Löpsedeln

Skål för sommartiden och annat i slutet av mars

Skål för sommartiden som börjar idag. Eller inte? Alltså, jag blir lika förvirrad varenda gång vi ska ställa om klockan. Ja, trots att jag har lärt mig att vi sätter fram klockan en timme i mars, precis som vi gör med utemöblerna. Och när utemöblerna åker tillbaka till förrådet i oktober, flyttar vi även klockan tillbaka. Det betyder inte att jag fattar om det blir ljusare eller mörkare på kvällen. Eller morgonen för den delen. Rena snurren här hos mig, men det kan vi också skåla för. Hur är det för er, sommar- eller vintertidsfantaster. Eller är det skitsamma? Kanske ni tillhör dem som undrar varför vi ska hålla på med de här förändringarna och anser att allt var bättre förr? Berätta!

Skål för projektansökan i stiftelsen kvinnohistoriers namn

I tisdags skålade jag på riktigt. När Annika Andebark klickade på skicka-knappen till vår ansökan för projektmedel i stiftelsen Kvinnohistoriers namn. Vilken grej va? Om vi får pengar ska vi använda dem till att undersöka hur vi bäst kan bidra till att göra kvinnors historier lika värdefulla som männens, både genom tiden, i nutiden och för framtiden. För nu är det dags att den tysta resan har nått sin slutdestination. Heja oss?

Skål för att vi har flyttat hem

cheddar, fredagmys, ost — mycket snack om skål och inte ett enda foto på glas? Oh well, cheddar är väl inte så dumt det heller …

Jo, det var visserligen förra helgen vi flyttade hem till vårt nyrenoverade hus. Men då var vi helt slut, så den efterlängtade skålen fick vänta till i fredags. Första fredagen på nya verandan som är ursprunget till att vi ens började renovera. Jag vet att jag har sagt det förr och jag kommer säkert att säga det igen, men herregud vad jag gillar hemma.

skål för sommartiden och flytten, flyttkartonger, Malin Lundskog, Knippla — många flyttkartonger är det

Än så länge har vi hantverkare som dundrar in klockan sju varje morgon. Eller ja, dundrar gör de inte. De kommer lugnt och sansat och klockan nio har jag sällskap till kaffet av dem. Gôrmysigt! Och visst är det fantastiskt att se proffs jobba? När man ser någon som kan sitt jobb utföra det och få det att se hur enkelt ut som helst, så himla fascinerande. Eller som klurar ut superfiffiga lösningar när jag kommer med önskemål om en hylla där eller en bänk här. Wow för proffs inom alla branscher.

skål för sommartiden, hantverkare, balkong, Knippla, utsikt — snart har vi en balkong med utsikt söderut. Där kan vi också skåla allihop, eller vad säger ni?

Veckans gott & blandat

Jo, det här är veckans gott&blandat-inlägg, jag skrev visst inte det. Hittills har ni fått ta del av det gôttiga och kanske undrar om det inte finns något blandat den här veckan? Jag är verkligen usel på att komma ihåg sådant som inte är härligt, men det är klart att det är med blandade känslor jag tvingas ta med mig hundarna in på de nyslipade golven efter värsta regnpromenaderna. Vi ska äntligen bli med groventré där Brorsan och Jackson kan få ligga på tork innan de rusar upp i huset, men där är just nu några av de där superduktiga hantverkarna och jobbar, såatteee … tur att vi inte är rädda för lite skit här.

Påtvingad reflektion

En bonuseffekt av mina gott&blandat inlägg varje (nåja) söndag är att jag i princip tvingar mig själv att reflektera. Något blandat måste jag väl kunna rota fram från veckan som har gått, liksom. Och jodå. Den här veckan har jag insett att jag ibland struntar i att skriva, blogga, slutföra och publicera tjänster beror på att jag helt enkelt inte har någon som står och väntar på att jag ska leverera. I alla dessa år som jag har drivit eget och inte förrän nu har jag förstått att jag ofta struntar i att genomföra projekt när det bara är jag själv som vet om dem. Ingen jättestyrka som egenföretagare direkt, men en värdefull insikt. Ja, så mitt i allt blandat blev lite gott också. Inget ont som och så vidare …

utsikt, morgondimma, Knippla, västkusten — utsikt in mot stan under en morgonpromenad i veckan.
ser ni att det fortfarande är dimma över land?

utsikt, västkusten, Knippla, marstrand — utsikt in mot stan under en morgonpromenad i veckan.
ser ni att det fortfarande är dimma över land?

solnedgång, utsikt, västkusten — utsikt västerut efter en hel dag med regn och just innan solen dök ned i havet dök den upp bakom molnen

Och nu när vi ändå skålar för sommartiden tror jag att jag har klurat ut att det blir ljusare på kvällarna. Klockan är 19 när jag skriver det här och det är ljust som på dagen.

Vi ses snart igen och tills vi gör det: HEJA HEJA ALLA!
kram Malin Lundskog

I mitt perfekta liv slår vi mer dank

I mitt perfekta liv slår vi mer dank och har inte dåligt samvete över att vi vilar. Trots att det är måndag. I det elfte avsnittet av podden Mitt perfekta liv ställer jag den enkla frågan ”vad har gått åt helvete sen sist?” till Viktoria och sedan rullar det på.

Vickan berättar om sitt dåliga samvete över att hon, efter en visdomstandsoperation, vilar en vardag. Jag kontrar med att jag vill förklara mig för hantverkarna, som fixar i ordning vårt hus. Tänk om de tror att jag inte jobbar, när jag bara sitter och knappar lite på tangenterna? Som om de bryr sig?

Det blir ett gôtt snack om hur mycket bättre vi mår om vi inte jämför oss med andra. Särskilt om vi inte jämför oss med det vi tror att andra tycker och tänker, det kan vi ju omöjligtvis veta.

Vi kommer fram till att vi är rädda för att andra ska tro att vi inte bidrar med något till samhället. Samtidigt tror vi att slå dank är vad många drömmer om. Ja, det är väl ungefär kontentan av den här episoden av podden: Vi borde slå lite mer dank. Eller vad säger ni?

i mitt perfekta liv, podcast, författare, Malin Lundskog, fotograf, Viktoria Davidsson — Mitt perfekta liv, avsnitt elva.

Jag försöker coacha Vickan att sluta snusa

Just det, jag gör ett försök att coacha Vickan att sluta snusa med nästa bästa steg-metoden. Nej, hon har inte slutat. Än.

Här kan ni lyssna på avsnittet om att slå dank direkt:

I mitt perfekta liv vill ni veta mer

Ja, det är i alla fall kul om ni vill veta mer om podden. Här kan läsa mer: Mitt perfekta liv är det nya namnet på podden och vill ni lyssna hittar ni våra avsnitt i er vanliga podd-app eller här: alla avsnitt.

Enjoy och tills vi ses nästa gång: heja heja er!
Kram Malin

Vilket underbart kvantitetsliv sa väl ingen någonsin?

Vilket underbart kvantitetsliv jag lever har väl ingen nånsin uttryckt? Eller att de längtar efter lite mer kvantitetstid med nära och kära? Men för all del, jag kan ha fel även om jag tror att för de flesta av oss är kvalitétslivet grejen.

Och ändå är det räkna kronor, kilometrar och kilon vi gör? Det är kilona, kilometrarna och de kvantifierbara målen vi får beröm när vi når. Från både andra och oss själva. Say what? Say heja oss som njuter, som gillar läget och livet. Heja oss som accepterar och älskar. Heja oss som säger något uppmuntrande till en medmänniska (eller oss själva, mind you). Hurra för alla oss som tar emot en kärleksfull kram med öppna armar. Det må vara omätbart enligt normer mäta i siffror, men inget kan mäta sig med livskvalitet. Eller vad säger ni?

vilket underbart kvantitetsliv, Malin Lundskog, livskvalitet, öliv — livskvalitet på öns utegym handlar mycket om känslan i kroppen.
och solen på himlen.

Jag har reflekterat över det här med kvantitet vs kvalitet förut, bland annat i inlägget om morgonpromenaden och den existentiella hälsan och när jag skrev om det hälsosamma med att vara glad och hur du blir det.

Som vanligt hittar ni mer livskvalitet och -glädje på Instagram. Kul om ni vill hänga med över dit också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Hur lång inledning får en roman ha?

Hur lång inledning får en roman ha? Det frågar Cilla mig i vårt fyrtionionde avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla och hoppas nog på ett annat svar än mitt. Inte för att mitt svar behöver vara rätt, men jag tror att vi blir allt mer bortskämda med direkta belöningar och andra sorters quick fixar. Mitt spontana svar på Cillas fråga blev alltså: inte lång. Visserligen är allt relativt och inte långt kan betyda olika, men kort och gott: Jag tror att vi författare har kortare tid på oss att få läsare att orka fortsätta läsa nu, än författare hade då.

I musikvärlden är intron till låtar femton-tjugo sekunder kortare nu, än de var på åttiotalet. Jag har en känsla av att det går åt samma håll i romanernas värld. Vi som konsumerar kultur har helt enkelt ingen uthållighet. Dessutom är konkurrensen så hård att vi inte behöver ge en låt eller roman särskilt lång tid, det finns ju så många andra att välja mellan. Vad säger ni, hur lång inledning får en roman ha?

Inledningar, mamelucker och de eller dem

längden på romaninledningar är temat för avsnittet av vår podd den här gången. Men vi hinner också prata om de och dem, eller rent av dom? Och dessutom klämmer vi in mamelucker och våp när vi ändå håller på och pratar om nya ord och ord som dör en naturlig död.

Boktips

Självklart ger vi boktips, för vad vore podden Skriverier med Malin och Cilla utan dem? Mitt tips den här gången är min poddkollega Cillas, alltså Cecilia Anderssons, andra spänningsroman Ur skogens djup. Jag är tamejfan stolt över henne! Ärligt talat vet jag inte om jag har någon rätt att vara det, men ändå. Cilla har skrivit en lagom (på ett bra sätt) spännande berättelse om Anna, som är med på rättegång efter det som hände i Cillas förra bok, I vikens mörker. Det märks att Cilla tycker att det är spännande att lära sig mer om rättegångar och hur det fungerar i en domstol. Jag lärde mig massor av det. Hon har lagt upp boken på ett sätt som lockar till fortsatt läsning. Dels får vi följa Anna, med mellan varven också en annan röst. En röst vi inte vet vem den tillhör …

Cilla tipsar om Skuld Akko 1291 av Niklas Krog (fast hon kallar honom Krig i podden), som hon fick intervjua under ett event på Asecs i Jönköping. En helt annat sorts bok, som hon är glad att hon inte slutade läsa oavsett hur lång eller kort inledningen är.

Japp, nästa avsnitt kör vi 50-avsnittsjubileum. Vill ni höra detta avsnittet gör ni det i er vanliga poddapp eller här nedan. Är ni sugna på tidigare avsnitt hittar ni dem här: Skriverier med Malin och Cilla

Skriverier med Malin och Cilla, avsnitt 49

Som ni hör in inledningen har vi en del strul med att få till en livesändning på Instagram, men det kanske löser sig till nästa gång? Vill ni vara redo då hittar ni mitt Instagramkonto här.

Kära läsare och lyssnare av romanen Mariannes mirakel

Kära läsare, ni är guld värda. Hur mycket jag än tycker om att skriva så är det ju när ni har skapat er egen berättelse av min roman Mariannes mirakel som jag förstår att den är mer än mina ord. Den är era ord. Era tankar och era känslor. Och jag älskar när jag får ta del av hur ni tar till er berättelsen. Att ni fokuserar på så olika saker. Vissa av er berättar om hur ni gråter över relationen mellan mamma Marianne och hennes döttrar. Några av er skriver till mig om att känna skam och ni är många som har berättar att ni skrattar högt samtidigt som ni några är så frustrerade att de läser en stor del av boken utan att andas.

Egentligen betyder alltså mina tankar kring vad jag vill med romanen inte någonting. Men jag vill ändå dela med mig av brevet jag skrev till er som fortfarande är potentiella läsare/lyssnare av Mariannes mirakel.

Brevet till mina läsare och lyssnare

Kära läsare/lyssnare

Orden du har framför dig kommer från mitt innersta. Och mitt yttersta. Från en människa. En sån som brys sig om. En medmänniska. En som inte bara hoppas utan vet att du kommer att glädjas och inspireras av berättelsen.

Min berättelse kommer att öka din förståelse för dig själv. Om du vill det. Och för dem du har omkring dig. Om du vill det. Där kommer mitt innersta in, för jag har grävt bland mina innersta tankar och känslor och försökt klä dem i ord. På resan har jag upptäckt att mitt innersta är precis som ditt. Och som mina karaktärers. De är allmänmänskliga och därför skapar min berättelse igenkänning och förståelse för varför vi gör som vi gör. Vi är människor.

Från min yttersta kommer jobbet. Jag har gjort mitt yttersta för stunden. Nivån på mitt yttersta är föränderlig och jag låter mina karaktärer göra sitt yttersta. Göra det de tror är rätt, utifrån sina inre drivkrafter. Det kanske inte alltid lyckas på det sätt de (vi) först tänker. Men i slutändan utvecklas de. Så som vi gör!

Ja, du kan läsa min berättelse så. Du kan också läsa den som ren underhållning. Om du vill det. Oavsett kommer du att få en stunds avkoppling och ökad människokännedom och det är inte dåligt om du frågar mig.

kära läsare, författare, Mariannes mirakel, Malin Lundskog

Men som sagt, egentligen är det oväsentligt vad jag vill åstadkomma med min berättelse. Det är ni som läser och lyssnar på min roman Mariannes mirakel som är huvudpersonerna. Fortsätt gärna berätta vad ni tycker och tänker om boken.

Ni som vill läsa ett signerat ex av boken kan beställa den via mig, annars finns den i bokhandeln och som ljudbok i våra vanliga ljudbokstjänster.

Mer om Mariannes mirakel här och mer om mitt skrivande hittar ni bland annat i podden Skriverier med Malin och Cilla.

Tills vi ses igen: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Om skam som skapar skam, snus och celluliter

Skam som skapar skam pratar vi om i det tionde avsnittet av podden Mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson och jag. Det var egentligen något jag kom på efter vårt förra avsnitt, att jag känner inte bara skam, utan skammar också mig själv för att jag skäms. Såhär menar jag:

När jag jobbade som pt på gym kände jag skam över att jag, med mina mått, hade oändligt med celluliter. Det ska väl ändå inte en personlig tränare ha? Samtidigt pratade jag med mina klienter om att hälsan och träningsnivån inte beror på hur gropiga ens lår är. Jag borde väl inte skämmas över min kropp om mitt budskap som pt även innefattade kärleken till och acceptansen av sig själv och sin kropp? Ja, där föddes ett lager skam till hos mig. Är ni med?

Skammen över kroppen är alltså en skam som skapar skam för att jag känner skam över kroppen. Låter det krångligt? Vi reder ut det i podden. Tror jag …

skam som skapar skam, podd, mitt perfekta liv, Malin Lundskog, kroppspositivism

Hur går det med snusandet då?

Vi pratar också om Vickans försök att sluta snusa och om vi säger såhär: hon är inte riktigt där än. Vi är överens om att en pt som inte ser ut som en elitidrottare och en kvinna som vill sluta snusa, men inte lyckas till hundra procent direkt kanske ger andra hopp, som mer mänskliga förebilder. Eller så säger vi det för att trösta oss själva.

Förutom skam som skapar skam, snus och celluliter bjuder vi också på vara bästa vårskrik. De spelade vi in i början på veckan och sedan kom vintern till Knippla.

Håll tillgodo hur som helst, hoppas att ni fortsätter att gilla vår podd. ni som inte vet om ni gillar den än, lyssna gärna. Antingen i er vanliga poddapp, eller här nedan.

mitt perfekta liv, tionde avsnittet

Vill ni hitta mer om våra avsnitt har jag listat dem här och vill ni komma i kontakt med oss är mail, kommentar här eller dm på Instagram bra vägar att gå. Här finns jag på instagram.

Vi ses snart igen allihop och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin