ö-liv

Det vackra vädret

Jag älskar väder. Ja. Punkt. Även det som har fått skällsordet fult väder är ju jättevackert. Som i eftermiddags, när jag tog hundarna på eftermiddagspromenad runt ön. Kolla in det vackra vädret, precis innan åskan kom.

utsikt, knippla, västkusten, svart himmel, åskväder, ångbåt, det vackra vädret

det vackra vädret, åska, segel, västkusten, knippla

mörk himmel, motorbåt, västkusten, knippla, åska

hav, himmel, mås, vindstilla, åskväder, västkusten, knippla

segelbåt, det vackra vädret, spegling, hav, västkusten, knippla, det vackra vädret

hopptornet, knippla, vindstilla, mörk himmel

sjöbodar på knippla, åskväder, himmel, västkusten, fiskebåt, det vackra vädret

Hur vackert som helst, eller hur? Det är synd att vi bestämmer oss för att vissa väder är fula och andra vackra. Allt beror väl på omständigheter, betraktare och miljön vädret befinner sig i? Alla väder har något att komma med, oavsett om det är att bara vara vackra (betydelsefullt det också), ge möjlighet för växter och djur att leva vidare, få oss att njuta eller få oss att gilla läget. Eller kanske till och med berätta för oss att vi behöver vara mer rädda om jorden vi ärvde än vi är.

Det här vackra vädret promenerade jag runt i i eftermiddags. Sen kom åskan med en jädra smäll. Ja, det var verkligen bara en smäll, sen drog den vidare och lämnade oss här på ön med strömavbrott. De som fixar strömavbrott gjorde det ganska fort och lätt och jag lärde mig att våra färjor är beroende av el, för att kunna lägga till på färjelägena. Hade jag ingen aning om. Så kanske åskan kom för att lära mig det? Och gav mig möjlighet att njuta som sjutton av det spektakulärt vackra ljuset innan den brakade loss?

Nu regnar det och det är vackert så.
Vi ses snart igen, tills dess: HEJA VÄDRET! Och oss.
Kram Malin Lundskog

Därför bloggar jag (nästan) varje dag

Sedan i våras har jag fått fart på den här bloggen igen och någon gång i maj, juni bestämde jag mig för att publicera ett blogginlägg om dagen. Ja, jag vet jag som vurmar för kvalitet framför kvantitet. Hur tänkte jag? Det kan man ju undra och ett svar är att det gjorde jag inte. Tänkte alltså. Jag gick på känsla. Men jag har ett vettigare svar på frågan och det är att jag vill få in vanan. Ja, därför bloggar jag nästan varje dag.

Jag vill sänka tröskeln till bloggandet. Och jag vill träna på att skriva, bli bättre på det och jag vill utvecklas i att producera en text snabbt. Och bra förstås. Inte för att jag förväntar mig att jag ska skriva toppeninlägg varje gång, utan för att höja min lägstanivå och längta tillbaka. Jag fick frågan från en målmedveten företagarkollega och började prata siffror och statistik med henne. Men så insåg jag att den viktigaste anledningen till att jag bloggar nästan varje dag är för få in vanan av att skriva. Lära mig hur min bloggröst låter och genom skrivandet på bloggen komma fram till vad den rösten står för.

Har ni tänkt på att det är precis som att skaffa sig vanan att träna. Göra. Ofta. Acceptera mindre bra dagar.

därför bloggar jag, Malin Lundskog, författare,

Jag bloggar helst tillsammans med er

Så jag bloggar för min egen skull, men ni ska veta att det är tusentals gånger mycket roligare med er här. Ni som läser, gillar, mailar och ibland kommenterar. Fortsätt med det. Jag gillar er så himla mycket. Och är så glad över att ni vill vara med på äventyret här på ön Knippla (bonus att ni får se massa vackra foton därifrån, eller hur?) och bergodalbaneturen jag tar i mitt författarskap. Åh, vad jag är glad att ni är med mig.

Jag hoppas verkligen att jag inspirerar er till att leva era liv, att hitta glädjen till jobb, träning och livet i stort. Och kanske någonstans att hitta modet som finns där inom er och väntar på att hitta ut.

PS. Ni vet väl att ni kan följa bloggen? Här tipsar Teknifik om sex smarta sätt att göra det på.

PPS. Det här med att skaffa goda vanor och sänka trösklar, det kan ni läsa mer om i min bok GLAD FRi STARK. Jag signerar mer än gärna boken och skickar till er, berätta bara hur många ni vill ha.

Eftersom jag nu har avslöjat att jag bloggar nästan varje dag, vet ni att vi ses snart igen.
Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Du bor väl inte på Knippla året runt?

Blir det inte ensamt? Längtar du inte till stan? Men måste du passa färjor så fort du ska iväg? Då måste du vara uppvuxen på ön? Och den kanske vanligaste frågan: Du bor väl inte på Knippla året runt? Ja, varsågoda för ett axplock av vad människor frågar mig när de kommer ut till ön på en dagstur, med båten eller någon vecka på sommaren. Och ja ba: Nyp mig armen, jag bor här!

Här kommer en parentes om progressiva glasögon

Jag kom att tänka på det här när jag cyklade till Hönö häromdagen, för besök hos optikern. Ja, jag har äntligen fått tummen ur med att eventuellt skaffa linser. Nästa vecka ska jag visst få ut och provgå med en lins (om jag fattade allt rätt). Åh som jag hoppas att det funkar. Jag är så trött på glasögon när det regnar och undrar varför de inte kommer med vindrutetorkare. För att inte tala om glasögon när jag tränar. Oh my god för imman och hur de halkar ner när jag svettas. Okej, halket kan man underlätta med sportglasögon. Men imman! För att inte tala om glasögon under skidglasögonen … Ja, jag kanske får skylla mig själv som valde ett par stooora glasögon sist, som inte går in under skidglasögonen.

Oj, det här med glasögonen blev en lång parentes. Men, en gång i tiden hävdade jag bestämt att jag inte bara såg bra, utan extremt bra. Jag skulle aldrig behöva glasögon. Ha ha ha. Tänk vad lite man vet om framtiden. Det som en gång började med insikten om att jo, jag behöver läsglasögon till att sedan utvecklas till progressiva glasögon. Aja, alla sånt här ger fler möjligheter att träna ödmjukhet på. Och inte döma andra.

Det här var det jag egentligen tänkte skriva om åretruntboendet

Ett kärt besvär (även om besvär är fel ord) att åka färja.

På färjan mötte jag ett så himla trevligt par, som hade varit på Knippla över dagen för promenad och picknick. När de frågade om jag bor på Knippla sträckte jag lite extra på mig och svarade säkert något i stil med ett stolt jajamensan! Och då kom den igen, frågan. Du bor väl inte på ön året runt? Jag svarade jo, såna viktiga grejer ljuger man inte om. Följdfrågan blev: Men går det? Och ja. Det går. Allt går. Eller, i alla fall det mesta och är det något vi människor är så är det anpassningsbara. Vi vänjer och acklimatiserar oss. Och jag bor inte vid världens ände. Jag bor på en ö i Göteborgs norra skärgård som det tar en timme att åka till stan från med bil.

Och jag åh:ar och ah:ar varenda dag över det vackra här. Utsikten. Havet. Vädret. Vinden. Livet. Och jag vet att de där frågorna om det är möjligt, ensamt eller jobbigt inte har något med mig och mina val av liv att göra. Det har med rädslorna hos den som frågar att göra. Livet på en ö är inte för alla. Men det är inte livet i stan heller.

Fortsätt ifrågasätta, det gör mig gott

Men vet ni, det är inte så dumt att jag blir ifrågasatt för mina val, så fortsätt gärna att ifrågasätta. Det får mig att tänka till och fråga mig själv om det verkligen är rätt val jag har gjort. Och på frågorna om det här med att bo på en ö året runt svarar jag än så länge: Ett av mina bästa val. Och ett val som inte alls behöver vara för resten av livet, men som just nu känns som att det gör det. Men som sagt var: vi har ingen aning om vad som händer i framtiden. Jag menar, för ungefär tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle behöva glasögon ha ha ha.

du bor väl inte på Knippla året runt, Malin Lundskog, glasögon — Jodå, här sitter jag med mina progressiva glasögon. Som jag aaaaaldrig skulle behöva

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som ifrågasätter mig. Och sig.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om livet på ön? Börja med de här inläggen.

Pizza, paj och prat om böcker

Idag kom de till Knippla, mina vänner i bokklubben. I vanlig ordning blev det inte bara prat om böcker utan massa gôtt snack om livet. Och bad förstås, fattas bara annat he he. Och så åt vi. Pizza och paj. Och jag älskar att vara en del i så många olika sammanhang. Som bokklubben, familjen, äktenskapet, gänget som tränar med mig varje söndag, barndomsvännerna, mina trogna medlemmar i glad fri stark, nya vänner och ö-folket. Bokklubben är ett typiskt härligt sammanhang och jag gillar att det är uppstyrt på något sätt. Ja, jag vet. Jag som älskar improvisation och frihet och att gå på lust …

bokklubb, Knippla, Malin Lundskog — bokklubben som tog ett bad

Men ni vet, vi ses var sjätte vecka, vi håller oss till sådär ungefär tre timmar och vi har någon form av agenda (att prata om boken vi har läst och om den vi ska läsa). That´s it och har varit så i tio-femton år, så det är klart att vi har mer att prata om än böcker och läsning.

Pizza och paj?

Jag frågade Claes i veckan vad han tyckte att jag skulle laga för mat till bokklubben. Även om vi är enkla och inte har några matkrav på varandra i bokklubben, så är det så himla svårt ibland. Särskilt när jag var uppbokad och hemifrån både fredag och lördag och ägnar söndagsmorgnarna åt att träna och bada … Svaret jag till sist fick på frågan om mat blev ”Jag kan fixa pizza”. Alltså! Det är kärlek det. Ja, plus att Claes saknar att laga mat som han ju gjorde när vi drev restaurang. Så även om jag vann mest, tror jag att det är en klassisk win win.

pizza, paj och prat om böcker, räkpizza, Malin Lundskog, knippla — kan faktiskt vara den godaste goa pizzan ever. Räkor. Löjrom. Picklad rödlök. Och så vidare …

pizza, paj och prat om böcker, Knippla, Lundskog, bokklubb — fyra sorters pizzor blev det totalt

picklade rödlök, picklade svam, picklade morötter, picklade chili — fyra sorters pizzor blev det totalt

Jag stöttade upp med rabarberpaj. Alltid något?

pizza, paj och prat om böcker — För ett tag sedan flyttade jag på rabarbern i trädgården. Som de växer!

Boktips

Boken vi har läst till idag är Marie Hermanssons Pestön, som jag har berättade om i förra säsongens sista avsnitt av Skriverier med Malin och Cilla. Apropå podden: imorgon drar vi igång igen! Som jag har längtat. Då ses Cilla och jag och någon gång runt tiotiden blir det livesändning på Instagram från inspelningen. Kom gärna och håll oss sällskap och ställ frågor. Vi ska snacka kreativitet. Poddavsnittet släpper vi på fredag, den förste september (jag veeet, vem fattar att det är september. Redan?!).

Till nästa gång ska vi läsa De galna kvinnornas bal av Victoria Mas. Jag har tjuvstartat och so far so very good. Den kommer ni säkert att få höra om i podden Skriverier med Malin och Cilla om ett tag. Där tipsar vi bara om böcker vi gillar (att tips om något annat vore väl ändå rätt dumt?).

När jag ändå har er på tråden, tipsar jag också om att jag just nu bjussar på första kapitlen av min debutroman Mariannes mirakel. Den är förresten också bokklubbsmaterial, om ni är med i en sådan. Eller ska starta en? Kolla här:

The form you have selected does not exist.

Ses snart igen, hoppas jag. Tills dess: HEJA alla och härliga sammanhang att finnas i. Som en boklubb till exempel.
Kram Malin Lundskog

Sveriges bästa landslag gör mer än spelar fotboll

Detta VM alltså. Dessa tjejer! Herregud, vilken månad. Jag har gråtit och skrattat och skrikit så att hundarna har fått spatt. Och varit så glad och tacksam över vad alla spelare gör för oss. För världen. För kvinnor. Att sedan Sveriges bästa landslag smällde till med ett VM-brons gör inte saken sämre.

sveriges bästa landslag, svenskfotboll, vm-brons — Bilen har jag lånat här, på svensk fotbolls hemsida.

För det är såhär att när damer spelar fotbolls-VM är det mer som står på spel än vem som lyfter bucklan när sista matchen är spelad. Fotbolls-VM för damer handlar också om kvinnors möjligheter att få göra vad de vill. Utöva vilken idrott de vill och förhoppningsvis närma sig de villkor som män har här i världen.

Nya landslag och kvinnors rätt

Det är så oerhört stort att se nya damlandslag ta sina första stapplande match-steg. Att se fotbollsspelande kvinnor skydda motspelare vars hijab har åkt av eller vifta bort fotografer när en motspelare är skadad. Och så fint det är att se ett vinnande lags spelare med stora leenden visa empati mot gråtande matchförlorare. Krama om dem. Visa att oavsett vem som vinner, så är vi medspelare i den stora matchen som handlar om kvinnors rätt att spela fotboll. Och med risk för att jag övertolkar det hela, kanske till och med visa att vi kan göra vad fan vi vill (så länge vi är snälla mot andra och varandra såklart).

Så ja, Sveriges bästa landslag och alla andra damfotbollslandslag i världen gör mer än att spela fotboll. Fortfarande. Tänk, när jag spelade fotboll fick damlaget inte spela på gräsplan utan på grus. Gräsplan var för killar … Kanske för att de inte tålde att ramla på grus, vad vet jag.

sveriges bästa landslag, Malin Lundskog i sverigetröja — Sverigetröjan är på

match på Knippla, springer spaniels, fotboll — Sverigetröjan är på

Och efter det stora VM-bronset idag, traskade vi över till Göteborgsregionens vackraste fotbollsplan och tittade på Knippla IK:s hemmamatch inför fullsatta läktare. Det är stort det också, på sitt sätt.

Knippla IK, fotbollsplan — En fotbollsplan med utsikt, det har vi här på Knippla.
Rankad som Göteborgsregionens vackraste!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla fotbollspelare. Och alla andra.
Kram Malin Lundskog

Man får det man ber om

Jo, men visst är det så att vi får det vi ber om. Även om det inte blir som vi har tänkt oss … Som idag, när jag frågade Claes om vi inte kunde göra en utflykt och han muttrade lite om att vi kunde väl bara vara hemma. Och visst kunde vi det, vi har det jättebra här. Men ändå. Jag ville göra en utflykt och som sagt: man får det man ber om.

Jag ordnade så att jag fick som jag ville

Inte för att jag bad om en utflykt med hundarna till veterinären, men det var vad jag såg till att vi fick. Jag råkade nämligen klippa Jackson i örat. Ja, herregud så dumt. Hundarna och jag var i trädgården för vår fredagsritual, som innebär att jag kammar igenom dem och klipper bort tovor. Är det nån som får tovor är det Jackson. Och … nu trodde jag att han hade massa tovor på insidan av hans långa öron, så jag klippte till.

OH MY GOD!

Han pep till, men inte värre än han gör när jag ibland kammar ut en tova, så jag fortsatte med kammande. TIlls jag upptäckte blodet i min hand.

man får det man ber om, springer spaniels i bur, färjan från Knippla — vi lastade in både Jackson o Brorsan i bilen enligt alla ska med-melodin

Känslan av att vara världens sämsta matte ligger i klass med känslan av att vara världens sämsta mamma. Men … man kan väl säga att jag såg till att jag fick vad jag bad om, nämligen en utflykt. När vi ringde till veterinären tyckte de att det var lika bra att åka in. Ja, så vi packade ihop oss och lämnade ön. På en utflykt till Blå stjärnan. Nu snackar vi fredagskväll va? Jag kanske ska tillägga att Jackson själv var helt obrydd.

Man får det man ber om, men kanske inte på sättet man önskar …

man får det man ber om, Jackson springer spaniel, veterinär — i väntrummet på Blå stjärnan

springer spaniel på golvet blå stjärnan, Jackson — i väntrummet på Blå stjärnan

Två färjor och några mil senare nådde vi vårt utflyktsmål. Sköterskan tyckte att det skulle sys, så vi fick snällt sitta och vänta. Det där med att vänta är Jacksons sämsta gren … Efter några timmars väntan återkom sköterskan och informerade om att det skulle dröja flera timmar till och eftersom det hade slutat blöda var det inte akut längre. Så vi avslutade vår utflykt och åkte hem. Och jag fick vad jag bad om, även om det inte var just den här utflykten jag önskade. Fyra-fem timmar senare var vi hemma igen, lagom till läggdags, he he.

Malin Lundskog äter pizza i bilen utanför Blå stjärnan — jag målade pizza i bilen pga gôrhungrig …

Men vet ni, jag tror att vi ofta får vad vi ber om även om det inte blir exakt som vi önskar. Behöver vi vara mer specifika i våra önskningar? Jag vet inte om jag orkar det eller om jag hellre tar överraskningarna när de kommer. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA önskningar ändå även om det inte blir som vi har tänkt oss.
Kram Malin Lundskog

PS. Är namnet vi valde på kilen som fick ett jack i örat av mig idag ett omen? JACKson …