ö-liv

En lugn söndag

Jag älskar människor, jag tycker om att ha mycket omkring mig och en hel del att göra. Men ändå. En lugn söndag. Så himla skönt. Och det är väl det här som är grejen med livet. Kontrasterna. Och att kunna välja dem själv, eller vad säger ni?

På söndagförmiddagar har jag min träning här ute på Knippla och det var enda passa tiden-grejen för dagen. Och ett härligt träningspass med goa människor ingår i vad jag kallar lugn söndag, även om själva träningen är allt annat än lugn. Men ni vet. Resten av dagen. Soffhäng, stickning, bokläsning, hundgos, slumra, hundpromenad och mera soffa. Utan att kolla klockan. Bara gå på känsla. Och nej, jag har inte ens duschat efter träningen. Får se hur det blir med det …

Ses snart igen, tills dess: HEJA lugnet. Och kaoset, om ni hellre vill ha det.
Kram Malin Lundskog

PS. Enda abret just nu är att de där pepparkakshusbyggena från igår står på mitt kontor, det luktar så gott att det rinner i munnen på mig.

Pepparkakshus-tävlingen är tävlad. Vem vann?

Idag har vi haft tävling här hemma. Ja, vi tjuvstartade julen (eller kan vi skylla på det där fenomenet novent?) redan den artonde november på grund av skitsvårt att få ihop sex personer samtidigt. Särskilt om fyra av de här sex är unga vuxna med hur mycket kul som helst för sig på helgerna. Och en är författare med marknader och bokmässor att delta på, förstås. Så idag gick pepparkakshus-tävlingen av stapeln.

Jag hade velat skriva den årliga pepparkakshus-tävlingen, för visst låter det mysigt? Men det är första gången den sker och vad som händer nästa år är det ingen som vet. Skitsamma. Tävlingen är tävlad och ingen vet vem som har vunnit. Av de två deltagande lagen har varje lag korat sig själva som vinnare. Ni kanske vill hjälpa till? Rösta gärna i kommentarerna nedan (helst på mitt lags alster, he he).

Tjejerna mot killarna

Lagen var tjejerna, mina svärdöttrar och jag, mot killarna, min man och våra söner och i flera veckor har vi (tjejerna) pratat om vad vi ska ha för pynt och attiraljer. Killarna hade tydligen ingen aning om vad de skulle göra, eller om de ens skulle handla något förrän igår. Men då hade de bestämt vad de skulle göra. Vi visst inte förrän vi satte oss ner med allt vårt pynt vad vi skulle göra, ha ha.

pepparkakshus-tävlingen, knippla, ritning

När vi satte oss ner för att rita kom vi på: sjöbodar. Det passar ju bra här på Knippla. Och sen växte resten successivt fram, med ljugarbänk, brygga, båt, gran (som ser ut som en heffaklump).

Killarna var lika fokuserade som oss och hade fullt sjå med att bygga sin fyr:

fråga mig helst inte om fyrvaktarens extradekoration …

pepparkakshus-tävlingen, pepparkaksfyr — fråga mig helst inte om fyrvaktarens extradekoration …

pepparkakshus-tävlingen, sjöbodar — Sjöbodar, ljugarbänk, brygga och obs för båten med segel och allt.
Och heffaklumpen som kom till av att vi blandade för lös kristyr …

Jag älskar att leka med mina vuxna barn. Alltså, jag kan bli så glad över att de dels är så fina och dels över att de vill leka med oss att jag gråter. Herregud vad fint livet är, särskilt ibland. Vem som vinner är helt ointressant. Egentligen. Även om det är kul. Att vinna. Men den högsta vinsten, den är väl ändå den att få vara tillsammans med dem man älskar?

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja alla (och rösta gärna på tjejerna, he he).
Kram Malin Lundskog

Och på juldagen avgör vi vårt familje-OS, som har en gren kvar. En lek det också även om de tär en tävling …

En stillsam eftermiddagspromenad rensar hjärnan

Ni vet det där med väder och att jag älskar väder? Oavsett om det handlar om storm eller stiltje, regn eller sol och alla andra väder. Men det här ändå. Stillheten. I torsdags var det så här stilla och just då kändes det som att en stillsam eftermiddagspromenad var det allra bästa för att rensa hjärnan efter en dag i skrivarstolen.

, sjöbodar på knippla, spegling i vattnet

En stillsam eftermiddagspromenad rensar hjärnan, sjöbodar, spegling, utsikt — ljuset? är det inte magiskt?

En stillsam eftermiddagspromenad rensar hjärnan, sjöbodar på knippla, knippla hamn, november

En stillsam eftermiddagspromenad rensar hjärnan, utsikt västerut, solnedgång

Vet ni, ibland är det så vackert här att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen. Så jag tar vägen hit. Till bloggen. Och bjuder på stillhet, sjöbodar och speglingar från eftermiddagspromenaden i torsdags. Och kanske den snyggaste spegelbilden av dem alla:

fina Brorsan, på Ankis (badplats) här på Knippla

Ses snart igen och tills dess: HEJA allihop och heja naturen som är så här vacker.
Kram Malin Lundskog

Samtalen vi hade vid pysselbordet

Det verkar inte vara någon hejd på hur många innerliga samtal jag har fått delta i sedan jag önskade mig sådana i podden Mitt perfekta liv. Som igår till exempel, när Carolina och jag hade vårt event Bubbel, pyssel och babbel. Vilken kväll det blev. Det var inte bara vädret som var sitt vackraste novembervackra. Det var samtalen också. Och vårt pyssel förstås.

Knippla färjeläge, dramaten, tygkasse — Dramaten är en författares bästa vän (får plats med både bubbel o böcker …) Här i väntan på färjan från Knippla.

Jag tog färjan från Knippla till Burö och från Burö till Hyppeln och njöt i fulla drag. Hann inte ens fixa läppstiftet, som jag hade tänkt. Utsikten var alldeles för vacker.

på väg till Hyppeln, november, event, vindstilla — Hyppeln från färjan. Ni fattar varför jag inte hade tid att fixa läppstift va?

På Hyppeln träffades vi i församlingshemmet och Carolina dukade fram hur mycket pysselattiraljer som helst. Färg, penslar, tyger, band, pärlor, pressade blommor, lim, sax, lagerblad som hon hade stansat ut som hjärtan i potpurri-size. Och namnbrickorna (kan man kalla det så?) till våra bubbelglas, de hade hon fixat genom att limma boksidor på ett gammalt havrefras-paket och klippt ut i blomformat (fattas bara annat, blommor är hennes grej). Hur fint som helst, eller hur?

samtalen, champagneglas — Visst är det snajsigt?

samtalen, Malin Lundskog, författare, läppstift, event på Hyppeln — och läppstift på

Och redan där vaknade suget efter att skapa i mig. Hur passande som helst eftersom det var det vi ville med kvällen, väcka skaparglädjen till liv samtidigt som vi ville prata om livet med utgångspunkt i min roman Mariannes mirakel.

samtalen, event, författare, Malin Lundskog, Hyppelsn färjeläge, hav, himmel, vindstilla — det mörknar ganska fort … På väg in mot Hyppelns färjeläge, ungefär tio minuter efter bilden ovan

event, pyssel, hyppeln — Carolina fixar så fint (och ja, blommorna är riktiga!!!)

samtalen, event, hyppeln, pyssel — Carolina fixar så fint (och ja, blommorna är riktiga!!!)

samtalen, Mariannes mirakel, kvinnor, författare, relationsroman — Alla som var med fick ett ex av Mariannes mirakel och det känns fint.

De innerliga samtalen

Och så fick vi den där drömmiga kvällen. Med samtal om liv i allmänhet och kvinnoliv i synnerhet. VI pratade skam, hälsohet, mens och inkontinens. Jag tror inte att någon av oss ville sluta vare sig att pyssla eller att prata när tiden för eventet var över. Jag vet att jag hade kunnat prata om min roman och mitt skrivande hur länge som helst, men så är det ju det där med färjor …

samtalen, pyssel , event på Hyppeln — ett gôtt snack

Kanske finast av allt var att kvinnorna som deltog undrade om vi inte kan köra en träff till, när de har läst boken. Gissa vad jag svarade? Jepp. Med ett rungande ja. Och ett jättehurra. Vilken grej, va? Och vilken grej det är att skapa något med någon som på noll komma en sekund kommer med förslag på hur man kan göra bokmärken. Bästa CSkapar är kreativiteten själv och det är så himla inspirerande.

Skapar på Hyppeln, bokmärken, event, — Här har ni henne, min partner in crime för kvällen, Carolina aka CSkapar

Mer pyssel åt folket

Förresten, det här med pyssel. Tycker ni också att ordet låter som något oviktigt? Kanske till och med barnsligt? Jag tycker nog att det ska ha mer cred, för det är ju världens måbragrej, att umgås och samtidigt skapa helt utan press och prestation. Vad tycker ni? Och vad tycker ni om våra alster?

samtalen, pyssel, bomärken, mariannes mirakel — Och allt detta utifrån samtalen kring min roman. Hur coolt är inte det?
Vilket sug jag fick på pressade blommor, det var säkert fyrtiofem år sen sist …

ps. blir ni sugna på något liknande? Jag är alltid öppen för att komma och snacka bok, både irl och online. Och Carolina och jag var överens om att det vi gjorde igår var bara början … Det är med ö-liv går inte av för hackor alltså när man kan åstadkomma sådana här små event utan större mankemang.

Vi ses snart igen, hörni. Tills dess HEJA KREATIVITETEN!
Kram Malin Lundskog

De hängivna hänger på väggen

Får jag komma till Knippla och fota dig, frågade Marianne Stellin. Gissa vad jag svarade? Jepp, helt rätt. Jag sa ja. Med utropstecken. Inte bara för att det är skitkul att bli fotad (jo, vi finns vi som tycker så), utan för att Marianne hade ett tema med sitt fotande. De hängivna. Va? Hur kul att få vara med och representera de hängivna. Särskilt eftersom jag är hängiven det jag gör och drivs av passion, glädje och det lustfyllda.

Hur som helst, Marianne tog med sig kameran och kom till Knippla där vi samtalade om hängivenhet och mitt skrivande. Och ja, de hänger ihop de två. Jag är hängiven mitt skrivande. Precis som Marianne är hängiven sitt porträttfotograferande.

De hängivna

Idag var vi ett helt gäng hängivna som hängde på väggarna på Hotell Havskatten på Hönö. Visst är det ett coolt tema på en utställning? Det väcker en nyfikenhet tycker jag. Vad brinner de andra för? Och vad är det som gör att de är hängivna just det? Jag blev i alla fall JÄTTE-nyfiken på de andra där på väggarna. Nu är jag visserligen nyfiken i största allmänhet och på människor i synnerhet, men ändå. Wow för oss människor ändå, eller hur?

fotoutställning, vernissage, porträtt, hönö, Marianne Stellin

vernissage, svartvita porträtt, hönö, de hängivna, marianne stellin — o så Marianne själv, som har fotat alla hängivna

Och nu är det dags för mig att skriva en stund, hängiven som jag är. Men vi ses snart igen och tills dess hoppas jag att i hittar och/eller utvecklar er passion allihop. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vi kanske inte är snällare ute på ön, men …

Nej, vi kanske inte är snällare här ute på ön än vad människor i största allmänhet är. Men, vet ni vad jag tror? Jo, att det är mycket enklare att vara snäll här. I ett litet samhälle, där vi känner varandra. Det är enklare att sträcka ut en hand, erbjuda hjälp och be om en tjänst här. Vi vet ju vilka vi är och vi vet att nästa gång är det min tur.

Som när man ska ta färjan i ösregn och storm utan bil. Då är det alltid nån som ropar frågande från sin bil om man vill ha skjuts till i alla fall nästa färja. Så himla enkelt för den som kör och så himla värdefullt för den som hinner med en buss tidigare in mot stan till exempel.

vi kanske inte är snällare, färja, knippla, västkusten — utsikt från färjan

Det där med färjan är bara ett exempel, men jag kom att tänka på det när jag själv både fick och gav skjuts under samma vecka. Att det är så enkelt att vara snäll. Och att det kanske är ännu enklare här ute på ön, just för att vi känner varandra och vet hur betydelsefullt det är med den där lilla men ack så värdefulla tjänsten. Plus bonusen: en pratstund med en fellow öbo. Det går inte av för hackor.

Nej, vi kanske inte är snällare här ute, men:

Nej, vi kanske inte är snällare här ute. Men, det är lättare att vara snäll när det är enkelt, helt enkelt. Och att ta emot någon annans snällhet, för ibland är ju det att ta emot som är det svåra, eller hur?

Såatteee, vi ses snart igen. Berätta gärna vad ni tror om min inte ett dugg vetenskapliga utan bara känslomässiga analys av att det är lättare att vara snäll på en liten ö/i ett litet samhälle än i storstäder. Tills dess: HEJA alla snälla, som både ger och är snälla nog att ta emot hjälp.
Kram Malin Lundskog