Löpsedeln

Jag vet EN som tycker om min kommande roman

Jag vet redan en som tycker om min kommande roman. Till och med så mycket att hon är rörd till tårar. Vilken grej ändå, att mina ord kan ha den inverkan på någon. Ja, även om denna någon är jag själv …

I förmiddags redigerade jag färdigt mitt manus för den här gången och jag har varit stentuff. Jag har strukit meningar jag älskar och tagit bort beskrivningar av Bohuslän, som kanske inte hör hemma i en roman, utan snarare en turistbroschyr. Utan att tveka har jag redigerat bort över sju tusen ord (herregud så många onödiga ord jag har strösslat manuset med). Och jag har gråtit. Så rörd och tagen av berättelsen är jag. Och då är det jag som har hittat på den.

jag vet en som tycker om min nya roman, Malin Lundskog, manus, redigering, författare — jo, här sitter jag med tårar i ögonen

Som författare, och människa över huvud taget, kan vi aldrig veta hur det vi skriver, säger eller gör tas emot av dem som läser och lyssnar. När ni läser min roman är berättelsen er att tolka som ni vill och det är både skrämmande och ascoolt. Tänk att en berättelse kan få flera olika betydelser? Visst är det häftigt?

Självklart hoppas jag så in i hoppsan mycket att ni ska bli lika tagna som jag, men det får jag inte veta förrän våren 2024 då boken släpps. Just nu är jag glad att jag har berört en läsare, även om den läsaren är jag.

Karaktärerna i min kommande roman kan ni träffa redan nu

Några av karaktärerna i den kommande romanen får ni träffa redan i min debutroman Mariannes mirakel. Har ni inte läst den än beställer ni signerade ex hos mig, utan autograf hittar ni dem i nätbokhandeln, på några bibliotek (annars kan ni alltid beställa dit den) och i en och annan bokhandel.

Just nu väntar jag på redaktörens utlåtande och tills jag får det tror jag att jag ska ta mig an redigering av nästa manus. Jo, för jag har ett råmanus till som är klart. Kanske ska jag njuta av att jag redan vet en som tycker om min kommande roman först.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa om att jag har signerat förlagsavtal och vill ni höra mig prata om skrivande gör ni det i podden Skriverier med Malin och Cilla, som ni hittar här.

Hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen?

Brucefebern jag skrev om igår, den går inte över. Hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen som Springsteen och E Street Band bjöd på igår. Herrejävlar, rent ut sagt. Vilken fest! Ni vet en sån där man aldrig vill ska ta slut. När varken morgondag eller jobb finns. Och när öbor som jag glömmer att de bor på en ö och missar sista färjan hem. Men vad gör det, när man får vara med om något så utomjordiskt underbart som en kväll med drygt sextiofemtusen andra, Bruce Springsteen på sitt allra bästa humör och samspelet mellan honom Little Steven, Max, Nils o de andra är tårdrypande vackert. Och ett twist&shout innan Bruce avslutade med I´ll ser You in My Dreams och orden ”E Street Band loves You, Well be back!”

Hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen? Alltså, jag vet att jag kommer att landa. Vi gör ju det, antingen med tiden eller med en krasch och det är den jag vill undvika. Kraschlandningar efter euforiska upplevelser som konserter, nej, jag menar storslagna fester, med Bruce kan göra så ont. Tömma oss på glädje och hopp och det är jag inte ett dugg sugen på. Nej, jag vill använda energin som just nu spritter runt i mig, på ett bra sätt. Så att jag har glädje av den länge.

Så här landar jag efter Bruce-festen på Ullevi

Jag började med att ge mig själv ledigt hela förmiddagen och det var ju en himla tur det. Igår tappade jag både sans och vett och glömde helt av att det vardag och att man måste förbeställa färjor om man tillkomma till Knippla efter midnatt. Japp, that´s öliv for you. Efter en natt på min sons och svärdotters soffa tog jag bussen hem och det var inte gjort i en hast. Jag tittade fel på tidtabeller och valde fel bussar och åkte med runt halva Hisingen till varenda Volvo-hållplats, men fatta vilken mjuklandning det var en inledning till. Där satt jag på bussen och var väldigt ostressad och bara … följde med.

efter Bruce-festen, Hönöfärjor, Malin Lundskog på väg hem — till sist kom bussen till färjan från stan ut till öarna och jag kunde andas havsluft igen.

Väl hemma på ön mötte alla mina killar mig. Både Claes, jag och hundarna tog ett bad. Ni vet att bad i saltvatten är ett himla bra sätt att grunda sig på va? Det visste jag och därför var det extra gôtt med ett bad i dag. Ja, plus att jag fortfarande hade ett lager konsertsvett över hela kroppen som var skönt att få sköljt bort.

hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen, Malin Lundskog badar på Knippla, västkusten — tvättar bort konsertsvett med saltvattenstvål

Malin Lundskog landar efter konserten med Springsteen, bad med springerspaniel på Knippla, västkusten — tvättar bort konsertsvett med saltvattenstvål

Jag förlängde ledigheten en stund till och tog en tupplur och sedan drog jag igång redigering av min kommande roman. Efter en stund vid datorn tog jag ut hundarna på promenad och gick barfota i bergen. Barfota är också ett sånt där grunda dig-trick och att känna ljumma klippor under fötterna. Alltså, wow!

Hur ska jag landa efter Bruce-festen? Malin Lundskog, barfota, klippor, Knippla — älskar att gå barfota på ljumma klippor

Och så har jag skrivit. Skrivit för att sortera, reflektera och ja, vad fan, kanske till och med kontemplera. Ni som vill läsa om vad som hände igår när Bruce Springsteen körde sin tredje konsert på Ullevi kan fortsätta här nedanför. Oavsett om ni läser vidare eller ej, har ni fler tips på hur jag kan mjuklanda efter Brucefesten?

Men, vad gjorde jag egentligen igår?

Ja, det undrar jag också. Men jag lovar att allt jag gjorde var värt det. Jag lämnade Knippla tidigt med ett ihoprullat foto i väskan för att kanske, kanske få en autograf från Bruce eller någon i E Street Band. Ja, jag gillar att ha en idol och att vara ett fan. Att känna passion.

Autografjakten

Hur ska jag landa efter Bruce-festen, Malin Lundskog, autografjakt, Springsteen — här hängde vi i väntan på Bruce och The E Street Band.
Ser ni att jag til och med har pennan redo?

Så stod jag där utanför hotellet, som alltid är Elite Plaza för det här gänget. Hade kul med andra fans, vi delade Bruceupplevelser och diskuterade bästa låten och hur många konserter och annat Bruce-relaterat. En stund hade en norrman svensk- och norsklektion med några tyskar, medan en finska berättade hur man sa orden på hennes modersmål. Sedan kom en dansk in i bilden och vi la ner språklektionerna.

Efter några (många) timmar försökte vi läsa av vakternas kommunikation med varandra. Se hur chaufförerna i de två svarta bilarna som skulle köra Bruce och gänget till Ullevi agerade. Det pirrade till i magen mellan varven när vi trodde att nu. Nu kommer han. Sedan pirrade det i benen på oss. Klockan? Alla vi med biljett till främre ståplats ville ju gå till Ullevi. Komma nära.

Väntan är en del av festen

Sms-konversationen mellan mig och min svärdotter, som stod på andra sidan hotellentrén, såg ut ungefär såhär:

– Ska vi sätta en deadline.
– Klockan sex? Vi måste hinna äta ..
– Seeenast kvart över sex.
– Men, tänk om vi går. Då kommer han …
– Vi står kvar.
– Han måste ju komma nu.
– Fan, vad händer. Jag hör visslingar från baksidan hotellet.
– De runtomkring mig säger att han är kvar på hotellet.
– Men, de hade väl sagt till om han hade gått?
– Herregud. Jag är kissnödig också.

Bruce Springsteen i Göteborg, fans, hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen

Bruce Springsteen i Göteborg, Elite Plaza

Jag stod utanför hotellet från klockan två. Halv sju kom Bruce ut, vinkade och hoppade in i bilen. Bandet? De hade redan lämnat från baksidan av hotellet. Men jag lovar er, detta var en del av festen.

Sen gick vi till Ullevi och hade fest

Efter fyra och en halv timma ståendes utanför hotellet gick vi med raska steg och mot Ullevi. Svepte powermilkshakes och avokadomacka på vägen och sen. Sen brakade festen loss. H E R R E G U D !

hur ska jag landa efter Bruce-festen, Malin Lundskog på Ullevi 2023, viftande händer i publikhav — så fint att vara händer bland andra

Bruce Springsteen på Ullevi 2023 — så fint att vara händer bland andra

Vi sjöng, hoppade, dansade, grät (jag), skrattade, skrek, tjoade, klappade, viftade och jag tror att världen stannade en stund när Bruce hämtade upp ett plakat från någon av oss där i folkhavet.

stadiumbreaker, Bruce Springsteen, Ullevi 2023, hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen — F A T T A R N I ? ? ?

Jag var där 1985, när twist&shout blev the stadiumbreaker. Jag var där 2023 när Bruce med så mycket glimt ögat och så mycket kärlek till publiken, musiken och livet bjöd upp till tidernas dans. Och jag dansade. Med tårar i ögonen för kärleken och för det fina med att se att på allra första raden står gråhåriga, rynkiga kvinnor och män som aldrig har varit yngre än igår kväll sida vid sida med ungdomar som aldrig har varit så mogna som kvällen på Ullevi. När Bruce bjöd på tidernas fest. Vad säger man? Tack? Ha det gôtt, haj?

Eller så behöver man inte säga så mycket mer. Bara fortsätta att leva livet medan det pågår. Vad säger ni?

hur ska jag kunna landa efter Bruce-festen, Malin Lundskog på Ullevi 2023 — lika lycklig som svettig

Säger som Bruce: I´ll be back. Tills dess: HEJA HEJA! Och hur jag ska kunna landa efter Bruce-festen vet jag inte, men en sak är jag säker på att varje sekund av Bruce-feber är värt njutet av Brucelover-livet.
Kram Malin Lundskog

Mer om Springsteen och mig (eller kanske snarar mig och Springsteen?) hittar ni här: Springsteen och jag. Goals och folkfester här.

Min andra roman kommer ut våren 2024

Uppföljaren till Mariannes mirakel kommer ut våren 2024. Hurraaa! Den svåra tvåan, som många i författarbranschen talar om, har fått förlag. Alltså, jag är så glad och stolt och tacksam för att få till ett förlagsavtal att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Annat än bakom tangenterna igen, för nu börjar det tuffa jobbet med redigering. Jag har skrivit alldeles för många ord och trodde eventuellt ett tag att jag gjorde en turistbroschyr för Bohuslän, he he.

min andra roman, Malin Lundskog författare, den svåra tvåan, förlagsavtal — signerade förlagsavtal för min andra roman till frukostgröten

Förutom några dagar med Brucefeber, sedan jag signerade avtalet med Lava förlag (traditionellt avtal, för dig som är nyfiken på det) så är det friskt rensande av onödiga ord och alltför floskelartade beskrivningar av Knippla dit mina karaktärer är på väg som gäller. Heja mig?

Jag har inte fått svar från alla förlag jag skickade ut mitt manus till än, men bestämde mig efter konsulterande med magkänslan att jag kör. Det är ju så himla skönt att fatta beslut, eller hur? Även om jag inte har fått svar från alla jag skickade till än har jag fått flera standard-refuseringar på mitt manus. Dessutom en jättetrevlig och peppig refus och alltså också ett ja. Ett ja med ord om att jag har ett mycket bra språk. Alltså, va? Min spretiga röda tråd till manus hittade in i nålsögat. Hoppas att ni vill hänga med på resan på mot ny bok. Min andra roman.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA!
Kram Malin Lundskog

Mer om romanen Ett oönskat arv hittar ni här (min ambition är att spara alla inlägg om min västkustfeelgood här):

Här börjar Ett oönskat arv

Så här ser min nya roman ut

Vill du vara med i Team Arvstwisten?

Kolla baksidan på min roman Ett oönskat arv

Jag har drabbats av Brucefeber

Jo, jag har alltså drabbats av Brucefeber och vill aldrig friskna till. Eller jo, det vill jag väl kanske för jag kan varken äta, sova eller fokusera på arbete just nu. Men jag njuter av att känna som jag gör. Tänk att det finns så starka känslor. I mig! I dig också förstås, men jag vet inte om de triggas igång av just Bruce Springsteen. Kanske (hoppas!) något eller någon annan.

Brucefebern och känslorna för Bruce Springsteen och hans musik går att inte jämföra med känslorna jag har för min man, våra barn, mina föräldrar och mina vänner. Det är något helt annat. Så ni som tror att jag har Bruce som något slags frikort ni har helt fel. Det här är något helt annat, även om symtomen liknar en förälskelse med pirr i magen, svårt att äta, svårt att sova.

Brucefebern beror inte bara på Springsteen

Brucefebern är en helhet med både Bruce och hans röst, med samspelet mellan honom och E Street Band, Bruce och Patti, musiken, texterna, glädjen, energin, värmen och gemenskapen med andra som också har drabbats av Brucefebern.

Och allt började på Ullevi 1985

Allt började 1985, när jag precis hade gått ut nian och rymde hemifrån sent kvällen innan konserten för att kunna köa utanför Ullevi i syfte att hamna längst fram på plan. Det gjorde vi också, min bästis Anki och jag. Sen svimmade jag … Och mitt i The River fann vi varandra där på Ullevis gräs.

Den kvällen hjälptes vi åt att rocka sönder Ullevi och jag var totalt nedsmittad av Bruce-febern. Varenda gång han har varit i Sverige sedan dess har jag varit där och 2016 stod jag tillsammans med Anki igen. Nu med våra män (min man är hennes storebror förresten) och en son och hans sambo (som nu är hans fru.) Då grät jag. Av glädje och eufori, absolut. Men också av vemod. Det här är nog sista gången, även om jag innerst innerst inne trodde. Eller kanske är det hoppades jag gjorde? Jag skulle få se honom igen.

Bruce tog mig till Broadway

Men så körde han ju sin show på Broadway och jodå. Jag var där. Då fick jag verkligen närkontakt med Bruce, som ni kan läsa mer om här. Och vet ni, ven om jag trodde att det där nog var sista gången, så hade jag en stark känsla av att han kommer att ge sig ut igen. Med sitt E Street band. Men när jag sa det till någon trodde de att jag var galen, så jag höll tyst …

Ikväll händer det igen. Ullevi. Bruce. Och jag.

MEN! Ikväll är det dags igen. För sista kvällen av tre här på Ullevi med Bruce Springsteen och E Street Band. Jag var där i lördags, med min man, vår äldste son, hans fru och min mamma. WOW! Vilken kväll. Vi stod på plan och dansade och sjöng och jag njöt i fulla drag. Kanske för att jag visste att jag ska dit ikväll också. För innan den konserten var jag mer avslappnad och bara lite pirrig. Inte som nu, då Brucefebern verkligen har slagit till.

Jag har drabbats av Brucefeber, Levis 501, — Outfiten redo💪🏻

Ikväll är det främre stå som gäller. Tillsammans med min svärdotter. Herrenaddå vad kul vi ska ha, hon, jag och drygt sextiotusen pers till. Jag har drabbats av Brucefeber och ikväll ska alla känslorna få vara med på Ullevi. Bruuuuuuuuuuuuuuuuuuuce!

Skriver mer när jag har frisknat till 😅 Tills nästa gång: HEJA HEJA!

Kram Malin Lundskog

Tips för tågluffarpackning: Armékniv och bajspåsar

Här kommer fler tips för tågluffarpackning, som jag hoppas att ni har glädje av. Min schweiziska armékniv ligger alltid i ryggsäcken, så den åkte med av bara farten. Som tur var är den tillräckligt liten för att bli godkänd av tullen i Bryssel. Så användbar! Vi har främst haft den på diverse picknickar för att bre mackor och öppna plastförpackningar med.

tips för tågluffarpackning, schweizisk armekniv — lagom stor, lagom med utrustning och så himla bra att ha med i alla lägen. Inte bara på tågluff …

Hundbajspåsar har vi i varenda ficka och fack som finns, så de åkte också med utan att vi tänkte på det. Jag använde bajspåsarna till att förvara portionsförpackningar av marmelad som jag fick med någon gång längs resan, öppnade påläggsföråackningar, skräp och blöt bikini fyllde jag också påsarna med. Ni som inte har hund: andra påsar funkar självklart också.

tips för tågluffarpackning, spork och vattenflaska — På väg från London till Holyhead och färjan till Dublin

Spork och vattenflaska är väl alltid bra att ha?

Kniven och påsarna var mer tur än skicklighet att de kom med på vår tågluff. En spork däremot, var ett allt medvetet val att packa ner. Perfekt när jag köpte yoghurt och sallad to go. En använd spork lade jag ner i de där väldigt användbara bajspåsarna. Himla käckt!

Och en vattenflaska förstås, men det kanske inte är någon av er som behöver tipsas om?

En usb a-sladd och batteripack är toppen på tågluffen

Min man tyckte att jag var omodern som inte hade laddsladd med usb c, men skrattar bäst som skrattar sist tänker jag som kunde ladda på nästintill vartenda tåg och på varje hotellrum utan att behöva adapter. Det kunde inte han. För på både tåg och hotellrum i Irland, Skottland, England satt det uttag för usb a-sladdar. Adapter hade vi för övrigt inte med oss, däremot en stor och stark batteripack som vi laddade när vi kunde. Och på många hotell kunde man låna en adapter för att få in våra uttag i de där konstiga engelska ni vet …

Packa ner handsprit

Ett sista tips för tåglugffarpackningen är handsprit. Är det något positivt pandemin har fört med sig, så är det att jag alltid bär runt på handsprit sedan dess. Innan covid? Not so much … Men handsprit är bra att ha med sig när vattnet på tåget inte funkar som det ska till exempel.

Fler tips för tågluffarpackning:

Ja, men ungefär så. Förutom pass förstås. Men sen är det bara att hoppa ombord på första bästa tåg. För ni har väl inte missat mina tidigare tips på sådant som jag tyckte var bra att ha med på tågluffen? Här hittar ni tips om tålamod och nyfikenhet och här om plagget jag hade otippat mycket glädje av på tågluffen. Alla andra inlägg om vår tågluff länkar jag till längst ner här: Vi ska ut och tågluffa.

Ses snart igen, med fler inlägg om tågluffen och annat kul. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vi dansade traditionell skotsk dans i Inverness

Vi dansade skotsk dans för att fira bröllopsdag. Eller, vi kanske ska säga att det var Claes bröllopsdagspresent till mig? För i ärlighetens namn gillar han inte att dansa, men vet hur kul jag tycker att musik och dans är, så han ställde upp. Det är kärlek det, eller vad säger ni?

Efter min hike på dagen, som ni kan läsa mer om här, kom kvällen och jag var tillbaka i stan igen. Hungrig. Törstig. Och sällskapssjuk. Vilken tur att Claes hade fått i sig alvedon och också kände sig en aningen bättre! Efter middagen, som inte är mycket att skriva hem om, kände han sig ännu bättre. Jag vet förresten inte om det var maten eller ölen som gjorde det, men skit samma. Vi gick förbi en pub där skylten utlovade traditionell skotsk musik och stövlade in. I birkenstock.

Inverness, vinbar, tågluff — Så mysiga kvarter att strosa runt i. Här var en vinbar, där de satt och spelade spel i den ljumma skotska kvällen när vi gick förbi.

Jag trodde att jag skulle få höra säckpipor (älskar!) men fick nöja mig med fiol, dragspel och trummor och piano. Det funkade fint det också såklart. Först var det en grupp som satt och jammade och samtidigt som de avslutade sitt musicerande började personalen flytta undan bord och stolar. Det skulle bli dans. Och tänk vad fel jag hade när jag trodde att dans på pub var detsamma som disko (eller vad man säger nuförtiden). Då kom bandet som var kvällens höjdpunkt och de bad om fyra-fem par som ville dansa. Ja, det var då jag bjöd upp Claes och han sa ja.

vi dansade traditionell skotsk dans, Inverness, tågluff, Malin Lundskog

Vi dansade i Inverness, Skottland på tågluffen, Malin Lundskog

Först fick vi instruktioner av bandet, typ gå fyra steg fram bredvid varandra, klappa, backa fyra steg, hoppa. Och så vidare i fyra sekvenser. Herregud så roligt. Ja, särskilt att få dansa med min man som jag ju inte är direkt bortskämd med. Men också att dansa annat än just det som jag kallar disco. Ni vet, så som vi dansar när vi är ute och dansar. Om vi nu är det, förresten?

Folkdans på krogen i Sverige, vad tror ni om det?

Alltså: tänk er att göra detta på en pub i Sverige. Traditionell svensk folkmusik. Vad tror ni, är det görbart? Kanske nåt att testa om vi drar igång Den Glade Knoden här på Knippla igen???

Oh well, vi får se hur det blir med det. Imorgon hoppar vi på ett tåg söderut igen och vill ni läsa mer om tågluffen hittar ni länkar till alla inläggen om resan här.

Ses snart här igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog