkommer till det, men first thing’s first …