Löpsedeln

Det goa snacket mellan gubben och grabben

Har ni tänkt på att man inte får höra de där goa snacken så ofta längre? Ni vet de där otippade. Som när två främlingar möts och finner varandra för en kort stund på en buss eller en spårvagn någonstans. Ja, som gubben och grabben och det goa snacket jag tjuvlyssnade på.

Jag satt på bussen mot stan med sticket i högsta hugg, som vi tanter gör på bussar. På varje hållplats klev det på alltfler människor och vi som satt ensamma plockade åt oss våra väskor (och sticken) för att göra plats för eventuella medresenärer. Då kommer det ombord en gubbe med Gais-halsduk runt halsen. Han frågade grabben bakom mig om han kunde slå sig ner och killen svarade javisst.

”Ja, jag tänkte att du kanske inte ville det, när jag kommer här med min halsduk och du sitter där med din”, sa gubben och skrockade. Sådär varmt o gott som gubbar kan göra (fast de är gaisare).

Gubben och grabben höll på olika lag

Och sen drog det goa snacket igång mellan gubben och grabben, som visade sig ha en blåvit halsduk på sig. De skulle på match båda två (varsin), och diskuterade laguppställningar, spelare och spelupplägg. Och de pratade om att det var fint att just de två, som håller på varsitt lag, kan sitta och prata så gôtt med varandra. Innan de klev av önskade de varandras lag lycka till.

Alltså, tänk vad fint det är att vi är människor allihop, även om vi gillar olika och har skilda färger på våra laghalsdukar (om vi nu har några sådana alltså). Visst är det skönt att sitta på bussen och lyssna på poddar eller annat och slippa prata med folk. Men varenda gång jag hör eller själv är med om de här oväntade, korta mötena är det som att något inom mig mjuknar. Jag tror faktiskt att de här oväntade, korta och goa snacken gör världen en aningen bättre. Bara det gör det värt att släppa in främlingar för en kort och tillfällig förbindelse. Eller hur?

ps. Själv är jag Öisare, men det sa jag inget om. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna och sticka vidare på min tröja.

det goa snacket, Malin Lundskog, stickad tröja, grön tröja, promenad — Tröjan är klar!
Det norska mönstret jag började sticka när jag satt på tåget genom Danmark …

Ses snart. Tills dess: heja alla otippade möten.
Kram Malin Lundskog

Jag ska aldrig någonsin göra så …

Jag ska aldrig någonsin träna på gym inomhus igen. När man kan vara ute. Jamen, ni vet: Träna på utegym, springa, gå, cykla, simma, klättra och köra tantparkour i bergen. Så sa jag för absolut max tre veckor sedan. Gissa vad jag gjorde idag? Jepp. Jag var på gymmet. Inomhus.

men jäklar vad det svider i ögonen med svett …

Knäet (från mitt moppe-hjärnsläpp ni vet) i kombination med en seg gubbvad gör att jag inte kan springa och jag var så galet sugen på att svettas och flåsa. Så, what to do? Eller ja, det kanske finns massa andra förslag på what to do, men jag valde att köra ett pass på cross trailern. Inomhus. Svettigt som sjutton, men oj så gôtt! Eller, gôtt? Rätt tråkigt, men med en ljusbok i öronen och den där sköna känslan när kroppen får ta i, så blir det rätt gôtt. Även om utomhus är goare.

jag ska aldrig, Malin Lundskog på gymmet, hantlar — joråsåatteee … styrketräning också, när jag ändå var på gymmet.
Valde den svarta hanteln för kick backs. Den väger lika mycket sm den silvriga, men ser ju MYCKET tyngre ut, eller hur?

Jag ska aldrig säga aldrig igen

Jag ska aldrig någon säga att jag aldrig någonsin ska göra något igen. För man vet inte. Vi har ingen aning om vad framtiden bär med sig, eller hur? Det är ju det som är det finurliga med nu:et. Att det är det enda vi vet något om. Det är ju skitlöjligt, eller i alla fall onödigt, att säga att vi aldrig ska göra något. För vi vet inte.

Jag hade till exempel ingen aning om att jag skulle tycka att hummerfiske är en av årets höjdpunkter, som jag har skrivit om här. Eller att jag skulle ha två hundar. När vi var tvungna att ta bort vår irländska setter Edvin sa jag med stark övertygelse att jag minsann aldrig skulle ha hund igen. Det gick några år och sedan var saknade av Edvin något mindre, men saknade efter ett liv med hund stor och stark. Jag är ganska säker på att jag sa att jag aldrig skulle bli en sån tönt som joggade, när min mamma joggade som mest på åttiotalet. Jo, då då joggade man. Löpningen är ett senare påfund, he he.

Jag skulle förmodligen kunna hålla på hur länge som helst med saker jag aldrig ska göra och vips! Så är jag där och gör dem. Vi förändras, förutsättningarna blir annorlunda och inget vara för evigt. Det är precis som det ska, eller vad säger ni?

Ses snart! HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

Har jag blivit känslokall?

Jag redigerar just nu mitt manus till roman nummer tre (som jag berättade om häromdagen). Stryker ord och meningar så att det ryker om det. Har jag blivit känslokall? Bryr jag mig inte om hur jag har värkt fram min text? Okej, det där med värka är en överdrift, jag har inte värkt fram något sedan barnen kom till världen. Men jag har ändå slitit en del med mitt manus.

När jag nu kladdar och ändrar och stryker i min berättelse struntar jag fullkomligt i om meningarna är vackra eller orden väl valda. Jag är i princip obarmhärtig i min redigering. Vad har hänt? Har jag blivit känslokall eller är det här ett helt normalt steg i utvecklingen som författare? Jag kanske har lärt mig att se till berättelsens bästa och inte mitt egos. Och dessutom har jag lärt mig något om mig själv som skribent och det är att jag behöver skriva mig in i berättelsen. Att det blir många strykningar i början av ett manus är alltså inte så konstigt. Alla de nu bortredigerade orden är som vilken uppvärmning som helst. Utan dem hade jag inte kommit vidare.

Jag hoppas i alla fall att mitt till synes känslokalla beteende gentemot mitt romanmanus är ett steg i utvecklingen för mig som författare. Annars kan man ju undra …

Ses snart igen, jag redigerar vidare med kaffe och kakan från kalaset igår som tilltugg. Vilken födelsedag va?

Kram Malin Lundskog

Grattis till mig som är så här rik

Imorgon fyller jag år. Idag har vi haft kalas för både mig och Albin, vår äldste son som inte är hemma när han själv fyller år i augusti. Mest grattis till mig ändå som är så rik att jag har två alldeles fantastiska vuxna pojkar. (Ja, men det är väl klart att vi har haft våra duster genom åren. Jag är ju ändå deras mamma. Typ världens tjatigaste.). Men, vilken present det är när de är här. Mina fina killar och deras fina partners. Och Claes och våra föräldrar och fem hundar totalt.

grattis till mig, Malin Lundskog, Knippla, vuxna barn, födelsedagskalas — Bästa presenten evva, mina små pojkar

grattis till mig, kalas, brunch, kök, Knippla, Malin Lundskog — underbart kaos i köket

vit chokladkladdkaka, efterrätt, berså assietter — vit chokladkladdkaka med bär och vaniljsås. Tror jag ska träna fler gånger när någon slags efterrätt ska göras …

Barnen kom igår, men det är ett kapitel för sig med familje-OS och annat. Idag hade vi kalas. Med barn, föräldrar och hundar. Maten var inte klar när våra föräldrar kom, kakan fick mina svärdöttrar baka medan jag tränade, någon hund snodde mat, en son fick rusa iväg och köpa apelsinjuice när vi kom på att vi hade brunch och vad smakar väl bättre då än mimosa i glasen. Allt var som det brukar som en av sönerna sa. Kaos. Och vet ni vad? Det fanns en tid när jag försökte undvika kaos så mycket det gick. Nu? Det är i kaoset livet är. Och jag njuter av att vara den rikaste av alla. Jag hoppas att ni är rikast ni också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla, oavsett rikedom.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om diverse födelsedagar, så hittar ni det här. Jag älskar att fira!

Jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra.

Sommar i P1, är väl ändå en av grejerna med att det ens är sommar? Och jag lyssnar på sommarpratarna jag inte tror att jag vill höra. Också. För det är en av fördelarna med formatet sommarprat tycker jag, att jag får en timme tillsammans med någon jag aldrig skulle lyssna på i en podd, läsa en bok eller artikel av, höra en föreläsning med och så vidare.

jag lyssnar på sommarpratarna, malin lundskog, lurar, sommar,

Vi har något att lära från alla

Det är som när man hamnar i ett sammanhang med människor man aldrig skulle stöta på annars. Ni vet, när man är på kurs eller på någon avlägsen väns fest och tror att man inte har något gemensamt med de andra som är där.

Väljer man nyfikenhet istället för att döma finns det så mycket att lära av de andra. De man inte tror att man har något gemensamt med kan berika ens liv med sin kunskap och sina perspektiv på livet. Och i slutändan upptäcker man att ja, just det ja. Vi är människor allihop. Med samma känslor och samma behov. Det är fint, ändå. Eller hur? Sen behöver man inte bli vänner för det, men vi har en himla massa att lära av varandra allihop. Och det är därför jag lyssnar på sommarpratarna jag inte vill höra. Vad kan jag lära mig av deras expertis och erfarenheter?

De här sommarpratarna har jag lyssnat på hittills i år

Annie Lööf om berg och dalbanan mellan makten som politiker och maktlös patient. Gillade!
Axel Gord Humlesjö, som pratade om det fasansfulla med övergrepp mot barn. Oj, vad jag grät.
Andreas Cervenka gav mig en förståelse för ekonomi jag inte visste att jag saknade och pratade om varför rika i Sverige är så sanslöst rika. Superintressant.
Jessie Sommarström om hennes väg till vinsten av årets kock och hierarkier inom köksyrken, man (jag) trodde var borta.
Bo Landin om klimatet, miljön och om att fortsätta hålla sina stövlar leriga. Wow.
Camilla Läckberg och att hon pratade om sitt kroppshat har väl ingen missat? Så viktigt att fler lyfter detta, för jag kände igen både mig och väldigt många av mina tränings och hälsoklienter i henne.
Ina Lundström. Va? Ina. Lundström. Enda programmet jag har lyssnat på med hela låtar. Jag menar, hon älskar ju Bruce … Ett sånt gôtt snack!
Mark Levengood med sin mjuka röst och glimt i ögat berättade om sin mammas alkoholism, om att förlåta och om att han inte kommer att åldras med värdighet. Näe. Det vill inte jag heller göra.
Eva Armini, som var lyssnarnas val i år. Ett bra val. Hon berättade om sin uppväxt, om att bli bortadopterad och om tillfälligheterna i livet. Extra kul eftersom hon är mamma till en av mina författarkollegor och när man hör lyssnarnas val tänker jag ofta på att vi alla bär på en spännande historia som skulle fascinera andra. Berätta den.
Hanna Marklund pratade om sin fotbollskarriär, men mest om sin familj. Sina systrar. Och om att hennes dotter frågade: ”va, kan killar också spela fotboll?”.

Vilka ska jag lyssna på nu då?

Självklart lyssnar jag på sommarpratare jag vill höra också och som vanligt har jag inte lyssnat på alla (än?). Jag har inte hört ett enda i realtid, utan väljer poddvarianten. Oftast den korta, med undantag från Ina Lundströms då.

Tur att jag snart ska ta semester, så mer gräs, sticka vidare och förmodligen dammsuga göra gånger om och då lyssnar jag på sommarpratarna igen. Vilka ska jag lyssna på tycker ni?

Ses snart igen och tills vi gör det: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni listan på alla sommarpratare.

Jag körde på mig själv efter totalt hjärnsläpp …

En heldag med någon man tycker om. Är inte det en av de bästa grejerna i livet? Idag har jag haft en sådan dag med en kompis som blev lika glad av att bli upphämtad på lastmoppe, som jag över att hämta henne. Ibland känner jag mig som en riktigt öbo, med lastmoppe och allt. Men att köra på sig själv med sin moppe, jag vet inte riktigt. Vilken öbo gör det, liksom?

Jag körde på mig själv med lastmoppen, elmoped, knippla, västkusten — superglad över att få hämta upp med min lastmoped

Jo, jag körde på mig själv med lastmoppen

Efter en vilsam heldag med bad, promenad och så mycket prat att käkarna gick ur led ville jag avsluta dagen med samma glans som den började. Kommer ni ihåg mitt moppegarage? Jag skulle backa ut mopeden från det för att skjutsa min vän till färjan.

Men vi hade ju inte pratat klart! Samtidigt som jag lyssnade och pratade startade jag elmotorn. Så ställde jag mig bredvid lastmopeden, la in backen (som för övrigt tutar sådär som lastbilar gör när de backar) och gasade. Moppen backade ut med en jävla fart och jag fick totalt hjärnsläpp, får jag släppte inte gasen utan försökte hänga med. Men fick inte plats …

Köra på är väl en överdrift, men jag gillade rubriken he he. Jag klämde mig. Mitt knä fastnade mellan dörrkarmen och moppen, som fortfarande var på väg bakåt. H E R R E G U D ! Sedan låg jag där dubbelvikt i mitt lilla garage en stund, innan jag borstade av mig gruset, fick några plåster och ganska skakig körde ner mot färjan.

Hjärnsläppet, är det stress eller ålder eller lite av allt?

Slutet gott allting gott och jag haltar en del, men herregud. Värt en så fin dag som vi hade. Men det här med hjärnsläppet. Alltså. är det ett tecken på att det är läge att ta semester. Får riktigt alltså. Eller är det ålder? Har jag glömt att byta östrogenplåster? Förr var jag aldrig disträ utan hade koll på allt. Nu? Not so much och det är ju helt okej. Men när jag gör sånt här undrar jag ändå …

Aja, inget ont som och så vidare. Haltandet gör att jag är så illa tvungen att sänka farten, så det kanske var en mening med det här trots allt. Eller vad tror ni?

Och vi hade en väldigt härligt dag, min vän och jag. Väldigt.

Ses snart igen, tills dess: ett extra HEJA-rop till alla som räcker upp en hand på frågan ”någon som är disträ?”
Kram Malin Lundskog