ö-liv

Det är inte bara vackert, det är fan poesi

Det är inte bara vackert här ute på ön. Det är förundran i kubik, närhet till mig själv, medvetenhet om människorna runt omkring, naturen överallt och en himla massa väder. Alltså, det är fan som poesi det här livet på ön.

det är inte bara vackert, knippla, sjöbodar, oktoberkväll, stiltje — en eftermiddagspromenad i veckan

det är inte bara vackert, knippla gästhamn, segelbåt, västkusten — samma eftermiddag. när till och med molnen hinner spegla sig.

Inte för att jag läser poesi, men jag vill och tänker varje gång jag dyker på en dikt som bränner till i mig att jag borde läsa mer poesi. Fler dikter. Men sen kommer jag på att det där med borde är ju inte min grej. Vill jag tillräckligt mycket, kommer jag att prioritera och göra. Häck väck med det dåliga samvetet som ordet (eller kanske snarar känslan av) borde ger mig.

solnedgång, västkusten, oktober, knippla, orange — snart badar solen, eller vad den nu gör när mörkret kommer …

vattendroppar, Knippla, solnedgång, västkusten — samma vatten, men en hund står bredvid och skakar av sig badvattnet

Det är inte bara vackert, det är mycket större än så

det är inte bara vackert, soluppgång, västkusten, knippla — Den här himlen såg jag från sängen i morse. Så jag gjorde som den sa och gick upp.

soluppgång, det är inte bara vackert, knippla, strandfynd — Tog en barfotasväng i trädgården för att kolla mina strandfynd.
Och för att hålla hundarna sällskap på morgonkissen …

morgonpromenad, soluppgång, knippla, gräs — Morgonpromenaden runt ön i sus och dus.

Jag har tänkt på ölivet som en härlig feelgoodroman eller -film, men vet ni? Det är mycket mer än så. Det är kraftfullt, stormigt, stilla, rivigt, kärleksfullt, tomt. Och fullt. Det är alltså inte bara vackert, det är mycket större än så. Även när solen inte skiner.

Vi ses snart igen och tills dess önskar jag dig ett liv du tycker väldigt mycket om. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

En hummer om dagen och jag ville bli surrad till rors

Det rullade på bra idag när vi skulle ut och kolla våra hummertinor. Men det gick och nu har vi fått en hummer om dagen i våra kupor. Om jag är nöjd? Så in i hoppsan! Särskilt när jag känner att jag är riktigt bra på att ratta båten så att hon hamnar perfekt intill en tina för Claes att håva in och dra upp. Men det var inte utan att jag sjöng den sorgliga balladen om briggen Bluebird och ville bli surrad till rors.

Sjöng kanske inte i klass som Thåström, men hellre än bra är väl bra?

en hummer om dagen, vågor, hummerfiske, västkusten, knippla — Men vad är det den andra sången säger? EN sjöman (och -kvinna!) älskar havets våg

Sju humrar på sju dagar

Efter dagens tur har vi alltså fått upp sju humrar på lika många dagar. Alltså lyckopirret i kroppen när Claes, som drar upp tinorna medan jag styr båten, säger: Japp! Minst en. Det är så mycket wow över det. Inte bara för att jag vet hur gott det ska smaka, utan för att vi gör rätt. Vi lär oss. Vi hittar ställena och förstår var vi ska slänga i vår hummertinor. Det är nog den största grejen. Jamen, ni vet ju hur det är, vi tycker om att utvecklas och lära nytt. Eller hur?

Och det också något väldigt fint att vi gör det här tillsammans.

hummerfiske, västkusten, knippla gästhamn, — Claes med dyrbar last efter dagens tur

en hummer om dagen, hummerfiske, gummiband, hummerklo — storkok

Förresten. Jag skulle aldrig i livet vilja bli surrad till rors, men harrenaddå vad det gungade. Även om det inte var lika höga och okontrollerade vågor som igår, när vi också gjorde ett försök att kolla kupor. Då vände vi efter de vi har lagt närmast Knippla (varav en var tömd av någon annan än oss). Lagom mod är min grej, som jag skrev om här.

NU dröjer det några dagar innan jag skriver mer om hummer här. Båten är på service och det ska blåsa ungefär hur mycket som helst, så vi håller oss på land. Eller badar förstås …

Ses snart igen, tills dess: HEJA OSS ALLIHOP, SOM LÄR OSS MER!
Kram Malin Lundskog

Hummer på tallriken och champagne i glasen

I dag firar vi att jag äntligen, äntligen, äntligen har redigerat färdigt manuset. Puh! Satte dead line till siste september och vad händer? Jo, exakt siste september är jag klar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag inte kan lura mig själv att bli klar i god tid. Men hur som helst, så är det ett alldeles ypperligt tillfälle att fira och vad passar väl bättre än hummer på tallriken och champagne i glasen?

hummer på tallriken och champagne, två glas, skål, — skål då!

hummer på tallriken, löjrom, kantarell — så gott, så jag äter långsamt så att det inte tar slut …

Hummern är egenfångad, från i torsdags, soppan gjorde Claes på skal från andra egenfångade humrar och så lite löjrom och kantareller (plockade av en granne, men inte här på ön av obvious reasons) till det. Ja, och champagne då. Klart jag blir klar med redigeringen när jag får fira på det här viset.

Jag gillar att fira

Nu kan man ju köra samma meny även om man inte firar något, men jag tycker ändå att det är kul att uppmärksamma både något man har åstadkommit, men också maten i sig. Jag vill alltid äta god mat, men jag gillar att göra skillnad mellan vardag och fest. Hur gör ni? Vi är inte helt överens där Claes och jag. Det var vi inte om uttalet av blinier, som hummern, löjrommen och kantarellerna ligger på. Jag trodde i min enfald att jag hade rätt på grund av jobbar ju med språk ju. Men, jag hade fel. Betoningen ska ligga på ni, inte på bli. Tänk va, man lär sig hela tiden.

Men åter till firandet. Visst gör det skillnad att man firar framgångar? Ser dem och faktiskt uppmärksammar att man utvecklas på ena eller andra sättet.

Imorgon ska jag läsa igenom manuset. Får se om jag känner mig lika färdig då, som jag gör nu …

Ses snart igen, tills dess: HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog

Förresten, visste ni att firandet är en viktig del i att befästa nya vanor? Det måste inte handla om hummer på tallriken och skumpa i glasen, det där firandet. Det kan lika gärna (?) vara uppmärksammande genom en high five eller en dans. Och det kan ni läsa mer om i min lilla orange GLAD FRi STARK Och när jag tänker på det, kan firandet lika mycket handla om att sätta färg på livet. Eller?

Hummerpremiären och livet i livet

Hummerpremiären i kulingvind och vågor ger påfyllning av liv i livet. Claes och jag tvekade i morse. Alltså, man måste ju inte gå ut bara för att klockan är 07.00 och det är första måndagen efter den tjugonde september, då hummerpremiären blåser igång. Det rev rejält i våra öppna fönster, piskade på flaggstängerna i grannträdgårdarna och rasslade ordentligt i träden när vi tittade ut i mörkret någon gång strax före kl 6. Man måste inte. Så klart.

hummerpremiären och livet, soluppgång, knippla, västkusten — vid sjutiden i morse gick vi ut, samtidigt som solen snyggade till himlen bakom Björkö

Men. Ändå. Ska vi inte? Och, jo. Det skulle vi. Och jag ångrar mig inte en enda sekund även om det killade en del i magen när jag rattade runt bland vågorna för att hitta en bergskam där vi hoppas att det finns hummer. Det här med soluppgång, höstluft och förmodligen en del adrenalin ger livet mer liv. Jag tror till och med att jag tjoade rakt ut, där uppe på en vågtopp. Eller var det när det skvätte in på oss? Oh well, en go känsla var det i alla fall. Är det. Ja, hummerpremiären och livet i livet hänger tight ihop.

hummerpremiären och livet, soluppgång bakom Björkö, västkusten — sånt här …

Soluppgången, ön, färjan.
O så vi då, på väg ut för att lägga i våra kupor.

hummerpremiären och livet, västkusten, blåsigt, havet, Malin Lundskog, Claes Lundskog — mission completed, i alla fall med några av kuporna

Lagom modig?

Jag tror egentligen att det är strunt samma om det är hummerpremiär, terränglöpning eller svarta slalombackar det gäller. Naturen och kill i magen, en utmaning som kräver något men som inte är helt utom kontroll (nä, fy f-n!), herrenaddå vad det ger livet liv. Och jag är en sucker för sånt. Utmaningar utanför komfortzonen, men under hyfsad kontroll. Ja, jag skulle nog kalla mig lagom modig och det där med lagom är tamejtusan inte fy skam. Eller vad säger ni?

Ses snart igen, HEJA HEJA och skitfiske på oss.
Kram Malin Lundskog

Förra årets hummerpremiär tänkte jag så här

Hela familjen deltar i samma OS.

Ja, nu handlar det inte om det OS:et, utan om vårt eget familje-OS. Inte så konstigt att hela familjen deltar då, eller hur? Tävlingen är ett årligt evenemang som började någon gång när våra två pojkar var små. Nu är vi sex personer i tävlingen, Claes och jag, våra söner med fru/flickvän. Alltså, det här är så kul och om inte annat så är det ett sätt att få ihop hela familjen och umgås. Åh, detta härliga med att umgås med sina vuxna barn.

Tävlingen som aldrig har avlutats

Vi brukar planera grenar och poängräkning någon gång kring jul och sen ska tävlingarna vara avslutade innan nästa jul. Vi har aldrig blivit klara! Nej, jag lovar. Aldrig. Säg att vi har hållit på med det här i nästan tjugo år och inte en enda gång har vi lyckats genomföra alla grenar. Men i år. Nu jäklar ska det avgöras, för sedan vi puttade i den sista bollen i dagens gren, 36 hål (!!!) minigolf, har vi bara en enda gren kvar. Crocket. Eller som vi av någon anledning kallar det: Crouquet. På ”franska” alltså. Låter kanske tjusigare? Jag vet inte hur det blev så, men nu är det så och crouquet är alltså den enda grenen som är kvar i 2023 års familje-OS.

bangolf på Askimsbadet, familje-os — bangolf på Askimsbadet

Förutom ett vandringspris som en av sönerna har tagit på sig att ordna har vi ett extra-pris som är mitt absoluta favoritpris: en extra födelsedag. Herregud, vad jag vill vinna det. Men det bästa priset är ändå att vi ses allihopa. Och just nu verkar det, som att jag får vara nöjd med det. Skit också, jag ledde tävlingen inför dagens minigolf. Det gör jag inte längre …

Våra OS-grenar

I år har vi dragit ner på grenarna för att äntligen, äntligen lyckas genomföra hela tävlingen. Hittills har vi kört boule, frisbeegolf, femkamp (med sex grenar) på Liseberg, ärtpåsekastning (typ dart, fast på ”dartmatta”) och idag alltså minigolf och har crouquet kvar. Innan det har vi haft vem doppar sig snabbast, 100 meters-löpning, stolpe/ribba/kryss (fotboll), 21 (basket), tid i plankan, trimningar (fotboll), vanlig dart, slå i en spik, bilbane-race och sådant jag inte kommer ihåg just nu.

dart, knippla, familjen-OS, hela familjen deltar

discgolf, frisbeegolf, hela familjen deltar, Slotsskogen, Malin Lundskog, tatuering, born to run — i våras lärde jag mig också att det inte heter frisbeegolf, utan discgolf.

Vi har helt enkelt anpassat det hela efter barnens ålder. Man undrar ju när de ska börja anpassa Men, efter Claes och min ålder, he he. Men, kul är det hur som helst och jag njuter av ha varit i ledningen en stund i alla fall. Mest njuter jag nog trots allt av att umgås med familjen.

Okej, jag är jädrigt sugen på den där extra födelsedagen också.

Hur som helst, så ses vi snart här igen. TIlls dess: heja alla som deltar i vad ni än deltar i.
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni mer om femkampen med sex grenar, den enda os-grenen jag har skrivit om tidigare verkar det som.

En dag fylld av överraskningar

Det började tidigt i morse, när Claes skrek sitt allra högsta nerifrån källaren. Vi har översvämning! Där sket sig min morgonmeditation kan man säga. Istället började jag dagen med att svabba golv. Det kan visserligen vara ganska meditativt, men inte i källaren. På betonggolv. Bland flyttkartonger som vi fortfarande inte har packat upp, skor och ihoprullade mattor och saker jag har lagt undan för att sälja. Allt för att brunnarna utanför inte sväljer ösregn. Och det där vara bara början på en dag fylld av överraskningar.

Jag skulle också kunna kalla dagen för början i moll och finalen i dur, för det är klart att den översvämningen inte var en överraskning jag blev glad av. Som de andra. Rätt vad var stod jag till exempel med en helt ny lins att peta in i höger öga.

en dag fylld av överraskningar, springer spaniels, knippla, badplatsen, kinken, vägra skärpa dig — Det mest överraskande med dagens bad var att vattnet kändes ljummet jämfört med luften.
En välbehövlig paus mitt i allt överraskande.

Från översvämning till starstruck

Jag åkte till optikern i morse för att se (ha ha, det där blev ju kul) om de kunde få till en eller två nya linser, för just nu ser jag rätt suddigt på håll med dem. Sådär så att jag känner mig otrevlig som inte hälsar på folk, när jag möter dem. Jag ser dem inte. Och jag ser framförallt inte vem de är. Och jodå, optikern kollade synen och hade precis en sån lins jag behövde på lager. What are the odds?

Och sen då? Jo, när starten på dagen inte blev som den brukar hade jag inte så vidare värst pga förhoppningar på redigeringen, men jag kanske har hittat en vinnarstrategi här, för jädrar i min lilla låda vad jag har redigerat. Överraskande det också.

För att inte tala om att jag fick feeling och gick och anmälde mig till två julmarknader med min roman Mariannes mirakel. Hej Hönö! Hej Billdal! Eftersom jag är en mästare på det oplanerade, så är det här en rejäl överraskning. December liksom?

Och alldeles nyss överraskade jag mig själv med att boka in mig på en skrivarkurs. Eller retreat? Med Bob Hansson. Alltså, jag blir nervös redan nu (kursen är i mitten av oktober). Eller kanske snarare starstruck. Bob Hansson. Med sina kluriga, underfundiga, medmänskliga, kärleksfulla och kloka tankar i Tankar för dagen till exempel. Alltså wow. Vilket avslut på en dag fylld av överraskningar.

Nu är jag så nyfiken på vad livet eller jag själv överraskar mig med imorgon att jag går och lägger mig. För att vakna fortare?

Vi ses snart och tills dess: HEJA LIVET och alla överraskningar.
Kram Malin Lundskog