Är jag en sån där nu, som har ett eget kantarellställe? Jag hoppas det! Var ute och gick en sväng med Brorsan i eftermiddags och helt plötsligt var de bara där! Men även om jag eventuellt nu är en sådan med ett eget kantarellställe betyder inte det att jag kommer att hålla det hemligt. Kanske. Har inte bestämt mig än. Jag har faktiskt alltid tyckt att det där med att ha hemliga svampställen är gôrlöjligt, men det kan ju bero på att jag ha varit den som är i behov av ett sånt ställe. Har jag redan ett är det inte så noga med det där med att dela med sig?
Nu känner jag att texten utan att jag var medveten om det när jag började skriva, styr i väg på annat än kantareller och min lycka över att vara en av dem som har ett eget kantarellställe. Hemligt eller ej. Jag låter den göra det. Återkommer strax till kantarellerna!
Viljan att dela med sig
Det där med att inte vilja dela med sig av något man har, inte vilja rucka på bekvämligheter för att andra eller annat ska få det bättre, det går igen på så många olika områden. Ta miljön till exempel: tänker vi inte längre än näsan räcker utan bara ser till vår egen direkta belöning och lust så är det självklart skitjobbigt att sluta köra bil eller flyga på weekendresor. Det är lätt att skylla på alla andra, alla måsten eller all tidsbrist.
Nej, nej, nej – det här är inte alls någon shaming av dig som flyger eller kör bil. Det är bara tankar jag har. Som tydligen behöver komma ut nu. Och som egentligen handlar om att vi kan förändra våra vanor. Förbättra dem. Och dela med oss av våra kantarellställen?
Jag kan lika gärna ta jämställdheten också när jag ändå är igång. Samma sak där. Klart att män inte tycker att det är så stor skillnad mellan hur vi har det, män och kvinnor. De sitter ju liksom med alla kantarellerna i tryggt förvar … Det betyder inte att de är elaka, när de inte vill dela med sig av lön, hemarbete, föräldraledighet och så vidare. Det är bara det att de har det så himla bekvämt. Och då är det jobbigt att förändra. För på kort sikt ser man ingen förbättring. Jo, även vi som lägger upp strategier och visioner för flera år framöver är kortsiktiga. Vi behöver se att vi får belöning för det vi gör. Särkilt om det är obekvämt. Och det är det, när det kommer till att ändra vanor.
Nya vanor
Vi kan förändra våra vanor. Allihop! Vi är fullt kapabla att förändra våra beteendemönster, även om vi inte kan se vår egen vinning av det. Vi är ju människor. Och människor tycker om att hjälpa andra! Jo, faktiskt. Även om vi inte tror det, så är det där med att ge andra en hjälpande hand (eller en kantarell?) ett sätt att må bra på. Att bli tillfreds med livet. Känna glädje. Och frågar du mig så är myrstegsrevolutionen ett säkert sätt att göra det på. De där små dagliga stegen som inte verkar vara mycket för världen, men som i det långa loppet gör avsevärd skillnad. Som gör att det blir gjort, eftersom det inte är så övermäktigt.
Hans näsa är fenomenal och han delar gärna med sig. Eller … vill ju ha köttbullar i gengäld.
Mitt ohemliga kantarellställe …
Efter min långa utvikning känns det fjuttigt att jag ens tänkte tanken på att låta mitt kantarellställe vara hemligt. Herregud. Det finns tillräckligt med svamp åt alla. Tar den slut innebär ju kantarelljakten en stund ute i naturen och det i sig gör ju gott. Sänker vi farten tror jag dessutom att vi allihop känner att det finns tillräckligt med tid för alla också. Tillräckligt med möjligheter att ta hänsyn till både miljö, jämställdhet och oss själva. Jag tror på att ge! Utan någon förväntan på att få direkt. Det blir rättvist i slutändan.
Förresten kanske mitt kantarellställe inte är sådär jättemycket att hänga i julgranen. Men dagens snabba skörd räcker till två kantarellmackor i alla fall och det är mer kantareller än jag någonsin har hittat förut. Vill du veta var det ligger? Säg till!
Ber om ursäkt om jag ledde dig på villovägar. Vill du veta mer om hur du skaffar goda vanor? Hur du kan bli bättre på att både ge och ta? Häng med i mitt medlemsprogram GLAD FRi STARK, läs boken med samma namn eller häng med i min Facebookgrupp där vi varje månad utmanar oss till nya eller befästande av gamla vanor. Välkommen på allt! Det finns tillräckligt!
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.