Löpsedeln

I inverness firade vi bröllopsdag. På varsitt håll.

I Inverness firade vi bröllopsdag på varsitt håll nästan hela dagen. Nej nej, vi är inte ovänner. Min man kände sig krasslig och stannade i hotellsängen, medan jag drog på hajk. (Ja, ja. Hade det här varit vår första eller andra bröllopsdag hade jag utan tvekan stannat i sängen med honom, men såhär efter tjugonio år som gifta är vi båda tillfreds med att vara isär mellan varven.)

Med flodmynning, en aning av havet och höga berg njöt och svettades jag ordentligt hela dagen. Tur att jag snodde med mig plastinpackade shortbreads från hotellrummet, för jag gick inte för en enda liten kiosk eller pub eller annat på hela dagen. Jo jo, man är väl rutinerad liksom och vet att när omgivningarna är vackra så går jag gärna en liten bit till. Och en till. Och en till. Utan att tänka på att jag kanske behöver fylla på med energi …

I inverness firade vi bröllopsdag, picknick, Caldoian canal, sluss — skotska shortbread från hotellrummet. Mums!

Jag började med att gå en runda som heter Merkinch Local Nature Reserve och trodde först att jag hade gått fel. Skittråkig promenad genom industri- och radhusområden. Men. Sen. Alltså …

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog på bro i Inverness, hike — glad i hågen på väg från stadskärnan

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, kranar, Malin Lundskog — glad i hågen på väg från stadskärnan

Sen kom jag till Carnac Point och Beauly Firth

Jo, men det är klart att jag fortsatte att gå. Även om jag snålade med skärmdumpen jag tog på kartan, eftersom jag inte orkade bära på batteripack för att ladda telefonen, tänkte jag att det inte kunde vara slut på det roliga redan efter någon kilometer. Det var det inte heller. För sen kom jag till Carnac Point, med fyr och utsikt över Beauly-bron som invigdes 1982 för att binda ihop stadsdelar. Och där började det vackra, som jag sen njöt runt i hela dagen.

Så stort livet är ibland. Som här. När jag tittade på bron och insåg att där ute, där ligger Nordsjön. Under en kort stund var jag sjösjuka sjömän från förr med hemlängtan, jag var sjömanshustrur med oro och saknad i bröstet och livet var både då och nu, här och där.

Egentligen är livet alltid stort, men det är inte alltid vi stannar upp och känner det. Eller, gör ni det?

Carnac point, information, where the river meets the sea

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, bro, Malin Lundskog

Beauly Firth, Inverness, Malin Lundskog på hike — Beauly Firth och bänkar, precis som hemma på ön. Kolla, så fint de har gjort här.

Jag fortsatte längs Merkinch Local Nature Reserve

Innan bron byggdes har man tydligen kört någon slags färja sedan 1400-talet mellan stadsdelarna. Det här biljettkontoret är väl inte från 1400-talet direkt, men fint oavsett ålder (som vi ju!)

biljettkontor gamla färjan Inverness, hike, tågluff

Merkinch Local Natures reserve, hike i Inverness — gott om måsar här också …

bänk i merkinch local natures reserv, hike, — gott om måsar här också …

Ja, här gick jag och filosoferade över livet och hur vi alla hänger ihop och hur vackert det är med vatten. På så många sätt.

Den store Glenn och Caledonian Canal

Det är inte bara i Göteborg alla heter Glenn, he he he. Hade jag hajkat tillsammans med nån hade vi säkert haft kul åt The Great Glen Way, som är en vandringsled jag halkade in på under en kort stund. Nu gick jag där och smålog för mig själv.

Skylt caledoian canal, great glen way, Inverness — med Nordsjön i River ness i ryggen …

Great Glen är en förkastning som bildades när landmassorna flyttade på sig någon gång för länge, länge, länge sen. Ja, jag sa ju att allt hänger ihop. Vi. Då. Nu. Sen.

sten med text, caledonian canal, great glen

Nä, men jag behöver inte skriva så mycket om det här va? Så vackert!

I inverness firade vi bröllopsdag, utsikt från slussen till Caledonian canal, — utsikt vid Clanchnaharry sea lock – slussen

Craig Phadraig och vyerna

Eftersom vår tågluff övergick till en utsiktsjakt ville jag ha mer utsikt. Komma högre upp. Så just som solen började att gassa sådär snartkandetlikagärnabörjaåska-hysteriskt, drog jag mig vidare från det här vackra. Jag sneddade in på en vandringsrutt som heter Craig Phadrig som lovade höjder och utsikt. Däremot sa den inte nåt om att det gick uppför, uppför, uppför längs en bilväg i ett villaområde fullt av återvändsgator. Jag valde några sådana, men i just som jag tänkte vända tillbaka till hotellet mötte jag ett äldre par som var ute och promenerade. De guidade mig rätt, med medskicket att det går uppför. Tack för den!

Men, wow ändå. Att komma in bland höga tallar som skuggar och dessutom kunna kissa bakom en buske, det går inte av för hackor i en vandrares liv. Så jag chansade mig runt på små stigar. Som gick uppför. Och till sist fick jag mig den där utsikten från höjden. Så värt ansträngningen. Herregud, jag gillar ju att anstränga mig så egentligen var det inte alls farligt. Mest gôtt och svettigt och alldeles … Alldeles underbart vackert.

Utsikt från toppen av Craig Phadrig, hike, Inverness — Vyerna va?!

uppförsbacke på hike, craig phadrig, tallar

craig phadrig, tallar, träd, hike i Inverness

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog trött och varm, hike, Craig Phadrig — så glad över att fira bröllopsdag på hike

Eftersom jag hade gått uppför en himla massa var det nästan (?) lika mycket nedför på vägen tillbaka till hotellet. Pricken över i:et hade kanske varit att få hoppa i bikinin som låg i ryggan, men just som jag gick förbi ett gäng badande ungdomar kom åskan. Såatteee … Pricken över i:et blev att komma hem till min man sedan tjugonio år tillbaka.

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni länkar till alla inlägg här: Vi ska ut och tågluffa. Over and out för idag, vi ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

I Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Dubbelhajk i Dublin kallar vi den, dagen på vår tågluff då vi först vandrade i Howth och sen i Killiney. Och jag hoppade i Irländska sjön! Så salt o vågigt och alldeles … alldeles underbart.

Ja, ni kan ju se själva. Här är vi på The pyramide of Dublin, för att få ännu bättre utsikt (och för att det är kul att klättra upp på saker man kan klättra på):

Killiney hills, utsikt, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

I Killieny hills, pyramide of Dublin, utsikt, tågluff, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

Livet med interrailkort är toppen, eftersom vi kan tåghoppa hur mycket vi vill. I morse tog vi ju först tåget från Dublin till Howth, nordost om Dublin, och efter vår hike där till Dalkey, sydost om stan. När vi passerade Dublin hoppade Claes systerdotter Amélie (som pluggar i Dublin, vet inte om jag har berättat det än?) på och visade vägen.

När vi klev av i Dalkey hamnade vi först bland de flådiga husen där bland andra Bono bor. Han visste nog inte att jag skulle komma, för jag såg honom ingenstans, men gott om stora, exklusiva hus var där i alla fall. Bakom välklippta häckar …

Killiney Hills

Ja, så kom vi då upp till Killiney hills och för kanske sjuhundratredje gången den dagen sa jag både åh! och ah! över havet, utsikten och hela härligheten.

I Killieny, hike, tillsammans, tågluff, Malin Lundskog

Och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Tågluffens första bad blev i Killiney, i Irländska sjön som var mycket saltare och mycket mycket kallare än mitt vanliga Kattegatt. Men ändå precis så som salta bad bad brukar vara: alldeles underbart. Det syns inte på de här bilderna, men det var ganska vågigt och nedersta trappsteget på stegen låg i jämnhöjd med vattenytan vilket gjorde det lite klurigt att komma upp. I är ju sällan ett problem, eller hur?

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog — mot badet!

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, hike — vägen mot badet

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog, havet — vägen mot badet

Jag hade fullt upp med att packa ner regnrock när vi lämnade Dublin i morse och kände inte för att bära grejer i onödan, så bikinin fick stanna hemma på hotellrummet. Men, sport-bh och trosor funkar ju lika bra att bada i, eller hur? I alla fall tycker jag det och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön utan att tänka på något annat än friheten i att bada

Regnrocken hade jag ingen användning av förresten och varenda irländare vi har träffat tror inte att ni därhemma kommer att tro på oss när vi säger att det inte har regnat en droppe under våra dagar i Dublin. Men det är sant.

Nu har vi en dag kvar här i Dublin innan vi drar vidare till Nord-Irland och Belfast. Men vi ses säkert här innan dess. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vår tågluff? Jag uppdaterar med länkar till alla inlägg om tågluffen här.

Att vara är inte alls som att göra

Att vara utan att göra eller prestera, vilka kontraster ändå. Skillnaden blev väldigt tydlig efter två dagar på tåg och idag på plats i Dublin.

Det är som att jag alltid vill ha en framåtrörelse och när tåget inte längre tar mig framåt och jag lutar mig tillbaka, behöver jag själv stå för rörelsen. Drivet.

I två dagar har jag suttit (lite väl) still och bara varit. Inte för att vara är så bara, men ni fattar. Och idag kom alltså vår första dag på tågluffen på samma plats. Och jag fick fullt upp med att göra. Gå till den parken (Phoenix park), göra besöket på bryggeri (Guinness), testa den där restaurangen (blev till slut Chequer Lane by Jamie Oliver), med frågor som vad ska vi göra sen och hur planerar vi morgondagen irrande i huvudet.

Som om jag när den fysiska resan pausar, behöver skapa en resrutt med stationer att hänga upp dagen på? När upplevelsen av en ny stad inte blir mindre för att jag inte prickar av en lista av att göra-punkter. Kanske till och med tvärtom? Att vara är också ett sätt att resa. Jag testar det imorgon och kanske är det kontrasterna av att vara och att göra som är grejen. Både med resan och livet?

Ses snart, tills dess: HEJA!

kram Malin Lundskog

mer om vår tågluff hittar ni här (jag återkommer om restaurang- och utflyktstips, för det vi gjorde idag var toppen)

Alla tåg var sena och tajmingen perfekt

Idag kom vi till Dublin. Trots att alla tåg var sena, från Sverige, genom Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike, England till Wales var sena så var tajmingen perfekt. Vi klev av vårt sista tåg i Holyhead, lite osäkra på vart vi skulle gå för att komma till färjan. Det hade vi verkligen inte behövt vara. Ungefär tre meter efter avstigning hittade vi en skylt som pekade oss mot färjan. Vi kom till incheckningen i precis rätt tid och drygt tre timmar senare var vi i Dublin. (Med en transferbuss som enligt tidigare info var en no cash-service, men chauffören som körde oss tog enbart kontanter 😇)

Det där med skyltar är förresten nåt jag återkommer till snart …

Som jag skrev igår så är lugnet mitt kanske allra bästa packtips och det har vi haft glädje av idag också. Vi har nämligen bland annat blivit utslängda från en tågvagn …

Vi blev utslängda från tågvagnen

Ja, vi satte oss på platserna vi hade bokat men när vi visade våra interrailkort tillsammans med platsbokningen blev tågmänniskan som galen. Han skällde ut oss och ryade om att vi absolut inte hade där att göra 😅 . Kunde väl inte vi hjälpa att vi hade råkat boka första klass?

Tipset för dagen för er som ska ut och tågluffa: skit i att boka platsbiljetter mellan Crewe och Chester, även om det står att det är obligatoriskt.

Trots att alla tåg var sena, kom vi i rätt tid

Ombord på färjan njöt vi av havet. Sådär som man gör ni vet, havet är ju alltid … havet.

Vi var trötta, kvällen blev sen men vi fick oss en öl och livemusik i Temple bar (detta som jag har drömt om i över trettio år) och min mans systerdotter, som pluggar i Dublin, hann krama oss. Tänk att trots att exakt alla tåg var sena så kom vi hit till Dublin, med färjan vi hade tänkt att ta. Vilken tajming va?

Ojojoj så skönt det ska bli att sova.

heja alla, vi ses snart! Kram Malin Lundskog

Mer om vår tågluff hittar ni här och stay tuned, för mer kommer. Bland annat om Eurostar och allt vi lär oss om både tågluff och oss själva längs vägen.

Packtips för tågluff: lugn och nyfikenhet

Just nu sitter vi på sista sträckan av vår första tågluffardag. Och vilken dag! Insikterna och lärdomarna har strösslats över och inom oss. Som det här med lugn och nyfikenhet till exempel. Hade vi inte haft det i bagaget så är jag faktiskt inte helt säker på att vi hade kommit hela vägen till Bryssel idag. Okej, vi är inte där än. Men snart!

Missar vi tåget, så går det alltid fler

Vi tog tåget från Göteborg till Köpenhamn i morse. Ett tåg som i vår tidtabell (i appen Railway, som jag berättade om i inlägget Vi ska ut och tågluffa) skulle vara framme så att vi hade nästan trettio minuters marginal till nästa tåg. Visst, vi har också hängt med på hur det ser ut med tåg och banverk och förseningar, men. Missar vi nästa, så missar vi det resonerade vi.

Hur som: tåget till Köpenhamn var försenat, men det hängde liksom på marginalen och då blev vi sugna på att hinna. Självklart, eller hur? Och i samma stund kände jag verkligen hur jag aktivt valde lugnet. Herregud, jag hade lika gärna kunnat gå igång och stressa upp mig 😳 (min man är däremot nästan alltid lugn).

Så med min lånade ryggsäck (tack, mamma!) stod jag och andades lugnt när tåget rullade in på stationen. När dörrarna väl öppnades däremot, då sprang jag. Först som en yr höna, för vilken plattform skulle vi eventuellt hitta tåget mot Hamburg på? Ja, när vi hittade rätt spår sprang vi utav helvete och GiSSA vad? Jepp, vi hann. Vilken högvinst va?

Med nyfikenhet och lugn kommer man långt

Och sen har det fortsatt på den vägen, med några (många) lugna, sköna timmar mellan Köpenhamn och Hamburg och sen ett ganska jätteförsenat tåg från Hamburg mot Köln.

I väntan på tåg i Hamburg och känslan av att det är som det är, eller hur?

På det tåget, när vi insåg att hoppsan sa, vi kommer kanske (ett kanske som efter en stund byttes ut mot definitivt) att missa tåget från Köln till Bryssel så packade vi upp lugnet igen, tillsammans med nyfikenhet. Ni vet den där nyfikenheten som gör att man inte dömer och är lite open minded gentemot det som ska hända? Med den frågade vi den tyska konduktören hur det stod till med anslutningar och om möjligtvis tåget till Bryssel kunde vänta (hallå! Vi tågluffar med interrailkort och har väl ingen rätt att …). Konduktören kollade och kom sedan med den glädjande nyheten: tåget väntar. Inte bara på oss, men ändå?

nyss var himlen såhär fin, när vi tittade ut genom tågfönstret

Nu är det kolsvart utanför fönstret och vi närmar oss Bryssel, där vi sover i natt. Imorgon? Eurostar under kanalen över till London, tåg vidare mot Wales och därifrån färjan till Dublin. Ja, det där är vår plan. Sen vet man ju aldrig och det är därför mitt första packtips gör tågluff är just nyfikenhet och lugn. För vad är det värsta som kan hända och varför förutsätta att det inte kommer att funka? Förresten, det där med lugn och nyfikenhet kanske inte bara är ett packtips för tågluff. Det är ju världens tips för livet.

Heja er, vi ses snart igen.

kram Malin Lundskog

Vi hittar kanske rätt på vägen till Dublin

Vi hittar kanske rätt, men jag undrar lite … Resan började nämligen med att min man körde av färjan på Hisingen och VALDE FEL FIL.

Resfeber kanske? Den här färjan har ju han kört av flera gånger i veckan i över tre år och aldrig tidigare har han valt den här filen😅

Oh well, allt ånar saj som man säger i vår hemstad (?) och efter att ha lämnat av hundarna hos en av våra söner tog vi vårt pick och pack och drog ut på äventyr. Eller i alla fall ut på stan för middag. Det stora äventyret börjar imorrn, då tåget går från Göteborgs Centralstation ut i Europa. Och kanske hittar vi rätt på vägen till Dublin, vem vet? Det börjar sådär. Vi hittade inte ens till spårvagnen. Ha ha ha.

Men vet ni, även om vi tar omvägar eller hittar nån annanstans, så är det säkert rätt. För det är väl ändå resan som är mödan värd, eller vad säger ni?

Resan mot Dublin började för drygt trettio år sen

Och vår tågluff mot just Dublin började egentligen för drygt trettio år sen, när vi nyförälskade pratade om vart vi ville i världen och vad vi drömde om att göra. Då sa vi Dublin i ungefär samma andetag, men så fattades det pengar, föddes barn och andra drömmar, borden och måsten kom emellan. Och en pandemi, för närmare än fotbolls-EM 2020 har vi aldrig varit Dublin. Men den trettiotre år långa resan har varit mödan värd, vore väl sjutton om de här veckornas tågluff inte skulle vara det?

Imorgon bitti går tåget mot Köpenhamn i alla fall. Om vi hittar det.

Vill ni hänga med på tågluffen som kanske går till Dublin? Här började den och den fortsätter både här på bloggen och på Instagram. Blir spännande att se var vi hamnar, eller vad säger ni? Jag tycker att hela grejen med att dra ut på äventyr är spännande och jag är så tacksam över att vi gör det tillsammans 😊

Ses snart! Tills dess: HEJA!

Kram Malin Lundskog