Ut och njut

Jag firar redigeringen ombord på Maria

Jamen tack för att ni frågar om redigeringen. Just idag. För just idag är jag klar. Igen. Ja, nu är jag så klar att jag är redo att skicka iväg mitt manus till förlag. Ni som inte vet det betyder, så är det ungefär samma sak som att skicka iväg sitt manus och sitta och vänta på refuseringar. Och jag firar redigeringen ombord på Maria.

För just idag struntar jag i det där med refuseringar. Just idag är jag glad. Stark. Och så jävla lättad! Jag kunde förbättra, kunde få bort en karaktär och jag klarade av att göra två personer till en. Bland annat …

Ärligt talat är jag så glad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Ni vet sådär pirrig så jag inte kan sluta studsa. Och då har jag ett trasigt knä och får inte hoppa. Ni fattar känslan va?

Jag firar redigeringen till sjöss

Vilken tur att jag just idag hoppade ombord på Maria tillsammans med tre andra tjejer för en tjejsegling. Och ännu roligare att vi alla hade något att fira. En av oss firade nytt jobb, en firade skilsmässa, en firade livet och jag firade att mitt manus är så redigerat jag klarar av att göra det.

Mer om seglingen imorgon, nu ska vi skåla för allt vi firar. Och för att de två tjejerna jag inte känner sedan innan inte vände när de mötte mig i hamnen. Ha ha ha, så här ser man ut när redigeringen är klar och man kastar ner det viktigaste inför en helg på sjön på tre minuter.

Malin Lundskog, knippla, hamnen. packning, jag firar redigeringen, segling — Med kudden i högsta hugg, jätteny kånken och högtalare och champagne.
Inte säker på att jag hade velat segla med mig om det var det här jag mötte, ha ha ha

jag firar redigeringen prosecco, segling, hyppeln — Ända till Hyppeln tog vi oss idag. Skål för det också?

knippla, redigeringen, eskader, tjejsegling — så här ser Knippla ut från Hyppeln, ön väster ut

Vi ses snart igen, tills dess. Heja livet och allt i det som finns att fira!
Kram Malin Lundskog

Förra gången jag var klar med redigeringen skrev jag såhär: Redigeringen är klar. För den här gången …

Det blir inte bättre än så här

Vi pratade om sekter och massjälvmord i bastun ikväll. Satt och blickade ut över det allt mer orange havet och solen som brann någonstans över Hyppeln (ön utanför Knippla). Njöt av det vi hade omkring oss och av varandras sällskap. Någon sa att det blir inte bättre än så här. Och det kanske det inte blir, vad vet jag?

det blir inte bättre än så här, västkusten, solnedgång, bad, hav , himmle — utsikten från kvällens sista dopp

Betydelsen av betoning

Någon hade lyssnat på en p3 dokumentär om sekten Folkets tempel. Vi frågade oss om det var så de i sekten tänkte innan de drack sitt gift och begick massjälvmord: Det blir inte bättre än så här. Sa de det i så fall med hopplöshet i rösten? Eller med ett drömmigt tonfall, som att toppen är nådd och nu kan vi lika gärna lägga ner.

Tänk vilken skillnad betoningen i gör. Jag satt ju där på min lav och kände att det kanske inte blir bättre än så här. Ja ni vet, med härliga samtal, en utsikt man får dåndimpen av och ett dopp i havet mellan varven. Och en allt mer orange sol som doppar sig i havet.

Efter ett dopp öppnade vi varsin kall öl. Till den pratade vi vidare om livet. Och om vackra musselskal, barn, jobb, ledighet och utegym. Jag tänkte fortfarande att det blir inte bättre än så här och att det är fint att så mycket i livet kan vara sådant som inte blir bättre än så här.

Visst är det intressant vilka samtalsämnen man kan hamna i? Att det stora och det lilla får plats i samma samtal. Att det ena leder till det andra. Förresten så tror jag att bastun är en av de bästa platserna för samtalen om högt och lågt vitt och brett, stort och litet. Och för livsnjutet!

Hur som helst, så tömde vi vår öl och någon sa Don´t drink the kool-aid.

Mer om fredagsbastandet har jag skrivit här bland annat. Vill ni komma och basta med oss? Här hittar ni vår fina bastu och öppettider.

Ses snart igen! Tills dess: heja livet. Och er!
Kram Malin Lundskog

utsikt från bastun, knippla, hav, himmel, västkusten — en perfekt pats att njuta på, eller vad säger ni?

Vi tog en omväg till Europas högsta sanddyn

I morse lämnade vi Santander och Spanien för att fortsätta resan norrut. Bordeaux, Bordeaux sjöng vi i kör när vi rullade iväg mot gränsen mellan spanien och Frankrike. Har ni glömt den, hittar ni texten här. (Om nu någon av er av någon anledning skulle få för sig att sjunga med …). Men på vägen mot Bordeaux tog vi en omväg, till Dune de Pilat, Europas högsta sanddyn. För mer hav, utsikt och strand. För det kan man väl inte få för mycket av?

Dune de pilat

Precis som vi hittade Santander av en slump, dök de här sanddynerna upp från ingenstans. Eller så har allt en mening? Hur som helst var det värt omvägen. Ja, även om vi var där tillsammans med hela Frankrikes påskfirare.

Dune de pilat (som ni kan läsa mer om här) var vacker, stor och hög. Och här fick jag ändå lite skidåkarkänsla med på resan (ni minns kanske att skidåkning var ursprungsplanen, men att mitt knä kom emellan?). När vi klättrade upp för sanddynen och när vi sedan gick på skrå ner, kändes det som vilken skidresa som helst. Förutom värmen och att jag var barfota. Men ändå. Härligt var det. Värt en omväg, och det kanske inte alltid är lika mycket folk som på påskafton?

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, hav, utsikt, segelbåtar

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, springer spaniel, gräva i sanden — för dem som älskar att gräva fanns världens möjligheter här 🙂

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, hav, utsikt, springer spaniels, malin lundskog — hundarna, jag och alla andra påskfirare ….

Nu är vi alltså på väg norrut, vill ni läsa mer om vårt äventyr (eller vår långa workation som jag väljer att kalla det ibland, eftersom vi faktiskt jobbar en del. Bara inte idag …) gör ni det här: Vi åker till världens ände.

Ses snart igen! Tills dess: (heja vackra) omvägar. Och oss som tar dem.
Kram Malin Lundskog

Myset och alla steg vi tog i Lissabon

Första stoppet på väg hemåt blev här, i Lissabon. Och vilken mysig stad. Hur krångligt som helst att gå runt med två halvstora hundar i alla gränder och bland alla människor. Men myset och alla steg! Så fort vi fick lastat in väskorna på hotellet, gick vi ut på stan. Och sen gick och gick och gick vi. I de smala gränderna, bland de roliga små butikerna på kullersten bland de färgglada och kakelklädda husen.

lissabon, gult hus — visst blir man glad av ett knallgult hus?

lissabon, rosa hus — blir kanske glad av alla färger?

issabon, grönt hus,kakelklätt hus — Kolla kaklet på huset!

myset och alla steg, lissabon, färgglada hus, tvätt på tork — Så här kan man också hänga sin tvätt. De kanske har det fuktigt och trångt inne,
men jag gick runt och tyckte allt var himla romantikst och mysigt

myset och alla steg, lissabon, pink street — pink street
(en uppfräschning och -hippning från att ha varit ett red light district)

Socialiseringsträning?

Att komma till en stad efter ett tre veckor långt liv vind för våg är världens socialiseringsträning för hundarna. Och oss, kanske? Vi får godkänt allihop, som klarade av att knô bland andra och betedde oss alldeles ypperligt på restaurang. Två däckade under bordet och två åt och drack gott (gissa vilka som gjorde vad om ni vill).

myset och alla steg, lissabon, hustak, utsikt

Ett av de bästa sätten att upptäcka nya platser på är väl ändå genom att röra sig av egen kraft? Så att man kommer nära och kan stanna när man vill, gå tillbaka, svänga runt ett nytt hörn, gå fel och ändå hamna rätt eftersom man inte vet vart man ska … Passar hur som helst perfekt här i Lissabon.

lissabon, gul språvagn — Vi valde bort spårvagnen, pga hundar plus att vi lite tråkigt stod och sa att ”spårvagn, det kan vi ju åka hemma”.
Men det ser ju så mysigt ut.

Efter många timmar och ännu fler steg i Portugals huvudstad är jag jätteglad att vi bestämde oss för att stanna här. Myset alltså!

Imorgon rullar vi vidare norrut. Alla inlägg om vårt äventyr på världens ände och resan dit och hem hittar ni här: Vi åker till världens ände.

Vi ses snart här igen! Tills dess: heja myset och alla steg vi tar i livet!
Kram Malin Lundskog

När jag är klar är jag klar

Jag kände det idag när vi tog vår dagliga morgonrunda till stranden: nu är jag klar här i Sagres. Och när jag är klar då … ja, då är jag klar. Skulle lika gärna kunna lämna stället nu. Jag antar att det är en av alla fascinerande saker med att vara människa. Som ett slags skydd, så att jag inte går och sörjer att vi om bara två dagar lämnar världens ände. För vår tid här har varit fantastisk och hade vi inte varit på väg att lämna hade jag inte varit redo att åka. Vår anpassningsförmåga alltså. Wow för den.

jag är klar, sagres, malin lundskog — vardag i tre veckor: strand och bara vi

Jag tror faktiskt inte att vinden som gjorde att vi blev sandblästrade på stranden har något med att jag är klar här i Sagres att göra. Eller regnet som kommer i eftermiddag. Nej, inte temperatursänkningen heller. Jag älskar ju väder! Visst är allt enklare med sol och värme, men. Nej.

jag är klar, sagres, strand, hav, himmel, sagres — sandblästrad …

Vi är bäst på att anpassa oss, allihop

Jag är helt enkelt inställd på att åka norrut igen. Hemåt. En resa vi inte vet vilka vägar den tar, mer än att vi förmodligen börjar med ett stopp i Lissabon. Där har vi aldrig varit, varken Claes eller jag. Och även om vi inte är bäst på att turista i städer (särksilt inte med hundarna), så känns det dumt att missa Lissabon när vi ändå är i krokarna.

Vi får se var vi hamnar, jag är glad så länge resan i sig är mödan värd. Och att jag är färdig med Sagres, så att jag inte ångrar något gjort eller ältar något ogjort. Visst är det fint att vara människa, utrustad med massa anpassningsförmåga?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA oss och allt vi anpassar oss till.
Kram Malin Lundskog

Mer om resan på, från och till världens ände hittar ni här: Vi åker till världens ände

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

I morse packade vi med oss frukost, så som vi tydligen gör här i Sagres, och gav oss ut på hike. Från St Vincent (där vi var förra veckan) gick vi norr ut. Längs havet hela tiden. Och ja. Vackert som 17. Stort. Lyxigt. Hur mycket utsikt som helst och stora delar på ett underlag som gjorde att vi behövde fokusera på var vi satte fötterna. Alltså, att gå där med utsikt ända till världens ände (kass liknelse med tanke på att det är där vi är, he he), på ett underlag som kräver fokus, tillsammans med Claes och hundarna. Jag vet knappt något bättre.

fokus för att ha koll på var vi sätter fötterna

utsikt och insikt, trail, sagres, st vincent, stenar — … men tror att det här är super för mitt knä, vad tror ni?

Vi är tillsammans och ändå är det som att jag är ensam. På ett bra sätt alltså. Med mig själv. Och mina tankar. Om jag ens tänker några tankar? Jag vet inte. Annat än att jag kom till insikt om att det är fint det här livet. Där vi kan vara själva, fast vi är tillsammans. Utan krav och andra förväntingar än att ge hundarna vatten någon gång mellan varven.

utsikt, spricka i berget, springer spaniel

utsikt, springer spaniels, hike, st vincent, sagre — till världens ände ska alla gå …

Eller så är vi sådana vi aldrig skulle bli?

Eller så är vi bara ett av de där paren som jag för trettio år sedan var rädd att vi skulle bli. Sådana som inte pratar med varandra. Men, då visste jag å andra sidan inte att man kan tycka om att vara ensamma tillsammans och känna trygghet i tystnaden. Livet ändå. Kanske mormor hade rätt när hon sa att var sak har sin tid?

Vi ses snart igen allihop. Nu är det slutspelshockey på en dator här, och en som ska läsa (och tjuvlyssna på hockeyn). Tills nästa gång: HEJA livet, utsikten, insikten och … hela alltet!
Kram Malin Lundskog

Mer om vår workation här i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände.