Löpsedeln

Lektörsutlåtandet, livesändningen och lekfulla träningen

Lektörsutlåtandet som jag har väntat på, damp ner i min inkorg fredags. Just som jag satt och skrev på ett (av totalt tre) manus jag håller på med just nu. Jag såg att det kom, men jag tänkte att jag skulle vara ståndaktig och fortsätta skriva så länge jag hade planerat. Men … jag lyssnade inte på mitt huvud. Känslorna tog över och jag öppnade det där mailet. Pirrig i magen, förväntansfull och så BAM. Gick luften ur mig. Helt i onödan det inser jag nu, när det har gått några dagar. Men där och da. Aj! Jag hade i min enfald (och anfall av hybris) trott att nu minsann är det här en färdig berättelse. Men. Jag har mycket kvar att jobba med.

soluppgång, västkusten, Knippla — när jag fokuserar på fel saker, glömmer jag av att även sådana dagar går solen upp

Jag fokuserade på helt fel saker

När jag läste lektörsutlåtandet missade jag de där ”åh, vad manuset har utvecklats” och ”så bra att du har strukit karaktärerna …”. Jag såg bara ”det är fortfarande jobb kvar” och ”det här känns konstigt”. Ja, ni fattar. Helvetes jävla skit! Allt det där om att jag skriver för att det är kul (som ni kan läsa om här) och att fokusera på det som utvecklar var som bortblåst. Istället funderade jag på vad sjutton jag ska göra nu. Vad ska jag jobba med? Hur sjutton kunde jag tro att jag skulle blir författare?

Ja, sen gnällde jag lite inför några stackare som står mig nära, tog några djupa andetag och insåg att det här är exakt vad jag behöver för att utvecklas. Ett så noggrant och kunnigt utlåtande från en lektör kommer inte för att jag ska slänga mina drömmar i papperkorgen. Ett lektörsutlåtande som detta är snarare en gåva från ovan (eller vad sådana där gåvor nu kommer ifrån) och lär mig massor, utvecklar berättelsen och tar mig inte bara ett myrsteg närmare ett riktigt, riktigt bra manus, utan snarare ett jättekliv. Och inte bara det här manuset förresten. Nej, jag tror till och med att jag lär mig så mycket av utlåtandet att det ger mig större trygghet (och kunskap!) som författare. Om jag använder gåvan på rätt sätt alltså och det hoppas (och tror) jag att jag gör.

Pust! Kanske gör det ändå ont när knoppar brister …

Gott & blandat var det ju

Det är söndag och det här är alltså egentligen ett gott&blandat-inlägg. Kanske egentligen räcker med det där lektörsutlåtanden som var både gott & blandat, men det har ju hänt lite mer. Eller mycket?

Poddinspelning

Cilla och jag har till exempel börjat köra våra inspelningar av podden Skriverier med Malin och Cilla live, på Instagram. Eller … Vi har gjort det en gång, men vi hade så kul att vi kommer att fortsätta med det. Tisdagen den tjugoåttonde februari kl 14 är det dags igen. Då hittar ni oss på min Instagram.

Vickan och jag har spelat in avsnittet till Mitt perfekta liv som kommer på fredag. Oh my! Vi snackar skam så jag nästan skäms. Nä, det gör jag inte. Men det är ett oerhört spännande ämne att prata om. Kom ihåg att lyssna om ni också tycker det.

Mycket podd har det varit i veckan hur som helst och det är också hur kul som helst.

Företagsutveckling

Jag har signat upp mig på kurs för att utveckla mitt företagande. Jag vet inte om ni har märkt det, men jag är ju mitt i någon slags förflyttning. Från början drev jag företag inom enbart fysisk träning och övergick sedan till både fysisk och mental träning för att vidareutveckla företaget till hälsa där själen och fick utrymme (så konstigt att den inte alltid har fått det?) och nu är jag på väg in i författarskap och livsglädje (hälsosamt det också). Omvälvande omvandling som det ska bli spännande att få styra upp.

Kroglivet

Ända sedan branden i augusti (då vår restaurang brann ner för er som inte har hängt med) har vi jobbat med vårt försäkringsbolag och vår fortsatta glöd (ursäkta skämtet) för kroglivet. Nu är vi klara med försäkringsbolaget och har dessutom bestämt oss för att det inte blir någon provisorisk restaurang till sommaren (som har varit både på tapeten och många av våra gästers önskelistor). Den Glade Knoden återuppstår kanske igen (alltså, vi vet ju allihop att man aldrig vet, eller hur?), men inte förrän någon gång tidigast 2025. Då beräknar vår hyresvärd att de har byggt upp fastigheten igen.

Det är som vanligt väldigt skönt att ha bestämt sig. Vilken lättnad man känner, eller hur?

Utelivet

springerspaniel, spegelbild, Knippla, västkusten — spegel spegel på väggen där?

springerspaniel, utsikt. Knippla, västkusten — Brorsan

Utan utelivet, ingen Malin. Jag tror faktiskt inte det. Många promenader, mycket klättring i bergen här på ön, utomhusträning i parken och första joggingrundan efter min operation i början på januari. Så härligt! Och så lekfullt!

löpning, Malin Lundskog, västkusten, Knippla, lektörsutlåtandet — tog den där joggingrundan innan stormen Otto drog förbi, men blåste gjorde det!

Naturen är bäst, ingen protest. Och mitt i allt jobb och slit, alla poddinspelningar, lektörsutlåtanden, livesändningar och allt skrivande så är det den lekfulla rörelsen utomhus som är grejen för mig. Hoppas att ni hittar vad som är grejen för er. Sååå värt (som jag inte ens är säker på att kidsen säger fortfarande. Mina kids som sa så, börjar ju bli väldigt vuxna nu.)

Bara en sån sak som de här olika vädren under veckan:

solnedgång, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — solnedgång

dimma, tôga, vätkusten, Knippla, Malin Lundskog — tôga som man kallar dimma här ute. Vackert det också.

utsikt, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — och de stilla stunderna som ger sån ro i själen oavsett lektörsutlåtanden …

Hoppas att ni vill följa med på resorna med manus och företag och … livet? Jag tycker själv det är spännande när man inte vet var allt ska sluta. Om det nu ska det?

Det här har varit en vecka med lite extra allt. Och tre vm-medaljer i skidskytte på det. Bara idag! Heja Sverige. Och heja oss allihop.

Vi ses snart igen!
Kram Malin Lundskog

Tempus och perspektiv och framtidsplaner för skrivandet

Tempus och perspektiv och framtidsplaner har vi fått frågor om till podden Skriverier med Malin och Cilla. I vårt fyrtiosjunde avsnitt svarar vi på dem och på frågan om hur vi håller tråden. Om vi nu gör det ..?

Tempus och perspektiv, skriverier med Malin och Cilla, podd, författare, — Gissa vilken sång Cilla sjunger?

Hur bestämmer vi tempus till våra böcker

Jag började skriva Mariannes mirakel i imperfekt (ja, jag veeet att det heter preteritum nu för tiden), men kände mig inte tillräckligt nära mina karaktärer och bytte därför till presens. Cilla skriver sina böcker i dåtid och vårt svar på frågan hur vi bestämmer tempus är: det beror på … Det beror på författaren och det bero på berättelsen. Det enda som är the fig no no när det gäller tempus är att inte vara konsekvent. Ja, om det inte finns en logisk inkonsekvens som en berättelse som utspelar sig i nutid med återblickar på dåtid. Är ni med?

Från vilket perspektiv berättar vi?

I min roman Mariannes mirakel skriver jag ur ett tredje persons-perspektiv och växlar mellan de två systrarnas, Heléns och Carolines, synvinklar. Cilla skriver också från tredje person och låter sin huvudkaraktär Annas upplevelser stå i centrum. Jag valde bort jag-form eftersom jag efter en stunds skrivande insåg att jag ville ha med båda systrarnas perspektiv på det som händer i berättelsen. Jag-formen gör ju att måste veta om allt som händer och frågar ni mig så tycker jag att det verkar jättesvårt. Eller inte? Det beror på berättelse. Och författare. Igen.

Det finns ju också ett allvetande perspektiv, där en berättarrösten har koll på allt som händer. Det är jag jättesugen på att testa i något manus framöver. Kanske att jag ändrar ett av allt e tre jag håller på med till det. Vi får se …

Svaret på perspektivfrågan om hur man generellt väljer form är (återigen): gå på känsla. Våga börja på ett sätt och om det känns fel: ändra!

Hur vi får flow i skrivandet:

Vi fick frågan om hur vi får flow i vårt skrivande och jag återkommer till det som jag tycker går igen i alla delar av livet och att få något gjort: vi behöver jobba för det. Flyt kommer inte gratis, även om det känns så när man är i flow. Ja, ni vet när tiden står still och allt går lekande lätt och man skulle kunna hålla på hur länge som helst utan att bli trött.

För att hamna i flow pratar vi båda två om att vi sätter rôven på stolen och skriver. Även om det inte infinner sig under de första raderna så är chansen bra mycket större att flytet kommer om vi sitter där och skriver än om vi går och väntar på den stora inspirationen.

En sak som hjälper mig ofantligt mycket för att hitta flytet i skrivandet är att våga backa bort från skrivandet. När det blir motigt och jag märker att jag baras sitter och glor på den där blinkande markören då reser jag på mig. Dansar. Promenerar. Går och badar. Tränar. Jag gör kort och gott något helt annat än att skriva och för mig brukar det hjälpa att blanda in kroppen när knoppen går i stå.

Tempus och perspektiv, podcast, paus, flow, Malin Lundskog, skriverier med Malin och Cilla, författare, Knippla, västkusten — en av mina favoritpauser som samtidigt är en höjdpunkt: badet!

Ibland räcker en kort paus, ibland behöver jag en lite längre, men jag har full tillit till att pausen ger mer kraft än den tar. Ett tillägg om jag inte fick med i podden, men kom på nu är att veta om jag behöver en paus eller om jag prokrastinerar …

Vill ni läsa mer om vad jag menar med att vi behöver jobba för att nå flow:et kan ni läsa om flowcykeln här.

Hur håller vi den röda tråden?

Herregud, när jag började skriva på Mariannes mirakel hade jag nollkoll! Jag bara skrev. Och trodde att jag skulle kunna hålla en hel roman i huvudet. Det kunde jag icke! Det blev väldigt tydligt efter ett tag att det där med planering inte är så dumt, även om jag trodde att det skulle förstöra min konstnärliga frihet. Tänk va, man lär så länge man lever.

Cilla och jag är överens om att planering är en bra grej. Hur detaljerat eller ruff ens planering är beror på hur man själv är. Vissa författare skriver ett superdetaljerat synopsis med full koll på allt redan innan de börjar skriva, andra använder en mer grov plan. Vi är båda (jag numera då) någonstans mitt emellan. Även här gäller alltså don efter person och något som jag tycker mig höra från kanske inte alla, men de allra flesta är att planen enbart är en plan. Det kan ju dyka upp grejer (idéer) som gör att planen behöver ändras. Himla tur vi inte hugger våra planer i sten ändå.

Hur som helst, så är det gemensamma och korta svaret på frågorna om tempus och perspektiv: skriv, gå på känsla och lita på att det alltid går att ändra sig. Men vi har ju den sista frågan för det här avsnittet av vår podcast kvar:

Var ser vi oss själva som författare om fem år?

Cilla skriver på sin åttonde bok och är en etablerad författare som de flesta spänningsläsare känner till. Dessutom blir hennes böcker tipsade om i Go kväll och någon av hennes berättelser är med som följetong i en dagstidning. Den idén snodde jag direkt.

Jag då? Ja, jag har blivit utgiven med sex romaner, några har blivit översatta och en av romanerna har blivit tv-serie eller film. Dessutom har jag ett förlag i ryggen och läsare som väntar på mina böcker och är ute och pratar vitt och brett om mitt författarskap och mina böcker.

Visst är det okej att drömma stort?

Våra boktips:

I vanlig ordning avslutar vi med boktips. Jag tipsar om Anne Liljeroths senaste roman Hela mitt hjärta. En författare som jag har följt sedan hennes första roman, tack vare en gemensam vän. En hjärtskärande roman om en kvinna som inte har kontakt med sina vuxna barn, om varför det har blivit så och … mer berättar jag inte. Men ett hett tips är romanen Hela mitt hjärta i alla fall. Läs den!

Cilla tipsade om en helt gäng böcker, nämligen Harlequin-romaner. Kommer ni ihåg dem? Jag trodde inte att de fanns längre, men visst gör de det. På Harper Collins kan ni läsa mer och till och med prenumerera på romanerna.

Lyssna här nedan eller i er vanliga podd-app:

tempus, perspektiv och framtidsplaner i episod 47 avboka podden Skriverier med Malin och Cilla

Vår podd blev film i veckan när Cilla och jag körde Instagram live samtidigt som vi spelade in. Vad kul vi hade och vilken grej att få direktrespons på det vi säger av de (er?) som hängde med live. Det här fortsätter vi med och nästa inspelningsdags är 28 februari kl 14 för er som vill hänga med live på min Instagram.

Vill du läsa mer om vad vi har pratat om i podden hittar du fler inlägg om Skriverier med Malin och Cilla här.

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Poddtips för dig som tycker om att läsa

Poddtips för dig som tycker om att läsa har jag samlat ihop ett gäng här. Hoppas att du har glädje av tipsen och kanske hittar någon ny favoritpodd. Eller! Kanske blir du påmind om någon gammal favoritpodd, som du har glömt av. Sådan är jag. Jag snöar in mig på en podd en period och sedan tröttnar jag, eller har en allmän poddpaus och när jag är sugen på att lyssna på något bra, så har jag glömt vilka jag brukade lyssna på.

Ja, jag veeet att man kan prenumerera på podcasts och spara dem i bibliotek, men … det är inte alltid jag gör det och ibland vill jag bara rensa rent och börja om. Samtidigt som jag skriver det här hoppas jag innerligt att ni inte tänker så om mina två podcasts, Mitt perfekta liv! och Skriverier med Malin och Cilla.

Oavsett hur ni lyssnar eller på vilket sätt ni kommer ihåg vilka podcasts ni tycker om, här kommer mina poddtips för er som tycker om att läsa:

Poddtips för dig som tycker om att läsa — sex tips på podcasts om böcker och läsning

Skriverier med Malin och Cilla

Jo, jag börjar med att tipsa om min egen podd. Så är det gjort liksom … För även om vi pratar skrivande så pratar vi också om läsande och tipsar om läsvärda böcker i varje avsnitt. Dessutom ger vi er som är nyfikna på författarlivet bakom kulisserna en inblick där. Släpps varannan fredag och ni hittar alltid ett inlägg här på bloggen om det, om ni inte väljer att prenumerera i er vanliga podd-app.

Lundströms bokradio

Lundströms bokradio är en P1-podd, som ju också är ett radioprogram. Varje vecka (om jag inte har helt fel nu) kan vi höra Marie Lundström bakom huvudmicken och med sig har hon gäster (som bland annat bokcirklar), gör författarintervjuer och … pratar böcker. Initierat. Kunnigt. Intressant och aktuellt.

Samtal om böcker

Jag är inte helt säker på om podden fortfarande uppdateras, men det är en mysig podd om .. gissa tre gånger? Ja ni fattar. Det är samtal om böcker som gäller. Nya böcker, samtal med författare, förläggare och annat folk i bokbranschen. Knôkat med boktips!

Vad vi pratar om när vi pratar om böcker

Podden had me redan at hello! Vad jag talar om när jag talar om löpning är min absoluta favoritbok, så den här titeln ba … bom! Ja, dessutom gillar jag poddar där det är ett härligt samtal om både det ena och det andra förutom kärnämnet, som i det här fallet alltså är böcker. Ja, det kanske man inte behöver skriva mer om när podden heter just vad vi pratar om när vi pratar om böcker?

Bonus är att min författarkollega från Fåröakademien Jenny Jacobsson är med ger podden en extra krydda i mina öron.

Gästabudet

I podden Gästabudet bjuder Mikaela Blomqvist, Agri Ismaïl, Rebecka Kärde och Lyra Ekström på en kanske mer litterär podcast. Kul att höra litteraturkritiker diskutera litteratur tycker jag.

Bokälskarna

Min poddkollega Cecilia Andersson nöjer sig inte heller med en podcast. Tillsammans med bokhandlerskan Malin Wall driver hon podden Bokälskarna och de pratar böcker (surpirse?), bokbranschen och trender i bok-världen. Korta avsnitt som de själva kallar för kapitel, det gillar jag!

Som sagt: hoppas att ni har glädje av listan på mina poddtips för dig som gillar böcker och läsning. Har ni någon bok- och eller läspodd som ni vill tipsa om? Gör mer än gärna det i en kommentar eller ett mail till mig. bara kul att upptäcka nytt!

Vi ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Insikter och utsikter i veckans gott & blandat

Insikter och utsikter är två så storslagna ord och inte helt sällan kommer de tillsammans. Eller, det är kanske snarare så att insikterna ofta kommer neddimpandes till mig, när utsikterna är storslagna. När jag sitter o glor ut på havet. Eller går och glor, för all del.

Insikter hamnar på veckans gott

En av veckans stora insikter var den jag skrev om i det här inägget om vad det är som får mig att inte ge upp. Inte för att det är något sensationellt att det är glädjen som får mig att hålla i och hålla ut, men det känns så skönt när jag inser att det är så. Det blir lättare att hitta tillbaka om jag någon gång skulle få för mig att ge upp, är ni med? Just den här insikten handlade om glädjen till att skriva, men jag vet att det är samma sak när det handlar om … allt. Jag är en sucker för glädje helt enkelt. Gôtt att veta tycker jag.

Det är faktiskt också insikten om glädje som har gett många av mina kunder uthålligheten till att skaffa sig goda vanor också. Träna det som är kul, välj glädje och lätthet istället för motstånd och kamp. Smart ju!

insikter och utsikter, blogg, frukost, Malin Lundskog, café magasinet — mumsigt på alla sätt

Andra insikter är inte heller några SAY WHAT?! Men en så enkel sak som att träffa vänner. Alltså. Ibland hittar jag på att jag inte orkar. Eller ens känner för det. Men så gör jag det ändå och efteråt är jag så glad och tacksam att jag är alldeles till mig i trasorna. Vilken lyx det är att ha människor omkring sig. Som ger så mycket! Det ska jag påminna mig om nästa gång jag tvekar. Som ett kallt bad eller ett träningspass: man ångrar sig aldrig!

I måndags åt jag frukost med en av mina bästa. Inte bara insikten om hur härligt det är med vänner och att jag dessutom då kom till insikt om att jag inte behöver lägga energi på dem som inte ger något. Herregud, vilket slöseri det är egentligen. Någon mer som tycker att det är svårt?

det där om att lära ut vad man själv behöver …

Nej, det spelar faktiskt ingen roll att jag har ägnat flera år av mitt yrkesliv till att coacha andra. Att jag har peppat dem att släppa taget av det och dem som tynger ner och håller dem tillbaka. Jag är också människa och tycker som de flesta att det är svårt att släppa taget. Ja, ni vet: Om sådant och sådana som har hängt med länge. Som man har haft det fint med. Men tänk vad fint att vara tacksam över det som har varit, istället för att krampaktigt hänga kvar och tro att det alltid ska fortsätta på samma sätt. Är ni med?

Förresten, är inte frukost ett av de bästa sätten att träffas på?

Utsikter

Jag delar något från mina morgonpromenader här på ön i mina Instagram stories, nästan nästan varje dag. I alla väder är jag så glad över att traska runt här och vill dela med mig av allt det vackra. Självklart överträffar verkligheten filmer och bilder på Instagram och jag vet att det är fritt fram för alla att avfölja eller strunta i att titta. Men: när jag frågade er som hänger med på stories om jag skulle så sluta tjôta om utsikten från ön, så blev svaret ett rungande: FORTSÄTT. Och det gjorde mig glad, eftersom jag älskar att dela med mig av de vackra utsikterna. I ur och skur. Det blir fler goda utsikter, både där och här.

insikter och utsikter, öckerö, kajak, februari — färg och form som gör sig snyggt ihop på Öckerö

insikter och utsikter, Knippla, sjöbodar, västkusten, Bohuslän — Utsikt på väg till och från färjan på Knippla.
Hur fint?

Mera gott

Jag har kommit igång med träningen igen, efter uppehåll sedan den där lilla operationen i början av året. H E R R E N A D D Å vad härligt. Och shit vad svag jag är. Det blir inte lättare att komma tillbaka när man blir äldre om man säger så … Men jag är så glad över fyra träningspass i veckan, där det senaste var i morse. I parken. På ön. Bästa grejen!

Egentligen tycker jag att det är ganska läskigt att det är så vårigt redan nu, eftersom jag tror att det har med klimatförändringarna att göra. Men ändå … Jag njuter. Bara en sådan sak som att jag kan gå ut i bergen och kamma hundarna. Jag hoppas nämligen att pälsen jag kammar av dem kommer till nytta i något fågelbo under våren. Vad tro ni, gör vi något nytta hundarna och jag?

Knippla, hundpromenad, springer spaniel, Malin Lundskog — Brorsan gillar att bli ompysslad och jag gillar att vara ute.
Och kanske får någon fågel glädje av pälsen?
Win win på alla sätt.

PS. Har ni sett att jag ser ut som en riktig ö-bo i min snajsiga jacka? Den är från L.Brador och köpt där man köper yrkeskläder (varför det nu heter så, alla kläder man jobbar i är väl yrkeskläder? Som mysbrallor för oss som jobbar hemifrån … ). Jackan är varm, vindtät, hundvänlig och dessutom syns jag ju hur bra som helst även i mörkret. Finns det något bättre än kläder som är gjorda för att användas?

Och lite blandat

Jag har inte skrivit klart några manus, jag har inte fått något förlagsavtal, jag har inte … äh. Skitsamma. Fel fokus. Men vet ni vad jag har gjort, som inte är så värst eländigt, bara lite ”så kan det gå”. Jo. Jag har stickat så mycket och så hårt på ganska tunna trästickor att jag har hål i pekfingret jag petar av stickorna med. Gissa om jag träffar exakt samma ställe flera gånger om när jag stickar? Jepp, helt rätt. Aj, alltså. Som fan!

insikter och utsikter, stickning, Malin Lundskog, färjan, västkusten — stickar inte när jag kör, bara när jag är på färjan.
Never not knatting som en stick-hashtag heter på Instagram … Den stämmer på mig.

Och jag har precis plockat ut den här mössan från tvättmaskinen. Vad den nu gjorde där, tillsammans med en fyrtiotvätt? Vi får se om den går att töja tillräckligt eller om jag behöver sticka en ny … Någon som har ett mindre huvud än mig annars? Lätt tovad turkos mössa, bortskänkes eventuellt.

Malin Lundskog, hipsterhue, sticka, Knippla, västkusten — så här såg den ut innan tvätt …

Jahaja, det var väl ungefär det för den här veckan. Vi ses väl snart igen?

Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Den bästa versionen av mig själv är den jag är. Eller?

Den bästa versionen av mig själv eller mitt bästa jag. Eller till och med jag 2.0. Ärligt talat, måste vi förändras för att bli den bästa versionen av oss själva? Vad är det som får oss att tro att de vi är just nu inte duger?

den bästa versionen av mig själv, podcast, podd, Malin Lundskog, personlig utveckling, reflektion — podd-avsnittet om att vara sitt bästa jag

Jag har tröttnat på det och undrar om det handlar om acceptans. Ja, som det brukar göra … Är vårt bästa jag kanske inte är det norm-perfekta, som vi tror att vi vill nå, utan det som är hela vårt jag. Med skit och eländiga sidor också. Vad tro ni?

Vad vi tror kan ni höra i det åttonde avsnittet av podden Mitt perfekta liv! I det här avsnittet diskuterar Viktoria Davidsson och jag om världen blir bättre för att vi har perfekta liv. Och vi frågar oss återigen: vad är perfekt?

Jag behöver vara rädd …

Dessutom berättar Viktoria att hon är en diamant och vi får svar på hur det går med hennes satsning på att sluta snusa. Allt detta och faktiskt lite till hinner vi med på mindre än trettio minuter. Lyssna om ni hinner. Och om ni vill förstås!

g, podcast, mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson — (nästan) ett direktcitat från avsnittet …

Förresten, en av de fina effekterna av våra avsnitt tycker jag är att de väcker tankar till liv som lever kvar länge efteråt. Jag går fortfarande och stoltserar med Vickans synpunkt om att jag är perfekt när jag är rädd. Bara en sådan sak … Det gör ju att när jag är rädd och alltså den bästa versionen av mig själv, så vågar jag mer. Och kommer ni ihåg vad jag har för ledord i år? Jo, modigt kreativ.

Lyssna på avsnittet här nedan, eller i din vanliga podd-app.

åttonde avsnittet av podcasten Mitt perfekta liv!

Fler av våra avsnitt hittar ni på samma ställen, här länkar jag till blogginläggen om Mitt perfekta liv!

Jag hoppas att vi ses snart igen och tills dess HEJAr jag på er, allihop.
Kramar i massor Malin Lundskog

Vad är det som får mig att inte ge upp?

Jag tror att det är skrivarglädjen som får mig att inte ge upp. Jag menar, jag skriver på tre manus samtidigt. Ett har gått iväg till lektör för andra gången och kanske kanske är det snart i sådant skick att det går att skicka iväg till förlag. Ett halvfärdigt har gått iväg till redaktör på förlag och kanske kanske blir det ett ja till utgivning för det. Men det kan lika gärna bli ett nej, jag har ingen aning.

Och så det tredje manuset, som jag precis har plockat upp igen för första gången sedan november (kommer ni ihåg när jag vann Nanowrimo? Det är det manuset.). Den berättelsen är jag klar med ungefär tre fjärdedelar och som jag vurmar för karaktärerna här. Vill så gärna hitta ett sätt att få dem att leva lyckliga i alla sina dagar, typ. Och sedan ska det också manglas igenom hos mig, hos testläsare, hos lektörer och förhoppningsvis redaktörer och förlag och sen. Kanske. Er. Ni som läser.

Men det där vet jag ju inte. Jag kan bara fortsätta göra allt jag kan för att mina berättelser ska bli så läsbara som möjligt. Så utgivningsbara som möjligt. Tror inte att det finns något annat knep?

Skrivarglädjen får mig att inte ge upp

Jag vaknade i morse med både en vilja att skriva klart och känslan av att trampa runt i kvicksand. Vad fan håller jag på med egentligen? Skriver och skriver och skriver, redigerar och korrigerar och raderar. Ändrar. Flyttar. Förbättrar.

Och vet ni. Mitt i kvicksanden och funderingarna på vad det egentligen är jag gör, så kom den. Stoltheten. Och styrkan. Och viljan att berätta. Herregud, jag gör ju faktiskt det jag kan för att följa drömmen om ett växande författarskap. Jag tar min passion för att berätta historier på allvar, jag prioriterar mitt skrivande och jag njuter av resan. Skrivarglädjen! Det är nog den som får mig att inte ge upp.

Jag kan styra över min prestation, men aldrig resultatet

Det som får mig att inte ge upp är nog just det. Att jag har så jäkla kul! Både när jag hittar på historier och karaktärer, när jag pratar om mitt skrivande i podden Skriverier med Malin och Cilla, när jag pratar med er som har läst min debutroman Mariannes mirakel och vill läsa mer och när jag diskuterar skrivande med andra författare. Det är passionen och njutet som gör att jag inte slutar. Känslan av att resultatet kanske inte är direkt skitsamma, men det är underordnat hur kul jag har längs vägen. Och! Att det inte finns någon ände på hur mycket jag tror att jag kan utvecklas som författare.

Då gör det inget att jag åker runt på bokmässor och festivaler utan att sälja mer än en handfull böcker (jo, sanning! Det händer). Att jag skriver på, utan att ha ett förlag i ryggen som väntar på leverans. Självklart hade jag önskat att sälja mig till topplistorna och ha förlagskontrakt, men … just nu är det inte bättre än så här. Men vet ni vad? Det är skitbra! Och lärorikt! Efter samtal med författarkollegor, vet jag att jag är långt, långt, långt ifrån ensam. Det är inte ni heller på era resor vad de än innehåller och vart ni än är på väg, just saying!

Oj, vad det kändes fint att jag fick påminna mig själv om det här idag. Jag kan aldrig styra över resultatet, däremot över min insats och min prestation. Rätt go känsla att inse det, eller vad säger ni?

skrivarglädjen får mig att inte ge upp, Malin Lundskog, författare — ut i vinden och reflektera är bra grejer!

Ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog