ö-liv

November gjorde entré med glans

November gjorde verkligen entré med glans.

november gjorde entré, soluppgång, knippla, sjöbodar, västkusten, bohuslän — soluppgången på hundrundan i morse

Och på den vägen fortsatte det. Claes och jag passade på att plocka upp nästan alla hummertinor i förmiddags. Vädret kan ju vara som det kan här och vem vet när vi kan tajma en vindfri dag igen? Inte vi. Och varför spara på njutet till en annan dag ..

november gjorde entre, utsikt, oset, knippla, fyr, himmel, hav, västkusten — Ser ni månen där uppe? Fortfarande kvar när vi kom ut i morse.

november gjorde entré, västkusten, måsar, hav, hummertinor — Enda djuren i sikte var måsarna, för hummern såg vi inte röken av.

sälar, västkusten, november, sol, himmel, hav — en kobbe full av sälar

Vi och måsarna var inte de enda som var ute och solade sig. Vi gjorde en sväng om ut till sälarna också, som såg ut att ha det gôtt. Det hade vi också. Det är värt allt kvällsarbete i världen att kunna passa på att ut o njuta i det här vackra på förmiddagen.

Hur har er november börjat?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA November.
Kram Malin Lundskog

I bastun pratade vi om döden

Kommer ni ihåg igår, när jag satt i podden Mitt perfekta liv och längtade efter viktiga samtal? Lägg till sanningen om att vi får det vi ber om och voilà! Där har ni min fredagskväll. Jag gick till bastun (min nya fredagsgrej ni vet, även om jag har pausat i några veckor nu på grund av varit på andra äventyr), slängde av mig kläderna och … rätt var det var satt vi där och pratade om döden. Så fint.

Var sak har sin tid

Döden är väl det enda vi vet att vi ska igenom allihop och ändå pratar vi inte om den? Inte för att jag har gått i bräschen för samtalsämnet, jag har tills för några år sedan inte ens tänkt på att jag själv någon gång ska dö. Jag minns skylten in till kyrkogården bredvid min gymnasieskola. Tänk på döden, stod det. Vi förstod ingenting. Kanske till och med skrattade? Varför skulle vi tänka på döden, när det var livet som gällde? Inte hade vi en tanke på att döden är en helt naturlig del av livet.

Var sak har sin tid, så det kanske inte är konstigt att intresset för att samtal om döden vaknar med åldern? Och oavsett, så är det jätteintressant att prata om sådant där ingen har facit. Då är ju allt rätt och nyfikenheten leder samtalet från hur vi vill ha vår begravning till vad vi tror händer efter döden vidare. Hela vägen in i oändligheten. Eller vart vi nu tar vägen (om vi tar vägen någonstans).

Vad säger ni, är döden en del av livet som ni pratar om, eller låter ni det komma när det kommer och bli som det blir? Bli som det blir, blir det ju oavsett, men ni fattar.

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA de viktiga samtalen och er som samtalar.
Kram Malin Lundskog

ps. bastun här på Knippla hittar ni mer om här. Välkomna!

Jag reste till en annan höst idag

Här ute på ön har vi också höst, precis som resten av landet. Men det slog mig när jag kom in till stan i morse och såg alla löv, att tecknen på höst skiljer sig mellan olika platser. Ute på Knippla handlar det om upptagna båtar, hummertinor och ett annat ljus. Visst har vi ett och annat lövträd, men inte så att man kan vada i lövhögar direkt. Inte som idag, när jag reste till en annan höst. Den i Värmland.

Solen gick upp över Knippla

Min höstmorgon ute på ön, när jag gick morgonrundan i bergen med hundarna såg ut så här:

jag reste till en annan höst, Knippla, bänk, soluppgång, oktober, orange himmel — den bänken kan man tänka sig att sitta och glo på soluppgången på, eller hur?

soluppgång, sprakande himmel, knippla, västkusten, oktober — när jag går här är glömmer jag bort att det finns en annan sorts höst

Efter timmen här ute, packade jag in hundarna och ryggsäcken jag rafsade ner oövertänkt packning i, igår kväll i bilen. Vi rullade in mot stan och jag lämnade både bil och hundar hos vår ene son, som passade dem medan jag reste till en annan höst och Claes jobbade på restaurangen vi är delägare i (har jag berättat det? Vår egen brann ju ner i augusti förra året, så nu hinner Claes jobba här.)

Den andra hösten började redan i Göteborg, när jag gick genom allén mot tåget. De där gulgröna löven (matchar min mössa perfekt ju).

höstlöv, göteborg, jag reste till en annan höst

Malin Lundskog, grön stickad mössa, göteborg

Tåg och bil till ännu mer höst

Jag tog tåget till Mellerud, där Britta kom och plockade upp mig med bil. I Åmåls-trakten stannade vi på Tössestugan och där var det ännu mer höst.

Mellerud, höst, stationshus — inte för att det har med hösten att göra, men visst är såna här stationshus fina?

jag reste till en annan höst, tössestugan, höstlöv — Ser ni? Ännu mer höst vid Tössestugan, där vi käkade lax (med massa ben!) och kokt potatis.
Alltså … jag är inte sugen på att stanna här igen, men det kanske bara är jag.
Och det kanske bara var idag som laxen var full av ben och personalen inte på bästa servicehumör?

På Ängsbacka gård i Värmland är det ännu mer höst

Just nu är jag på Ängsbacka gård, en bit norr om Karlstad. Och här är det ännu mer höst och jag skulle vilja resa vidare norrut, för att se hur hösten ser ut där. För jag älskar hösten. Är det kanske den här årstiden som jag ska resa runt i landet och bara kolla höstläget? Det är ju så himla vackert, oavsett om det handlar om färgen på löven, himlen eller något annat. Vi älskar hösten, eller hur? Hur ser den ut hos er just nu?

Jag reste till en annan höst idag för att vara med på skrivretreat med Bob Hansson. Skrivande och kärlek är temat och so far (tre timmar in): Wow! Det kan hända att jag berättar mer när retreathelgen är över. Ja, kan. Är inte säker på att det ens går att återberätta.

Hur som helst, så ses vi igen. Tills dess: HEJA hösten. Och er.
Kram Malin Lundskog

PS. här kan ni läsa om hösttecknen jag älskar (förutom färgen på löven då)

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar — men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde

kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla — även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla — Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja — O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

Och på söndagen både slutar och börjar jag veckan

Från fredag eftermiddag till söndag morgon tar jag helg. Och på söndagen är jag redo att jobba igen. Inte bara redo förresten, jag är oftast sugen på att ta tag i jobbet när söndagen är här. Då avslutar jag veckan som har gått om jag har grejer jag bara måste komma ikapp med. Dessutom laddar jag upp för veckan som kommer. I ett lagom tempo och på halvlösa boliner. Ja, jag gillar verkligen arbetslusten som kommer efter ett och ett halvt dygns avhållsamhet.

Idag har jag bloggat ikapp mig, svarat på mail och planerat veckan som kommer med nyhetsbrev (du missar väl inte mitt HEJA-rop? Det får så mycket beröm att jag blir alldeles generad), blogginlägg och ett skrivretreat jag ska på. Dessutom har jag kört träning med ett så härligt gäng här på Knippla, som jag gör varje söndag. Idag har vi också haft styrelsemöte i öns nystartade företagarförening och dessutom ett möte om finansiering och utveckling av Föreningsgården här på Knippla.

Och på söndagen

Ja, det är som att söndagar är en enda härlig bonusdag för mig. Då energin är tillbaka efter en ledig lördag och oftast en ledig fredag eftermiddag också. Och vet ni vad jag tror? Jag tror att det är något med att jobba på de där lösa bolinerna och söndagar är som klippta och skurna för för den approachen. Det är ju egentligen en ledig dag. Är ni med?

Och imorgon är det måndag, då drar en ny rolig arbetsvecka igång. En kort sådan, eftersom jag drar på skrivretreat torsdag till söndag.

Oavsett om vi jobbar söndagar eller inte, så ses vi snart här igen. Tills dess: HEJA er, allihop.
Kram Malin Lundskog

Malin Lundskog, nybadad, oktober på Knippla, västkusten — och som de allra flesta söndagar slapp jag duscha efter träningen, eftersom havet låg och väntade på mig …

Hela havet stormar

Det är inte bara för att jag måste på grund av hundar som jag går ut en dag som denna. Eller går och går. Stretar dubbelvikt är nog en bättre beskrivning på promenaderna idag. Och på klipporna kröp jag till och med. Men man vill ju inte missa naturens alldeles egna skådespel, eller hur? Snacka hela havet stormar.