Löpsedeln

Redaktören har hört av sig och gissa vad?

Som jag har sett fram emot att få tillbaka kommentarer på mitt manus och nu har redaktören hört av sig. Egentligen skulle jag kanske sätta fingrarna i det direkt, för det är ju inte så att romanen är klar. Oh no! Jag har J Ä T T E-mycket att ta tag i. Inte för att jag är ledsen för det. Nej, jag känner snarare att WOW! Uppföljaren till Mariannes mirakel, som kommer ut våren 2024, blir så himla bra.

Okej, det där kanske jag tar tillbaka imorgon. Men nu njuter jag av alla förbättringsförslag. Som mer pang på i inledningen och kanske, kanske ett perspektivbyte. Kanske. Ja, det kan hända att jag sparar en intrig till framtida manus. Men tänk att mitt manus redan innehåller värme, humor, kärlek och trubbel. Som en feelgood ska. Dessutom är jag jättestolt över att manusets styrka, enligt redaktören, är karaktärsutvecklingen. Utvecklingen hos karaktärerna är något jag har jobbat massor med. Visst är det härligt att få lön för mödan?

Nu börjar jobbet med att stryka även det jag gillar i romanen

Ja, då kör jag väl igång då. Önska mig gärna lycka till och håll tummarna för att jag står fast vid att kill your darlings är superbra om de där darlingsen inte ger er läsare något. Ja, det låter väl självklart att man som författare stryker det som inte leder berättelsen vidare, men … ibland har man ju fått till en sån bra mening, eller en så härlig karaktär eller intrig som man inte kan slita sig från. Det är då jag behöver era hållna tummar. Höra er (och mig förstås) säga: Malin, kill your darlings goddammit!

Redaktören har hört av sig, Malin Lundskog redigerar uppföljaren, Knippla — ser ändå ganska nöjd ut?

Förresten, ni som inte har läst romanen Mariannes mirakel än: här kan ni ladda hem första kapitlen i den. Ja, i både ljud- och textformat.

The form you have selected does not exist.

Gillar ni det ni ser eller hör, så vet ni att jag är bara ett mail bort och signerar mer än gärna min roman till nya läsare.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ER. Och mig.
Kram Malin Lundskog

Det vackra vädret

Jag älskar väder. Ja. Punkt. Även det som har fått skällsordet fult väder är ju jättevackert. Som i eftermiddags, när jag tog hundarna på eftermiddagspromenad runt ön. Kolla in det vackra vädret, precis innan åskan kom.

utsikt, knippla, västkusten, svart himmel, åskväder, ångbåt, det vackra vädret

det vackra vädret, åska, segel, västkusten, knippla

mörk himmel, motorbåt, västkusten, knippla, åska

hav, himmel, mås, vindstilla, åskväder, västkusten, knippla

segelbåt, det vackra vädret, spegling, hav, västkusten, knippla, det vackra vädret

hopptornet, knippla, vindstilla, mörk himmel

sjöbodar på knippla, åskväder, himmel, västkusten, fiskebåt, det vackra vädret

Hur vackert som helst, eller hur? Det är synd att vi bestämmer oss för att vissa väder är fula och andra vackra. Allt beror väl på omständigheter, betraktare och miljön vädret befinner sig i? Alla väder har något att komma med, oavsett om det är att bara vara vackra (betydelsefullt det också), ge möjlighet för växter och djur att leva vidare, få oss att njuta eller få oss att gilla läget. Eller kanske till och med berätta för oss att vi behöver vara mer rädda om jorden vi ärvde än vi är.

Det här vackra vädret promenerade jag runt i i eftermiddags. Sen kom åskan med en jädra smäll. Ja, det var verkligen bara en smäll, sen drog den vidare och lämnade oss här på ön med strömavbrott. De som fixar strömavbrott gjorde det ganska fort och lätt och jag lärde mig att våra färjor är beroende av el, för att kunna lägga till på färjelägena. Hade jag ingen aning om. Så kanske åskan kom för att lära mig det? Och gav mig möjlighet att njuta som sjutton av det spektakulärt vackra ljuset innan den brakade loss?

Nu regnar det och det är vackert så.
Vi ses snart igen, tills dess: HEJA VÄDRET! Och oss.
Kram Malin Lundskog

Jag skriver lika mycket och bra när jag inte skriver

När jag skriver mina romaner gör jag inte bara det framför datorn. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag är ute och går, mediterar, tränar, sover (ja, det där kan kan ju undrar över förstås), badar, cyklar, städar. Ja, men ni fattar. Minst lika bra. Hur irriterande är inte det? Att jag kan gå här ute på ön med mina hundar och tänka fram världens bästa meningar eller slutklämmar eller prologer. Vad tror ni har hänt med dem när jag kommer hem? Exakt. Long gone!

jag skriver lika mycket, Malin Lundskog, författare, Knippla — jag skriver lika mycket här, som framför datorn.

Visst händer det att jag skickar sms till mig själv med den storslagna idén. Ibland spelar jag in en ljudfil med det jag kommer på. Men tror ni att jag kommer ihåg att lyssna på de där ljudfilerna sen? Ha ha ha. Nej, det är sällan.

Nu när jag skriver det är kom jag på att jag under vår tågluff hade med mig en anteckningsbok, som jag skrev ner alla idéer i. Eller, inte alla kanske. Bara de jag själv tyckte var bra. Den har jag inte tittat i en enda gång, men min glömska och brist på organisation är ett eget blogginlägg.

Jag skriver lika mycket, Malin Lundskog glömmer idéer — herrenaddå, jag har ju till och med glömt den här anteckningsboken!

På ena eller andra sättet kommer de bästa idéerna att hamna rätt

Men! I slutändan har jag tillit till att de där superba idéerna (ja, allt är ju relativt förstås, men med mina mått mätt) finns kvar någonstans och att ska de in i manuset så hamnar de där på ena eller andra sättet. Dessutom dyker det ju hela tiden upp nya idéer, som jag skrev om i det här inlägget. Det skulle mycket väl kunna vara så att någon av mina glömda idéer är de som kommer tillbaka, fast jag då tror att de är ny, ha ha ha.

I morse till exempel, kom jag på hur mitt tredje romanmanus ska styras upp. Jag redigerar ju det just nu och har haft en känsla av att det är något som saknas. Mitt i morgonmeditationen dök lösningen (om den nu kommer att finnas kvar, det vet man aldrig) upp. Inledningen, strukturen och slutet blev så mycket tydligare.

En trilogi? Vi får se hur det blir med det …

Ja, sen kom jag på att den tredje romanen är en del av en trilogi, men … herregud. Sådana problem jag hade med att skriva en uppföljare till Mariannes mirakel så vet jag inte om det blir tre böcker i den här serien. Men jävlar i min lilla låda vilken idé jag fick. Ja, sen kanske det är en idé som fastnar just i min lilla låda i skrivbordet och aldrig får se dagens ljus. Men, som sagt. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag inte skriver. Och jag tror att det är lika viktigt för både romanernas och min hjärnas innehåll att jag inte sitter still framför datorn heeela tiden, utan släpper fokuset ibland. Det är ju då det händer.

När jag tänker på det här tycker jag fortfarande inte att mitt steg från hälsobranschen och coachandet till författarvärlden är särskilt långt. Träning, vila, fokus, avslappning, utmaning, lugn och mest av allt tilliten till att allt är som det ska.

Ja, så kan det gå när man släpper pressen en stund. Vi är rätt coola som funkar så, eller hur?
Ses snart igen, tills dess: HEJA oss!
Kram Malin Lundskog

Du bor väl inte på Knippla året runt?

Blir det inte ensamt? Längtar du inte till stan? Men måste du passa färjor så fort du ska iväg? Då måste du vara uppvuxen på ön? Och den kanske vanligaste frågan: Du bor väl inte på Knippla året runt? Ja, varsågoda för ett axplock av vad människor frågar mig när de kommer ut till ön på en dagstur, med båten eller någon vecka på sommaren. Och ja ba: Nyp mig armen, jag bor här!

Här kommer en parentes om progressiva glasögon

Jag kom att tänka på det här när jag cyklade till Hönö häromdagen, för besök hos optikern. Ja, jag har äntligen fått tummen ur med att eventuellt skaffa linser. Nästa vecka ska jag visst få ut och provgå med en lins (om jag fattade allt rätt). Åh som jag hoppas att det funkar. Jag är så trött på glasögon när det regnar och undrar varför de inte kommer med vindrutetorkare. För att inte tala om glasögon när jag tränar. Oh my god för imman och hur de halkar ner när jag svettas. Okej, halket kan man underlätta med sportglasögon. Men imman! För att inte tala om glasögon under skidglasögonen … Ja, jag kanske får skylla mig själv som valde ett par stooora glasögon sist, som inte går in under skidglasögonen.

Oj, det här med glasögonen blev en lång parentes. Men, en gång i tiden hävdade jag bestämt att jag inte bara såg bra, utan extremt bra. Jag skulle aldrig behöva glasögon. Ha ha ha. Tänk vad lite man vet om framtiden. Det som en gång började med insikten om att jo, jag behöver läsglasögon till att sedan utvecklas till progressiva glasögon. Aja, alla sånt här ger fler möjligheter att träna ödmjukhet på. Och inte döma andra.

Det här var det jag egentligen tänkte skriva om åretruntboendet

Ett kärt besvär (även om besvär är fel ord) att åka färja.

På färjan mötte jag ett så himla trevligt par, som hade varit på Knippla över dagen för promenad och picknick. När de frågade om jag bor på Knippla sträckte jag lite extra på mig och svarade säkert något i stil med ett stolt jajamensan! Och då kom den igen, frågan. Du bor väl inte på ön året runt? Jag svarade jo, såna viktiga grejer ljuger man inte om. Följdfrågan blev: Men går det? Och ja. Det går. Allt går. Eller, i alla fall det mesta och är det något vi människor är så är det anpassningsbara. Vi vänjer och acklimatiserar oss. Och jag bor inte vid världens ände. Jag bor på en ö i Göteborgs norra skärgård som det tar en timme att åka till stan från med bil.

Och jag åh:ar och ah:ar varenda dag över det vackra här. Utsikten. Havet. Vädret. Vinden. Livet. Och jag vet att de där frågorna om det är möjligt, ensamt eller jobbigt inte har något med mig och mina val av liv att göra. Det har med rädslorna hos den som frågar att göra. Livet på en ö är inte för alla. Men det är inte livet i stan heller.

Fortsätt ifrågasätta, det gör mig gott

Men vet ni, det är inte så dumt att jag blir ifrågasatt för mina val, så fortsätt gärna att ifrågasätta. Det får mig att tänka till och fråga mig själv om det verkligen är rätt val jag har gjort. Och på frågorna om det här med att bo på en ö året runt svarar jag än så länge: Ett av mina bästa val. Och ett val som inte alls behöver vara för resten av livet, men som just nu känns som att det gör det. Men som sagt var: vi har ingen aning om vad som händer i framtiden. Jag menar, för ungefär tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle behöva glasögon ha ha ha.

du bor väl inte på Knippla året runt, Malin Lundskog, glasögon — Jodå, här sitter jag med mina progressiva glasögon. Som jag aaaaaldrig skulle behöva

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som ifrågasätter mig. Och sig.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om livet på ön? Börja med de här inläggen.

Vänner i mellangärdet

Ibland gör autocorrect inte livet lättare för en författare. Ha ha ha! Den här skärmdumpen är från en av alla tusentals (kanske något färre, men ni fattar känslan) gånger jag redigerade och korrläste manuset som blir roman våren 2024. Ursäkta fetstilen, men jag är så in i hoppsan glad över det att jag vill skrika ut det ungefär varje dag.

Jo, jag har en vän och företagarkollega som heter Dorotea. Hon kallas för Dorro och rätt som det var hade jag henne i mellangärdet.

vänner i mellangärdet, korrektur, författare, Malin Lundskog

Som jag skrattade när jag hittade henne där. Det karaktären Caroline (minns ni henne från debutromanen Mariannes mirakel?) hade i mellangärdet var ju oro. Inte Dorro. Herregud, hon känner ju inte ens Dorro. Kul i alla fall, och jag undrar om det inte är skönare med en så härlig själ som Dorro än oro i mellangärdet. Vad tror ni?

Apropå den där romanen som kommer ut våren 2024. Den är en uppföljare av min debutroman Mariannes mirakel, som jag just nu bjuder på två kapitel av. Har ni inte läst är nu en bättre tid än aldrig. För jag hoppas så innerligt att ni vill vara med och läsa uppföljaren och då tror jag att ni vill ha läst ettan.

The form you have selected does not exist.

Ja, autocorrect kan ställa till det. Och att vara blind för sin egen text, när man liksom vet vad det ska stå. Lätt att missa sånt här då och jag tror inte att det finns en enda bok som inte har någon form av korrfel när den är genomläst av både redaktörer, korrläsare och författare. Vi gör så gott vi kan allihop, vad mer kan vi göra? Och hur som helst är vissa fel roligare än andra …

Ses snart igen, tills dess: HEJA på!
Kram Malin Lundskog

När man stänger dörrar

Ni vet det där med att när man stänger en dörr, då öppnar sig en annan. Måste det vara så? Jag stängde en dörr igår. Eller, nej förresten, jag smällde igen den så där så att det skångrade riktigt ordentligt. Och i morse när jag satt med mitt morgonskrivande reflekterade jag över just det. Måste jag öppna en ny dörr nu? Och vet ni vad jag kom fram till? Jo, att när man stänger dörrar måste man inte alls öppna nya. Det är gott nog med utrymmet som blir utan massa nya dörrar som öppnas. Som en vila.

Åh, så skönt. Det här är nämligen en dörr som jag mycket väl kunde ha stängt för ett år sedan, men … ibland behöver saker ta tid. Jag har hoppats att det finns något innanför den där dörren i alla fall och lämnat den kvar på glänt. Ifall, ifall ni vet. Men igår tog hoppet slut. Och, som jag skrev nyss: så skönt. Jag känner mig så stark, tillfreds och fri när jag bestämmer mig för något. Och det gjorde jag igår.

Man får mer utrymme när man stänger dörrar

Som vi vet går det alltid att ombestämma sig och dörrar är sällan så förseglade att de inte går att tvinga upp igen, men för nu. För nu är min känsla att en dörr är stängd och jag har ingen brådska med att öppna någon ny. Jag vilar i det extra utrymmet som blev när jag inte har den nu stängda dörren att kliva in genom. Låter motsägelsefullt egentligen, att få mer space när man stänger en väg. Men. Det blir enklare. Friare. Och ger energi. Jag tror tamejtusan att det till och med blir lättare att andas.

när man stänger dörrar, dublin, tågluff, blå dörr

Jag säger YAY till att våga ta steget och stänga de där tärande, dragiga dörrarna. Och våga vila i det nya rummet. Vem vet vilka dörrar som öppnar sig när det är dags. Livet va, eller vad säger ni?

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA er som har mod att stänga dörrar som inte ger något när man kliver in genom dem.
Kram Malin Lundskog